Yazd

När min alarmklocka väckte mig klockan 06.30 var det onsdagen 7 maj. Jag checkade ut och betalade 45 dollar för mina tre hotellnätter (3x15 dollar).
Jag ställde mig på gatan utanför hotellet och väntade på Habib. Idag skulle han köra mig till Yazd, 31 mil sydöst om Esfahan via Chak Chak.

Efter en dryg timmes bilfärd stannade vi till vid vägkanten och åt frukost i skuggan under några fruktträd. Frukosten bestod av ett stort runt bröd som vi delade i små bitar. På brödbitarna lade vi sedan gurka, tomat, rå lök och vit ost. Smakade utmärkt med varmt te till.

Frukost vid vägkanten.

Jag var nöjd med Habib som guide, han kunde engelska och var mycket kunnig. Hans son bodde och studerade i Yazd så vi skulle få bo en natt i hans lägenhet.
Habib plockade några små gröna frukter från träden och gav mig. Jag har ingen aning om dess namn men man knäckte dom och åt den vita kärnan. Smakade inget vidare men jag höll god min.

Vi fortsatte nu på en oändligt lång tvåfilig motorväg. Femtio till hundra meter på vänster sida låg en annan tvåfilig väg där den mötande trafiken åkte. Trots detta så sker det mycket olyckor på denna väg. Vi såg flera lastbilar som låg omkullkörda i diket, helt eller delvis demolerade.

Ett av flera demolerade fordon på vår väg.

Vi passerade små samhällen och byar och Dasht-é Kaviröknen tog mer och mer över landskapet. Till slut var det bara öken och berg så långt man kunde se. Några dromedarer gick vid vägkanten och betade ostört.

Här och var såg det ut som nyfallen snö på marken. Det var saltvatten som trängt upp ur jorden, förklarade Habib. När vattnet sedan avdunstat låg saltet kvar. Vi stannade en stund och jag tog lite kort och smakade sedan på saltet. Det smakade salt...

Raksträcka i den torra Dasht-é Kaviröknen.

Habib fortsatte mot Chak Chak som är en av zoroastriernas heligaste platser. Vägen var inget vidare bra och fjädringen på Habibs Peykan var nära att ge upp. Trafiken bestod nu bara av stora dieselspyende lastbilar som virvlade upp enorma sand- och grusmoln efter sig.
Till slut var vi framme vid Chak Chak. Detta zoroastriska Fire Temple ligger högt uppe på en brant klippa, drygt 50 kilometer norr om Yazd. Vi parkerade bilen nedanför och klättrade upp, det var ganska jobbigt i värmen.
Utsikten över öknen och de höga bergen var mäktig. Det kostade inget att besöka templet som i mitt tycke inte var så värst intressant. Kul att ha besökt platsen men inget mer.
Chak Chak samlar årligen tusentals pilgrimer för en årlig högtid som varar i tio dagar.

Chak Chak ute i Dhast-é Kaviröknen.

Efter en kort guidning i templet fortsatte vi mot Yazd. I öknen såg jag flera mindre tornados och Habib sa att det var mycket vanligt med tornados i dessa trakter.
Vi hade åkt en bra bit och började bli hungriga. Vi stannade till vid ett långtradarfik och beställde in grillad kyckling, ris och läsk.

Jag och Habib fortsatte de få kilometrarna in till Yazd. Yazd är en av de äldsta städerna i världen och ligger mellan de två stora öknarna Dasht-è Kavir i norr och Dasht-é Lut i söder.
Marco Polo passerade Yazd på sent 1200-tal och beskrev staden som en blomstrande stad och ett center för handel. Yazd har den största populationen av zoroastrier i hela Iran.
Staden är även känt för sina "badgirs" (inte "bad girls") som är gamla luftkonditioneringsanordningar. De finns på taken till de flesta äldre husen i Yazd, särskilt i gamla stan. De må vara primitiva men de svalkar skönt i den iranska sommarvärmen.

Vi åkte genom Yazd och hamnade i utkanten av stan. Habibs son bodde nära universitet men var bortrest, hans två vänner som bodde i samma lägenhet släppte in oss. Jag och Habib vilade en stund innan vi tillsammans med de två inneboende åkte till Dakhmeh-yé Zartoshtiyun (Towers of Silence) utanför stan. Dessa två torn ligger på toppen av varsin kulle och här förvarande man förr sina döda. Den döda kroppen placerades i en sittande position sedan lät man rovfåglar ”ta hand om” kroppen. En präst stannade vid den döda kroppen för att se vilket öga rovfåglarna pickade ut först. Det sades att om en rovfågel började hacka på det högra ögat skulle själen få det bra medan det vänstra ögat symboliserade ett sämre öde för själen.

