IRAN - En glimt bakom slöjan

Det första folk frågade mig när jag berättade att jag skulle åka till Iran var; ”-Varför?”.
Det finns väl inget att göra i Iran annat än att rida kamel, käka sand och att bli beskjuten för att man inte är muslim, eller?
Landet har dåligt rykte i västvärlden, kanske inte helt utan anledning men det är ju knappast folkets fel utan dess ledares. Anledningen till att jag ville besöka Iran var flera;
Dels är jag otroligt nyfiken, har stor äventyrslust och upptäckarglädje. Sedan hade jag hört talas om gamla ruinstäder som Persepolis och Arg-é Bam i Iran och bestämde mig för att dit ville jag åka.

Främsta anledningen till min resa...

Iran gränsar till Armenien, Azerbajdzjan och Turkmenistan i norr, Persiska viken och Indiska oceanen i söder, Turkiet och Irak i väst och Afghanistan och Pakistan öst.
Iran betyder ”Ariernas land” på farsi (persiska). Fram till 1935 var landet känt som Persien. I Iran bor flera olika folkgrupper där perserna är den största och utgör ungefär hälften av befolkningen. Andra folkgrupper är bland andra azerier, kurder, araber och turkmener.

Jag gick till resebyrån Golf Agency på Friggagatan i Göteborg och berättade helt sonika att jag ville till Iran. Först och främst var jag tvungen att ansöka om ett visum till Iran. Jag hade skaffat ett nytt pass veckan innan då mitt gamla pass innehöll både arbetstillstånd och stämplar från Israel. Med en israelisk stämpel i passet kommer man inte en meter in i Iran...

Ayatollah Khamenei ser dig!

Att själv kontakta iranska ambassaden i Stockholm och få visum skulle kosta ca 650 kronor, att göra det genom resebyrån skulle kosta sammanlagt 1280 kronor inklusive rekommenderat brev. Jag kunde tjäna flera hundralappar på att själv kontakta ambassaden men tänkte ändå att den största chansen vore att låta resebyrån sköta allt ”pappersarbete”. De vill ju inget hellre än att jag kommer iväg och jag hade hört att iranska ambassaden inte var så pigga på att släppa iväg visum till höger och vänster. Då flygbiljetten var billigare än jag hade budgeterat och räknat med så kunde jag lägga några hundralappar extra för att försäkra mig om att verkligen få visum.
Handläggningstiden på den iranska ambassaden kan ta tid, upptill fyra veckor...
Mitt pass med visumet kom efter knappt en och en halv vecka.

Persisk mattor.

Det finns flera saker att tänka på innan man slänger på sig ryggsäcken och far iväg till Iran;

Iran är en så kallad teokrati, det vill säga att makten ligger hos gud. Då prästerna är ställföreträdare för gud är det de som styr och bestämmer i landet. Iran är den enda staten i världen som har detta styre.

Iran är ett muslimskt land och då måste man följa de islamiska lagar vad gäller vad man får (måste) och inte får ha på sig. Reglerna är mycket enkla;
För män gäller inga kortbyxor eller kortärmade skjortor och t-shirts. För kvinnor gäller det att täcka huvud och hår samt heltäckande långbyxor, fördelaktigast en lång löst sittande klänning. Kvinnor i Iran bär antingen skarf eller en heltäckande chador (tält).

Kvinna i chador.

När jag landade i Iran hade jag långbyxor och långärmad skjorta men såg flera män i t-shirts och kortärmade skjortor (lämna shortsen hemma!). Dagen därpå bar jag också t-shirt.

Det är många kvinnor i Iran som bär sjalen långt bak på huvudet och visar ganska mycket av håret. Så fort de kommer hem tar de i regel av sig sjalen. Många iranska kvinnor och män (främst ungdomar) klär sig i jeans och i samma kläder som är populära i Europa och i USA (så länge de inte bryter mot klädreglerna).
Är du kvinna och reser i Iran gäller det att visa så lite som möjligt av din kropp, särskilt benen, vristerna, håret och armarna bör täckas helt. Inte så kul när det är över trettiofem grader varmt i skuggan...

Iranska skolflickor. Slöja ska bäras från nio års ålder...

Resecheckar kan vara svårt att få växlade och bankomater funkar bara om man har pengar insatta på ett iranskt bankkonto. Man kan ibland handla mattor och andra svindyra souvenirer med VISA-kort men man kan inte få ut några pengar på kortet. Ta med US dollar i kontanter, en fördel är 100-dollarsedlar. Även Euro accepteras i stor utsträckning.  Man kommer långt med 100 dollar och växla in dem efter behov.
Det är inte alla banker som växlar pengar men det är i regel aldrig några problem att få växlat 100 dollar.
Det känns givetvis olustigt att ha flera hundra dollar i kontanter på sig men lås in dem i hotellets värdeskåp eller bär dem i en säkerhetsficka.

Lär dig de arabiska siffrorna, det är inte så svårt och man lär sig snabbt. Ofta står priser, tidtabeller och bussnummer med arabiska siffror.

Läs och memorera!

Överallt i Iran blir man väl mottagen. Det är lätt att träffa folk och iranier är trevliga och mycket gästvänliga. Ibland kan man bli hembjuden till någon och då skall man alltid ha med en present. Blommor är till exempel en utmärkt gåva. Iranier kan vägra flera gånger att ta emot en gåva eller en present men detta är en sed, lämna över gåvan!

Bara glada miner i Iran.

Till sist en varning: Trafiken i Iran (speciellt i Teheran) är fullkomligt livsfarlig! Bli inte förvånad om folk kör på trottoarerna eller mot körriktningen. Det sistnämnda gäller i första hand motorcyklar men även en och annan bil. Var försiktig och ta på dig bilbältet även om ingen annan i bilen gör det...

Teheran

Tisdagen den 29 april lämnade jag ett regnigt och grådisigt Göteborg bakom mig. Incheckningen och den efterföljande säkerhetskontrollen gick som smort och det var bara att sätta sig att vänta på att få kliva ombord på planet.
Jag började på allvar inse att jag var på väg till ett muslimskt land då flera svartklädda kvinnor med slöja och sjal strosade omkring i vänthallen. En man ställde sig några meter ifrån mig och började be.

Punktligt på utsatt tid var det dags att kliva ombord Iran Airs Flight 766 till Teheran. Planet var en Airbus A310 och restiden var beräknad till ca 5 timmar. Innan vi fick kliva ombord var vi tvungna att passera passkontrollen och alla pass kontrollerades mycket noggrant av passpolisen.

Jag var en av mycket få västerlänningar ombord. Flygresan gick bra och mannen bredvid och två personer i sätena bakom mitt var mycket nyfikna på vad jag skulle göra i Iran, ensam.
Planet landade sent på kvällen på Mehrabad International Airport och jag satte för första gången i mitt liv ned fötterna på iransk mark. När jag kom fram till passkontrollen blev jag framvinkad till ett bås där det satt en iransk passpolis. Han tittade på mitt pass en stund och mitt dyra visum, knappade på en dator och stämplade till slut passet och lade i ett blått papper innan han slog igen passet och räckte över det till mig. Det surrade till och den lilla grinden framför mig låstes upp. ”Oj!”, tänkte jag, ”Nu var man alltså i Iran...".

Teheran, Iran.

Jag hämtade upp min ryggsäck på transportbandet och växlade en 100-dollarsedel till iranska rial. Jag fick 820 000 rial i 10 000-sedlar, 82 stycken! Det var en rejäl bunt och jag gjorde mitt bästa att försöka dölja den.

Jag tog mig ut från flygplatsen genom att tränga mig förbi hundratals personer som stod och väntade på de övriga passagerarna. Jag gick mot en biljettkiosk där man kunde köpa en taxibiljett. Fördelen med detta är att priserna är fasta och chaufförerna således inte kan blåsa en då du betalar till mannen i kiosken. När jag stod i kön kom det fram en trevlig iranier och frågade på klingande värmländska om jag behövde hjälp. Jag sa att jag skulle till Shiraz Hotel på Sa'di Street vilket jag hade förbokat hemifrån. Den trevlige värmlänningen blev hämtad av sin bror och han erbjöd mig skjuts då de ändå skulle den vägen. Hans övriga släktingar videofilmade mig och då vi körde mot mitt hotell satt de i en annan bil och körde jämsides med oss så de kunde fortsätta filma mig. Det måste ha blivit en jättespännande film...
Trots att klockan var över ett på natten var det mycket trafik och de flesta körde som galningar!

De släppte av mig utanför mitt hotell. Värmlänningen och hans bror följde mig in i receptionen och såg till att jag fick mitt rum. Jag tackade för skjutsen och fick värmlänningens brors telefon- och mobilnummer och jag skulle inte tveka en sekund att ringa om jag behövde hjälp med något... Jag hade hört innan att iranier var vänliga och gästvänliga men detta var jag inte beredd på, en perfekt början på min resa!
Jag checkade in på Shiraz Hotel klockan 02.00 lokal tid (23.30 svensk tid). En ung kille tog min ryggsäck och visade in mig i hissen. Hissen spelade en fruktansvärd elektronisk melodi och jag övervägde att i fortsättningen ta trapporna.
Rummet var helt okej med AC, badrum, TV och kylskåp. Jag gav killen en av mina 82 stycken 10 000-sedlar och hoppade in i duschen. Rummet kostade 30 dollar/natt och det var i dyraste laget men jag skulle bara stanna två nätter så det fick gå. Får bli till att leta efter billigare logi under resten av resan.

Jag klev upp klockan 08.00 (05.30 svensk tid!), trött men ville hinna se lite av detta spännande land. Åt frukost på hotellet som bestod av te, apelsinjuice, bröd och olika pålägg. Efter frukosten laddade jag min kamera med en färsk rulle film och började gå söderut mot Emam Khomeini Square.

Emam Khomeini Square, Teheran.

I norr syntes de snöklädda Alborzbergen och jag tog några kort. Trafiken var helt hopplös och det var fullt med folk överallt, inte så konstigt med tanke på att det bor över tolv miljoner människor i Teheran. Kom fram till Emam Khomeini Square och gick ner till tunnelbanestationen i närheten. Förklarade för mannen i biljettkassan att jag skulle till basaren och slängde fram en av mina otaliga 10 000-sedlar och fick två biljetter och en hel hög växel tillbaka.

Att röka Qalyan (vattenpipa) och dricka te
är en populär sysselsättning i Iran.

Jag stämplade min biljett och frågade en man vilket håll jag skulle gå för att komma till det tunnelbanetåg som gick mot basaren och han visade mig nerför några trappor. Inget klotter här inte! Jag ställde mig och väntade med ett hundratal andra iranier. Män stod för sig och kvinnor för sig. När tåget kom såg jag att flera vagnar var helt reserverade för kvinnor. Följde strömmen av iranska män som vällde in i en av vagnarna. Medan tåget rullade iväg försökte jag lista ut vad hållplatsen hette där jag skulle kliva av. Detta ordnade sig då en hjälpsam man frågade vart jag skulle. Han tecknade att jag skulle kliva av efter två stationer. Började verkligen gilla Iran, alla var ju otroligt hjälpsamma.
Jag hoppade av tåget och tog mig upp till marknivå igen.

Teheran Metro.

Basaren var enorm, som en stad i staden. Detta är världens största marknad. I Tehran Bazaar säljs allt och lite till. Det finns flera olika avdelningar (kvarter) som samlat olika varor; guldmarknaden, kopparmarknaden, klädmarknaden, matt-marknaden, kryddmarknaden och så vidare...

Guldförsäljare i Tehran Bazaar.

Jag älskar basarer, det är underbart att vandra omkring på måfå och inandas alla synintryck, lukter och trängas med ”vanliga” människor. Blir man hungrig köper man något att äta i ett försäljningsstånd, något att dricka i ett annat och sätter sig och äter i närheten av ett tredje.

Glada bröder i sin butik i Tehran Bazaar.

Jag kom fram till gårdsplanen mitt i basaren där Emam Khomeinimoskén ligger. Moskén tros vara byggd någon gång under tidigt 1700-tal. Här kan man se hundratals män be under bönestunden.

Emam Khomeinimoskén i Tehran Bazaar.

Intressant att se men göm kameran!
Jag tog några kort och lade märke till en skylt på engelska: "No photo"... Jag stoppade snabbt ner min kamera i väskan och gick vidare in till basaren på motsatta sidan om gårdsplanen.

Efter en dryg timma hittade jag ut ur basarens labyrintliknande gränder. Kände en stark dragning mot de snöklädda Alborzbergen i norr och bestämde mig på en halv sekund att jag skulle åka dit. Bergen kallas för ”North Star of Tehran” och är ett bra landmärke, de syns över hela staden. Jag gick till Emam Khomeini Square och till bussarna som avgick därifrån. Man är tvungen att köpa bussbiljetter i små vita skjul som alltid finns i närheten av de större busshållplatserna. Jag skulle till Tajrish Square i norra Teheran där jag skulle byta buss för vidare transport till bergen. Jag sa ”Tajrish” till mannen i biljettskjulet och slängde fram en 10 000-sedel. Fick ingen växel tillbaka utan tjugo bussbiljetter i en lång remsa...
Hoppade på bussen jag hade blivit visad till och sträckte fram min remsa med biljetter. Busschauffören rev av två biljetter och jag satte mig i främre delen av bussen och försökte att veckla ihop mina bussbiljetter.

På bussarna i Iran sitter männen i främre delen och kvinnorna i den bakre delen av bussen. Kvinnorna måste gå på i den bakre dörren och bussgången har ett metallräcke som spärrar av så att ingen kan ta sig till den ”obehöriga” delen. Det konstiga är att på långfärdsbussar kan man sitta i stort sätt var man vill bara man inte sitter bredvid någon av det motsatta könet, undantaget gifta par, syskon och andra familjemedlemmar. En man började prata med mig på bussen och var nyfiken på varifrån jag kom och vart jag skulle. Han hette Hamed och lovade att visa mig vägen till Tajrish Square när vi närmade oss. Bussresan tog en bra stund och vi hoppade av i förorten Shemiran, vid foten av Alborzbergen. Hamed visade mig vägen till Tajrish Square och vi väntade på bussen som skulle ta mig till linbanan som gick upp till pisterna uppe i berget (Tochal Telecabine).
Hamed sa adjö och önskade mig lycka till på min fortsatta resa. Jag vandrade upp mot linbanans början, det var en bra bit att gå i värmen och till min stora glädje åkte det en minibuss upp till linbanan, 2 000 rials enkel väg.

Tochal Telecabine är världens längsta linbana med en sammanlagd längd på 7,5 km! Den börjar på 1 900 meters höjd och slutar på en höjd av 3 900 meter över havet. Linbanan stod klar 1978 och man har tagit hjälp av experter från både Frankrike och Schweiz för bygget.
Jag köpte en biljett upp till restaurangen för 28 000 rials. Det kändes lite otäckt att åka linbana, korgen skakade, gnisslade och gungade oroväckande. Men vilken utsikt! Framför mig närmade sig de snöklädda topparna och i bakgrunden hade man den enorma storstaden Teheran och dess smog som en tät dimma ovanför.
Det finns flera stationer på vägen till toppen och vill man åka hela vägen passerar man tre större stationer. Jag hoppade av på den andra och köpte kycklingkebab med ris. Köpte även en Delster Lemon, alkoholfri öl (är ju som sagt i Iran) spetsad med citronsmak. Smakade lika vidrigt som det låter, antagligen som ett rengöringsmedel för WC-stolar smakar. Notan slutade på 40 000 rials (knappt 45 kronor) vilket är förhållandevis dyrt, för att vara Iran.

Skidlift i norra Teheran.

För att fortsätta upp till toppen och skidpisterna var jag tvungen att köpa ytterligare en biljett, denna kostade 20 000. Det var en upplevelse att närma sig de vackra bergen som växte ju närmare jag kom.
Ivrig som ett barn när årets första snö faller sprang jag ut mot skidbackarna, vilken syn! Skidåkare, snowboardåkare, liftar och underbart vackra berg i fjärran. Kameran gick varm och jag kastade några snöbollar bara för att kunna skryta med att jag minsann kastat snöboll i Iran...
Jacka hade jag inte packat ner och det blåste verkligen kallt på toppen. Detta var min första heldag i Iran och det var inte ens eftermiddag.

Jag åkte tillbaka hela vägen ner tillsammans med ett gäng iranska snowboardåkare. Spara biljetterna, de ska stämplas på nedvägen också! När jag kom ner försökte jag leta upp en taxi. En bil stannade en bit bort och det var tre av snowboardåkarna som satt i min korg. De skjutsade mig till mitt hotell, tack!
Väl tillbaka till hotellet försökte jag att vila, det gick inte. Gick ner till killen i receptionen och han hjälpte mig att boka en bussbiljett inför morgondagen till staden Rasht, ca 33 mil nordväst om Teheran. Ville även växla en 100 dollarsedel men kursen på hotellet var usel.

Jag gick ut på Sa'di Street och trängdes med alla människor. Gick norrut där jag hade sett på min karta skulle finnas flera bankkontor. Väl utanför bankerna stod ett tiotal män med stora sedelbuntar och undrade om jag ville växla pengar. Självklart ville jag det, men inte fan på gatan! Skulle aldrig falla mig in att stå på en gata och vifta med pengar, det är för riskabelt. Folk ser att du har pengar och kan följa efter och råna dig när du tror att allt är ”grönt”. Du kan bli lurad och få mindre antal sedlar än du ska ha, kursen kan vara skitdålig eller så ger han dig falska sedlar eller en bunt bestående av värdelösa papperslappar i mitten... Till min förtret så var alla bankerna stängda. Det var tydligen profeten Muhammeds dödsdag imorgon (struntar väl jag i!) och detta firade man alltså genom att stänga bankerna tidigare dagen innan...

Det borde finnas ett växelkontor i närheten tänkte jag och gick in i ett varuhus som sålde mattor. Jag frågade en man om jag kunde växla pengar någonstans, när jag nämnde ordet dollar sken han upp som en sol och visade mig upp på övervåningen. Här var det fullt med män som rengjorde mattor, satt på mattor, vek mattor, bar mattor och gjorde ingenting men med en matta i närheten. Mattförsäljare är tydligen rika personer för det var inga svårigheter för mannen att växla en 100 dollarsedel, han sa att kursen var 8 000 rial för en dollar. Det var okej, 20 kronor mindre än flygplatsens kurs fick jag vara nöjd med. Fick en hög med 80 sedlar, hade nu fickorna fulla med pengar.

På väg tillbaka till hotellet köpte jag två baguetter med kött (3 000 rial/styck) och två läsk i ett litet gatukök. En iranier i kön erbjöd sig att betala min mat, jag vägrade. Maten kostade mindre än tio kronor och jag hade fickorna fulla med sedlar. Kändes fånigt om han skulle betala min mat, jag tackade men betalade min mat själv. Maten smakade utmärkt och mätt och belåten gick jag tillbaka till mitt hotell.

Jag fick låna hotellets dator med Internetuppkoppling, 30 minuter kostade 15 000 rial. Skickade iväg några e-mail till mina nära och kära för att meddela att jag levde och att iranierna varit snälla mot mig. Jag hade gått en bra bit idag, suttit på en varm buss och sett en hel del så jag var ganska trött när jag kom upp på rummet. Jag skulle upp tidigt nästa dag för att ta bussen till Rasht så det blev att lägga sig tidigt.

Klev upp 06.00, det var precis lika segt att gå upp så tidigt i Iran som hemma i Sverige. Killen i receptionen ringde en taxi och jag checkade ut. På de flesta hotell i Iran kräver de att du lämnar in ditt pass i receptionen, glöm för allt i världen inte att få tillbaka det när du checkar ut!

Taxichauffören körde mig till den norra bussterminalen där bussen till Rasht skulle avgå ifrån. Det finns fyra större bussterminaler i Teheran så det gäller att verkligen veta varifrån vilken din buss avgår ifrån. Jag erbjöd taxichauffören 30 000 rial men han skakade på huvudet och nöjde sig med 20 000...

Jag var på plats klockan 07.00, en timme innan bussen skulle avgå. Jag gick till biljettkassan och sa att jag hade reserverat en biljett till Rasht. Biljetten kostade 26 000 rial. Medan jag väntade på att få gå ombord kom det fram en ung kille. Han gissade att jag kom från Tyskland (vilket alla andra iranier också gjorde). Han undrade hur länge jag varit i Iran, hur länge jag skulle stanna, mitt namn, yrke, civilstånd och tusen andra frågor. Han gav mig sitt telefonnummer och sa att om jag kom tillbaka till Teheran och behövde hjälp med något var det bara att ringa. Jag hade varit i Iran mindre än två dygn och hade redan telefonnumret till fem personer, och fler skulle det bli...

På min biljett stod mitt stolsnummer men jag chansade och satte mig längs bak. Jag föredrar att sitta längs bak, det brukar vara mindre folk där. Jag var den ende västerlänningen på hela bussen. Bussen var en Volvobuss vilket är det mest exklusiva i Iran. De har AC men jag föredrar sätena på de betydligt billigare Mercedes Benzbussarna... Efter en timma delades det ut reskost vilket ingick i biljettpriset, tack! Den bestod av kexchoklad, ett litet kexpaket, två karameller och iransk Zam Zam-Cola (Irans motsvarighet till Coca-Cola).

Vägen blev efter ett tag otroligt vacker med höga snöklädda berg i fjärran, grönt landskap och små bäckar. Den enda kisspausen var efter tre timmar (!), håll igen med vätskan under resan... Efter drygt fyra timmars resa kantades vägen av blandskog och blommor, påminde mycket om Sverige faktiskt. Såg ett flertal rovfåglar ryttla på håll...
Det visades film på bussen, den var givetvis iransk och inget som jag skulle gå på bio för att se.

Rasht

Efter fem och en halv timma var vi så framme i Rasht. Jag hann knappt kliva av bussen förrän två taxichaufförer ville att jag skulle åka med dem. En ung kille med ett gitarrfodral på ryggen frågade om jag ville åka med i hans taxi till stadskärnan. Han lovade att leta upp ett bra och billigt hotell åt mig. Han hette Amir och taxin stannade utanför Carvan Hotel (även känt under namnet Guesting House Karvan). Amir bjöd på taxiresan och följde mig upp till receptionen och förhandlade till ett bra pris för mig, 45 000 rial/natt (ca 48 kronor). Rummet hade två sängar och ett handfat men dusch och toalett låg i korridoren. Amir gav mig sitt telefonnummer om jag behövde hjälp och försvann ut på gatan.

Den öde basaren i Rasht.

Jag låste in min ryggsäck på hotellrummet och gick ut på stan. Mittemot mitt hotell, på andra sidan Emam Khomeini Boulevard låg basaren. Den var helt öde. Allt stannar upp mitt på dagen i Iran, mellan klockan 13.00 och 17.00 är i stort sett alla affärer och många restauranger stängda. Jag gick runt ett tag i den öde basaren men tröttnade fort. Jag bestämde mig för att hitta på något annat...
Jag tog en taxi till staden Bandar-é Anzali, en bilfärd på drygt en halvtimme. Taxichauffören skulle ha 30 000 rial. Det satt en gammal gumma i baksätet som envisades att tilltala mig på persiska.

Bandar-e Anzali är mest känt för sin produktion av iransk kaviar (både finare och dyrare än rysk). Det är givetvis förbjudet att besöka kylhangarerna där den värdefulla kaviaren framställs. Bandar-é Anzali kallas för kaviarens huvudstad men här finns även en av världens största sötvattenlaguner med ett fantastiskt fågelliv. Jag gick ner mot hamnen och genast kom en man fram till mig och frågade om jag ville åka båt ut till lagunen. En timmes båttur skulle kosta 80 000 rail. Jag ville inget hellre än att se lagunen så jag hoppade i en långsmal båt med utombordsmotor. Jag var ensam i båten förutom min guide. Jag fick en gul flytväst som var några storlekar för liten. Motorn startade och vi styrde mot lagunen.

I båthamnen låg enorma lastfartyg förtöjda och det var liv och rörelse. De flesta fartygen var ryska och vi passerade även några iranska stridsfartyg på håll.
Vi passerade flera hus som låg alldeles vid vattnet och kom efter knappt tio minuter ut i lagunen. Båten tog sig sakta fram genom kanalerna i den höga vassen och då och då såg man några fåglar fly undan vår framfart. Trodde det skulle vara mer fågelliv men då var man tvungen att fortsätta en bra bit ut i lagunen. Efter drygt fyrtio minuter styrde guiden tillbaka båten och förbi hamnen. Vi fortsatte en bit ut på Kaspiska havet innan båten vände tillbaka till hamnen igen, denna gång med gasen i botten.

Anzali Lagoon.

Kaspiska havet är världens största insjö, nästan fem gånger större än den näst största, Lake Superior, vid gränsen mellan Kanada och USA. Flera stora floder som Volga och Ural rinner ut i Kaspiska havet. Kaspiska havet är salt (men bara en tredjedel så salt som havsvatten) och gränsar till Iran, Ryssland, Turkmenistan, Azerbadjan och Kazakstan.

Väl iland igen gick jag runt i hamnen och tittade på fiskebåtar, fiskare och fiskförsäljare. Jag gick tillbaka till Emam Khomeini Square där taxin hade släppt av mig och steg in i en restaurang. Det var inga gäster där men jag fick ett eget långbord och menyn (skriven på engelska för en gång skull!).
Kebab, ris och sallad inklusive dryck kostade 32 000 rial. Jag pratade med restaurangägaren och frågade om var man kunde köpa iransk kaviar. Han skakade på huvudet och sa att det var svindyrt.
Det såldes kaviar på basaren men den var stängd. Han frågade om jag ville köpa en burk. Varför inte, tänkte jag. Har alltid varit nyfiken på om det nu är så speciellt och lyxigt som det sägs.
Ägaren försvann på sin motorcykel och jag väntade. Efter tio minuter kom han tillbaka och ställde sig bredvid mig. Han la 150 000 rial bredvid mig på bordet och sa att så mycket skulle jag betala till mannen som skulle dyka upp med kaviaren. Han tog upp pengarna och jag började gräva upp lika mycket ur min plånbok. De var mycket försiktiga för staten har monopol på handeln med kaviaren och de som skulle sälja den till mig riskerade höga straff.
En äldre man steg långsamt och oroligt in i restaurangen. Han ställde sig bredvid mig och visade fram en plastburk som låg i ett par plastpåsar som han hade innanför jackan. Han lyfte försiktigt på locket och visade mig dess innehåll. Burken var inte större än en snusdosa men något djupare och detta skulle han ha 150 000 (drygt 160 kronor) för... Han fick mina sedlar samtidigt som den burken snabbt försvann ner i min väska. Innan jag han blinka försvann mannen ut på gatan igen. Det var som om jag köpt knark! Burken var kall och jag hoppades att den skulle hålla sig tills jag kom fram till mitt hotell.
Jag tog en taxi tillbaka till mitt hotell i Rasht och åt min iranska kaviar i andakt. Det var inte så märkvärdigt men det var väl champagnen som fattades. En kul upplevelse men inget man äter varje dag.

Blev fort rastlös och gick ut på stan igen. Jag gick till basaren, förut helt öde, nu full av liv och rörelse. Det var mycket familjer ute och kvinnor. I exempelvis Egypten såg jag bara män på gatorna men här i Iran var det annorlunda. Jag såg inte några andra turister och många tittade på mig, börjar bli van att bli uttittad när jag reser.
Många hejade och ville att jag skulle ta kort på dem när de fick syn på min kamera. I vissa länder jag besökt blir folk vansinniga om man frågar om man får fotografera dem men inte i Iran. De verkar älska att stå framför kameran! Det är kul med kort på människor också och inte bara på en massa historiska byggnader i fotoalbumet.

Soldater i Rasht.

Jag köpte en 1,5 liters vattenflaska, kex och en chokladbit för endast 4000 rial, då är det kul att handla...

Jag vaknade följande morgon 07.00. Jag tittade ut genom fönstret, det duggregnade och var molnigt. Jag sov en timme till. Gick ut på gatan och tog en taxi till bussterminalen där jag köpte en bussbiljett till Esfahan inför morgondagen. Biljetten kostade 22 000 rial.

Jag gick till taxichaufförerna utanför bussterminalen och förklarade att jag ville åka till bergsbyn Masuleh, drygt fem och en halv mil från Rasht. De ville ha 60 000 rial och när jag förklarade att jag ville göra stopp på vägen för att fotografera ville de genast ha 5000 rial extra. Nåja, jag var ju på väg i alla fall.
Taxibilen var givetvis en gammal Peykan men den gick ju framåt åtminstone.

På resan till Masuleh körde vi igenom den lilla staden Fuman som är mest känt för alla statyer som syns överallt och de utsökta kakor som bakas här. Jag bad taxichauffören att stanna så att jag kunde ta några kort (det ingick ju i priset). Vi fortsatte och nu började gröna fält dyka upp på sidorna och höga snöklädda berg tornade upp sig framför oss. Det blev till att stanna taxin och ta fler kort.

Masuleh

Nu började vägen sakta bli brantare och brantare. Till sist var vi framme vid en större bilparkering och jag klev ur. Luften var otroligt klar och jag skyndade mig upp för ett grönt berg för att få en bra utsikt över byn. Masuleh ligger på 1050 meters höjd längs en bergsvägg. På sina platser ligger husen så tätt att man är tvungen att gå på hustaken för att komma fram. Vissa av gatorna går helt längs med taket på husen som ligger under, mycket sevärt!

Bergsbyn Masuleh i norra Iran.

Här i Masuleh är luften klar och klimatet behagligt på sommaren, på vintern kan det bli upptill tre meter djup snö! Det är inte bara turister som kommer hit, många iranier söker sig också hit för den klara luften och för dess avstressade inverkan. Idag var det fredag (muslimernas helgdag) och således fullt med familjer och andra som var lediga.

Bergsbyn Masuleh.

Började vandra uppför en bit, utsikten var verkligen fantastisk! Framför mig reste sig höga snöklädda berg och tjock barrskog och bakom mig hade jag byn Masuleh med sina gulvita hus som bokstavligt talat låg på varandra.

Jag satte mig ner och hade en improviserad picknick bestående av kex och vatten. Efter en stund fick jag sällskap av fem ungdomar. De var studenter från Teheran och bjöd på chai (te) och färska och fortfarande varma kakor från Fuman. Kakorna (koloocheh/Fuman cookies) smakade verkligen underbart och jag bestämde mig på en halv sekund att köpa några stycken på hemvägen. Studenterna var mycket nyfikna på varifrån jag kom och då jag sa att jag kom från Sverige sken de upp. De började fråga ut mig om Ingmar Bergman och Olof Palme. Jag försäkrade dem om att de förmodligen visste mer om både Mr Bergman och Mr Palme än vad jag gjorde.

Nyfunna vänner i Masulehs utkanter.

Vi gick ner mot byn tillsammans och stannade till vid ett tehus där de bjöd mig på te och vattenpipa (ghaliyan). Vi satt i skuggan av ett flerhundraårigt träd då en av studenterna ryckte till och frågade om jag kände jordskalvet. Jag hade inte märkt något. Iran drabbas mycket ofta av jordbävningar, tyvärr mycket kraftiga och dödliga sådana...

Te och vattenpipa (qalyan).

Jag och mina nyfunna vänner gick upp mot byn och passerade flera försäljare som sålde stickade vantar, sockor och dockor. Vi fortsatte och hamnade på trånga gator. Masuleh är verkligen en fantastisk plats. De små mysiga husen i mattad gul färg som ligger huller och buller och de gröna bergen runt omkring gör platsen till en verklig sevärdhet. Tog massvis med kort och gick runt i byn en lång stund.

Vi satte oss på en restaurang med en fantastisk utsikt och beställde in nygrillad kebab som serverades med ris, färskt bröd, lök, tomat och dricka. Maten smakade utmärkt och de fem iranierna var mycket trevliga. När maten skulle betalas krävde de att få betala, jag var deras gäst och de ville bjuda mig på maten. Jag tackade och bockade. De frågade var jag hade mitt hotell och då jag sa Rasht erbjöd de sig att skjutsa mig, de skulle den vägen. Jag blev verkligen positivt överraskad av all den vänlighet som jag möttes av i Iran.

Äldre herrar i Masuleh.

Compact Living i Masuleh.

Bilen som jag blev skjutsad i var en Mercedes från 1977 men i mycket bra skick. Killen som körde berättade stolt att hans far importerade den från Jordanien och kört hem den till Iran. Stereon spelade Mark Knopfler och vi satt tre personer där fram och tre i baksätet. I Iran går det in hur många personer som helst i en bil...
För min skull gjorde vi ett stopp i Fuman utanför två bagerier så att jag fick köpa några av de berömda och delikata kakorna, koloocheh. Kakorna är runda och stora som en handflata och har mönster på ovansidan. De innehåller en valnötsfyllning och smakar bäst färskt rykande från ugnen. De är något otroligt goda!

Bagerier i Fuman. Jag köpte kakor direkt från ugnen...

Vi fortsatte tillbaka till Rasht och mina nyfunna vänner sjöng iranska sånger för mig i bilen, inget fel på deras sång men jag skulle hellre ha föredragit Mark Knopfler... De släppte av mig utanför mitt hotell och jag fick telefonnumret hem till en av studenterna som bodde i Teheran ifall jag behövde hjälp med något. Jag tackade för det trevliga sällskapet, maten och skjutsen tillbaka.

Jag duschade på hotellet, åt kakor och lade mig tidigt. Det hade varit en lång och händelserik dag och tröttheten tog ut sin rätt...

Följande dag klev jag upp sent. Jag hade inget planerat framtill klockan 17.00 då bussen till Esfahan avgick. Checkade ut och fick tillbaka mitt pass. Lämnade kvar min ryggsäck i receptionen medan jag gick ut på stan. Det var mycket folk på gatorna och jag passerade en klockförsäljare som ville prata engelska en stund. Han bjöd på apelsinjuice och vi pratade om allt från kriget i Irak till regimen i Iran. Jag ville vidare till basaren och tackade för juicen. Jag gick på en av gatorna i basaren där flera försäljare sålde varor på utlagda mattor och presenningar mitt i gatan. Helt plötsligt drog försäljarna bort presenningarna åt sidan eller in på en tvärgata och efter en minut kom några poliser patrullerande. Fantastiskt hur effektivt försäljarna blev förvarnade, de försvann på bara några sekunder. När polispatrullen passerat låg presenningarna tillbaka på gatan igen. Jag gick runt i cirklar i basaren och hamnade ute på en större gata, Shari'ati. På trottoaren blev jag förbisprungen av fyra polismän i militärgröna uniformer, svarta kängor och dragna batonger. Ett trettiotal meter ifrån mig var en stor klunga män som började bråka med polismännen. Jag såg inte så bra för det var fullt med folk i vägen och drog mig undan. En utlänning med kamera intill ett bråk är att be om trubbel. Jag fortsatte längs gatan österut och frågade mig fram till en restaurang som sålde fesenjan, en maträtt som är berömd för området. Fesenjan är en stuvning med antingen kyckling-, lamm- eller nötkött i juice från granatäpplen, valnötter och kryddor som saffran och kardemumma. Serveras med ris.
Jag hittade till slut en liten restaurang på en liten sidogata. Jag beställde in en portion fesenjan och en dricka. På restaurangerna i Iran får man sällan kniv utan de bestick som finns är gaffel och sked. Fesenjan är en mörkbrun röra som ser ut som en koblaja men smakar verkligen jättegott.
Min fesenjan innehöll kyckling, notan slutade på ynka 15 000 rial med dricka. Efter maten gick jag tillbaka till mitt hotell och väntade. Det var så segt att sitta och vänta, tiden verkligen kröp fram.

Jag tog en taxi till bussterminalen, kostade endast 900 rial (!) då det var en ”delad” taxi med flera personer som hoppade på och av. Detta är bra om man ska kortare sträckor. Det är bara att ställa sig vid vägkanten och ropa destinationen till föraren (alla har givetvis nedvevade rutor). Ska han åt ditt håll och det finns plats i bilen stannar han annars kör han vidare och man får upprepa proceduren tills någon annan stannar.

Det var fullt med folk i vänthallen, men inga andra utlänningar. Jag satte mig och väntade, bussen skulle gå först klockan 17.00 och det var en och en halv timme kvar. Tiden stod stilla. När det var en halvtimma kvar tills bussen skulle gå gick jag till biljettkassan. Jag frågade från vilket hållplatsläge bussen skulle avgå ifrån. Mannen bakom disken sa på mycket dålig engelska att bussen skulle komma snart och bad mig att sitta och vänta så länge. Klockan närmade sig 17.00 och en man bad mig att följa med. Vi gick 30 meter i vänthallen och han bad mig sätta mig och vänta. Klockan passerade 17.00 och jag frågade igen var bussen var, de sa åt mig att vänta. Jag var trött på att vänta!
Efter en evighet var det då dags att kliva på bussen. Jag satte mig som vanligt längst bak och försökte vila. Långt efter utsatt tid startade till slut bussen och vi rullade iväg mot Esfahan, en sträcka på knappt 75 mil. Bussresan skulle ta närmare tolv timmar. Det var inte lätt att få någon sömn på bussen men jag hade tagit med mig min fleecejacka som fick tjäna som huvudkudde.
Vi gjorde ett längre stopp innan midnatt för toalettbesök och för att få en matbit innan vi fortsatte mot Esfahan.

Esfahan (Isfahan)

Klockan 05.30 stannade bussen vid bussterminalen i Esfahan. Jag var skittrött men lyckades kravla mig ur bussen och hämta upp min ryggsäck från bussens bagageförvaring. Genast kom det fram taxichaufförer som ville att jag skulle åka med dom. Jag visste inte ens vart jag ville åka. Gick in i vänthallen och började bläddra i mina papper med information om Esfahan.

Esfahan (också känt som Isfahan) är en av de vackraste muslimska städerna i världen. En gång i tiden var detta Persiens huvudstad och det finns många byggnader här som skvallrar om stadens forna blomstrande prakt och välstånd.
En känd 1500-tals dikt ”Esfahan-é jahan” (Esfahan is half the world) beskriver dess prakt och skönhet, och det är sannerligen lätt att hålla med. Esfahan var verkligen en höjdpunkt på min resa och staden är inte bara vacker, det finns även hur mycket som helst att se och göra.

Jag bestämde mig för att ge Aria Hotel ett försök. Gick fram mot taxichaufförerna och sa helt enkelt ”Aria Hotel”. 10 000 rial ville chauffören ha, det lät okej. Slängde in min ryggsäck i baksätet på den gamla Paykan. Innan vi kom ut från bussterminalens parkering var man tvungen att betala parkeringskostnaden och chauffören ville att jag skulle stå för detta. Gav honom ytterligare en 10 000 rial-sedel. Efter en kort bit stannade taxin framför en hög nedsläckt byggnad. ”Aria Hotel” sa chauffören och jag såg tydligt skylten ovanför entrén. Jäklar vad dött det ser ut, tänkte jag. Chauffören försvann och jag stod där ensam kvar på en mörk gata i en ny stad framför ett nedsläckt hotell.

Jag gick fram till entrén och kände på låset. Låst! Fan också! Men man kan inte ge upp så lätt. Jag kikade in genom glasdörren och knackade på. Inget hände. Jag lös in med min ficklampa och såg någon som sov på en madrass en bra bit in vid receptionen. Får väl knacka lite högre då.
Efter ett tag började personen skruva på sig och snart stod en ung nyvaken kille och släppte in mig. Ett enkelrum kostade 15 dollar/natt inklusive frukost och det lät helt okej. Den nyvakne killen visade mig mitt rum. Han fick mitt pass och kröp sedan ner på madrassen igen.
Rummet var utrustat med AC, TV, kylskåp, WC och dusch. Jag hoppade in i duschen och sov sedan några timmar. Jag åt frukost på hotellet, vilket ingick. Det bjöds på bröd, stekt ägg, ost och te.
Tillbaka på rummet packade jag ner min kamera, guidebok och filmrullar i min axelremsväska och gick ut på gatan Shahid Medani vilket är en sidogata till huvudgatan Chahar Bagh Abbasi.

Jag lämnade in fyra rullar för framkallning i en fotoaffär alldeles i närheten av mitt hotell. De skulle vara klara runt 19.00. Jag hade redan planerat att följa den färdigskrivna guidningen som fanns beskriven i min Lonely Planetbok, ”Esfahan Walk Tour 1”. På så sätt skulle jag hinna se mycket på en gång istället för att behöva leta upp allt på egen hand. Jag följer aldrig guideböcker till 100 % men använder mig av dem för de ger mycket bra tips och nyttig information men jag följer lika mycket andras råd och min egen intuition och nyfikenhet.
Jag tog en taxi till Takhti Square, knappt en och en halv kilometer norrut. Väl framme började jag promenaden och hamnade snart framför Hakim Mosque. Denna moské härstammar från 1100-talet och är den äldsta moskén i Esfahan. Inget vidare intressant måste erkännas men kul att ha sett den.

Jag tyckte att basaren lockade mer och hamnade mitt i myllret i Bazar-é Bozorg. Denna basar är en av de största i hela Iran och vissa delar är nästan 1 300 år gamla! Det mesta av basaren härstammar dock från tidigt 1700-tal. Hur man än bär sig åt så går man förr eller senare vilse i denna enorma labyrint.

Bazar-é Bozorg i Esfahan.

Jag struntade nu i att följa guidebokens tips och färdbeskrivning och gick mot Emam Khomeini Square istället.

En ung kille började prata med mig och jag var på min vakt nu när jag befann mig bland professionella mattförsäljare som hade flerårig vana vid att sälja mattor till turister. Visst, mattorna är otroligt vackra men inget som jag vill ha hemma i min lägenhet. Men att förklara detta för en mattförsäljare är lönlöst. Jag kan ju alltid köpa en liten matta, eller en till en god vän eller en matta som jag kan ha när jag flyttar till något större eller en matta som jag kan sälja dyrare hemma i Sverige och samtidigt tjäna en slant (och vem i helsike skulle vilja köpa en Persisk matta av mig?), mattförsäljare har som sagt oändligt med förslag.
Jag frågade den unge killen efter vägen till Emam Khomeini Square och han lovade mig att visa mig dit. Passande nog passerade vi hans fars mattaffär och han ville visa mig övervåningen där de tvättade och reparerade mattor. Jag tänkte att så fort han börjar försöka kränga en matta eller två så sticker jag därifrån, fort. Inga bortförklaringar eller långdragna historier utan bara tacka och försvinn.
Istället för att försöka få mig att köpa en enorm hög med mattor så visade han mig ut på en solig terrass där flera vackra mattor låg på tork. Jag fotograferade dem och njöt av den storslagna utsikten över basaren. Innan jag gick vidare till Emam Khomeini Square fick jag ett visitkort med namnet och adressen till mattbutiken. Det kortet låg minuten senare slängt i en papperskorg i basaren. Jag vet, jag är ond...

Snart lämnade jag basaren bakom mig och kom ut på det enorma Emam Khomeini Square (Maydan-é Emam Khomeini). Torget är bland det största i världen (Himmelska fridens torg i Beijing och Röda torget i Moskva är större) och mäter 500 x 160 meter. Emam Khomeini Square byggdes 1612 och i dess absoluta närhet ligger flera sevärdheter. Vid torgets norra kortsida ligger Bazar-é Bozorg, på den södra sidan ligger den vackra Emam Mosque, på torgets västra sida ligger Ali Qapu Palace och mittemot palatset, på torgets östra sida, ligger Sheikh Lotfollah Mosque. Längs med hela torget ligger butiker.

Emam Khomeini Square i hjärtat av Esfahan.

Jag gick söderut längs den östra sidan. Det var skönt att komma ut i den friska luften efter att ha gått omkring någon timme i basaren. Den östra sidan av torget låg i skugga och det var tur för solen var verkligen stark. Jag kom fram till ingången till Sheikh Lotfolla Mosque som är den mindre moskén vid torget men ändå väl värt ett besök. Moskén byggdes mellan åren 1612 och 1619. Shah Abbas I tillägnade moskén sin svärfar Sheikh Lotfollah, därav moskéns namn.

Den fantastiska mosaiken på Sheikh Lotfollahmoskén.

Sheikh Lotfollah-moskén är mycket speciell då den helt saknar minaret och att trappsteg leder upp till ingången vilket är mycket ovanligt på moskéer. Inträdet var 30 000 rial. Jag köpte en inträdesbiljett i biljettluckan alldeles till vänster om ingången. Jag kom in i en smal och mörk korridor med mosaikväggar. En stor skylt talade om att det var förbjudet att ta kort. Korridoren svängde åt höger och ledde in under själva kupolen. Det var verkligen otroligt vackert!

Efter att tittat mig mätt gick jag vidare och hamnade framför den majestätiska Emam Mosque (Masjed-é Emam) Detta är en av de vackraste moskéerna i världen. De två höga minareterna och den stora kupolen i blå och turkos mosaik gör denna moské till den mest storslagna i hela Iran.
Emam Mosque började byggas 1611 men först 1629 var själva kupolen färdig. En fördel är att först besöka Sheikh Lotfollah Mosque innan Emam Mosque. Risken är annars stor att Emam-moskéns prakt dämpar intrycket av Sheikh Lotfollah-moskén. Också här var inträdet 30 000 rial och det var bara att hosta upp pengarna.
Jag klev in genom den 29 meter höga porten med de två 48 meter höga minareterna på sidorna och vidare in på moskéns gårdsplan. Porten står framför torget medan resten av byggnaden är vänd mot Mecka. Emam Mosque är sannerligen ett arkitektiskt mästerverk. Jag stod framför den 54 meter höga kupolen och förstod varför det tog nästan arton år att färdigställa den, den är enorm! Det finns flera hallar (iwan), en i varje vädersträck. Ingången är i den södra hallen.

Emam Mosque med sina två minareter är en
av de vackraste moskéerna i världen.

I den östra hallen finns några svarta plattor på golvet. Om man stampar hårt på någon av dem skapas ett starkt eko. Har man tur och lyssnar noga kan man höra upptill tolv ekon. Forskare har tydligen lyckats mäta upp 49 ekon!
Jag tog flera kort inne i moskén och från den stora gårdsplanen. Jag gick till en liten trädgård inom området där det var helt öde. De små träden gav dåligt skydd mot solen så jag gick tillbaka till gårdsplanen igen.
Jag gick ut på det enorma torget igen och fortsatte till Ali Qapu Palace, beläget mittemot Sheikh Lotfollah-moskén.

Det gigantiska Emam Khomeini-torget.

En ung kille i svart kostym, vit skjorta och svart slips (måste ha varit olidligt hett, det var en bra bit över 30 grader varmt i skuggan) gav mig ett visitkort med adressen till en restaurang i närheten. Han sa att det var en mycket bra restaurang och att den blivit rekommenderad av Lonely Planet... Jag gillar inte att bli påtvingad eller övertalad att gå till ett visst ställe men jag behöll visitkortet. Fanns det inget annat ställe i närheten kunde jag ju ge stället ett försök. Jag fortsatte nu mot Ali Qapu Palace, som ligger mittemot Sheikh Lotfollah Mosque.

Ali Qapu Palace byggdes i början av 1600-talet och inträdet var givetvis 30 000 rial. Palatset är 48 meter högt och har sex våningar. På den tredje våningen ligger terrassen som är själva vitsen med att besöka palatset. Terrassen har arton pelare av trä som håller upp det vackert utsmyckade taket. Från terrassen har man den klart bästa utsikten över Emam Khomeini Square.
Jag tog givetvis kort och fortsatte in i byggnaden och upp till den sjätte våningen. Här ligger ”the Music Room” med märkliga uthuggningar i taken som liknar vaser. Dessa ger en fantastisk akustik och här spelade kungens musiker. Fotografering var förbjuden inne i byggnaden.

Ali Qapu Palace.

Jag började bli hungrig och kom ihåg mitt visitkort som jag fått tidigare av killen i kostym. Bastani Traditional Restaurant stod det på kortet och det låg ett stenkast från det sydöstra hörnet av torget.
En stor skylt pekade mot ingången och även en blind hade lyckats hitta rätt på första försöket. Jag gick ner för trapporna och in i den större matsalen. Genast kom det fram en kypare med menyn. Jag beställde in mixed kebab (grillat nötkött och kyckling), ris, sallad, yoghurt och läsk. Maten smakade bra och jag blev inte bankrutt när jag skulle betala notan, 44 000 rial. Jag lämnade restaurangen och gick ut på torget igen.

En ung iranier fick syn på mig och började genast ställa sig in. Han var mycket trevlig men jag kände på mig att han snart skulle fråga om jag var intresserad av att köpa en matta. Mycket riktigt så hade hans farbror en mattaffär alldeles i närheten. Jag var mer intresserad av att besöka de äldsta delarna av basaren och han lovade mig att visa mig, men först ett snabbt besök i farbroderns mattaffär där jag kunde få ett visitkort. Han köpte en liten plastmugg med faloodeh till mig vilket är frysta risnudlar med antingen citron- eller mintjuice och en skvätt rosvatten. Äts som glass och smakar riktigt gott. Kostar bara några kronor och man ser iranier äta det överallt.

Vi gick in i basaren och befann oss snart inne i en liten affär. Killen började genast visa några mattor och förklarade att hans farbror åkte iväg flera månader till nomadfolken i söder och köpte mattor av nomaderna, mycket billigt. Mattorna reparerades och tvättades sedan innan de hamnade i butiken. Hans farbror kom in i affären och ville visa mig några mattor. Jag avböjde och ville gå. Jag bad om visitkortet så kunde jag ju alltid titta in senare eller en annan dag. De undrade om de fick bjuda mig på middag men jag sa att jag precis hade ätit. De undrade vilket hotell jag bodde på och de sa att de kunde komma och hämta mig senare ikväll. Jag sa att jag hade visitkortet och att jag ville se mer av basaren. De blev skitsura och undrade igen vilket hotell jag bodde på. Jag svarade inte utan sa åter igen att jag hade adressen till deras affär och att jag eventuellt tittade in senare eller en annan dag. De berättade att de tog VISA-kort och kunde skicka mattan. Ett enkelt ”nej, tack!” ville de inte förstå.

Esfahans basar.

Jag lämnar aldrig ut namnet på mitt hotell. Det är fult att ljuga men jag säger ofta att jag bor på ett helt annat hotell. Det viktiga är att det inte ligger för nära det riktiga hotellet och att det antingen är i samma prisklass eller ännu bättre, billigare. Drar man till med ett flott hotell vet de att du har pengar och då är du ett intressant byte.

Jag hittade en lugn plats vid torget och satte mig för att tänka ut vad jag skulle se härnäst. Jag bläddrade i min guidebok och fastnade för Jameh Mosque (Fredagsmoskén där fredagsbönen hålls). Jag fann det lättast att ta en taxi. Att åka taxi i Iran är billigt (om man lärt sig att pruta och vet vad som är ett rimligt pris annars är risken stor att man blir lurad) och smidigt då det kan vara långa avstånd mellan sevärdheterna.

Jameh Mosque i Esfahan.

Jameh Mosque är den största moskén i hela Iran och täcker en yta på över 30 000 m². På 1000-talet byggdes den första moskén på platsen. Denna förstördes i en brand och återuppbyggdes år 1121. Under Iran-Irakkriget träffades moskén av en irakisk bomb. Den gjorde bara mindre skador på moskén och de är sedan länge reparerade.
Den södra iwan är den mest storslagna och har två höga minareter vid sidorna. Jameh Mosque är inte på långa vägar lika praktfull som Emam Mosque men är ändå värt sina 30 000 rial i inträde.
Det finns fyra små trädörrar, en på varje sida om gårdsplanen. De är låsta med ett hänglås så leta upp en vaktmästare som låser upp. Skulle han vara upptagen med att visa andra besökare så häng efter dem.
Dörrarna leder in till olika rum, några är från 1000-talet.

Jag tröttnade fort på att titta på moskéer och gick ut på gatan. Utanför ingången till Jameh Mosque ligger en del av basaren och jag gick runt ett litet tag. Kom fram till en liten gård där det såldes fåglar. Här såldes bl.a. höns, kycklingar, kalkoner, ankor och ägg. Jag fastnade för två pappkartonger där det trängdes massor av små kycklingar. Kycklingarna var färgade! Det fanns gula, rosa, orangea, röda och vita kycklingar. De var jättesöta och kostade knappt elva kronor styck. Jag pendlade mellan att ena stunden tycka att det var ett grymt djurplågeri och andra stunden tycka att de var gulliga.
De färgas genom att man injicerar färgämnen i ägget innan de kläcks och ut kommer en färggrann kyckling.

För 10 000 rial (knappt 11 kronor) kan man bli ägare till en röd kyckling.

Två kvinnor med ett barn gick fram till den unge killen som sålde de färgade kycklingarna och köpte en stackars (men söt) kyckling. Killen lade den helt enkelt i en plastpåse och räckte över den till en av kvinnorna. Jag protesterade och tecknade att kycklingen kunde kvävas och tog fram min penna så man kunde göra små lufthål i plastpåsen. Killen som sålde kycklingarna och de två kvinnorna tittade konstigt på mig, sa något på persiska och gick iväg med den stackars kycklingen.

Söta och färgglada små kycklingar.

Jag lämnade de stackars kycklingarna och tog en taxi till Chehel Sotun Palace. Palatset ligger bara några hundra meter öster om Emam Khomeini Square, bredvid Naturhistoriska museet och Konstmuseet (Museum of Contemporary Art). Chehel Sotun Palace ligger i en vacker och grönskande trädgård. Framför palatsbyggnaden ligger en stor pool. Palatset byggdes av Shah Abbas II och stod klart 1647. Namnet Chehel Sotun (40 pelare) kommer från de 20 pelare som håller upp paviljongens tak. Pelarna speglar sig i poolen framför paviljongen och då kan man med enkel matematik räkna ut att det blir 40 pelare. Även hit var inträdet 30 000 rial.

Chehel Sotun Palace.

Jag gick mot palatset och passerade en större grupp unga flickor. De tittade nyfiket på mig när jag passerade och började genast viska och peka. Jag var tydligen en större sevärdhet än palatset.
Jag gick in i en stor hall med glasmontrar som innehöll gamla krukor. På väggarna fanns målningar som beskrev flera historiska slag. Det var fantastiskt att de var så välbevarade trots dess ålder.
Jag gick ut ur byggnaden och gick till ett litet tehus gömt bakom träden till höger om palatset. Jag köpte en glass för
1 000 rial och satte mig på en parkbänk och njöt av glassen och lugnet.

När jag var på väg ut gick jag förbi gruppen av flickor igen. Några flickor frågade mig på ”skolengelska” varifrån jag kom, hur länge jag hade varit i Iran och om jag gillade Iran. Deras lärarinna såg måttligt glad ut och sa något på persiska till flickorna, de lyssnade inte på lärarinnan utan väntade på mina svar. De vinkade medan jag gick till Emam Khomeini Square. Jag gillade verkligen torget, det var verkligen en magnet som man obemärkt drogs till.

Jag tog några kort på den låga muren som gick runt fontänerna mitt på torget. Det var skrivet med stora svarta bokstäver ”Down with USA” och jag blev genast påmind om att jag befann mig i Iran.

Antiamerikanska slagord på Emam Khomeini Square.

Jag började bli lite trött i fötterna och beslutade att gå tillbaka till mitt hotell. Emam Khomeini Square var drygt tio minuters gångväg från mitt hotell. Det visste jag inte i morse då jag tog taxi.

Alldeles utanför torgets västra sida låg flera små affärer som sålde gaz. Detta är en mjuk nougat med pistagenötter och är en specialitet från Esfahan. Gaz görs av bl.a. socker, glukos, äggvita, rosenvatten och nötter (mandel eller pistagenötter) och smakar fantastiskt gott. Den vanligaste sorten är den vita men det finns även gaz som är smaksatt med kakao och saffran. Det finns flera olika sorters kvalité på gaz, betala gärna lite extra för att få riktigt bra gaz, det är det värt!
Jag köpte tre förpackningar och den dyraste asken (bäst kvalité) kostade bara 18 000 rial.

Jag gick längs Sepah Street till Emam Hussein Square och vidare söderut längs Chahar Bagh Abbasi Street. Snart var jag framme vid ”min” gata, Shahid Medani Street. Vid korsningen ligger Madraseh-yé Chahar Bagh, ett stort teologiskt universitet. Byggnaden byggdes från år 1704 till 1714. Platsen är endast öppen för besökare på torsdagar.
Madraseh-yé Chahar Bagh ligger vägg i vägg med lyxhotellet Abbasi Hotel som var mitt mål.
Abbasi Hotel är ett av de finaste (och dyraste) hotellen i hela Iran men också det vackraste och mest fascinerande. Här var en gång en caravanserai (ett ”motel” för karavanerna där kameler och ryttare kunde vila upp sig) och det finns fortfarande spår från denna tid, trehundra år tidigare. Hotellet är femstjärnigt och har 227 rum, alla rum har givetvis AC, satellit-TV och alla andra tänkbara nödvändigheter. Smakar det så kostar det, ett enkelrum kostar 108 US dollar/natt men då ingår frukost.

Jag gick in i den stora receptionen, en man i lustiga kläder och ful mössa hälsade mig välkommen och öppnade en av de stora glasdörrarna. Jag gick rakt fram och ut på den stora gårdsplanen med gräsmattor, höga träd, buskar och små pooler. Fortsatte till tehuset längst bort och beställde en kopp te. Jag betalade vid kassören och fick sätta mig vid ett av de många lediga borden. Behövde inte vänta länge förrän mitt te bars ut till mitt bord. En liten kanna te med en skål sockerbitar kostade 3 000 rial. Det var helt underbart att sitta i de sköna fåtöljerna, dricka sött te och se hotellets prakt. Nästa gång jag besöker Iran ska jag bo här minst en natt bestämde jag mig för innan mitt te tog slut och jag gick till mitt betydligt billigare hotell, två stenkast längre bort.

Jag njuter av en kopp chai i trädgården på Hotel Abbasi.

Jag köpte två flaskor med vatten att ha i kylskåpet på mitt rum. Vilade mina trötta fötter och tittade på iranska barnprogram och iransk TV-reklam.
Det var fortfarande någon timme kvar tills mina bilder skulle vara klara. Jag gick ut igen. Hamnade på Chahar Bagh Abassi Street som var full med folk och rörelse. Såg inga andra turister eller västerlänningar någonstans och trivdes bra med det. Inget ont om turister men det är ganska skönt att vara "ensam" turist, även bara för några timmar eller dagar.
Jag följde Chahar Bagh Abassi Street söderut och hamnade efter knappt 250 meter vid floden Zayandeh och bron Si-o-Seh Pol. Den 160 meter långa bron är byggd 1602. Si-o-Seh betyder 33 och kommer från att bron har 33 valv. Under brons norra och södra fästen ligger två tehus som är mycket populära. Si-o-Seh Pol är en av de mest kända broarna i Esfahan. Det finns elva broar över floden Zayandeh varav fem är mycket gamla. Bron är avstängd för biltrafik men en och annan motorcykel envisas med att sicksacka mellan skräckslagna fotgängare.

Si-o-Seh Pol med sina 33 valv.

Jag gick över bron till andra sidan och sedan tillbaka igen. Beslutade mig för att gå upp tidigt nästa dag för att utforska Esfahans äldre broar lite närmare.

På väg tillbaka över bron började några ungdomar fråga varifrån jag kom. Det var mycket vanligt att jag fick frågor varifrån jag kom. "German? American? British?" Många har antingen släktingar i Sverige eller vet att Sverige tagit emot många flyktingar och invandrare från Iran så Sverige är inte helt okänt för de flesta iranier.

På väg tillbaka till mitt hotell hämtade jag ut mina filmrullar. Framkallningen kostade 160 000 rial för fyra filmrullar. Tillbaka på hotellrummet kände jag hur jag drogs till Emam Khomeini Square. Tänkte att nu på kvällen var torget upplyst och jag bestämde mig för att bege mig dit igen. Tog en taxi fast det inte var så långt att gå. Ute på gatan stoppade jag en taxi och frågade chauffören hur mycket det kostade att åka till Emam Khomeini Square. Han sa att han vägrade köra mig till Emam Khomeini Square. Innan jag fattade vad han menade sa han med ett stort leende; "I'll drive you to Shah Square". Jag förstod med denna korta mening vad han tyckte om regimen och Ayatollah Khomeini i synnerhet. Många iranier är emot regimen men få vågar nämna det ens för utlänningar.
Taxiresan kostade 5 000 rial och jag hoppade av på torget. Det var verkligen vackert med alla lampor och fontänerna som nu var igång. Det var betydligt mer folk på torget nu än tidigare och jag såg många familjer.

Jag gick till tehuset Gheysarieh Tea Shop, på andra våningen till vänster om ingången till basaren. Det står "Qeysarieh Tea Shap Sherbet" på en skylt ovanför den smala branta trappan som leder upp till tehuset. Jag beställde in te och en ghaliyan (vattenpipa) vid ingången och satte mig vid ett ledigt bord. Utsikten över torget var fantastisk! På ena sidan var det fullt med män som rökte vattenpipa och på min sida av terrassen satt det flera kvinnor och par. En kypare gick förbi och sade något på persiska. Jag förstod inte vad han ville men en ung iranier sa åt mig att byta sida. Jag satt tydligen på sidan som var avsedd för kvinnor och par. Så jäkla typiskt Iran, tänkte jag...
Jag fick in min bricka med en liten tekanna, tekopp, sockerskål och en ghaliyan. Mitt te var smaksatt med kardemumma och smakade underbart och tobaken jag rökte var smaksatt med apelsin.
Det var en underbar känsla att sitta på terrassen, dricka varmt te, dra några bloss på vattenpipan och titta ut över torget. Det är sådana stunder som gör livet värt att leva och som ger mig mer energi och lust att resa.

Qalyan (vattenpipa).

Den unge iraniern som hade sagt åt mig att byta sida frågade om han fick slå sig ner vid mitt bord. Han pratade flytande engelska och vi pratade en bra stund om situationen för människorna, främst de ungas, i Iran. Det var ett mycket intressant samtal.
Det började bli sent och jag betalade för mitt te och min pipa. Hela kalaset gick på knappt sju kronor, och då ingick den vackra utsikten över torget.
Jag tog det säkra före det osäkra och åkte taxi tillbaka till hotellet.

Det hade nu blivit måndagen den 5 maj 2003 och min sjunde dag i Iran. Jag klev upp tidigt och slängde i mig frukosten. Jag tog min lilla väska med kameran och packade ner en flaska vatten från kylskåpet. Idag planerade jag att gå en bra bit så vattnet skulle gå åt.
Jag gick ner till Si-o-Seh Pol och tog lite kort. Fortsatte sedan österut längs med den norra flodkanten. Snart kom jag fram till den nästan 150 meter långa Chubi Pol med sina 21 valv. Bron är inte på långa vägar lika imponerande som Si-o-Seh Pol men har ändå sin charm. Namnet Chubi (som betyder "trä" på persiska) kommer ifrån trädgårdarna som bron förr i tiden ledde till. Bron lät byggas 1665 av Shah Abbas II.

Jag hade gått i några minuter då två tonårstjejer på väg till skolan frågade mig varifrån jag kom och vad jag hette. En av tjejerna hade en liten kamera i skolväskan och de ville bli fotograferade tillsammans med mig. De stoppade en förbipasserande man och bad honom ta ett kort på oss tre, med mig i mitten. Vi skildes åt och jag fortsatte min promenad. Efter en stund blev jag ikapphunnen av de två tjejerna. En av dem räckte över en glass och sa;
"I love you" och sedan "Ich Liebe dich". Sedan försvann tjejerna fnittrandes därifrån och jag stod där förvånad och smickrad på samma gång. Iran med sina underbara invånare slutar aldrig att förvåna mig...

Iranska beundrarinnor...

 

 

Fortsättning på min reseskildring