CHILE

Santiago de Chile

Jag hade först inga tankar på att besöka Chile när jag planerade min Sydamerikaresa. Men då det visade sig att det inte fanns några platser på planet från La Paz i Bolivia hem till Sverige fick jag leta efter någon annan flygplats. Min enda möjlighet att flyga hem var via Santiago i Chile.
Då en av mina goda vänner är chilenare och hans storasyster Olga bodde i Santiago ordnade han att jag kunde få bo några nätter hos henne.

Flyget från La Paz i Bolivia till Santiago i Chile flög via Arica och Iquique. Vid mellanlandningen i Arica fick jag och de övriga passagerarna kliva ur planet och passera en passkontroll. Innan vi skulle kliva på planet igen hann jag med att inhandla en stor chokladask till min väns syster. Det är dumt och oartigt att komma tomhänt.
När det var dags att betala chokladen bad kvinnan i kassan om mitt passnummer. Jag såg frågande ut men räckte över min anteckningsbok med passnumret uppskrivet på baksidan. Jag vet att man ibland skall uppge passnumret och visa sitt boardingpass när man köper alkohol, men choklad? Kom igen. Jag räckte över min anteckningsbok till kassörskan där jag hade skrivit upp mitt passnummer på baksidan. Jag betalade chokladasken och klev på planet igen.

Arica är den nordligaste staden i Chile och belägen cirka 205 mil norr om Santiago. Vi hade varit i luften i ungefär tjugo minuter då jag behövde skriva upp lite saker i min anteckningsbok. Jag kunde inte hitta den någonstans. Då kom jag på att jag aldrig fick tillbaka den från kvinnan i Tax Free-butiken i Arica! I boken hade jag alla namnen på öarna jag besökte på Galapagos, namnet på ruinerna jag passerade under min vandring på Inkaleden, prisuppgifter på hotell och telefonnumret till min väns syster i Santiago. Hur skulle jag nu kunna nå henne utan hennes telefonnummer?
Jag skulle precis resa mig upp för att ta kontakt med en flygvärdinna och höra om de kunde hjälpa mig med att kontakta flygplatsen i Arica. Då hör jag plötsligt i högtalarna: "A personal message to Mr. Werner. Please identify yourself to a crewmember".
Jag gick fram till en flygvärdinna och förklarade att jag var den efterfrågade "Mr. Werner". Hon frågade om jag saknade en blå anteckningsbok och sträckte fram den till mig. Jag kramade om flygvärdinnan och återgick lättad och glad till min plats.
Jag hade hunnit kliva på planet då kvinnan i Tax Free-shopen upptäckte min anteckningsbok. Då jag hade skrivit mitt namn på den var det bara för henne att ge den till någon av flygvärdinnorna. Utan min anteckningsbok hade informationen från min Sydamerikaresa varit mycket knapphändig.
Detta visar hur viktigt det är att märka sina ägodelar med namn och adress. Och givetvis att ha koll på sina prylar!

Jag skulle bara stanna i Santiago fyra nätter, så några längre utflykter från Santiago blev det inte tal om. Däremot var det en spännande storstad jag hamnade i.
Jag landade i Santiago på kvällen den 24 september 2001. Santiago är Chiles huvudstad. Denna storstad med knappt fem miljoner invånare ligger nedanför den höga bergskedjan Anderna. Tyvärr är staden svårt drabbat av luftföroreningar och smog så ibland kan det vara omöjligt att se de närliggande bergen.
Santiago grundades 1541 av Pedro de Valdivia. Santiago med förstäder täcker en yta sex gånger så stor som New York City och består av sammanlagt 31 kommunområden, så kallade comunas. Det var en enorm stad jag hamnade i. Staden ligger på 543 meters höjd över havet. Chile, och i synnerhet Santiago, är betydligt dyrare än Peru och Bolivia.

Vy över Chiles huvudstad Santiago.

Flygplatsen Aeroporto Internacional Arturo Merino Benítez var som vilken flygplats som helst. När jag plockat upp min ryggsäck på bagagebandet letade jag upp en bankomat och plockade ut lite färska chilenska pesos. Jag växlade sedan till mig lite mynt och ringde Olga. Hon sa att det enklaste och billigaste var att boka en transfer (minibuss) på flygplatsen, jag hade fått adressen till henne tidigare. Jag köpte en biljett vid bussbolagets disk, den kostade 3700 pesos (60 kronor). Minibussen inväntade några fler passagerare. Några busschaufförer kom fram till mig när jag slängde in min stora ryggsäck i bagageluckan. De var nyfikna på varifrån jag kom och vad jag skulle göra i Chile. De var mycket vänliga och önskade mig en trevlig vistelse i Chile.
När det hade dykt upp några fler passagerare visade jag chauffören adressen till Olga jag hade skrivit upp och höll tummarna att han skulle hitta rätt.

Bussresan tog drygt en halvtimme den två mil långa resan in till Santiago. Olga och hennes två väninnor stod vid vägkanten och väntade på mig. Hon bodde tillsammans med två tjejer i ett hus i utkanten av Santiagos centrum. Jag fick ett eget rum i ett litet uthus på bakgården där det växte citronträd.
Middagen serverades innan jag hann ställa ner ryggsäcken. Två av Olgas kusiner var också på plats för att se den avlägsne resenären.

Färska citroner växte precis utanför dörren.

Något som jag genast lade märke till i Chile jämfört med Sverige var att här pussar man varandra på kinden när man hälsar. Jag som västerlänning tog i hand men fick en puss på kinden tillbaka. Läpparna ska inte träffa kinden utan man pussar någon centimeter ifrån, gärna mycket ljudligt...
Min vän ringde från Sverige och ville höra att allt var väl med mig. Jag och tjejerna satt uppe sent och de ville höra om Galapagosöarna, Inkaleden och Machu Picchu, Cuzco och Bolivia.

Jag gick och lade mig och det blev riktigt kallt i det lilla rummet och alla de tre tjocka filtarna kom väl till pass. Jag somnade i ytterligare ett nytt land på denna resa. Magsjukan gjorde sig påmind några gånger under natten.

Det hade nu blivit gryning och jag steg upp till en ny dag. Jag gick upp klockan 08.00 och tittade på medan Olga åt frukost. Jag hade ingen aptit. Efter frukosten följde jag med Olga till universitetet. Hon skulle bara ha en lektion och efter den hade hon lovat att guida mig runt i storstaden Santiago.
Vi gick mot tunnelbanestationen Rondizzoni. Tunnelbanesystemet i Santiago är väl utbyggt och mycket modernt. Något som jag lade märke till var att det inte fanns något klotter någonstans. Alla stationerna var otroligt rena och fräscha med mer eller mindre vacker konst. Att åka tunnelbana i Santiago är lätt, billigt, säkert och går fort.
Tunnelbanetågen går från klockan 06.30 till 22.30 på vardagar och lördagar och från 08.00 till 22.30 på söndagar och helgdagar. En enkelbiljett kostar från 400 pesos.
Vet man med sig att man skall göra flera resor med tunnelbana kan man tjäna in några hundra pesos genom att köpa speciella magnetkort, så kallade "boleto inteligente". jag köpte ett magnetkort för 3 300 pesos.
De stora knutpunkterna i Santiagos tunnelbanesystem är Los Héroes (Gul till Röd linje), Baquedano (Grön till Röd linje) och Santa Ana (Gul till Grön linje).

Tunnelbanan (Metro) i Santiago.

Att åka buss i Santiago är billigt. Minibussar, så kallade "Taxi Colectivo" har plats för fem passagerare och kör en fast rutt. Lite dyrare men snabbare än de gula bussarna (micros). Taxibilarna i Santiago är målade i svart med gult tak. I centrala Santiago är startsumman ungefär 150 pesos och ökar med drygt 70 pesos efter varje 200 meter.

Jag blev väl bemött var jag än befann mig i Santiago. Chilenarna verkade gilla "gringos" och tycka det var exotiskt med den bleke västerlänningen som försökte göra sig förstådd på knagglig spanska. Jag fick mycket nyfikna blickar när jag åkte tunnelbana.
Det gick mycket smidigt att ta sig fram med tunnelbanan. Vi kom fram till stationen vid universitetet Pontificia Universidad Católica de Chile (PUC). Universitetet grundades 1888 och här studerar inte bara chilenare utan även tusentals utbytesstudenter från hela världen.
Universitetsområdet var helt enormt med mängder av stora byggnader och tusentals studenter överallt.
Vi passerade en inhägnad med några kor. Det var försöksdjur och de hade ett stort hål (!) på sidan omgivet av en gul plastring. Det såg verkligen osmakligt ut men korna idisslade lugnt vidare.

Olga visade mig till datorrummet där jag fick sitta och skicka några e-mail medan hon hade lektion. Efter lektionens slut åkte vi tillbaka mot centrum tillsammans med Olga's kusin som också studerade här. Kusinen hade jag träffat vid middagen kvällen innan.
Vi hoppade av alldeles i närheten av kullen Cerro Santa Lucia. Det var på denna historiska plats som spanjoren Pedro de Valdivia grundade staden Santiago den 12 februari 1541.
Det kostade inget att besöka Cerro Santa Lucia men vi var tvungna att skriva upp oss i en bok vid ingången.

Den vackra fontänen Terraza Neptuno
halvvägs upp på Santa Lucia.

Jag tog lite kort på den vackra fontänen Terraza Neptuno och de vackra byggnaderna i dess absoluta närhet. Halvvägs upp mötte vi två ridande poliser som lät sig fotograferas. Det fanns gott om parkbänkar att vila på när vi kom till toppen. Härifrån har man en fantastisk utsikt över den förorenade staden Santiago.

Skyskrapor samsas med äldre byggnader i Santiagos centrum.

Hela området vid Cerro Santa Lucia är en grön oas som samlar mängder av människor. Jag bjöd tjejerna på varsin glass medan jag prövade på en chilensk specialitet "completo", chilensk varmkorv med mängder av tillbehör. Smakade utmärkt.

Ridande poliser på toppen av Cerro Santa Lucia.

Guidningen fortsatte nu till ett marknadsområde i närheten av Cerro Santa Lucia. Här såldes hantverk i trä, silversmycken, kläder med mera. Jag köpte lite souvenirer och presenter till mina nära och kära. Efter att ha fyndat en stund fortsatte vi sightseeingen.
Vi fortsatte vår promenad längs med shoppinggatan Paseo Ahumada (Ped Mall). Här trängs affärer, köpcentrum, restauranger och biografer. Här finns också några kaffebarer. När jag kikade in i dörröppningen slogs jag av att det i stort sett endast var kostymklädda medelålders män där inne. Kikade lite till och insåg snabbt varför. Servitriserna hade mycket långa slanka ben och var klädda i mycket korta kjolar. Olga föreslog att jag kunde ta en kopp eller två medan hon handlade, jag avböjde. Jag gillar inte kaffe...

Vi fortsatte längs med Paseo Ahumada till vi kom fram till Plaza de Armas vilket är Santiagos historiska centrum. Torget kantas av det stora postkontoret, nationalhistoriska museet, rådhuset och den vackra katedralen Metropolitana från 1745. Det var massor med folk på Plaza de Armas. En känd (i Chile i alla fall) ståuppkomiker samlade en stor klunga folk. Alla skrattade utom jag, förstod aldrig vad som var så roligt. Olga försökte översätta skämten med mindre lyckat resultat. Vi sa adjö till Olgas kusin som skulle hemåt.

En stor folksamling framför katedralen
Metropolitana på Plaza de Armas.

Olga och jag gick norrut på shoppinggatan Paseo Ahumada som slutar i Parque Venezuela. Vi satt en stund på en parkbänk i Parque Venezuela, åt glass och tittade på folk.
Mittemot Parque Venezuela ligger Mercado Central som är en stor gul byggnad som inrymmer mängder av försäljningsstånd. Denna saluhall härstammar från 1872. Här kan man handla grönsaker, frukt, kött, och fisk. Det finns flera prisvärda restauranger i byggnaden, fiskrestaurangerna ska tydligen vara mycket bra.

Vi hade blivit hungriga och åkte tunnelbanan tillbaka till huset för en sen lunch.
Efter lunchen åkte vi tillbaka till stan. Det var i slutet av september och det var riktigt kyligt ute men våren var i antågande. Årstiderna i Chile skiljer sig en hel del från Sverige. Den chilenska sommaren sträcker från november till januari och vintern från maj till augusti. När det är snöoväder hemma i Sverige kan Santiagoborna kämpa mot 30-gradig värme.

Nu blev jag guidad till presidentpalatset Palacio de la Moneda. Det var här i Palacio de la Moneda som den dåvarande och folkvalde presidenten Salvador Allende dödades i striderna under militärkuppen den 11 september 1973. Det världsberömda fotot från revolutionen med Allende och den sammanbitne livvakten som osäkrar sin Kalashnikov på väg ut ur palatset togs av en okänd fotograf. Fotografiet blev sedan valt till årets pressbild 1973. Palatset fick svåra skador när stridsvagnarna utanför öppnade eld.
Nu är palatset i gott skick igen och ibland kan man få tillträde, men inte när jag försökte. Det var svårt att föreställa sig striderna som utspelade sig på gatorna runt omkring under militärkuppen. Kulhål finns dock fortfarande kvar på några husfasader i området.
Under de sexton år som general Augusto Pinochet hade makten "försvann" över 4000 chilenare och utlänningar.
Motståndare till Pinochet och anhängare till Allende förföljdes skoningslöst. Detta gjorde att flera tiotusentals chilenare flydde landet som politiska flyktingar varav ungefär 30 000 kom till Sverige.
Än idag finns det tyvärr många i Chile som tycker att det som hände under militärkuppen var rätt. En god idé är att inte starta några politiska diskussioner om Pinochet när man är på besök i Chile.

Presidentpalatset Palacio de la Moneda.

Vi passerade flera monument och statyer och stora chilenska flaggor som vajade i vinden. Chilenarna är ett stolt folk och stolta över sitt avlånga land.
Ett välkänt landmärke i staden är det höga teletornet som ägs av telebolaget Entel. Man ser det från stora delar av Santiago. Det mörknade fort i miljonstaden Santiago och vi tog tunnelbanan tillbaka till huset.

Entels TV-mast är ett välkänt
landmärke i staden.

Det bjöds på middag som smakade underbart. Vid middagen föreslog Olga att jag skulle åka till den lilla byn Pomaire några mil utanför Santiago så att jag skulle få se något annat än huvudstaden. Hon skulle visa mig vägen till busstationen så att jag kom på rätt buss.

Följande morgon tog jag och Olga tunnelbanan till stationen Estación Central. Därifrån var det inte långt till ett stort köpcentrum. När vi lyckats klämma oss fram bland shoppingtokiga chilenare och kommit ut från köpcentret var vi ute på bussterminalen San Borja. Detta är den största bussterminalen för bussar med destination norrut. Härifrån avgick även bussen till Pomaire. Olga vinkade av mig och skyndade sig till universitetet.

Det var en modern buss jag skulle åka med och biljetten kostade 750 pesos. Bussen rullade till sist ut från terminalen. Det var intressant att se lite av den chilenska landsbygden.
Den sex mil långa resan tog ungefär en och en halv timme. Bussen stannade vid en hållplats längs med motorvägen och chauffören tittade på mig i backspegeln och ropade; "Pomaire, señor"!
Jag hoppade av och började gå längs en lång och smal allé. Det var tydligen några kilometer kvar till byn men efter några minuter dök det upp en buss som jag fick åka med för några hundra pesos.

Järnvägsspår utanför Pomaire.

Det första som slog mig när bussen rullade in i byn var hur öde den verkade. Jag hoppade av mitt på huvudgatan Calle San Antonio. Trots att det bor 5000 invånare i Pomaire kändes det som jag befann mig i en spökstad. Det var knappt någon trafik på gatorna och det var bara några fåtal turister jag såg utanför affärerna och krukmakerierna.

Huvudgatan Calle San Antonio i byn Pomaire.

Pomaire är känt över hela världen för sin tillverkning av keramikföremål, främst krukor och matkärl.
I stort alla i Pomaire antingen tillverkar eller säljer keramikgods. Hemligheten bakom att kärl från Pomaire är så populära är dess förmåga att leda värme, dess hållfasthet och lätthet att rengöra. Kärlen är hårda som järn.
Krukmakerierna heter "greda" och ligger oftast i samma byggnad som affären. Leran grävs fram ur en bergssida fyra mil från byn.
Det var intressant att gå omkring i byn och titta på alla keramikföremål. Det fanns krukor i alla storlekar. Jag fastnade för en trebent keramikgris, en "chanchito" som enligt försäljaren skulle ge mig tur. Jag hade ingen plats för matkärl för tio personer utan fick nöja mig med småsaker.

Jag blev hungrig och bestämde mig för att leta upp en restaurang. Jag följde en skylt in på en sidogata. Det var en stor restaurang men jag var den ende gästen. Jag satt alldeles ensam i den stora restaurangen och beställde in en "empenada" (chilensk pirog). Piroger serveras i hela Chile men i Pomaire väger de ett kilo! Min pirog innehöll ägg, oliver, köttfärs och en fjärdedels kyckling med ben och allt. Det smakade riktigt bra och jag blev riktigt mätt. En pirog på ett kilo kostade 2 500 pesos (40 kronor).

En av Pomaires berömda piroger. Den väger ett kilo!

Jag hade precis kommit ut på gatan igen då det började spöregna. Jag sökte skydd i en av affärerna och kände mig tvungen att köpa lite mer småsaker.
Jag tog en buss från Pomaire till motorvägen där jag fick stå och vänta en bra stund innan en buss stannade med destination Santiago. Detta var en perfekt dagsutflykt. Skönt att komma till ett sådant lugnt och tyst ställe jämfört med Santiagos hets och storstadslarm.

Affärer och krukmakerier i Pomaire.

Väl framme i Santiago igen fönstershoppade jag i köpcentret i direkt anslutning till bussterminalen. Jag tog mig med tunnelbanans hjälp till området mellan Santa Lucia och Plaza de Armas som jag kände bäst till. Jag lämnade fem av mina fotorullar för framkallning i en fotobutik på gatan. Under tiden de framkallades gick jag runt för mig själv. Jag handlade några flaskor chilenskt vin till middagen och en flaska Pisco, chilenskt druvbrännvin, till mitt barskåp. Pisco går att få ner utblandad med stora mängder Coca-Cola eller Red Bull.
Chile är känt för sina mycket goda viner. Det går att göra bra fynd i de välsorterade vin- och spritbutikerna i centrum.
Jag gick runt i affärer i drygt två timmar för att sedan hämta ut mina nyframkallade bilder. Jag åkte tunnelbana tillbaka till huset. Började få kläm på det här med tunnelbanan till slut. Jag kände igen namnen på de stora knutpunkterna och lärde mig vilka linjer som gick vart. Jag lämnade av vinflaskorna i köket och berättade om min lilla utflykt till Pomaire.

Jag och Olga gick ut en stund till den närbelägna parken Parque O'Higgins. Parque O'Higgins är ett enormt parkområde (över 80 hektar) med stora gröna gräsmattor, lekplatser, tennisbanor, restauranger, swimmingpooler, tivoli och museum. Här samlas alltid mycket folk på helgerna. Parken låg alldeles i anslutning till huset där jag bodde.
Jag missade nationaldagsfirandet med några dagar (den 18 september) då hela området samlar hundratusentals människor. Dagen efter visar den chilenska armén upp sina trupper och utrustning.
Jag och Olga gick runt i denna enorma park och besökte ett museum med chilenska insekter såsom fjärilar och skalbaggar. Inne i det lilla museet fanns en bur med en liten charmig apa.

Tillbaka i huset igen åt vi middag och drack vin. Jag visade mina nyframkallade bilder från Galapagosöarna och Inkaleden. Vinflaskorna gick åt och vi satt uppe halva natten.

Det hade redan hunnit bli torsdagen den 27 september och min resa närmade sig sitt slut. Jag sov till 10.00. Olga skulle ha lektioner så jag fick klara mig på egen hand.
Jag tog mig till Santa Lucia och lämnade in tio rullar på framkallning. Jag var otroligt nyfiken på mina bilder och kunde inte vänta tills jag kom hem till Sverige. Framkallningen kostade ungefär lika mycket här som hemma i Sverige och då jag hade så många filmrullar fick jag lite rabatt och tio förstoringar gratis. Medan mina fotorullar framkallades satt jag en bra stund och njöt på en parkbänk på Santa Lucia. Gillade utsikten och lugnet där uppe. Detta var dagen innan min hemresa. Jag hade en stor hemlängtan men hade samtidigt en stark vilja att fortsätta mitt äventyr.

Jag på toppen av Cerro Santa Lucia.
I bakgrunden skymtar huvudstaden Santiago och bergskedjan Anderna.

Jag promenerade omkring på gatorna och tittade på folk, affärer och byggnader. Återvände till sist till fotobutiken och hämtade ut mina bilder. Hela vägen på tunnelbanan tillbaka gick jag igenom mina bilder och mindes tillbaka. Jag log för mig själv och förstod att denna resa kommer jag aldrig att glömma.
Väl tillbaka i huset packade jag min ryggsäck inför morgondagen. Det bjöds på avskedsmiddag och jag gick till sängs tidigt.

En ny gryning, det hade blivit den 28 september 2001 och jag skulle flyga hem till Sverige. Olga ringde en taxi medan jag kollade så att alla mina saker var nedpackade. Jag sa adjö till tjejerna och hoppade in i taxin.

Ett av otaliga monument i Santiago.

Väl framme vid flygplatsen gick allt som smort. Säkerhetskontrollen var givetvis noggrann efter vad som hänt i New York den 11 september. Jag fick gå in i en liten hytt tillsammans med en vakt. Han visiterade mig och blev mycket intresserad av vad jag hade innanför mina byxor. Han hade tydligen känt mitt värdebälte och jag var tvungen att knäppa upp byxorna och visa honom. Han såg mina dollarsedlar och kontantkort. Han svepte en bärbar metalldetektor över min mage, över värdebältet och mitt skrev. Jag fick snällt knäppa igen byxorna och kliva ut ur den trånga hytten.

Flygresan gick bra och planet mellanlandade på Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris. Jag fick byta till ett SAS-plan som skulle ta mig vidare till Göteborg. Det var riktigt krångligt att hitta rätt gate men efter en stunds detektivarbete var jag på rätt väg. Jag var dock tvungen att gå igenom en säkerhetskontroll innan jag fick gå till min gate. Kvinnan vid säkerhetskontrollen var en riktigt vresig surkärring. Jag bad vänligt om hon kunde kontrollera mina fotorullar manuellt, jag ville inte att de skulle passera genom röntgenmaskinen. Jag vet att det i regel är säkert att låta filmrullarna utsättas för röntgenstrålar från dessa mindre starka röntgenmaskiner. Jag hade redan låtit mina rullar passera ett stort antal röntgenmaskiner och visste att de inte tålde hur mycket som helst. Surkärringen sa åt mig att de skulle passera, punkt slut. Jag förklarade som det var och att de inte hade varit några problem på de tidigare flygplatser jag hade besökt. Hon väste någon om "11 september" och jag klargjorde att jag hade flugit flera gånger efter den tragiska incidenten. Hon vek sig inte en tum och jag förstod att hon bara skötte sitt jobb men tyckte ändå att hon kunde ha varit lite mer flexibel.
SAS-planet lyfte från Charles de Gaulle med destination Göteborg. Jag tittade ut från mitt fönster och såg faktiskt Eiffeltornet i fjärran. För varje minut kom jag närmare mitt kära Göteborg.

När vi väl landade skyndade jag mig för att hämta ut mitt bagage. Jag stod en bra stund vid bagagebandet när en högtalarröst förklarade att flera av våra väskor inte hade kommit med planet från Charles de Gaulle. Jag fick fylla i en anmälningsblankett för förlorat bagage och började genast tänka på stackars Stig Helmer Olsson i Sällskapsresan...
Jag hade mitt handbagage med kameran och mina filmrullar och de framkallade bilderna i alla fall.

Dagen efter min hemkomst ringde det på min porttelefon. När jag öppnade min dörr stod där en herre i blå uniform och med min stora ryggsäck. Jag behövde inte fylla i några papper utan han lämnade bara över min ryggsäck och skyndade ut på gatan. Jag tittade ut från mitt vardagsrumsfönster och såg den uniformsklädde mannen hoppa in i en stor mörk limousine som stod parkerad på gatan utanför.
Jag fick åka hem i mammas Renault men min ryggsäck fick åka limousine minsann...

Filmtips inför en resa till Chile:

• The Black Pimpernel/Svarta nejlikan (2007): Denna film kretsar kring den svenske ambassadören Harald Edelstam (Michael Nyqvist) som under militärkuppen i Chile 1973 lyckades rädda livet på över 1300 förföljda chilenare och andra latinamerikaner. Filmen har anklagats för att vara långt ifrån historiskt korrekt. Svarta nejlikan är inspelad i Santiago de Chile och i filmen förekommer presidentpalatset Palacio de la Moneda och nationalstadion Estadio Nacional Julio Martínez Prádanos
• The House of the Spirits/Andarnas hus (1993): Filmatiseringen av Isabel Allendes roman med samma namn (La Casa de los Espíritus på spanska). Filmen är regisserad av Bille August och handlar om en chilensk familj från 1920-talet fram till den blodiga militärkuppen 1973. Filmen utspelar sig i Chile men är inspelad i Lissabon och Alentejoregionen i Portugal samt i Danmark. Flera välkända skådespelare förekommer i filmen, exempelvis Jeremy Irons, Meryl Streep, Glenn Close, Winona Ryder, Antonio Banderas och Vincent Gallo.
• Machuca (2004): Denna chilenska film utspelar sig i Santiago de Chile 1973, precis innan militärkuppen samma år. Gonzalo Infante (Matias Quer) kommer från en rik familj och går på en privatskola i Santiago. En dag låter skolans rektor fader McEnroe (Ernesto Malbrán) några fattiga pojkar från slumområdena börja i klassen. Gonzalo blir vän med den fattige pojken Pedro Machuca (Ariel Mateluna) men deras vänskap sätts på prov då de politiska motsättningarna mellan högern och vänstern i Chile blir allt större.
  Filmen liksom dess soundtrack är i världsklass och denna film förtjänar en betydligt större publik och mer uppmärksamhet än den fått.
• No (2012): Denna film bygger på verkliga händelser kring folkomröstningen 1988 i Chile. Efter internationell press hålls en folkomröstning om Chiles diktator Augusto Pinochet skall få vara kvar vid makten eller avgå. Ett ”ja” skulle innebära ytterligare åtta år med Pinochet vid makten medan ett ”nej” skulle innebära fria val. Vi får följa den oppositionella nej-sidan som kämpar i motvind. Filmen var nominerad till en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film under 2013 års Oscarsgala.

 

Med reservation för förändringar som skett efter september 2001.