Statsskick: Republik.
Yta: 783 562 km².
Huvudstad: Ankara.
Invånarantal: Ca 75 miljoner.
Språk: Turkiska.
Religion: Islam (Sunni).
Valuta: Lira.
Visumtvång för svenska medborgare: Nej
Tidsskillnad (svensk vintertid): +1h.

Denna resa till storstaden Istanbul gjorde jag tillsammans med min äldste son Caspian.
Istanbul lockade både mig och min femårige son med sina enorma palats, kryllande basarer, ett av världens bästa kök och sagolik glass att avnjuta i den turkiska vårvärmen.

Flygbiljetterna för oss båda hittade jag på sökmotorn www.momondo.se och köpte dem genom resebyrån Resecentrumgruppen. Flygbolaget som skulle ta oss från Landvetter till Istanbul var Turkish Airlines.
Väl på plats på Landvetters flygplats checkade vi in och passerade genom säkerhetskontrollen. Caspian kikade ut och såg flygplan efter flygplan lyfta från den långa startbanan. Jag inhandlade varsin vattenflaska till oss båda för en löjligt hög summa. Tråkigt att allt ska kosta tre till fyra gånger så mycket bara för att det säljs på en flygplats...

I början av maj 2013 blev dags att kliva ombord på Turkish Airlines flight 1798 till Istanbul, faktiskt samma flight som jag åkte med åtta månader tidigare då jag skulle vidare till Kiev i Ukraina. Flygresan ner till Istanbul tog inte mer än tre timmar och Caspian fördrev tiden med att se på film och spela spel på min surfplatta. Maten som serverades ombord smakade bra och jag kikade i flygbolagets tidning på Turkish Airlines olika destinationer, jag fick flera idéer på kommande resor...
Planet landade på Atatürk International Airport/Istanbul Atatürk Havalimani (IATA-kod: IST) och temperaturen visade på 23 plusgrader... Atatürk International Airport är Turkiets största flygplats och ligger knappt 25 kilometer väster om Istanbuls centrum.

Istanbul är inbjudande året runt med alla sina sevärdheter och spännande historia men bästa tiden vädermässigt är på våren (april – maj) och hösten (september – oktober). Sommaren är alldeles för het. Det är också då de flesta turister söker sig till staden vilket innebär mer trängsel kring de största sevärdheterna, fullbokade hotell och generellt högre priser.

Förr känt som Bysans, Konstantinopel och Miklagård. Idag Istanbul...

Istanbul är en av världens mest storslagna och mäktigaste städer. Staden har varit bebodd i över 5000 år och var huvudstad i två av historiens mäktigaste riken – Bysantiska riket och Osmanska riket. I århundraden har staden staden varit en länk mellan Europa och Asien, väst och öst och idag är staden en härlig mix av gammalt och nytt, österländskt och västerländskt, kristendom och islam.
Istanbul ligger precis på gränsen mellan Asien och Europa, faktiskt den enda staden i världen som ligger på två kontinenter. I staden bor uppskattningsvis mellan 15 och 20 miljoner invånare! Trots att Ankara blev huvudstad när republiken Turkiet utropades 1923 är Istanbul, som var huvudstad i nästan 1600 år under namnet Konstantinopel, landets kulturella och ekonomiska centrum.

Kort historik:

• På platsen där dagens Istanbul ligger grundlades år 667 f.Kr. Byzantion (Bysans) av grekiska bosättare.
• Romerska styrkor under Septimus Severus erövrar staden år 196 e.Kr. som hämnd för att Bysans gick emot honom i inbördeskriget. Staden jämnas med marken...
• År 324 tågar kejsar Konstantin I in i staden.
• År 330 invigs den nya staden ”Nova Roma” (Nya Rom) vilken senare får namnet Konstantinopel (Konstantins stad) efter Konstantin I.
• År 379 låter kejsaren Theodosius den Store kristendomen bli romarrikets officiella religion. Han låter resa obelisken på Hippodromen år 390.
• År 532 påbörjas uppförandet av Hagia Sophia vilken står klar år 537.
• År 1204 plundrar korsfarare Konstantinopel och lämnar hundratusentals döda människor efter sig. Korsfararna tillsätter en latinsk kejsare i staden.
• Osmanerna med Sultan Mehmet II i spetsen erövrar Konstantinopel år 1453 efter ett blodigt och långdraget anfall. Staden blir huvudstad i det Osmanska riket. Konstantinopels fall får markera medeltidens slut.
• Sultan Süleymans chefsarkitekt Mimar Koca Sinan designar och övervakar uppförandet av den majestätiska Süleymaniyemoskén (Süleymaniye Camii), mellan åren 1550 – 1557.
• Blå moskén/Sultan Ahmed-moskén (Sultanahmet Camii) uppförs mellan åren 1609 – 1616.
• Krimkriget rasar mellan 1854 – 1856. Brittiskan Florence Nightingale sköter om krigsskadade i stadsdelen Üsküdar.
• Första världskriget rasar mellan åren 1914–1918 och turkarna slåss på Tysklands sida.
• 1915 sker massakern på armenier av osmanska myndigheter. Folkmordet fortsatte fram till 1923 och ämnet är fortfarande tabu i Turkiet. Fortfarande är man osäker om antalet armeniska dödsoffer men det talas om mellan 600 000 och 1,8 miljoner människor!
• Turkiet förlorar första världskriget vilket leder till att osmanerna tvingas skriva under fredsavtalet i Sèvres, Frankrike 1920. Fördraget innebar bland annat att det osmanska riket skulle delas upp och de segrande länderna skulle ta kontroll över Bosporen.
• Generalen Mustafa Kemal Atatürk upprättar en upprorsregering i Ankara och startar krig mot Grekland för att ta tillbaka land som man förlorat under första världskriget.
• Den osmanske sultanen Mehmet VI störtas 1922. Sultanens fall innebar en identitetskris både för landet och dess invånare. De var inte längre osmaner (äldre stavning ottomaner)...
• Republiken Turkiet utropas 1923 med Atatürk som landets förste president. Atatürk genomför omfattande reformer och för landet mot en mer västlig riktning. Bland annat införs det latinska alfabetet och det turkiska språket moderniseras. Man skiljer på religion och politik och sultanens palats förvandlas till museum.
• Det moderna Turkiet ser dagens ljus...

Istanbul är verkligen en storstad. Staden består av 27 stadsdelar/distrikt.
I de historiska stadsdelarna Beyazit, Eminönü, Fatih, Kumpkapi, Sultanahmet och Tahtakale finner man sevärdheter som exempelvis Topkapipalatset, Hagia Sofia, Sultanahmet-moskén (Blå moskén), Basilikacisternen och Stora basaren.
I de nyare och moderna stadsdelarna Besiktas, Galata, Karaköy, Ortaköy, Sisli, Taksim och Tophane ligger sevärdheter som Dolmabahcepalatset, Galatatornet, shoppingavenyn Istiklal Caddesi, Taksimtorget och flera exklusiva gallerior.
Istanbul har inget egentligt centrum och gatunätet är ett virrvarr av avenyer och gränder. Staden är byggd på kullar och på flera ställen är det rejält backigt, se till att ha bra promenadskor och starka benmuskler.
De främsta turistområdena i staden är Beyoglu och Sultanahmet, båda på den europeiska sidan. Den breda Galatabron sammanbinder dessa två stadsdelar med varandra. I turistområdena tar man sig lättast fram till fots. Annars är både spårvagn och taxi bra alternativ.
I Beyoglu finner man några av de bästa restaurangerna, shoppinggalleriorna och nattklubbarna.

Några av Istanbuls stadsdelar/kvarter:

Sultanahmet: Istanbuls livligaste och populäraste turistkvarter. De flesta budgethotellen och vandrarhemmen ligger här liksom några av stadens allra främsta sevärdheter som exempelvis Topkapipalatset, Hagia Sofia, Blå moskén, Baslikacisternen och Stora basaren som alla ligger på gångavstånd från varandra. Bästa området att bo på om man är förstagångsbesökare och vill ha nära till de största sevärdheterna i staden.

Eminönu: Här finner man Kryddbasaren (Egyptiska basaren), moskén Yeni Cami (Nya moskén), järnvägsstationen Sirkeci som förr var slutstationen på den omtalade Orientexpressen och Galatabron som sträcker sig över Gyllene hornet till kvarteret Beyoglu. Det är från den livliga hamnen som de flesta färjorna över Bosporen avgår ifrån.

Beyoglu: Området hette tidigare Pera. Detta är kvarteret för den som söker efter nöjen, kultur och framförallt shopping. Beyoglu ligger på den europeiska sidan och nås enklast från Sultanhamet och Eminönü genom att passera över Galatabron. Det höga Galatatornet med sin utmärkta utsikt över staden finner man också här. Det klassiska sekelskifteshotellet Pera Palace där Agatha Christie skrev sin världsberömda deckarroman ”Mordet på Orientexpressen” 1934 ligger här liksom Istanbuls främsta paradgata Istiklalavenyn (Istiklal Caddesi) som leder upp till nöjeskvarteret Taksim.

Taksim: Detta är Istanbuls nöjes- och shoppingcentrum och Taksimtorget (Taksim Meydani) kallas för Istanbuls Times Square. Jämfört med Sultanhamet och Eminönü är stadsdelen modern och här finner man stadens främsta nöjesliv med barer, nattklubbar, biografer och restauranger.

Üsküdar: Ligger på Istanbuls asiatiska sida över Bosporen. I området nere vid hamnen är det ofta fullt med liv och rörelse. Flera riktigt bra och prisvärda restauranger finner man inte många minuters promenad från färjeläget. Det går inte att missa de två moskéerna på var sin sida om färjeläget. Den större är Mihrimah Sultan-moskén (Mihrimah Sultan Camii) från 1548 och är Üsküdars främsta landmärke. Den mindre moskén är Semsi Pasha- moskén (Semsi Pasa Camii) från 1581. Det var här i Üsküdar som brittiskan Florence Nightingale verkade under Krimkriget (1853 – 1856).
Üsküdar är stoppet på den kortaste färjeöverfarten över Bosporen från Eminönü på den europeiska sidan. Överfarten tar knappt 15 minuter och kostar inte mer än tre lira.

Bosporen, sundet som går mellan Marmarasjön och Svarta havet, skiljer den europeiska sidan från den asiatiska. Den europeiska sidan kan också delas in i två olika områden. Den äldre stadsdelen, dit bland annat turistområdet Sultanahmet hör, ligger söder om viken Gyllene hornet och den nyare delen där man finner det trendiga området Beyoglu med alla sina barer och moderna shoppinggator ligger norr om Gyllene hornet. Över Bosporen går passagerarfärjor hela tiden, främst från hamnen i Eminönü.
Det är Istanbuls europeiska sida som är den mest besökta och det är här de främsta sevärdheterna ligger. Europeiska sidan är också betydligt mer livligare medan den asiatiska är betydligt stillsammare. Många Istanbulbor som bor på den asiatiska sidan arbetar, studerar och handlar på den europeiska sidan.

Efter en lång promenad i den stora flygplatsbyggnaden fick vi ställa oss i en lång kö till passkontrollen. Det tog över tjugo minuter innan det blev vår tur och jag visade upp våra pass för en turkisk passpolis. Han stämplade passen och vinkade sedan förbi oss. Efter att vi hämtat upp vårt bagage från bagagebandet gick vi raka vägen till tunnelbanestationen till höger om ankomsthallen.

Det absolut billigaste sättet att ta sig till Istanbuls turistkvarter Sultanahmet från flygplatsen är med tunnelbana och sedan spårvagn. Det finns givetvis taxi för den som vill lägga pengar på dessa. Undvik de påstridiga taxiförarna som raggar kunder i ankomsthallen, gå istället till chaufförerna utanför flygplatsbyggnaden där de licensierade taxibilarna står. Se till att taxichauffören har slagit på taxametern.
Det är bara en kortare promenad från ankomsthallen till tunnelbanestationen Havalimani (flygplats) Metro Station. Se till att ha några 5- eller 10 lira-sedlar för tunnelbanan. Antingen köper man engångspolletter (jeton) i särskilda automater (med texten ”Jetonmatik”) på stationerna och i tidningskiosker eller så inhandlar man ett kort laddat med ett visst antal resor.

Det finns två olika kort;
Elektronikkart säljs förladdade med en, två, tre, fem eller tio enkelresor. Elektronikkart säljs i automater med texten ”Biletmatik” och korten kostar mellan fyra (en enkelresa) och 28 lira (tio enkelresor).
Istanbulkart (Istanbul Card) kostar 10 lira (för själva kortet) och man laddar sedan kortet med hur många lira man önskar i en Biletmatik-maskin. Detta kort lämpar sig bäst för den som planerar en längre vistelse i staden.
Barn under sju år åker gratis på både bussar, spårvagnar, tunnelbanan och passagerarfärjor i Istanbul.

Maskin för engångspolletter (jeton).

Då Havalimani Metro Station är slutstationen på linjen M1 Aksaray – Havalimani (Röd linje) är det bara att hoppa ombord då tåget bara kan gå åt rätt håll.
Automaten på stationen som sålde Elektronikkart var ur funktion så istället köpte jag några röda engångspolletter i plast (så kallade jeton) för fyra lira styck (ungefär 16 kronor).

Caspian tyckte det var spännande att åka tunnelbana och efter sjätte stoppet var vi framme på Zeytinburnu Station. Därifrån bytte vi från tunnelbana till spårvagn, sträckan T1 (Mörkblå linje) med riktning Kabatas. För att komma ombord på spårvagnen fick jag betala ytterligare en pollett i en spärr på hållplatsen. Caspian som var fem åkte gratis och fick krypa under spärrkorset. Spårvagnarna var moderna och de olika stoppen ropades dels ut i högtalare men visades även på informationstavlor i taket. Efter fjorton stopp var vi framme vid hållplatsen Beyazit där vi klev av.

Vi promenerade över den breda huvudgatan Yeniceriler Caddesi och promenerade söderut mot vårt hotell. De smala gatorna förvandlades till smala gränder och det dröjde inte länge förrän jag insåg att vi gått för långt. Att fråga sig fram visade sig vara lönlöst då ingen verkade känna till vårt lilla hotell. Vi passerade säkerligen ett tjugotal hotell innan vi hamnade rätt.
Det trestjärniga Hotel Sembol ligger på den lilla gatan Kürkcübasi Sokagi. Hotellet består av 32 rum. I priset ingick frukost och trådlöst wi-fi. Hotellet hade jag bokat hemifrån på www.hotels.com.
Jag visade upp min utskriva bokning och mitt pass för den unge killen i receptionen. Efter att han tagit en kopia på mitt pass fick jag nyckeln till rum 202.
Rummet var enkelt möblerat och badrummet hade WC och dusch. Utsikten var inget att skryta med men frukosten serverades på takterrassen varifrån man hade utsikt över Marmarasjön. Vi bytte om och gick sedan ut för att utforska storstaden Istanbul.

Vi promenerade söderut längs kullerstensgator kantade med slitna hus med butiker i gatuplan och bostäder i de övriga våningarna. Det var fullt med liv och rörelse och både mina och Caspians kamera gick varma. Vi promenerade genom kvarteret Kumkapi (turkiska för ”sandporten”). Vi promenerade under gångtunneln under pendeltågstationen Kumkapi och fortsatte över den breda avenyn Kennedy Caddesi. På andra sidan avenyn ligger Kumkapi Fish Market (Kumkapi Balik Pazari). De olika försäljningsstånden visade dagens fångst från Marmarasjön (Marmara Denizi) ett stenkast därifrån. Alldeles bakom försäljarna ligger flera restauranger alldeles längs med strandpromenaden.

Jättesnäckor.

Ful fisk..

Jag och Caspian gick runt en bra stund och fotograferade alla konstiga fiskar, krabbor, humrar och snäckor. Det fanns även några mindre hajar som Caspian länge stod och betraktade. Vi var hungriga och blev sugna på fisk till middag. En av fiskförsäljarna visade oss vägen till en av restaurangerna, Beyaz Restaurant.
Vi blev tilldelade ett ledigt bord med en fantastisk utsikt över Marmarasjön. Utanför panoramafönstren gick strandpromenaden och i vattnet nedanför guppade förtöjda fiskebåtar långsamt i de låga vågorna.
Jag beställde in ett fat med fem olika grillade fisksorter. Innan maten kom in ställdes det fram bröd och en olivpasta som smakade utmärkt men som givetvis kostar extra. Det dröjde en bra stund innan maten kom in. Vi var riktigt hungriga och fisken smakade bra. Jag beställde även in en skål med pommes frites men den dök inte upp förrän vi hade ätit upp så den bad jag servitören bära tillbaka. Något som störde vår måltid var de många försäljarna som gick omkring bland borden och försökte sälja cigarrer. De var inte påstridiga men det var flera olika försäljare som kom fram och störde oss när vi åt. Notan slutade på hela 90 lira, det vill säga närmare 350 kronor vilket kändes som ett rejält överpris då jag och Caspian delade på en portion.
Det finns betydligt bättre och framför allt billigare restauranger i Istanbul, se till att gå till dem istället...

Efter maten gick vi tillbaka mot vårt hotell. Solen hade gått ner bakom horisonten och det började bli riktigt kyligt i luften. På andra sidan gatan sprang vi på en glassförsäljare som sålde dondurma (turkiska för glass). Trots att det började bli kallt var vi båda sugna på efterrätt och vad passar inte bättre än just glass?
Turkisk glass som Salepi Dondurma är verkligen en upplevelse, den är seg som kola men smakar sagolikt. Hemligheten är att den förutom mjölk och socker även innehåller salep och mastix. Salep är ett mjöl som framställs av torkad orkidérot och mastix är flytande harts som utvinns från Mastixbuske vilket tillsammans gör glassen seg och töjbar.
Glassförsäljaren skojade med Caspian och höll på en lång stund att trolla med den sega glassen. Det kostade fem lira (ungefär tjugo kronor) för en strut med tre olika smaker.

Glassförsäljaren skojar med Caspian...

Både jag och Caspian njöt av varsin glass medan vi passerade de fullsatta uteserveringarna utanför fisk- och skaldjursrestaurangerna runt det lilla Kumkapitorget med sin lilla fontän. Det var då jag insåg att det var här vi skulle ätit istället...

Innan vi gick tillbaka till vårt hotell tittade vi en stund i affärerna längs Yeniceriler Caddesi och gatuförsäljarna som sålde allt från handväskor och falsk märkesparfym till solglasögon och klockor. Det började bli sent och vi gick och lade oss.

Nästa morgon gick vi upp tidigt och med tanke på tidsskillnaden på en timme var Caspian inte lätt att få upp ur sängen. Vi åt frukost i hotellrestaurangen på takvåningen. Panoramafönster bjöd på en fantastisk utsikt över hustaken runt hotellet och Marmarasjön med gigantiska fartyg för ankar. Frukostbuffén var helt okej men det var ändå smörgåsarna med Nutella som föll Caspian mest i smaken.

Utsikt från hotellrestaurangens takterrass.

Efter mängder av kalorier och kolhydrater promenerade vi sedan längs Yeniceriler Caddesi som förr var en del av stadens huvudväg under det osmanska riket. Gatan byter namn flera gånger; vägen från Aksaray till Istanbuls universitet heter Ordu Caddesi, sträckan mellan Beyazit-torget och Cemberlitas heter Yeniceriler Caddesi och sträckan mellan Cemberlitas och Sultanahmetparken heter Divan Yolu.
Spårvagnslinjen T1 går längs med hela sträckan.

Vi passerade mängder av små butiker som höll på att öppna. Vi hamnade i Gülhaneparken och kämpade oss uppför en brant backe på väg mot Topkapipalatset. Efter en stund kom vi fram till muren som omger palatset. Två vakter beväpnade med varsin kulsprutepistol vaktade porten och släppte in oss först när klockan passerat 08:30. Biljettkassorna öppnar inte förrän klockan 09:00 men då detta är en av Istanbuls mest besökta sevärdheter är det en fördel att vara på plats i god tid.

Caspian med en palatsvakt.

Jag insåg att det bästa hade varit att i förhand inhandlat ett Museum Pass. Prick klockan 09:00 öppnade biljettluckorna och jag kunde inhandla ett Museum Pass för 72 turkiska lira (ungefär 275 kronor). Ett Museum Pass gäller i 72 timmar, från det att man aktiverar det (vilket görs i det första museum man besöker).
Kortet gäller endast en gång per museum och person. Kortet köper man på några av stadens största hotell eller i biljettluckan på de museer där kortet gäller. Barn under 12 år kommer in gratis på stadens museer så de behöver inget kort.
Kortet gäller på följande museer men ger också företräde i köerna; Chora Museum, Hagia Sophia Museum, Istanbul Archaeological Museums, Istanbul Mosaic Museum, Museum of Turkish and Islamic Arts och Topkapi Palace Museum (inklusive dess harem).
Kortet ger även rabatt på exempelvis ovan nämnda museers butiker och kaféer samt några butiker runt om i staden.
Bara inträdet till de museer som jag planerade att besöka skulle kosta en bra bit mer än vad själva kortet kostade, sedan är det värt ganska många lira att kunna gå förbi köerna under högsäsong...
Inträdet till Topkapipalatset kostade 25 lira (knappt 100 kronor) och ytterligare femton lira (ungefär 60 kronor) till haremet om man inte valde att införskaffa ett Museum Card.

Topkapipalatset (Topkapi Sarayi) lät uppföras av Mehmet II (även känd under namnet Mehmet Erövraren) 1459 och stod klart 1465. Under de efterföljande åren lät de nästkommande sultanerna bygga ut palatset efter deras egna önskemål och behov och palatset nuvarande storlek nåddes under slutet av 1500-talet.
Topkapi betyder ungefär ”Kanonport” på turkiska så palatsets namn Topkapi Sarayi betyder alltså ”Kanonportspalatset”.
Topkapipalatset med dess många byggnader och trädgårdar ligger högt beläget på en kulle på Seraljudden och är idag en av världens största palatsområden. Palatset var förutom de osmanska sultanernas hem även ett politiskt maktcentrum där de allra viktigaste besluten togs. Liksom Förbjudna staden i Peking (Beijing) i Kina fungerade Topkapipalatset som en stad i staden. Här levde och arbetade upptill 4000 personer och innanför murarna fanns moskéer, bageri, bibliotek, sjukhus, skolor, ett myntverk, stall och ett stort harem för sultanens familj och konkubiner. År 1853 övergavs Topkapipalatset till förmån för det mer moderna Dolmbachepalatset. På order av president Kemal Atatürk förvandlades palatset till museum 1924.

Vi passerade genom Välkomstporten (Bab'üs Selam/Orta Kapi) som påminde om Askungens slott på Disneyland. Vi fick passera genom metallbågar och min väska fick genomgå en röntgenmaskin. Jag drog mitt Museum Pass i en spärr och hade således 72 timmar på mig att hinna se de övriga museerna innan det blev ogiltigt. Det var redan mycket folk varav de flesta i större grupper ledda av en guide.

Välkomstporten leder in till Topkapipalatset.

Vi passerade över den stora innergården och styrde till vänster där ingången till sultanens harem (Harem-i Hümayun) låg. Jag struntade i att hyra en audioguide och förlitade mig istället på informationen från min lilla guidebok. Att besöka haremet kostar extra förutom själva inträdet till palatset. Däremot gällde mitt nyinförskaffade Museum Pass.

Topkapipalatsets harem.

Det arabiska ordet harem betyder ungefär förbjuden plats (jämför ordet haram som betyder ”förbjudet”). Detta var hem (fängelset) åt sultanens fruar, barn, eunucker och otaliga konkubiner. Den största delen av haremet byggdes under Süleyman I (Süleyman den store) regeringstid, i mitten av 1500-talet. Som mest bodde här uppskattningsvis omkring 1000 kvinnor, barn och eunucker. Då det enligt islam var förbjudet att ha muslimer som slavar var majoriteten av konkubinerna kristna och judinnor.
Haremet består av över 300 rum men endast ett fåtal av dessa är idag öppna för allmänheten.
De olika hallarna och rummen var utsmyckade av finaste kakel och vackert utsmyckade kupoler. Inredningen är överdådig med guld och vackra glasfönster.
Detta är verkligen Topkapipalatsets huvudattraktion.

Kakelplattor och guld...

Ett av rummen i haremet.

Caspian tyckte att de stora brandsläckarna som var utplacerade i några av utrymmena var mer spännande och han fotograferade dessa i otaliga vinklar.

En annan attraktion i palatset är Skattkammaren. Här kan man beskåda några av landets mest värdefulla artefakter och juveler fördelade i tre rum. Här finns bland annat den förgyllda Topkapidolken.
Handtaget är dekorerat med tre stora smaragder och i dess ände finns en liten guldklocka gömd under ett lock. Den förgyllda slidan är smyckad med diamanter och emalj. Den 35 centimeter långa dolken tillverkades 1747 på uppdrag av sultan Mahmud I som en gåva till Nadir Shah som härskade över Persien. Då Nadir Shah mördades samma år fick den vackra dolken stanna i sultanens ägo.
Topkapidolken har även en stor roll i filmen Topkapi från 1964 vars handling kretsar kring en grupp tjuvar som försöker stjäla dolken från Topkapipalatset.

Ett bysantinskt guldskrin sägs innehålla en bit av skallen från Johannes Döparen liksom benbitar från hans hand och arm.
Men den mest värdefulla tingesten i hela Skattkammaren och Topkapipalatset är ”Slevmakardiamanten” (Kasikci Elmasi), en päronformad diamant på hela 86 karat (17,2 gram).
Diamanten är omgiven av 49 mindre briljanter. Dess namn (Spoonmaker Diamond på engelska) är omtvistat. En del påstår att namnet kommer från att diamanten hittades av en fattig fiskare. Då diamanten såg ut som en glasbit trodde fiskaren att den var värdelös men bestämde sig ändå för att visa upp den för en juvelerare. Så fort juveleraren fick syn på den gnistrande diamanten insåg han att den var värd en förmögenhet. Den sluge juveleraren låtsades ointresserad av den värdelösa ”glasbiten” men erbjöd fiskaren tre enkla slevar som betalning, mer som en gest av sympati än som betalning.
Historiker avfärdar historien som påhitt men diamantens ursprung, förutom att den härstammar från Indien, vet man ytters lite om.

Efter att ha stirrat oss mätta på guld och diamanter fortsatte vi till rustkammaren (Silah Seksiyonu Sergi Salonu). Här finner man vapen och rustningar från tidigt 600-tal till 1900-talets början. Detta hör till en av världens främsta samlingar av gamla vapen. Förutom otaliga kroksablar, yxor, pilbågar och flintlåspistoler finns här även sultan Mehmet II:s (Fatih Sultan Mehmet) vackert dekorerade svärd.
Caspian tittade en lång stund på alla gamla vapen och blev mäkta imponerad att det faktiskt var ”riktiga” svärd.

Vi fortsatte vidare till den Heliga mantelns paviljong (Hirkai Serif Odasi) som bland annat innehåller heliga reliker av profeten Muhammed. Den heliga manteln (Burda eller Hirka-i Serif) var en gåva från Muhammed till poeten Ka'b ibn Zuhayr. Manteln såldes senare till kalifen Muawiya I. Manteln hamnade först i Bagdad och senare i Kairo. Manteln hamnade slutligen i Topkapipalatset 1595 på order av Selim I.
Här finns även ett standar (Sancak-i Serif) som sägs ha täckt ingången till Muhammeds favorithustru Aishas tält. Andra menar att tygstycket härstammar från turbanen som Buraydah ibn al-Khasib bar. Meningen var att Buraydah skulle mörda Muhammed men istället bugade han sig framför honom och fäste sedan sin turban på ett spjut som en gåva till Muhammed. Buraydah ibn al-Khasib blev senare en av Muhammeds följeslagare (Sahabi).
I den Heliga mantelns paviljong finner man också vad som sägs vara några hårstrån från Muhammeds skägg liksom en tand. Muhammed skall ha förlorat denna tand under slaget vid Uhud (i nuvarande Saudiarabien) år 625.
Slutligen kan man här också beskåda åtta av de nio svärd samt en pilbåge som tillhört profeten Muhammed. Det mest kända av Muhammeds svärd är det 101 cm långa ”al-Battar” med vackra inskriptioner på bladet.

En av Topkapipalatsets innergårdar.

Vi gick runt en stund i de vackra trädgårdarna. När vi gick ut från palatsområdet ringlade sig kön en lång bit och allt fler besökare var på väg mot palatset.
Inte långt ifrån Topkapipalatset ligger fler av stadens främsta sevärdheter, nämligen Hagia Sofia, Blå moskén och Basilikacisternen.
Vi klev ut genom den Kejserliga porten (Bab-i Hümayun) och passerade över gatan Sogukcesme Sokagi med sina vackra osmanska trähus, de äldsta från 1700-talet. Mittemot den Kejserliga porten står en vacker rokokobyggnad, detta är Sultan Ahmed III:s dricksfontän (Ahmet Cesmesi) från 1728.

Vi handlade en liten påse nyrostade kastanjer från en försäljare. Han hade en liten vagn där han rostade kastanjerna och en liten våg som han noggrant vägde påsarna med. En påse på 100 gram kostade fem lira, ungefär en tjuga.

Rostade kastanjer (kestane) till försäljning.

Vi knaprade varma kastanjer medan vi fortsatte längs Hagia Sofias östra fasad tills vi kom fram till dess imponerade framsida. Vi möttes av en kö på en bra bit över hundra meter. Jag upptäckte att till vänster om entrén fanns en betydligt kortare kö och denna var avsedd för de med Museum Pass eller förköpt entrébiljett. Det visade sig vara en bra investering det där kortet...
Inträdet till Hagia Sofia var annars 25 lira (knappt hundra kronor). Efter en säkerhetskontroll fick vi kliva in i detta historiska mästerverk.

Hagia Sofia (Aya Sofya) är Istanbuls mest kända byggnad.

Hagia Sofia (Aya Sofya) är Istanbuls främsta och mest kända sevärdhet. Detta var under århundraden världens största kyrka och den största takförsedda byggnaden på jorden. Den bysantinska arkitekturens absoluta mästerverk blev senare moské och slutligen museum. Hagia Sofia är grekiska för ”den heliga visheten”.
Hagia Sofia började uppföras 532 på uppdrag av den bysantinske kejsaren Justinianus I. Arkitekter för den magnifika byggnaden var Anthemius från Tralles (dagens Aydin i västra Turkiet) och Isidoros från Miletos. Det tog uppskattningsvis 10 000 arbetare endast fem år att färdigställa detta mäktiga byggnadsverk.
Hagia Sofia uppfördes på platsen där ett tidigare Bysantinskt Akropolis legat liksom två tidigare kyrkor vilka brändes ner 404 respektive 532.
När osmanerna med Mehmet II i täten intog Konstantinopel 1453 omvandlades Hagia Sofia till moské. Förstärkningsarbeten på utsidan genomfördes liksom tillkomsten av minareter och islamisk konst. De kristna symbolerna togs bort och målningarna täcktes över.
Efter det osmanska rikets fall och grundandet av republiken Turkiet beslöt Mustafa Kemal Ataürk att Hagia Sofia skulle omvandlas till museum vilket skedde 1934. Dock lät man Hagia Sofia förfalla. Under 1990-talet påtalade Unesco behovet av att restaurera museet vilket långsamt sker.

Hagia Sofia är ett absolut måste att besöka!

Det var mängder av byggnadsställningar på insidan när jag och Caspian besökte Hagia Sofia. Utsidan är ganska tråkig och avskalad på grund av alla förstärkningsarbeten som skett. Däremot invändigt är Hagia Sofia en av de mest imponerande och vackraste byggnadsverken på jordklotet. Dess enorma rymd gör en både förstummad och imponerad på samma gång.
Salen med den mäktiga kupolen omges av gallerier i två våningar. Väggarna täcks av fantastiska mosaiker och väggmålningar föreställande Jesus, jungfru Maria och andra bibliska personer.
I hörnen hänger enorma runda plakat med Allah och profeten Muhammed samt namnen på andra viktiga personer i islams historia skrivna i arabisk kalligrafi. De högt placerade fönstren släpper in få ljusstrålar vilket ger ett dunkelt och en nästan mystisk känsla i hela byggnaden.
Det enorma kupolvalvet mäter över 31 meter i diameter och sträcker sig 55,6 meter upp i luften. Den ursprungliga kupolen rasade efter en kraftig jordbävning år 558. Ytterligare två gånger har delar av kupolen kollapsat, 989 och 1346.
Runt kupolen finns 40 fönster vilka släpper in ljus men även reducerar vikten på själva kupolen.

Vi gick uppför en brant och lång stentrappa till andra våningen. Här pryds väggarna av otroliga väggmålningar. En marmorbalustrad sträcker sig runt hela salen. På en kort sektion av balustraden finns faktiskt klotter i form av runor som några vikingar ristat in.
Klottret är svårtytt men namnet Halvdan (skrivet ”alftan”) har man lyckats tyda.
Vikingarna kallades för ”väringar” (Varangian Guards) och värvades som legosoldater och livvakter åt den bysantinska kejsaren i Konstantinopel. Vikingarna kallade Konstantinopel för Miklagård.

Det råder ett mystiskt dunkel i hela byggnaden...

Mina kameror gick varma i denna fantastiska plats. Jag kunde stannat i timmar men Caspian var inte lika imponerad så efter en stund gick vi vidare. Hagia Sofia är ett absolut måste när man besöker Istanbul!

Vi gick över torget framför Hagia Sofia (Aya Sofya Meydani) och drygt femtio meter längre bort ligger nästa sevärdhet – Basilikacisternen. Även här ringlade en lång kö och jag visste att mitt Museum Pass inte gällde här så det var bara att ställa sig sist i den långa kön.
Caspian började bli hungrig och var absolut inte pigg på att stå i kö i den stekheta solen. Vi lämnade kön för att leta efter en restaurang. Vi småpratade med några poliser som stod utanför turistpolisens gula högkvarter mitt emot entrén till Basilikacisternen. Den ene polismannen tipsade mig att återkomma på eftermiddagen istället, efter klockan 15:00. Nu var kön så lång på grund av att de flesta i kön var passagerare på ett av alla de kryssningsfartyg som anlänt Istanbul.

Lunch blev det på restaurangen Tarihi Sultanahmet Köftecisi Selim Usta på huvudgatan Divanyolu Caddesi. Denna restaurang har funnits på platsen sedan 1920 och är populär bland både Istanbulbor och besökare. Menyn består bara av ett fåtal rätter men de tillagas till perfektion.
Jag beställde in Shesh kebap (Shish kebab, marinerat lammkött i bitar), en enkel sallad och till Caspian en Coca-Cola och Ayran till mig.
Ayran är en dryck gjord av yoghurt, vatten och salt. Ayran är otroligt populärt i Turkiet och serveras till och med på McDonald's i landet. Ayran passar utmärkt till grillat kött som kebab och är en utmärkt törstsläckare. Maten smakade mycket bra liksom brödet som serverades till maten. Notan slutade på 28,50 lira (110 kronor).

Vi gick tillbaka till hotellet för att vila fötterna och samla kraft inför eftermiddagens aktiviteter.
Knappt 300 meter från vårt hotell och blott ett stenkast från spårvagnshållplatsen Beyazit ligger en av Istanbuls absoluta måsten; Grand Bazaar.
Stora basaren (Kapali Carsi på turkiska vilket betyder ”den täckta basaren”) är en av världens största basarer. Basaren uppfördes 1455 - 1461 på order av sultan Mehmet II.
Konstaninopel låg längs västerut på Sidenvägen och på basaren handlade man förr med siden, kryddor och guld. Dess nuvarande form och storlek fick basaren runt 1730-talet.
Det finns ingen officiell statistik över hur många butiker det finns i Grand Bazaar men någonstans mellan 3500 och 4000 butiker är ett rimligt antal. De tusentals små butikerna är fördelade på 61 gator, alla under tak. Omkring 25 000 människor arbetar här och basaren lockar dagligen flera hundratusen besökare. Förutom butiker finns här även tehus, restauranger, postkontor och en polisstation. Det är dock sparsamt med toaletter i basaren.
Basaren är öppen från 09:00 till 19:00 alla dagar förutom söndagar. Däremot brukar de omkringliggande gatumarknaderna ha öppet även på söndagar.

Vi passerade genom port nummer 7, Beyazitporten (Beyazit Kapisi). Porten återuppfördes 1894 efter en kraftig jordbävning. Basarens 22 portar låses på nätterna och hela basaren är omgiven av en hög vägg, de enda ingångarna är genom portarna.

Nuruosmaniye kapisi är en av Stora basarens 22 portar.

Det var som att komma in i en annan värld. Breda gator kantade med små butiker som sålde guldsmycken, lädervaror, antikviteter, lampor, mattor, souvenirer, t-shirts och krims krams. Vi promenerade längs otaliga smågator och passerade hundratals små butiker. Många turkar som vi passerade rufsade Caspian i håret eller nöp honom lätt i kinden. Caspian tyckte att det var jobbigt men jag förklarade att de gjorde så för att de tyckte att han var söt. Caspians blonda hår visade sig vara riktigt exotiskt.
En försäljare bjöd Caspian på turkisk konfekt vilket föll honom i smaken. Basaren lockar främst turister vilket medför att det mesta är ganska dyrt. De olika försäljarna var långt ifrån så påstridiga som jag hade blivit varnad för. Inte ens de berömda mattförsäljarna gjorde någon större notis om oss när vi passerade deras mattbutiker. Jag räknade inte heller med att göra några shoppingfynd utan såg basaren mer som en sevärdhet.

I mitten av den labyrintliknande basaren finner man de äldsta delarna, Ic Bedesten. Det visade sig vara lätt att gå vilse här, vilket faktiskt är en del av charmen. Om man nu hittar något på basaren som man verkligen vill ha så är ett bra tips att bestämma sig för hur mycket man skulle varit beredd att betala för samma vara hemma i Sverige. Det är faktiskt ganska lätt att bli ”fartblind” när man befunnit sig i basaren någon timme.

Lampor till försäljning i basaren.

På basaren skall man pruta och det är inget man kommer undan. Se det mer som ett spel och undvik att bli irriterad eller stressad. Var beredd på att själva prutningsprocessen kommer att ta tid, det är en del av spelet. Se bara till att vara glad och trevlig, är du irriterad och sur kommer du aldrig få något bra pris.
Det första priset försäljaren säger ska man med lätthet kunna pruta ner till mer än hälften. Var inte orolig att du börjat för lågt, en försäljare kommer aldrig att sälja en vara som han gör förlust på. Och du skall aldrig ge ett bud som du själv inte är beredd på att betala, för att ta tillbaka ett erbjudet/överenskommet pris är verkligen oförskämt!
Att bli bjuden på te hör till och innebär absolut inte något köptvång. Sedan är många av oss svenskar väluppfostrade och vill inte göra någon ledsen och det ska spelas på vårt dåliga samvete. Glöm dina samvetskval när du befinner dig på basaren, annars är risken att du kommer hem med en gräslig matta för 6000 kronor som inte passar i något rum...
Men pruta aldrig på en vara om du inte är intresserad av att köpa den.

Det var en spännande plats vi hamnat på och det var en härlig känsla att uppleva all trängsel, kommers, ljud och dofter. Jag frågade mig fram om det fanns någon möjlighet att få tillträde till basarens tak som jag gärna ville fotografera. Detta efter att ha sett filmerna The International, Skyfall och Taken 2 som alla har scener som utspelar sig på basarens tak. Det visade sig vara omöjligt trots att jag erbjöd några försäljare ganska många lira för att ta mig upp på taket.
Vi gick runt en lång stund i basaren och efter en stund upptäckte jag en trappa som ledde upp till andra våningen. Vi följde trappan och hamnade utanför några kontor. En kontorsdörr stod öppen och när jag kikade in såg jag basarens tak genom ett fönster. En man satt vid ett skrivbord och tittade förvånat på mig och min son när vi stod i dörröppningen. Jag frågade om det gick bra att kliva in och ta några kort från mannens kontorsfönster. Mannen vinkade in oss och berättade på utmärkt engelska att han hade perfekt utsikt då de spelade in James Bond-filmen ”Skyfall” i april 2012.
En sekvens i filmens berömda motorcykeljakt spelades in på taket till basaren, alldeles utanför mannen fönster. Han förklarade att på grund av takets dåliga skick var det förbjudet att beträda taket, förutom med specialtillstånd eller om man skall spela in en film med miljonbudget...

Scener i James Bond-filmen "Skyfall" spelades in på taket...

Både jag och Caspian tog flera kort innan vi tackade och lämnade den trevlige mannens kontor. Efter att ha gått vilse ytterligare en gång i basaren hittade vi sist ut.
Vi fortsatte längs med en gata och hamnade i en utomhusmarknad. Solen stekte och det var skönt att komma ut i solskenet igen. Vi hade gått ett hundratal meter och hamnade i Büyük Valide Han. Detta är en gammal karavanseraj från 1651. En karavanseraj var ett värdshus och härbärge för köpmännen i karavanerna längs Sidenvägen. Här kunde köpmännen få mat och husrum och kamelerna med sin tunga och dyrbara last både foder, vatten och vila.
Några män satt och drack te vid den öppna innergården som nu fungerade som en lastplats och parkering. Jag och Caspian samtalade med de trevliga männen en stund. En av männen pekade sedan på en trappa längre bort och säger ”James Bond”. Jag vände mig om och kände genast igen trappan från filmen Skyfall. Det var ju trappan som först Patrice (Ola Rapace) och sedan James Bond (Daniel Craig) kör uppför med motorcykel!
Jag och Caspian fortsatte uppför trappan och såg oss runt. Det mesta var orört och såg likadant ut som i filmen.

Trappan som James Bond jagar efter yrkesmördaren
Patrice i filmen "Skyfall" från 2012.

Vi passerade några verkstäder på övervåningen. Två män arbetade i en enkel verkstad med att tillverka vattenpipor (nargile). Vi var välkomna in och fotografera i verkstaden och följa deras arbete.

Tillverkning av vattenpipor (nargile).

Vi fortsatte vidare och en äldre man kom fram till oss och frågade med ett leende om vi önskade gå upp på taket. Mannen låste upp en låst metalldörr och bakom dörren gömde sig en smal och brant gammal stentrappa. Vi följde efter mannen upp och hamnade på taket till Büyük Valide Han.
Vi bjöds på en fantastisk utsikt över Gyllene hornet, Galatabron, Nya moskén (Yeni Cami) och stadsdelen Karaköy. Caspian sprang omkring på taket och lekte att han var James Bond. Jag fick verkligen tjata på honom då det var dags att gå vidare...

Caspian på taket till Büyük Valide Han.

Mannen som släppte upp oss på taket gav Caspian ett tuggummi och jag gav mannen några lira som tack för att han släppte upp oss på taket.
Vi gick ner till marknivån igen och lämnade Büyük Valide Han. På vår väg passerade vi mängder av små butiker längs en lång utomhusmarknad. Jag pratade en stund med en trevlig försäljare som bjöd Caspian på lokum (turkisk konfekt). Caspian blev verkligen bortskämd och verkade trivas alldeles utmärk med detta.

I slutet av gatan Sabuncu Hani Sokagi fanns en stor port som ledde in till Egyptiska basaren (Misir Carsisi). Detta är Istanbuls näst största basar och är även känt som ”Kryddbasaren”.
Basaren har fått sitt namn från att den finansierades med skatteintäkter från Egypten. Egyptiska basaren färdigställdes 1664 och saluförde främst exotiska kryddor och örter. Än idag säljs det främst kryddor i basaren, därav dess smeknamn Kryddbasaren.

Alltid fullt med folk i basaren.

Här finns idag 88 butiker, alla numrerade. Förutom kryddor kan man även handla juveler, torkad frukt, nötter, teer och lokum/Turkish delight. Dock är priserna skyhöga och det finns betydligt billigare turkisk konfekt i matbutiker eller i butiker i turistområdena. Däremot är kvalitén och smaken utmärkt på den konfekt som saluförs i Egyptiska basaren. Basaren är format som ett ”L” och ligger belägen i kvarteret Eminönü.

Egyptiska basaren (Misir Carsisi), även känd som "Kryddbasaren".

Jag upplevde Egyptiska marknaden som betydligt trevligare än Stora basaren. Kryddförsäljarna hade sina olika kryddor vackert uppställda i stora krus och lådor. Doften av kanel, peppar, ingefära och nymalet kaffe retade mitt luktsinne och jag stortrivdes. Jag fullkomligt älskar matmarknader.

Torkad frukt, lokum, nötter och andra godsaker...

Lokumförsäljarna hade placerat enorma högar med det turkiska godiset för att locka kunder, det vattnades i munnen. På några skyltar gjordes det reklam för ”Turkish Viagra” vilket var fikon med valnötter. Hade det verkligen fungerat hade läkemedelstillverkaren Pfizer kursat för länge sedan...

Fungerar inte riktigt som utlovat...

Vi började båda bli småhungriga igen. Ovanför Egyptiska basaren, uppför en mycket brant trappa, ligger restaurangen Pandeli. Här har man serverat utsökt traditionell turkisk mat, desserter och kaffe sedan 1901.

Restaurang Pandeli ovanför Egyptiska basaren, Istanbul.

Vi kom in i de vackra matsalarna som var dekorerade med blått kakel. Vi blev visade till ett ledigt bord med utsikt över Eminönütorget, Galatabron och Nya moskén (Yeni Cami). Några bord har även utsikt över basaren. Vi beställde in en tallrik yoghurtkebab att dela på. Portionerna är i regel så stora i Turkiet att det går alldeles utmärkt att dela en portion om man reser med ett barn. Maten smakade verkligen utsökt och den syrliga yoghurten gjorde sig bra tillsammans med det kryddade och marinerade köttet.

Restaurang Pandelis yoghurtkebab.

Efter maten beställde jag in en kopp kaffe. Turkiskt kaffe är starkt, svart och serveras i små koppar. Tänk på att låta kaffet stå en stund innan du dricker så att sumpen får tid att sjunka ner till botten. Och då sumpen ligger på botten ska man undvika att dricka upp det sista ur koppen. Det finmalda kaffepulvret kokas tillsammans med socker så man får bestämma sötman redan när man beställer kaffet. Sade betyder utan socker, az sekerli – lite socker och cok sekerli – mycket socker.

Turkiskt kaffe.

Caspian tittade nyfiket ut genom fönstret och tyckte det var spännande med en polismotorcykel som körde förbi med sirener och blåljus.
Efter maten gick vi runt på Eminönütorget och blev en del av folkvimlet. Detta är en av Istanbuls mest livligaste och folktätaste platser. Utanför Nya moskén (Yeni Cami) trängdes försäljare med hundratals människor och duvor.
Nya moskéns uppförande påbörjades 1597. Moskén beställdes av sultaninnan Safiye, hustru till sultan Murad III och sedan medregent med sin son Mehmet III. Uppförandet tog över 60 år och först 1663 stod moskén klar. Moskéns kupol är 36 meter hög och omges av två 52 meter höga minareter.
Det är endast i Istanbul som en 350 år gammal moské kan kallas för ny...

Nya moskéns (Yeni Cami) innergård.

Kvinnor utanför Nya moskén, Istanbul.

Mellan Egyptiska basaren och Nya moskén ligger en liten djur- och blomstermarknad. Vi tittade en stund på fåglarna och kaninerna som såldes här. Här fanns även allmänna toaletter. Det kostar vanligtvis en lira att besöka de allmänna toaletterna i staden.
Det är inte alla toaletter som har västerländska WC-stolar utan det som erbjuds är ett hål i golvet.
Bay (*fniss*) betyder herrarnas och bayan betyder damernas.

Blom- och djurmarknaden utanför Nya moskén.

Vi gick runt och tittade i små butiker som låg i anslutning till Kryddbasaren och torget. Jag handlade en påse kaffe i kaffebutiken Kurukahveci Mehmet Efendi. Detta är Istanbuls äldsta och största kafferosteri och butiken i Eminönü är från 1871. Till de båda försäljningsluckorna var det en lång kö och det var mestadels turkar som handlade men även en och annan turist. Kaffet görs på de allra finaste arabicabönorna från Brasilien och Centralamerika. Priset för ett halvt kilo nyrostat kaffe var 15 lira (ungefär 60 kronor).
Det var inte bara mitt shoppingbegär som skulle mättas. Den stora leksaksaffären Toys e Toys frestade Caspian med sina lockvaror som var placerade på utsidan. Vi gick in i den stora leksaksaffären som bestod av tre våningar. En trevlig men alltför påflugen och efterhängsen försäljare följde oss i hasorna och demonstrerade leksak efter leksak. Till slut blev det ett batteridrivet lasersvärd i plast med både ljus och ljud till Caspian. Lasersvärdet gick dock sönder dagen efter vi kom hem...

Från spårvagnshållplatsen Eminönü åkte vi i en fullpackad spårvagn till Sultanahmet. Då spårvagnarna går så tätt som med knappt fem minuters mellanrum under rusningstid så är det bara att vänta in nästa vagn om den första skulle vara proppfull.
Vi begav oss återigen till Basilikacisternen och nu var kön betydligt kortare. Inträdet till Basilikacisternen var endast tio lira (knappt 40 kronor), för Caspian var det gratis.
Basilikacisternen (Yerebatan Sarayi) var en av Konstantinopels underjordiska vattencisterner och byggdes under kejsare Justinianus I styre 532 e Kr. Detta är den största av Istanbuls över hundra underjordiska cisterner. Basilikacisternen användes för att lagra vatten till de kejserliga palatsbyggnaderna i staden. Cisternen glömdes bort i och med osmanernas intåg i staden. Cisternen återupptäcktes 1545 då en fransman såg människor som hämtade vatten genom att hissa ner hinkar från sina källargolv. En del lyckades även fånga fisk från sina källare!

Basilikacisternen (Yerebatan Sarayi) från 500-talet.

En brant trappa ledde oss ner i underjorden. Det var som att komma in i ett underjordiskt palats. Det 138 meter långa och 65 meter breda taket bärs upp av 336 pelare. Pelarna, var och en närmare nio meter höga, är fördelade på tolv rader. I cisternen, större än en fotbollsplan, förvarades hela 80 000 kubikmeter vatten. Vattnet leddes hit via akvedukter från en vattenreservoar i Belgradskogen 20 kilometer längre bort! De var påhittiga romarna...
Pelarsalen var vackert upplyst och man tog sig fram på träbryggor. Vattendroppar från det fuktiga taket ovanför droppade ner på oss. Det var verkligen svalkande att komma ner under jord. Detta är en av Istanbuls mest annorlunda sevärdheter men blev genast en personlig favorit.
I vattnet såg vi stora mörka skuggor som sakta rörde sig, det visade sig vara stora fiskar!

Basilikacisternen har sammanlagt 336 pelare.

I cisternens nordvästra hörn finner man två pelare vars bas pryds av två huvuden föreställande det mytologiska monstret Medusa. Det ena huvudet är placerat på sidan och det andra upp och ner. Man vet inte orsaken till huvudenas annorlunda placering.

Medusahuvud i Basilikacisternen.

Basilikacisternen förekommer i en scen i James Bond-filmen Agent 007 ser rött från 1963. James Bond (Sean Connery) åker båt i cisternen för att kunna spionera under det ryska konsulatet. Även i filmen The International från 2009 utspelar sig en scen i Basilikacisternen. I Dan Browns fjärde roman om Harvardprofessorn Robert Langdon, Inferno, sker bokens upplösning i just Basilikacisternen i Istanbul.

Se till att gå på toaletten innan besöket i Basilikacisternen då det saknas här, vilket vi retfullt upptäckte. I den närliggande Yerebatanmoskén (Yerebatan Camii) finns allmänna toaletter att använda för en lira.
Vi kom upp till markytan igen och möttes av Istanbuls ljumna kvällsvärme. Vi gick över gatan och promenerade runt i det vackra parkområdet mellan Hagia Sofia och Blå moskén. När vi passerade en försäljare som sålde simit (kringlor) ville Caspian ha en. Han valde en med Nutella på för 1,50 lira. Dessa frasiga kringlor med sesamfrön säljs överallt och är Istanbuls svar på New Yorks pretzel.
Vi dröjde oss kvar en lång stund i parkområdet och jag fotograferade Hagia Sofia och Blå moskén i kvällssolen. Det var fortfarande mycket liv och rörelse när vi tog oss tillbaka mot hotellet.
Överallt möttes vi av vänliga leenden och Caspian blev återigen rufsad i håret några gånger.
Vi besökte en liten matbutik ett hundratal meter från vårt hotell. Vi blev genast ”hej och tjenis” med den trevliga personalen.

Vi handlade fredagsmys i kvartersbutiken nära vårt hotell.

Det var fredagskväll och rutinbunden som min femåring är så innebär detta fredagsmys. På hotellrummet hade vi sedan fredagsmys med chips, godis, läsk och film på surfplattan...

Morgonen därpå började sedvanligt med frukost i hotellrestaurangen. Därefter tog vi spårvagnen två stationer till hållplatsen Aksaray. Vi följde gatan Selim Pasa Sokagi som går parallellt med den breda avenyn Atatürk Bulvari. Efter en promenad på knappt femton minuter kom vi fram till Sarachaneparken som pryds med ett stort monument föreställande Mehmet II (Mehmet Erövraren).
I parken fanns även en liten lekpark där Caspian lekte av sig en stund. Några turkiska barn var i parken med sin farfar och Caspian lekte tillsammans med barnen.
Vid parkens västra sida låg en brandstation och vi tittade en stund på alla häftiga brandbilar.

Ett stenkast därifrån ligger den stora Valens akvedukt (Bozdogan Kemeri). Denna imponerande akvedukt härstammar från 368 då den romerska kejsaren Flavius Valens lät bygga den. Valens akvedukt har en total längd av 971 meter och är som högst nästan 29 meter. Dricksvattnet leddes sedan från källor i Belgradskogen till cisterner i staden, bland annat Basilikacisternen, en total sträcka på nästan två mil!
Akvedukten var i bruk ända fram till 1800-talet.
Odret akvedukt kommer från latinets "aquæductus" vilket betyder vattenledning.

Den över 1600 år gamla Valens akvedukt.

Vi passerade under ett av akveduktens valv och hamnade på gatan Itfaiye Caddesi. Under valvet bredvid satt några herrar och drack te i skuggan. Itfaiye Caddesi kantas av restauranger, tehus och butiker som sålde får- och lammkött, honung, nötter, kryddor och färsk ost. Mitt i gatan sträckte sig en bred plantering med gräs och lummiga träd som bjöd på skugga. Caspian kelade en stund med en av stadens många katter.

Vi slog oss ner vid ett ledigt bord utanför ett av tehusen. Jag beställde in te till oss båda. Turkiskt te (chai) är mörkt och starkt och serveras i vackra glas. Ett glas te kostade en lira.
Efter tepausen fortsatte vi sedan över den breda avenyn Atatürk Bulvari vars körfält faktiskt går genom några av Valensakveduktens nedre valv.

Valens akvedukt sträcker sig över Atatürk Bulvari.

Vårt mål var butiken Vefa Bozacisi på gatan Katip Celebi Caddesi. Detta sägs vara Istanbuls äldsta butik som fortfarande är i drift och öppnade redan 1876. Här säljs drycken boza som består av hirs (ibland bulgur) som kokats tillsammans med vatten och socker. Efter att massan fått jäsa och svalnat serveras den i glas med lite kanel. För den som vill kan man lägga i några torkade kikärtor.
Jag var mycket nyfiken på denna annorlunda dryck och beställde in ett glas för tre lira. Smaken är svår att beskriva men absolut inte illasmakande. Däremot var drycken väldigt mättande och vi lämnade glaset halvfullt...

Istanbuls äldsta butik, Vefa Bozacisi.

Caspian provsmakar boza.

Nu var vi inte långt ifrån Süleymaniyemoskén. På avstånd såg vi moskéns 72 meter höga minareter torna upp sig bakom några hus. Süleymaniyemoskén (Süleymaniye Camii) är Istanbuls största moské och anses även vara den vackraste. Den majestätiska moskén uppfördes mellan åren 1550 till 1557 på uppdrag av sultanen Süleyman I och efter ritningar av arkitekten Mimar Sinan. Moskén mäter 59 gånger 58 meter och kupolen är 53 meter hög och har en diameter på 27,5 meter. Sammanlagt 200 glasfönster släpper in ljus i den enorma byggnadens inre.
Förutom att vara en plats för bön fanns här även koranskolor, badhus (hamam), ett sjukhus, ett karavanseraj och en välgörenhetsinrättning med ett kök som serverade mat till de fattiga (oavsett religionstillhörighet). Bakom moskén ligger en liten begravningsplats och två mausoleum med bland annat sultan Süleyman I:s grav liksom arkitekten Mimar Sinans grav.

Ingång till Süleymaniyemoskén.

Süleymaniyemoskén (Süleymaniye Camii) är Istanbuls största moské.

Jag slogs av moskéns enorma storlek och dess skönhet, detta är verkligen ett arkitektoniskt mästerverk. Vi tog av oss våra skor som brukligt är då man träder in i en moské. Skorna förvarade vi i plastpåsar som fanns vid ingången.

Süleymaniyemoskéns innergård.

Süleymaniyemoskéns insida.

Süleymaniyemoskéns interiör var sparsam men ändå dekorativ och då det var få besökare var det alldeles knäpptyst i den stora bönesalen. Då Blå moskén (Sultan Ahmetmoskén) stjäl den största uppmärksamheten är det oftast korta eller inga köer till Süleymaniyemoskén.

Efter vårt besök i den vackra Süleymaniyemoskén gick vi vidare den korta sträckan till Eminönütorget. Det var dags för lunch och vi steg in genom den stiliga entrén till restaurangen Hamdi (Hamdi Et Lokantasi).
Denna populära restaurang erbjuder förutom fantastiska och prisvärda turkiska maträtter även en oslagbar utsikt över Gyllene Hornet, Eminönütorget, Galatabron och Nya moskén.
Hamdi är ett paradis för köttälskare och en av Istanbuls populäraste restauranger. En turistfälla enligt vissa, en mycket elegant sådan enligt mig...
Vi blev hänvisade till tredje våningen och fick ett ledigt bord, dock var borden på terrassen med den bästa utsikten fullsatta. Här ska man äta kebab och det finns hela sexton olika kebabrätter av välja mellan.
Från menyn beställde jag in pistagekebab (Fistikli kebap) och till förrätt en skål med hommus (kikärtsröra). Till maten serverades nybakat pitabröd. Jag beställde även in ett glas med turkisk raki (fikonbrännvin med stark smak av anis) till mig själv. Kebaben som bestod av nött- och lammkött innehöll även hackade pistagenötter och smakade utsökt och var grillat till perfektion. Notan slutade på 45 lira (175 kronor) inklusive en serviceavgift på sex lira.
Detta hör till en av de bästa måltiderna under besöket i Istanbul.

Utsikten över Eminönütorget från restaurang Hamdi.

Vi gick över Eminönütorget och fortsatte sedan över Galatabron (Galata Köprüsü). Denna bro sträcker sig över Gyllene hornet och binder samman stadsdelarna Eminönü och Karaköy.
År 1502 fanns det planer på att bygga en bro över viken och det berömde italienske universalgeniet Leonardo da Vinci anlitandes av sultan Beyazit II. Leonardo da Vinci gjorde en ritning på en 240 meter lång och 24 meter bred bro men sultanen godkände aldrig idén. Om bron hade byggts hade den blivit dåtidens längsta bro.
Även den italienske konstnären Michelangelo blev tillfrågad att utforma en bro men denne förkastade förslaget. Det skulle dröja ända till 1800-talet innan planerna på att bygga en bro åter väcktes. 1845 byggdes en bro på platsen där dagens Galatabron står. 1912 byggdes en flytande bro som var 466 meter lång och 25 meter bred. Denna bro skadades i en brand 1992 och ersattes med dagens bro. Bron som står här idag stod klar 1994.
Galatabron är 490 meter lång och 42 meter bred och bron har plats för en bred gångväg och en bilväg med tre körfält på varje sida av bron. I mitten på bron går spårvagnsspåret för spårvagnarna på linje T1. Under bron finner man flera kaféer och restauranger.

Far och son i Istanbul, maj 2013.

Vi tog lång tid på oss att korsa bron. Vi tittade på fiskarna som stod och metade från broräcket, de flesta hade fått napp och beviset för detta låg och simmade eller sprattlade i små plasthinkar. För den som är sugen på att fiska men inte har packat med sig fiskespö i resväskan kan hyra fiskegrejer på bron.

Fiskare på Galatabron.

Mitt på av bron finns trappor som leder ner till brons nedersta plan för den som vill besöka restaurangerna eller ta sig till andra långsidan av bron.

Efter promenaden över Galatabron befann vi oss nu i Karaköy. Stadsdelen domineras av det 69 meter höga Galatatornet (Galata Kulesi). Tornet uppfördes ursprungligen 1348 som ett försvarstorn under namnet Kristustornet. Idag är tornet ett populärt turistmål då man har utsikt över stora delar av Istanbul från dess utsiktsplats. Det finns även en restaurang i tornet.

Solen stekte och vi satte oss i skuggan och svalkade oss med nypressad apelsinjuice för en lira glaset. På kajen stod en man och sålde midye dolma, musslor fyllda med ris, pinjenötter och kryddor. De mindre musslorna kostade en halv lira och de stora kostade en lira styck. Det var bara att peka på vilken storlek man önskade och innan jag blev serverad tillsattes några droppar nypressad citronsaft. Man blir serverad tills man säger att man är nöjd. De fyllda musslorna smakade utmärkt och jag struntade i alla varningar om att äta skaldjur utomlands.

Fyllda musslor (Midye dolma).

Inte många meter från Galatabron ligger den korta tunnelbanan Tünel. Detta är världens kortaste tunnelbana (i själva verket en bergbana under jord), knappt 600 meter lång och består av endast två stationer. Tunnelbanan invigdes redan 1875. Under den en och en halv minut långa turen från Karaköy Station till Tünel Meydani gör tunnelbanevagnen en stigning på drygt 60 meter.
Vi klev ut från stationen och befann oss på den södra änden av den långa shoppinggatan Istiklalavenyn (Istiklal Caddesi). Denna eleganta gågata är 1,4 kilometer lång och kantas av restauranger, kaféer, butiker, gallerior, nattklubbar, pubar, kyrkor, moskéer och synagogor.
Längs gatan har flera länder sina konsulat, däribland Sverige. Under det osmanska styret hette avenyn Cadde-i Kebir (Grand Avenue) men bytte namn till Istiklal Caddesi (Självständighetsavenyn) i och med utropandet av republiken Turkiet 1923.
De flesta av de vackra husen är uppförda på 1800- och tidigt 1900-tal. Istiklalavenyn svänger skarpt till höger efter ungefär halva dess längd och är således inte spikrak. Längs hela avenyn går en historisk röd spårvagn på räls och vänder vid Taksimtorget.

Spårvagn på Istiklal Caddesi.

Den breda avenyn var full av liv och rörelse. Detta är stadens mest livligaste gata och här är det alltid något på gång, dygnet runt. Vi passerade Sveriges generalkonsulat och den vackra St. Antoniokyrkan från 1912. Vi gjorde också ett obligatoriskt stopp vid en av de många glassförsäljarna. Det blev givetvis turkisk glass (salepi dondurma). Även här skojade försäljaren en lång stund innan Caspian fick sin efterlängtade glasstrut. Man betalar lika mycket för glassen som den obligatoriska uppvisningen...
Med varsin sagolikt god glass fortsatte vi längs Istiklalavenyn. Vi svängde av och in genom den vackra Blomsterpassagen (Çiçek Pasaji). Detta var en gång i tiden områdets mest förnämsta adress. Denna täckta galleria uppfördes 1876 under namnet Cité de Péra på platsen för en tidigare teater som brann ner 1870. Här fanns tidigt en blomstermarknad, därav namnet Blomsterpassagen. Trots att flera vinstugor, pubar och restauranger tog över gallerian under 1900-talet och blomförsäljarna flyttade lever namnet fortfarande kvar. Flera större renoveringsarbeten har genomförts i Blomsterpassagen och idag finns här flera exklusiva restauranger.
Efter att vi gått igenom Blomsterpassagen hamnade vi efter en kort promenad utanför det lilla gatuköket Dürümzade på tvärgatan Kalyoncu Küllük Caddesi. Dürümzade är berömda för sina fantastiska tunnbröd (lavash) med fyllning som nygrillad kebab. Jag och Caspian klev in i den lilla lokalen. Jag beställde en dubbel tunnbrödsrulle med Adanakebab (starkt kryddat kebabkött) för tio lira. Rullen serverades med det nygrillade kebabköttet tillsammans med hackad lök, tomat, persilja, rödpeppar och chili. Maten smakade helt underbart gott, lagom starkt och perfekt tillagat!
Jag kan varmt rekommendera Dürümzade för en fantastisk och prisvärd smakupplevelse. Dürümzade är även känt från TV-serien ”No Reservation” med kocken Anthony Bourdain.

Det lilla gatuköket Dürümzade.

Den här killen kan laga mat!

Mätta för stunden gick vi tillbaka till Istiklalavenyn. Vi handlade lite från några försäljare på en tvärgata. När vi närmade oss det stora Taksimtorget (Taksim Meydani) såg vi en stor mängd kravallutrustad polis och kravallfordon strategiskt utplacerade runt torget. På torget stod ett femtiotal demonstranter men stämningen var lugn och de hundratalet kravallpoliserna såg avslappnade ut bakom sina sköldar. Taksimtorget är en viktig plats för politiska demonstrationer och har varit skådeplats för flera sammandrabbningar mellan demonstranter och den turkiska kravallpolisstyrkan Cevik Kuvve.

Turkiska kravallpoliser ur Cevik Kuvve.

Caspian hade en lugnande inverkan på båda sidor...

Vid en demonstration på torget 1 maj 1977 dödades 36 vänsterorienterade demonstranter av oidentifierade och beväpnade män. Denna händelse har fått namnet Taksimtorgsmassakern. På torget blev två brittiska Leeds United-supportrar knivhuggna till döds 5 april 2000 (natten innan semifinalmatchen mellan Galatasaray och Leeds United) under UEFA-cupen 1999/2000.
Torget var även skådeplats för våldsamma protester i maj och juni 2013.

Taksimtorget i Istanbul.

Torget är sterilt och ganska trist trots att det ibland kallas för Istanbuls Times Square. Namnet har torget fått för dess närhet till stadens nattliv med restauranger, nattklubbar och barer. Mitt på torget står Republikmonumentet (Cumhuriyet aniti) som restes för att fira bildandet av den Turkiska republiken 1923. På ena sidan av monumentet är Atatürk avbildad som officer och på den andra avbildad i sin senare roll som president.

Republikmonumentet (Cumhuriyet aniti) på
Taksimtorget föreställandes Atatürk.

Från Taksimtorget tog vi en taxi till nästa sevärdhet, Dolmabachepalatset. Jag hade läst varningar om taxichaufförer i Istanbul som blåste turister men de gånger vi åkte taxi i staden använde taxichaufförerna taxameter och priset som jag betalade verkade stämma, varken skyhöga påslag eller saltade notor. Taxichauffören körde oss snabbt och smidigt till det vackra Dolmabachepalatset alldeles vid vattnet.
När jag och Caspian närmade oss ingången stod en vakt och informerade oss att palatset var stängt för dagen. De stängde 16:00 och nu var klockan tio över... Ändrade planer, istället tog vi spårvagnen från hållplatsen Kabatas (ändhållplats på linje T1) några hundra meter därifrån. Vi åkte till Eminönü och tillbringade någon timme i området runt Eminönütorget.
Det var en speciell känsla som drog oss till torget. Folkvimlet och närheten till Galatabron med sina restauranger och den trevliga Kryddmarknaden lockade oss. Vi satte oss vid ett ledigt bort på Caffé Chicco Dóros uteservering vid torget och tog en fika. Jag beställde in en kaffe latte till mig själv och en kopp varm choklad åt Caspian. Till detta åt vi baklava, små söta kakor av filodeg med nötter och täckta med sockerlag, honung och kryddor. Baklava är sötsliskigt men otroligt gott. Tillsammans med kaffe är baklava en riktig smaksensation, rekommenderas varmt.
När notan kom in visade det sig att priserna var lika höga som på ett svenskt kafé...

Knappt hundrafemtio meter ifrån Eminönütorget ligger den lilla moskén Rüstem Pasa-moskén (Rüstem Pasa Camii). Denna moské är en pärla som många besökare i staden missar. Moskén uppfördes 1561 till 1563 och ritades av den osmanska mästerarkitekten Mimar Sinan efter storvesiren Damat Rüstem Pashas död 1561. Moskén är byggd på en terrass ovanför flera små butiker. Insidan är utsmyckad med vackra kakelplattor i olika färger.
Efter besöket i den lilla moskén gick vi tillbaka till Eminönütorget och Galatabrons södra fäste. Vid kajen till vänster om bron låg flera båtar förtöjda. Från båten Tarihi Eminönü Balikcisi såldes fisksmörgåsar (balik ekmek) och kön ringlade sig lång. Smörgåsarna med nystekt fisk, sallad och lök kostade endast fem lira styck och blev ett utmärkt mellanmål.

Tarihi Eminönü Balikcisi i Eminönü.

Smörgåsarna tillreddes i ett rasande tempo och serverades från båten. Balik ekmek säljs på flera ställen i Istanbul men skall tydligen smaka allra bäst här. Fisksmörgåsarna är Istanbuls svar på New Yorks ”hot dog”.

Smörgåsar med nygrillad fisk (balik ekmek) till försäljning.

Efter den goda fisksmörgåsen åkte vi spårvagn en hållplats till Sirkeci. Vi gjorde ett kort stopp för att besöka och fotografera den historiska järnvägsstationen Istanbul Sirkeci Terminal (Sirkeci Gari) från 1890. Det var Sirkecistationen som var slutstation för de förnäma passagerarna på den berömda Orientexpressen.
Vi åkte vidare med spårvagn och hoppade av på hållplatsen Sultanahmet. Därifrån var det bara en kort promenad till den mäktiga Sultan Ahmet-moskén/Blå moskén (Sultanahmet Camii). Vi passerade genom den grönskande Sultanahmetparken och kom fram till den enorma moskén.

Sultan Ahmet-moskén/Blå moskén i Istanbul.

Sultan Ahmet-moskén är tillsammans med Hagia Sofia Istanbuls mest kända byggnad. Namnet ”Blå moskén” kommer från att dess insida är rikligt utsmyckad med keramikplattor med blå detaljer. Många har lurats av namnet och trott att hela moskén är smurfblå men så är inte fallet...

Sultan Ahmet-moskéns innergård.

Uppförandet av Sultan Ahmet-moskén påbörjades på uppdrag av sultan Ahmet I 1609. Huvudarkitekt var Sedefkar Mehmet Aga och tanken var att Sultan Ahmet-moskén skulle överträffa den närliggande Hagia Sofia som då var Istanbuls främsta moské. Kupolvalvet mäter 23,5 meter i diameter och har en höjd på 43 meter. Till skillnad från kupolen i Hagia Sofia som ser ut att hänga fritt har detta kupolvalv fyra bastanta pelare som stöd. Sultan Ahmet-moskén är den enda moskén i Turkiet som har sex minareter. Minareterna har en höjd på 64 meter.

Blå moskén har hela sex minareter.

Sultan Ahmet-moskén står mittemot Hagia Sofia som en gigantisk grå koloss i jämförelse. Det skiljer över 1000 år mellan byggnaderna men Hagia Sofia står fortfarande oöverträffad...

Att besöka moskén är gratis dock tillhör det god sed att lämna en liten donation när man går ut. Det är tillträde förbjudet för ickemuslimer då bön pågår. Det är också förbjudet att beträda en moské med skor och dessa måste antingen lämnas utanför eller bäras i en plastpåse. Plastpåsar finns vid ingången. Kvinnor måste bära sjal om de önskar besöka moskén. Sjalar går att låna kostnadsfritt vid ingången om man inte har en egen. När man besöker en moské så befinner man sig i en helgedom som används för bön. Uppträd därför diskret och respektfullt.

Blå moskéns vackra kakelplattor med blå detaljer har gett moskén dess namn.

Efter att ha tittat oss mätta på Blå moskéns vackra insida klädd med dekorativa kakelplattor i vitt, blått och guld gick vi till Sultan Ahmet-torget, den stora öppna planen väster om moskén.
Här låg under det Bysantinska riket den stora Hippodromen (At Meydani) som byggdes redan år 203 och mätte 450 meter på längden. Här hölls hästkapplöpningar och tävlingar med quadriga (fyrspann). Det fanns plats för uppskattningsvis 100 000 sittande åskådare runt arenan.

Det enda som återstår av Hippodromen idag är tre monument;
Theodosiusobelisken (Dikilitas) som härstammar från 1400-talet före Kristus och hämtades från Karnaktemplet i Egypten för att resas på Hippodromen på 300-talet. Theodosiusobelisken kallas även för den egyptiska obelisken.
Den 32 meter höga Konstantinobelisken (Örme Dikilitas) är av okänd ålder och består av murade stenar.
Den åtta meter höga Ormpelaren (Yilanli Sütun) från år 479 före Kristus som ursprungligen fanns i Apollontemplet i Delfi i Grekland. Pelaren pryddes av ett ormhuvud och detta finns idag på Istanbuls Arkeologiska museum.

Theodosiusobelisken på Hippodromen.

Här stod också fyra stora bronshästar men dessa fördes bort av korsfarare 1204 för att pryda Markuskyrkan i Venedig, Italien.

Flera upplopp skedde mellan olika supportergrupper i och med kapplöpningarna. Omkring år 500 var de största supportergrupperna, ofta med stor politisk makt, ”de blå” och ”de gröna”. I januari 532 var Hippodromen skådeplats för Nikaupproret som hade sitt ursprung i att kejsar Justinianus I vägrade benåda några upprorsmakare och våldsverkare. En arg mob attackerade det närliggande kungliga palatset mitt under en hästkapplöpning och spred sig sedan över stora delar av Konstantinopel. Bland annat sattes Hagia Sofia i brand. Upproret slogs brutalt ner och man beräknar att omkring 30 000 upprorsmakare dödades. Namnet Nikaupproret kommer från ordet ”Nika” som betyder seger.

Vi uppehöll oss på Sultan Ahmet-torget en stund och då det började skymma tog vi oss tillbaka mot hotellet. Bakom spårvagnshållplatsen Beyazit och alldeles till vänster om Stora Basaren låg ett tjugotal mindre restauranger. Inkastarna var påflugna och försökte få oss att välja just deras restaurang. Efter en stund slog vi oss ner vid ett ledigt bord på uteserveringen till en av de mest besökta restaurangerna, Saray Restaurant & Café. Jag beställde in en tallrik med olika kebabkött för 34 lira vilket var ett överkomligt pris. Kyparen frågade om vi önskade någon sås till kebaben och jag bad att få in vitlökssås. Kyparen var snabb att rekommendera deras tomatsås så det fick bli en sådan också.
Maten smakade bra men middagen fick en tråkig eftersmak när notan kom in... Slutnotan var på hela 59 lira (230 kronor)! Förutom kebabtallriken för 34 lira tog de fjorton lira (55 kronor) för de små skålarna med sås och åtta lira (30 kronor) för ”service”... Inga astronomiska summor att tala om men ändå tråkigt att känna sig lurad.

Det var inte många hundra meter till hotellet och vi tog en liten omväg förbi den lilla matbutiken där vi började bli stammisar för att handla några vattenflaskor. Det var gott att få krypa ner i sängen efter att ha promenerat större delen av dagen.

På väg tillbaka till hotellet...

Fortsättning på min reseskildring