Efter besöket i Tower of Silence åkte vi till Amir Chakhmaq Square. Vi parkerade på gatan alldeles bredvid torget och beskådade den ståtliga Amir Chakhmaqbyggnaden. Denna byggnad är en s.k. "takieh", en byggnad som används vid högtidshållandet av Emam Hosseins död som sker varje Moharram (första månaden i den muslimska månkalendern).
Amir Chakhmaqbyggnaden har tre våningar, två höga minareter och rymmer faktiskt en liten basar. Framför byggnaden finns en liten trädgård med pooler och fontäner. Här samlas alltid mycket folk på kvällarna.

Amir Chakmaqkomplexet i hjärtat av Yazd.

Vi åkte och handlade mat och stannade på tre olika ställen. Istället för att ha en supermarket med alla varor man behöver var vi tvungna att först åka till en affär med frukt och grönsaker, ett annat ställe som sålde bröd och ett tredje som sålde kött. Besvärligt men betydligt mycket roligare.

Tillbaka i lägenheten fick jag vila medan de övriga tillredde maten. Jag bjöds till bords, men de hade inget bord utan man satt på en matta på golvet med all mat i mitten. Man tog för sig av det man ville ha. Vi satt en bra stund och pratade och åt. Det var trevligt. De två inneboende i lägenheten var studenter och de var mycket nyfikna på mig, mitt land och mitt sätt att leva.

Nästa dag klev jag och Habib upp tidigt. Vi åt frukost som stod klar när jag klev upp. Idag skulle vara den sista dagen som Habib skulle guida mig. Jag behövde växla pengar och vi åkte till Amir Exchange som rekommenderades i min guidebok. Växelkursen var riktigt dålig (8 000 rial/dollar) och jag sa att jag hellre letade upp något annat ställe. Tjockisen bakom disken på Amir Exchange skrattade och sa att detta var det enda stället i Yazd som växlade pengar. Jag flinade tillbaka och frågade om han hört talas om ordet "bank". Bankerna har ännu lägre kurs, fortsatte tjockisen.
Jag bad Habib att köra mig till närmaste bank. Det är inte alla banker som växlar dollar. Jag gick in i en stor bankbyggnad och det stod på engelska "Foreign Exchange" men de växlade inte pengar.
Hamnade till slut på en bank som ville växla mina dollar, med betydligt bättre kurs än hos tjockisen på Amir Exchange. Jag växlade in 300 dollar och fick 243 stycken 10 000-sedlar och lite småväxel. Det var en rejäl hög med pengar och det fanns ingen möjlighet att gömma sedelbuntarna i någon säkerhetsficka utan de fick ligga i min väska. Jäklar vad koll jag hade på min väska efter det.

Senare samma dag tog Habib mig till de äldsta kvarteren i Yazd. Vi parkerade utanför Jameh Mosque och klev in. Jag hade redan plockat fram 30 000 rial för inträdet men till min stora förvåning så kostade det inget att besöka moskén.
Jameh Mosque i Yazd är från 1300-talet och består av en mycket hög port med två höga minareter. Inne på gården finns en smal gång som leder ner till en qanat, en underjordisk vattenreservoar.

Två kvinnor ber inne i Jamehmoskéen i Yazd.

Från Jameh Mosque gick vi vidare in i de trånga smala gatorna i Yazd äldsta kvarter. Husväggarna bestod av gulgrå soltorkad lera och hade inga fönster ut mot gatorna, bara en liten port. Det var inte mycket folk ute så det kändes som om hela stället var övergivet.
Vi passerade en liten port som stod öppen, detta var Mahmoudi House.
Byggnadsarbetare höll på att restaurera byggnaderna runt omkring men jag fick komma in och titta. Mahmoudi House är ett av två hus i området som bevarats som museum. Det finns ingen skylt på utsidan så det var en slump att vi passerade rätt port.

Vi fortsatte och hamnade nu utanför Alexander's Prison. Detta fängelse lät uppföras av Alexander den Store och var på sin tid mycket ökänt. Jag köpte en biljett för 30 000, som också gav mig tillträde till Tomb of the 12 Emams två stenkast därifrån. Alexander Prison var faktiskt en besvikelse, inget märkvärdigt alls faktiskt. Likaså Tomb of the 12 Emams kändes helt onödigt då ingen av de tolv imamerna är begraven här...

Ett ställe som jag däremot gillade var Khan-é Lari (House of Lari). Detta välbevarade hus är från mitten av 1800-talet och tillhörde en förmögen familj handelsmän. Huset har vackra fönster, trädörrar med vackert smide och en vacker innergård med en grund bassäng.

Khan-é Lari (House of Lari) i Yazd.

Inträdet var 15 000 rial och biljetten gav mig även tillträde till några av rummen. Ett rum var utsmyckat med vackra tavlor och målningar på väggarna och i taket och stora delar täcktes av glasmosaik, otroligt vackert!

Vackra målningar i Khan-é Lari.

Det var över 35 grader varmt i skuggan och solen stod högt på himlen. Mitt medtagna vatten var sedan länge pissljummet men det gjorde inget då en flaska Zam Zam-läsk kostade 650 rial (drygt 60 öre).
Både jag och Habib var trötta och hungriga efter att ha gått runt ett par timmar. Vi lyckades till slut hitta vägen tillbaka till bilen och Habib skulle köra till en bra restaurang i basaren.

Hamam-é Khan (även känt som Chaykhuneh-yé Sanati) är en restaurang i ett tidigare traditionellt badhus. 
En lång vacker hall ledde ner till restaurangen. Det fanns en mindre matsalsdel där det endast serverades te och vattenpipa och en större matsal där det även serverades mat. Vackra små pooler fanns vid sidorna och några burfåglar kvittrade från sina alldeles för små burar.

Hamam-é Khan Traditional Restaurant , Yazd.

Jag och Habib satte oss på en upphöjning med mjuka kuddar. Det fanns bord och stolar men jag ville äta traditionell iransk mat på traditionellt sätt.
Vi beställde in två olika rätter, Broth (kikärtor med kött och potatis) och Abgusht som vi båda åt ifrån. Abgusht är en röra med kött, potatis och ärtor i sås som serveras i en keramikkruka (dizi). Man får en mortel och pressar sedan maten till en röra i krukan. Röran lägger man sedan på små brödbitar och smakar verkligen jättegott.
Några studenter kom fram när vi åt och frågade varifrån jag kom. De undrade också varför jag som turist åt iransk mat. Jag svarade att är jag i Iran vill jag äta iransk mat. De blev mycket belåtna då jag sa att jag var väldigt förtjust i iransk mat.
Efter maten beställde vi in te och vattenpipa. Notan gick på 28 000 rial.

Storslagen vy över Yazd gamla kvarter.

Habib skulle åka tillbaka till Esfahan på eftermiddagen och sa att jag kunde stanna ytterligare en natt i hans son lägenhet. Lägenheten låg i utkanten av centrum och jag skulle vara tvungen att ta taxi så fort jag skulle någonstans. Jag betalade hellre lite extra för att bo mer centralt. Jag fixade rum på Hotel Amir Chakhmagh för 50 000 rial/natt för ett dubbelrum då enkelrummen var fulla. Dusch och WC fanns i korridoren.
Jag betalade för rummet och åkte sedan till bussterminalen och köpte en bussbiljett till Kerman för imorgon, den kostade 11 000 rial.

Med min nyinköpta bussbiljett och rumsnyckeln i fickan åkte vi tillbaka till lägenheten för att hämta upp min ryggsäck. Jag och Habib hade tidigare kommit överens om att han skulle köra mig till Chak Chak och Yazd för 40 dollar. Sedan tillkom ju givetvis kostnader för hans guidning i Yazd. Jag sade adjö till Habib...

Jag bar upp min ryggsäck på rummet och packade upp. Rummet var litet och bestod av en dubbelsäng, en liten byrå och en spegel. Bakom de två fönstren med fönstergavlar fanns en tegelvägg! Snacka om havsutsikt.
Jag funderade på hur många gånger jag suttit under en surrande fläkt i ett litet smutsigt rum på ett halvtaskigt hotell någonstans i världen.
Jag var orakad, smutsig och luktade säkert inte hallon men jag var nöjd och lyckig. Allt hade gått smidigt och jag hade mycket kvar att se och göra. Jag såg över mina finanser och det var en positiv överraskning. Jag hade gjort av med betydligt mindre än jag hade planerat och det gjorde ju inget, tvärtom.

Jag hade en otrolig utsikt från mitt rum...

Jag gick ut igen runt 16.00. Det blåste ordentligt och sand och grus som virvlade upp i ögonen. Jag gick mot Jameh Mosque där det skulle ligga ett ställe man kunde få använda Internet. Jag kom fram till Y@zd Internet Café men de öppnade inte förrän klockan 17.00. För att slå ihjäl en timma gick jag in i Jameh Mosque igen. Bara för att det var gratis var jag ju tvungen att gå in två gånger, tänkte jag.
Det var svårt att hitta någonstans att ta skydd från sanden som envisades med att virvla in i ögonen och munnen.

Tio över fem klampade jag in på Internet Caféet. Jag surfade i knappt tjugo minuter och betalade 3 000 rial.
Jag fördrev resten av dagen på basaren. Köpte två strutar med mjukglass för endast 700 rial styck. Det var svårt att bränna pengar men jag gjorde så gott jag kunde.
Passerade en liten restaurang där jag beställde en "sandwich" (som i Iran är en baguette med kött och sallad) och en 30 cl läsk för 5500 rial.

Tillbaka på mitt rum blev det strömavbrott, det blev helt becksvart. Som vanligt hade jag min MagLite-ficklampa inom räckhåll och gick ut i den mörka korridoren. Flera barn grät men slutade då det tändes stearinljus i korridoren. Jag gick ut på gatan och hela kvarteret och Amir Chakhmaq Square var nedsläckt. Det dröjde inte mer än tio minuter så var strömmen tillbaka igen men det var en speciell känsla då allt var kolsvart.
Jag lämnade aldrig in mitt pass i receptionen så jag behövde inte krångla med det tidigt nästa morgon. Jag gick och lade mig.

Nästa morgon klev jag upp 05.30. Tog en taxi till bussterminalen för 10 000 rial, orkade inte pruta. Jag skulle nu åka buss till Kerman, ca 38 mil sydöst om Yazd. Bussen som skulle avgå 06.30 var en Mercedes Benz. De har ingen AC men är betydligt billigare än Volvobussarna.
Att det inte fanns AC gjorde absolut ingenting då sätena var mycket skönare och man hade mer benutrymme på dessa bussar. Blir det varmt är det bara att öppna sidofönstret så svalkar det skönt.

Kerman

Jag anlände till Kerman runt 12.00. Kerman ligger nedanför Payehbergen som ger skydd från öknen Dasht-é Lut. Staden ligger knappt 40 mil från gränsen till Afghanistan. Narkotikasmuggling sker i gränsområdet och det har hänt att turister och västerlänningar blivit kidnappade.
Under 1999 kidnappades turister vid två tillfällen, de släpptes senare oskadda. Jag blev varnad för att resa själv i områdena som gränsade till Afghanistan.
Den iranska polisen och myndigheterna har satt in stora resurser på att stoppa smugglingen i området.

Jag tog en taxi till Akhavan Hotel, betalade 10 000 rial till föraren men fick tillbaka 5 000. Det verkade bli billigare ju längre bort från Teheran jag kom.
Jag klev in i lobbyn och hörde mig för om priset. Jag bjöds på te och lyckades förhandla mig till ett dubbelrum med AC, TV, kylskåp, WC och dusch för 16 dollar/natt. Ordinarie pris var 40 dollar/natt.
Jag fick rum 232 och rummet var riktigt lyxigt. Jag packade upp och hoppade sedan in i duschen, jäklar vad skönt det är att duscha när man suttit flera timmar på en buss.

Akhavan Hotel i Kerman.

Jag gick ner till receptionen och frågade vad de kunde föreslå att jag skulle göra idag. Det var fredag och alltså muslimernas helgdag då det mesta är stängt. Mannen i receptionen tipsade mig om grannstaden Mahan och dess trädgårdar m.m. Jag gick iväg mot Azadi Square där jag kunde ta en taxi till Mahan.

En ung student kunde köra mig till Mahan för 30 000 rial. Det hade varit betydligt billigare med minibuss men 30 000 var inte så mycket pengar. Mahan ligger knappt fyra mil från Kerman.
Den unge studenten sa på dålig engelska; "I don't speak english very carefully". Jag bet mig i tungan, log och sa att jag förstod vad han sa.
Det regnade på vägen till Mahan men när vi kom in i stan slutade det. Tunga mörka moln drog hotfullt förbi och jag hoppades att solen snart skulle komma fram.
Han släppte av mig utanför Prince Garden (Bagh-é Shahzade). Jag betalade det obligatoriska inträdet på 30 000 rial.

Längst in i trädgården låg ett vitt palats och framför palatset fanns vattenfyllda grunda bassänger i terrasser. Trädgårdarna i Bagh-é Shahzade är från 1873 och är en grönskande oas omgiven av torr öken. En restaurang är nu inrymt i palatset och det finns även uteserveringar på sommaren.
Det var fullt med folk som tillbringade sin lediga dag i de gröna trädgårdarna. Jag tog mig runt på baksidan och satte mig på en bänk. Tre studenter kom fram och ville prata. De var trevliga och vi pratade en stund.
På väg ut igen blev jag stoppad av en ung tjej som frågade om jag kunde fotografera henne tillsammans med hennes kompisar. När kortet var taget frågade hon varifrån jag kom och vart jag skulle. Jag sa att jag skulle vidare till nästa sevärdhet, Aramgah-é Shah Nematollah Vali, inte långt från Bagh-é Shahzade. De skulle också dit och de erbjöd mig skjuts. Merci!

Ali hette killen som körde. Han hade fått låna sin pappas KIA Pride och var mycket stolt. KIA Pride monteras i Iran men motorn tillverkas i Korea. Detta är efter Peykan det vanligaste bilmärket i Iran. I baksätet satt tvillingarna Sarah och Samira och deras väninna som jag aldrig uppfattade namnet på.
Vi stannade utanför Aramgah-é Shah Nematollah Vali som är en grav efter en helig man. På platsen finns också en moské. Inträdet var 20 000 rial för mig och 2000 rial för mina nyfunna iranska vänner.
Komplexet härstammar från 1400-talet med flera tillbyggnader från 1700-talet. Det finns sju gamla trädörrar som är vackert utsmyckade och välbevarade. Det lilla bönerummet är sevärt för sina vackra målningar som föreställer olika symboler och verser från koranen.

Aramgah-é Shah Nematollah Vali i Mahan.
I förgrunden syns två badgirs, gamla luftkonditioneringanordningar.

Jag frågade en vaktmästare om jag fick klättra upp på taket, det var inga problem. Vaktmästaren låste upp en dörr som var försedd med hänglås. Ali följde också med upp och jag tog några fotografier. Tröttnade fort och vi bad att bli utsläppta. När vi gick ut försökte en ung iransk pojke att få komma upp på taket men blev genast stoppad av vaktmästaren. Det verkade bara vara turister och deras guider/vänner som fick tillträde. Det var väl inte mer än rätt då man som turist får betala tio gånger mer än en iranier i inträde.

20 000 rial för utlänningar och 2 000 för iranier...

Ali och de tre tjejerna studerade i Kerman och frågade om jag ville ha skjuts tillbaka till mitt hotell. Ali körde i 120 km/h och vi lyssnade på iransk musik.
Väl framme utanför mitt hotell erbjöd jag Ali bensinpengar men han vägrade att ta emot dem. Istället sa han att de ville ta med mig på restaurang senare på kvällen. Klockan halv åtta var en bra tid och de lovade att hämta upp mig utanför hotellet.

Klockan halv åtta gick jag ut på gatan och väntade på mina nyfunna vänner. De dök upp en halvtimma senare och ursäktade sig en bra stund innan jag fick hoppa in i taxin. Vi åkte till en restaurang där vi skulle träffa fler personer. Det var till slut nio personer och jag runt ett stort bord. Jag fick svara på massor av frågor om Sverige, mig själv, min familj, flickvän, arbete m.m. De var mycket nyfikna och blev jätteglada då jag ville ha iransk mat, själva beställde de pizza... Jag åt yoghurt med vitlök, kikärtor och lammkött.
Jag hade en jättetrevlig kväll.
De betalade notan och sa att jag var deras gäst. De bjöd även på taxiresan tillbaka till mitt hotell. Merci!

Nyfunna vänner i Kerman.

Väl tillbaka till hotellet ringde jag min flickvän. Det var skönt att höra hennes röst. Det var skitdyrt att ringa från hotellet men det var värt varenda rial...

Följande dag var en lördag och jag åt frukost på hotellet. Jag tog en taxi till basaren Ganjali Bazaar, för 4000 rial. Jag gick genom hela basaren ända fram till Shohada Square.

Ganjali Bazaar, Kerman.

Väl där köpte jag en apelsinläsk för 500 rial, knappt 50 öre!
En man dök upp från ingenstans och satte sig bredvid mig. