INDIEN

I augusti 1998 fick jag möjligheten att komma iväg till det mytomspunna landet Indien. Detta var min andra större resa som jag gav mig ut på. Enligt mina efterforskningar om de områdena i Indien jag skulle besöka skulle temperaturen ligga på runt +40 grader i Augusti. Inte nog med hettan, det skulle även vara dagliga monsunregnskurar så man kan ju fråga sig vad i helsike jag skulle ner till Indien och göra...

Jag köpte biljetter på Kilroy Travel's i Göteborg (av tidigare erfarenhet visste jag att de var mycket bra och hjälpsamma).
Jag tog flygbussen ut till Landvetter flygplats och flög till Frankfurt. Där fick jag vänta i över fyra timmar på planet till New Delhi. Det finns inget tråkigare än att sitta och vänta på en flygplats. Det finns inget att göra än att sova och det vågar man inte med rädsla att missa planet.
Det är ingen idé att köpa något med en dollarsedel för man får bara lokal valuta tillbaka i växel och vad ska jag med det till i Indien?

-Welcome to India!

I vänthallen på Frankfurts flygplats blandades dofterna av cigarettrök, billiga sockersöta parfymer och svett i en salig blandning. Jag log, snart skulle jag få kliva ombord på planet till New Delhi.
Flygresan gick bra och jag anlände till New Delhi mitt i natten. När jag klev av planet kände jag hettan slå mot ansiktet. Jag passerade säkerhetskontrollen och tullen utan några problem. Tulltjänstemännen ville inte ens titta i min stora ryggsäck.

Det är en viss känsla av lycka, ovisshet, rädsla och nyfikenhet var gång man kliver ut ur en flygplats.
Jag kallar det frihet...

Indien är den näst folkrikaste nationen i världen. Här finns över 700 olika språk och dialekter. Indien är också födelseplatsen för både buddism och hinduism.

Jag träffade på två belgare utanför flygplatsen och vi delade taxi till Welcome Plaza Hotel där vi checkade in klockan tre på natten. På vägen dit såg vi tiggare och hemlösa människor (mestadels kvinnor och barn) ligga på trottoarerna. Taxichauffören berättade att inte alltför sällan blev hemlösa överkörda när de låg så nära vägen.
Rummet jag fick bestod av en stor säng och ett skrivbord. Jag betalade överpris för rummet men klockan var över tre på natten och jag hade ingen lust att leta rum i ett par timmar för att kunna spara in på en hundralapp.

På morgonen sa jag adjö till det belgiska paret och tog mig till kvarteret Main Bazaar senare på dagen. Jag hyrde ett enkelt rum på Cama Hotel. Jag packade upp och skyndade mig sedan ut i gatulivet.

Jag gick omkring i området och fotograferade och tittade på folk. Passerade kor som obekymrat traskade fram på de smala gatorna som var fulla av folk.

Gatuscen i New Delhi.

Två unga ormtjusare fångade min uppmärksamhet och jag satte mig bredvid dem och lät mig fotograferas med en boaorm runt nacken. Kobrorna vägrade jag ha alltför nära inpå mig.

Ormtjusare i Main Bazaar.

Jag med en boaorm.

Jag klev in i en liten resebyrå och blev bjuden på chai (sött indiskt te) och söta kakor av ägaren. Jag frågade efter en karta över Main Bazaar och om jag kunde boka en resa till Agra för att se Taj Mahal. Bakom honom fanns en stor plansch med snötäckta berg och jag frågade vart kortet var taget. Han svarade Kashmir och att han kunde ordna med en resa dit. Jag visste att området var ganska osäkert. Indien och Pakistan är i krig med varandra om detta område och muslimska gerillagrupper strider i området för att göra Kashmir till en självständig stat. Turister har försvunnit i området och andra har hittats dödade. Mannen på resebyrån sa att jag skulle få bo hos hans familj och släktingar i Srinagar och att jag därifrån med enkelhet kunde ta mig till säkra bergstrakter. Jag var tvungen att se över min reskassa och budget. Jag bokade bussresan till Agra nästföljande dag och gick tillbaka till mitt hotellrum för att se om jag hade råd att flyga till Kashmir och resa runt i området. Det visade sig att om jag snålade så skulle pengarna räcka, utan att jag skulle behövde röra "reservkassan". Jag gick tillbaka till resebyrån och beställde resan till Kashmir, något som jag aldrig kommer att ångra.
Jag föredrar att ha det mesta av min resa planerad i förhand men ser ändå till att ha luckor och utrymme för oplanerade avstickare eller ändringar i resplanen.

Full kommers i Main Bazaar.

Nästa dag klev jag upp tidigt och åkte buss till Agra. Bussen var full med turister och guiden var kunnig. Första stoppet var the Red Fort i Agra. Fortet är byggt av röd sandsten och stod klart år 1648.

Ingången till Red Fort.

Fortet är mycket vackert och ligger alldeles vid floden Yamuna. Man har en vacker utsikt över floden och man kan skymta Taj Mahal i fjärran.
Det fanns vilda apor och nyfikna ekorrar i fortet.
En tjock mur av röd sandsten omger fortet. Muren är ca 2,4 km lång.

Red Fort i Agra.

Sedan begav jag mig mot Taj Mahal. Detta är nog den mest fascinerande och vackraste byggnad jag någonsin sett. Så majestätisk och sagolik står den där i all sin prakt och bara utstrålar skönhet. Orden räcker inte till för att beskriva detta underverk, det måste upplevas på plats. Byggnadsverket är så fantastiskt att jag skulle kunna tänka mig att åka tillbaka till Indien igen, bara för att återse Taj Mahal.

Världens vackraste byggnadsverk - Taj Mahal i Agra, Indien.

Taj Mahal lät uppföras år 1631 av Shah Jahan till minne av hans döda favorithustru Arjumand Banu Baygam som han kallade henne för Mumtaz-i-Mahal (palatsets pärla). Monumentet stod klart 1653 och är världens största grav (och den vackraste!). Monumentet är byggt helt i vit marmor och dess utsmyckning är otrolig, varje del är täckt med gravyr, vackra mönster och dekorationer. De fyra "minareterna", vilka inte fungerar som minareter, lutar var för sig två grader bort från Taj Mahal. Detta för att inte rasera monumentet om de skulle rasa.

De fyra tornen lutar två grader...

Det sägs att 20 000 man var involverade i bygget av det 72 meter höga underverket. Shah Jahan hade planer på att bygga ett svart gravmonument i samma stil åt sig själv, men hölls fången sina sista åtta år i livet av sin son. Han satt inspärrad i Red Fort.

Taj Mahal är Indiens främsta sevärdhet.

Det bästa är att besöka Taj Mahal tidigt på morgonen eller sent på kvällen, då är det betydligt svalare och mindre folk i området.
Det vimlar av vykortförsäljare och ett nej räcker inte! Ignorera eller försök att gå ifrån dem (lycka till!). Många erbjuder sig att låta dem guida dig för en liten summa. Den information de tillhandahåller är ungefär lika utförlig som den som står i guideböckerna. Det finns de som efter fått ett nej, väntat utanför i timmar för att sedan när personen som sagt nej kommer ut igen, spela förvånade och utbrista; "Vart tog du vägen? Jag har väntat här på dig hela tiden". De kräver sedan att få betalt för den "inställda" guidningen och för att ha fått vänta. Be dem fara åt helsike!

Obligatoriskt fototillfälle!

Jag träffade en irländare, Thomas, på bussen och när vi skulle åka tillbaka med bussen blev vi erbjudna att istället få åka tåg (vilket skulle gå betydligt snabbare då det var något fel på bussen). Jag och Thomas skulle få tågbiljetter och under tiden innan tåget gick blev vi körda med autorickshaw till ett hus mitt i Agra av guiden Baba. Jag var på min vakt och blev misstänksam med en gång. Vi blev erbjudna läsk men jag tackade först nej, men när jag såg att kapsylen var på och vi fick öppna de själva så tog jag emot läsken. Kan tyckas väl löjligt eller att jag var sjukligt paranoid men jag hade mina misstankar och även Thomas kände på sig att något var skumt.

Thomas och jag i Agra.

Vi blev frågade vad vi ville se i Agra innan tåget skulle gå och jag behövde köpa en tunn bomullströja för min var helt dyblöt av svett. Thomas blev körd till tåget, jag skulle få ta nästa. Det kändes fel att stanna kvar ensam men jag vet inte varför jag inte sa att jag ville åka med samma tåg som Thomas...
Jag blev körd till en affär i närheten, en stor affär med aircondition och personal i kavaj (en mycket dyr affär avsedd för rika turister alltså). Baba förklarade för personalen att jag var ute efter en skjorta. De visade de dyraste och frågade om jag inte ville ha en kavaj och byxor också. Hade de inte varit utanför affären idag? Det var ju över 40 grader utanför! Vad skulle jag med kavaj och långbyxor till? Jag sa att jag bara var ute efter en tunn, vit bomullsskjorta i samma modell som jag sett tusentals indier gå omkring i. Efter en stunds tjatade fick jag så prova en skjorta. Jag vet att jag betalade överpris men ville bort från affären så fort som möjligt. Jag blev körd till tågstationen av Baba och hans chaufför och fick min tågbiljett.

Guiden Baba och hans chaufför.

Jag vet inte om detta är vanligt. Priset jag betalade för skjortan var betydligt högre än vad en tågbiljett till New Delhi kostade så jag misstänker att Baba och affärsinnehavaren tjänade en slant. Jag vet inte om de lurade med Thomas till någon affär.
Enligt chauffören så var det något fel på bussen och jag vet inte varför de lät just mig och Thomas få gratis tågbiljetter om de var ute efter att lura oss på pengar. Det fanns de på bussen som såg betydligt mer välbärgade ut än vi. Hur som helst så kom jag fram till New Delhi tidigare än vad det hade tagit med bussen.
Tågresan var en upplevelse. Trångt och varmt (trots fullt med fläktar i taket).

Lägg märke till antalet fläktar i tågvagnens tak.

Skjortan var helt sönder när jag kom fram till mitt hotell. Det kallar jag kvalitet...

40 grader varmt i Indien...

Dagen grydde och det var dags för mig att flyga till Srinagar i Kashmir. Resebyråchefen Safie körde mig till flygplatsen i sin privata bil och såg till att jag kom iväg. Tyvärr var inte min flygbiljett re-confirmed (vilket jag trodde resebyrån tänkte på!) så jag blev uppskriven på en väntelista. När Safie tjatat lite på personalen så blev jag garanterad en plats men vad hjälper det när planet blir två och en halv timme försenat!
Som kompensation fick vi gratis mat (indisk sörja) och läsk. Maten såg oätlig ut och luktade konstigt men efter några tuggor så smakade det ganska bra. Jag hade redan lämnat in min ryggsäck så det var bara för mig att kliva på planet när vi äntligen fick kliva på. Att flyga inrikes i Indien är en upplevelse, jag var den ende västerlänningen ombord. Maten som serverades på planet var bland det kryddstarkaste jag någonsin ätit. Flygresan gick bättre än jag trodde när jag först klev in i det gamla planet.

KASHMIR

Efter en snabb mellanlandning för att hämta upp fler passagerare så landade planet på en militär flygbas i Kashmir. Jag såg rysktillverkade MiG-flygplan lyfta och landa och indiska soldater överallt. Vi som var med på planet blev körda till en låg byggnad i utkanten av flygplatsen. Där kom en indisk man fram till mig och frågade om jag var Mr. Werner. Jag var den ende västerlänningen och förmodligen den ende på planet utan indiskt namn så chansen att han frågade fel person var således minimal. Han var min privata chaufför som skulle köra mig de sista milen till Srinagar och till husbåten jag skulle bo på. Jag bad honom vänta tills jag hämtat min ryggsäck.
Utlämningsstället bestod av en öppning i väggen och efter några minuter kom en traktor med packningen på släp efter sig. Traktorn stannade och några indier hoppade upp på släpet och lyfte ner all packningen. Folk var som gamar och slängde sig fram och knuffades för att komma åt sin packning. Jag bestämde mig för att backa några meter och låta de gräva fram min ryggsäck. De höll på ett tag och jag såg att det inte var så många resväskor och packning kvar. Jag märkte också att min ryggsäck inte heller fanns kvar! Jag hade stått och haft koll på alla som lämnat byggnaden och det är inte så lätt att gömma min ryggsäck under tröjan så det var uteslutet. Jag fick lite panik och gick fram till en uniformerad herre och förklarade att jag inte kunde hitta min ryggsäck. Jag hann inte beskriva den förrän jag fick syn på den bakom hans rygg. Så var det problemet löst! Han frågade vart jag hade varit, ryggsäcken kom för över två timmar sedan. De hade alltså skickat ryggsäcken till Kashmir (hur nu det gått till) medan jag hade fått vänta på flygplatsen tillsammans med de andra passagerarna i två och en halv timme medan vårt plan var försenat. Jag slängde in ryggsäcken i taxin och begav mig mot Srinagar. Srinagar ligger i hjärtat av Kashmirdalen på en höjd av 1 730 meter över havet.
Jag samtalade med taxichauffören och med en italienare, Luca, som bodde på husbåten jag också skulle bo på. Han hade långtråkigt och var nyfiken på vem som skulle komma och bo på samma båt som honom, så han åkte med.

Husbåtar på Dal Lake i Srinagar, Kashmir.

Vi kom fram till Srinagar och sjön Dal. På Dal Lake bor man på husbåtar och det enda sättet att ta sig till husbåtarna är med egen båt eller med en båttaxi. Dessa båtar är mycket smala och låga, var hela tiden rädd att vi skulle slå runt men det gick bra. Husbåten jag skulle bo på hette "Lalarukh". Dal Lake var otroligt vackert och låg omgiven av höga berg och ovanför ryttlade ett tiotal örnar.

Dal Lake omgivet av höga berg.

Jag fick ett eget rum med västerländsk toalett (kan vara svårt att hitta i Indien) och ett badkar. Rummet var otroligt mysig och jag packade upp mina saker. Jag blev bjuden på te av sonen i huset, Younis, som skulle bli min guide. Han föreslog att jag skulle ta en båttur på Dal Lake första dagen och åka till bergen den andra. Priserna för detta var betydligt högre än vad jag hade räknat med och förstod att jag höll på att bli blåst. Jag var i Kashmir och ville se bergen, därför var jag här. Detta visste både jag och Younis, han visste också att jag skulle betala dyrt för att se dom. Jag sa att priserna inte stämde med de jag hade hört, att jag var en fattig student (att jag hade jobb hade inte han med att göra) och således inte hade så mycket pengar. Han var en svårflirtat liten jäkel och han stod på sig. Jag tog upp miniräknare, papper och penna och försökte räkna ut hur mycket det skulle kosta i svenska pengar. Varken den guidade turen på Dal Lake och i bergen samt flygresan till Kashmir ingick i min budget så jag var lite orolig hur jag skulle finansiera mitt boende de sista dagarna. Jag skakade på huvudet flera gånger och suckade ljudligt. Younis må vara en hård förhandlare men han hade både hjärna och hjärta. Han insåg att han inte skulle få några pengar om jag inte åkte till bergen så det var bättre med en lite mindre vinst än ingen alls. Jag lyckades få ner priset men betalade överpris ändå.

Senare på eftermiddagen åkte jag och Younis med en shikara, en smal trägondol som är speciell för området. En ung pojke och dennes far paddlade medan jag och Younis slappade under båtturen.

Min guide Younis ombord en shikara på Dal Lake.

Detta var ett utmärkt sätt att se sjön. Detta hör till en av de vackraste platserna på jorden, de höga bergen som en skyddande mur och näckrosor överallt.

This and That...

De vackert utsmyckade husbåtarna och försäljarna som kom glidande med sina båtar fulla med varor bjöd på fantastiska fotomöjligheter.

Överallt möttes jag av vänliga och nyfikna leenden. Gräsänder simmade förbi och jag tog flera rullar kort.

Familjen jag bodde hos var muslimer. De flesta i Kashmir är muslimer medan majoriteten av indierna i de övriga delarna av landet är hinduer och sikher. Vi åt tillsammans i det stora vardagsrummet som var spartanskt möblerat. De hade en TV och en video (har man råd med när man tar dyrt betalt av turister).

Younis mamma, lillasyster, jag, italienaren Luca
och Younis i husbåtens kök.

Luca frågade om jag ville simma en stund och det lät skönt att svalka sig lite och simma runt bland husbåtarna. Jag ångrade mig när jag fick reda på var avloppsvattnet gick ut någonstans.
Jag gick på toaletten och tittade sedan på Luca när han simmade runt bland min skit...

Jag, Younis kusin och dennes son gick runt några timmar i Srinagar. Vi besökte bland annat en marknad och en resebyrå där jag köpte en bussbiljett till Jammu där jag kunde ta en buss vidare till New Delhi.

Marknad i Srinagar.

och jag köpte en Srinagar hade sin charm, trots att staden på sina ställen var rejält nedgången. Jag såg flera byggnader som hade blivit förstörda under oroligheterna 1990 vilka inte hade blivit uppbyggda igen.

Gata i Srinagar.

Vi passerade det gamla fortet Durrani på berget Hari Parbat (Koh-e-Maran). Durranifortet uppfördes 1590.

Durranifortet på berget Hari Parbat, Srinagar.

Jag blev väckt i gryningen och efter en underbar frukost åkte jag och Younis båttaxi till gatan där vår taxichaufför väntade. Den drygt åtta mil långa vägen från Srinagar till Sonamarg, där jag skulle se de vackra bergen, var kantad med sevärdheter. Vägarna var ganska dåliga längs Srinagar-Ladakh Road så resan tog sin lilla tid. Jag tyckte det bara var bra för då hann jag insupa alla synintryck. Vägen klättrade långsamt uppåt och landskapet började långsamt förändras och bergen blev bara högre och högre.

Lastbilar och militärfordon var de enda fordon vi mötte.

Den militära närvaron ökade och nu såg man beväpnade indiska soldater överallt. Vi blev stoppade fyra gånger och varje gång fick jag slänga fram mitt pass och kopiorna på de papper jag skrev under på flygplatsen.

När vi närmade oss Sonamarg stod det en massa småungar vid vägkanten som vinkade och ropade "Ben, Ben, Ben". Jag frågade Younis vad "Ben" betydde men han skrattade bara och svarade "Pen". Barnen ville ha en penna. Jag blev ledsen då jag insåg att jag bara hade en penna på mig, vilken jag behövde själv. Hade jag ändå gett bort den så skulle barnen börja slåss om den. Barnen ville så gärna rita och måla men de hade inga pennor. De visste att det bara var turister som kom i taxi och då stod de vid vägkanten och hoppades. En sådan enkel sak och jag kunde inte hjälpa dem. Jag lovade mig själv att om jag skulle återvända så skulle jag ha halva ryggsäcken full med pennor. Barnens leenden och blyga blickar glömmer jag aldrig...

Vinkande barn i Kashmir.

Vår färd fortsatte uppåt och nu började landskapet alltmer likna Alperna med floder och bäckar med smältvatten, höga berg med snö på topparna. Det var kul att läsa alla skyltar som stod vid vägkanten. På en stod det; "India is a bouquet and Kashmir is a rose in it".
Kashmir med Srinagar, Jammu och Sonamarg är bland de vackraste platser jag någonsin upplevt.

Sonamarg är en av de vackraste platserna på jorden.

Luften i bergen var så klar och ren (jämfört med New Delhi så är det mer hälsosamt att andas från avgasröret på en lastbil utan katalysator än att stanna två veckor i Delhi) och temperaturen var behaglig.

"India is a bouquet and Kashmir is a rose in it".

Jag ville inte åka härifrån och ångrade att jag inte hade något tält med mig. Jag vandrade runt i några timmar i Sonamarg och fotograferade och njöt av livet på 2 730 meters höjd.

Jag i Sonamarg med bergskedjan Harmukh i bakgrunden, Kashmir.

Jag och Younis åt lunch på en restaurang i närheten och när jag föreslog att vi skulle fortsätta vår färd mot några berg några kilometer längre bort så fick jag reda på att det området var osäkert. Jag blev lite sur men visade det inte.
Efter några timmar som kändes som minuter var det dags att åka tillbaka till Srinagar igen.

Indien eller Österrike?

Man måste stanna några dagar för att göra platsen rättvisa. Att trekka och tälta i området rekommenderas varmt! Glöm inte att ha koll på situationen och säkerhetsläget i området, hör med UD i Sverige och turistbyråerna i Indien.
På hemvägen blev taxin stoppad åtskilliga gånger av indiska soldater som ville kika i mitt pass igen. När vi var framme i Srinagar och husbåten igen efter knappt fyra timmar så vilade jag en stund och skrev i mina papper vad jag upplevt de senaste dagarna.

Från båtfönstret bjöds jag på en fantastiskt solnedgång över Dal Lake.

Solnedgången över Dal Lake.

På kvällen åt vien underbar lammgryta tillsammans i vardagsrummet. Muslimer äter inte griskött och hinduerna äter inte ko så de flesta kötträtter i Indien består av lamm eller kyckling. Efter middagen satt jag på toaletten hela natten. Jag har aldrig varit med om något liknande. Jag oroade mig hur jag skulle klara av att sitta på en minibuss hela vägen till New Delhi, jag flög ju upp till Kashmir! Detta är något som händer i stort sätt alla som reser till Indien, magsjuka och diarré. Jag önskar inte ens mina värsta ovänner att få sådan magsjuka jag hade de sista veckorna i Indien...

Nästa dag klev jag upp klockan 04.40. Tog mig med båttaxi till land och till busshållplatsen. Younis kusin följde med och tjatade om pengar. Han sa att jag skulle betala pengar till kocken som lagade maten (det var ju Younis mamma och mat och dryck ingick i hyran). Han tjatade om avgifter och dricks (jag hade bjudit Younis på lunch i Sonamarg och med det överpriset jag betalade så var det "tip included" resonerade jag). Han fortsatte tjata efter det att jag förklarat att jag inte hade några kontanter kvar så jag brydde mig inte om honom.
Minibussen, "Sumon" gick klockan 06.20.
Det var skönt att komma ifrån den "dollarkåta" familjen men jag hade kommit ur askan in i elden... Jag satt inträngd längst bak i minibussen och min mage var i uppror. Vägen var den stenigaste och ojämnaste i hela världen och efter varje gupp trodde jag att en olycka skulle hända i mina shorts.
Chauffören satte på indisk musik och alla började röka. Värmen, den kvava luften och cigarettröken fick mig att må riktigt illa.
Efter några timmar på de krokiga vägarna började jag må bättre och började samtala med mina indiska medresenärer. Bandet med den indiska musiken gick om och om igen och efter ett tag hade jag lärt mig refrängen och sjöng med de andra resenärerna, gissa om det var populärt. Jag hade ingen aning vad jag sjöng med det var riktigt kul att sitta i en trång minibuss i norra Indien, full med indier och sjunga indiska poplåtar. De låtarna fick man på hjärnan omgående.
Vi stannade några gånger för att indierna skulle äta och jag för att skita. Jag fick bara i mig lite ris och de på restaurangen hade svårt att fatta att jag inte ville ha någon kryddstark sörja på mitt ris utan att jag nöjde mig med bara riset, detta tog ungefär fem minuter innan de förstod.
Klockan 17.00 var vi framme i Jammu, efter att kört nästan 30 mil.

Kaniner i världens minsta bur.

I Jammu köpte jag en bussbiljett till Delhi. Under de timmar jag väntade i Jammu såg jag inga västerlänningar. Alla i staden tittade nyfiket på mig.
Efter två timmars väntande var det dags att åka de nära 60 milen till Delhi. Jag satte mig längst bak i bussen (det är tuffast att sitta längst bak) och lyckades pressa ner ryggsäcken vid sidan om mig. Jag ville inte ha den i bagageutrymmet med tanke på hur många som skulle gå av och på bussen.
Jag sov det mesta under resan, som tog drygt 13 timmar. Vägen till Delhi var betydligt bättre än vägarna i bergen.

Klockan 08.30 var jag tillbaka i New Delhi. Jag tog en autorickshaw till Main Bazaar och hyrde ett rum på Hotel Star View. Jag gick runt i området och fotograferade, shoppade och åt. Jag framkallade mina filmrullar från Kashmir och Agra för en billig penning.

CALCUTTA (KOLKATA)

Nästa dag flög jag till Calcutta. Jag tog en autorickshaw till Chowringhee, där det finns billiga hotell. Jag bodde på Time Star Hotel.

Time Star Hotel i Calcutta.

Jag sökte upp en "dhobi-wallah", klädtvättare i området och efter några timmar kunde jag hämta mina nytvättade och strukna kläder. Det är otroligt billigt och blir rent (med indiska mått, utan blekmedel och Ariel).

En dhobi-wallah tvättar kläder på trottoaren.

Det hade regnat rejält för det var ordentliga översvämningar i staden. Överallt flöt det omkring skräp och avloppsvatten. Stanken var olidlig men det blev värre när solen började skina och värmde upp sörjan. Calcutta var riktigt skitigt på sina håll.

Översvämmning i Calcutta.

Inte långt från mitt hotell låg en större marknad, the New Market i Chowringhee. Utanför stod personer som ville guida mig (givetvis för en summa pengar). De frågade vad jag var ute efter och de sa att de kunde visa mig till just den affär som hade det jag var ute efter. Jag förklarade att jag bara ville kika runt på egen hand men det hjälpte föga. De tjatade hål i huvudet på mig och när man blev riktigt otrevlig så fortsatte de bara. Alla frågade vad jag hette, varifrån jag kom, vad jag jobbade med, hur mycket jag tjänade, om jag var gift och hur många barn jag hade.
Jag ville bara få vara ifred men de gav inte upp.

The New Market i Chowringhee, Calcutta.

Inte nog med att man var magsjuk och mådde allmänt dåligt i värmen och stanken, man kunde inte gå en meter utan att någon kom fram och erbjöd mig en guidad tur eller att de kunde visa vägen till en bra affär. När jag förklarade att jag mådde dåligt och var sjuk så förstod de inte att jag ville vara ifred utan frågade om de skulle visa vägen till doktorn...

Calcutta.

En eftermiddag hamnade jag i ett slumkvarter. Ett femtontal gatubarn i tioårsåldern sprang runt men stannade upp när jag kom gående. Alla började ropa och skratta när de fick syn på mig och jag visade dem kameran och de gick med på att bli fotograferade. När jag stoppade ner kameran i midjeväskan igen så måste några sedlar ha stuckit ut för på en halv sekund var det flera par barnhänder och grävde i den. Medan jag slog undan händerna i väskan och knuffade bort dem som händerna tillhörde (jag tog inte i så hårt, det var ju småungar) försökte jag dra mig undan. Några barn försökte ta tag i mina ben och händer men jag lyckades slita mig. Jag sprang in bland skräphögarna med krossat glas och metallskrot, jag hade kängor medan barnen var barfota. De gav upp förföljandet och jag kunde andas ut. Tre eller fyra av dem hade inte varit något problem men när femton par händer greppar dig så är det inte så mycket man kan göra. Hade de fått tag på några sedlar hade det inte varit hela världen, det var kameran och passet jag var rädd om.

Gatubarn i Calcuttas slumkvarter.

Jag ogillar taxichaufförer och försäljare utomlands men att åka auto- eller cykelrickshaw  (vilket är det billigaste transportmedlet i hela Indien) är en upplevelse. Jag beslutade mig för att packa min uppdragssäck med så mycket vätska som jag kunde få plats med och började vandra mot the Victoria Memorial. Det var en bra bit att gå i värmen men hade jag inte orkat så var det bara att åka rickshaw tillbaka till hotellet. På vägen gick jag förbi the Indian Museum och jag betalade inträde, tre rupies (ca 90 öre!). Där inne knatade jag runt i någon timme. Ett par indiska studenter i min ålder ville bli fotograferade tillsammans med mig och det gick bra. Detta har hänt tidigare när jag rest och är ganska kul (om de nu inte lägger ut bilderna på Internet i snuskiga sammanhang).
Jag fortsatte min promenad i värmen och frågade några personer om vägen, jag fick lika många olika svar som personer jag frågade...
Jag kom slutligen fram till the Victoria Memorial, som uppfördes 1921 till minne av den brittiska drottningen Victoria. Byggnaden var otroligt vacker och låg vid en konstgjord sjö omgiven av en grönskande park. Utanför gick en man med två apor som dansade. Så fort han såg att jag hade en kamera så ville han ha pengar, jag hade ju inte ens tagit något kort!

The Victoria Memorial, Calcutta.

På eftermiddagen köpte jag en tågbiljett till den heliga staden Varanasi (Benares) där den heliga floden Ganges rinner igenom och samlar miljontals pilgrimer varje år. Biljetten var en 2:a klass sovvagnsbiljett och kostade 212 rupies (ca 60 kronor). Tågstationerna i Indien är i regel alltid fulla med människor så var ute i god tid.

Jag checkade ut dagen därpå och åkte till Howrahstationen vid den 705 meter långa Howrahbron (bra landmärke).

Howrahstationen och Howrahbron i Calcutta.

Jag satt på min ryggsäck i några timmar och väntade på att få stiga ombord på tåget. Tiden fördrev jag med att titta på folk.
Tågstationen var enorm och det var människor överallt (det är det i Indien). När jag så skulle gå mot tåget blev jag ikappsprungen av en man som ville visa mig till rätt vagn och bära min ryggsäck. Han ville naturligtvis ha pengar men jag hade inga småsedlar eller mynt kvar och då blev han förbannad. Jag var den ende västerlänningen i hela vagnen och den bestod av en smal gång med britsar om tre och tre på varje vägg. Jag hade platsen längst upp och pressade upp min ryggsäck så långt det gick. Jag fick sedan sova halvt sittandes halvt liggandes. Britsen var långt ifrån bekväm och så fort man somnat stannade tåget på en station (det måste ha varit en station varannan kilometer!) och försäljare skrek utanför tåget medan andra gick in i vagnen och ropade; chai! chai! och andra saker de sålde. När de fick syn på mina vita ben som stack fram uppe på bänken stannade de till och skrek ännu högre.
Jag frågade mina medpassagerare hur lång tid tågresan skulle ta (indiska tåg är inte snabba). Jag fick svar som varierade mellan nio och sexton timmar... suck!

Indisk tågvagn. Sittplats antingen på insidan eller på utsidan.

Fortsättning på min reseskildring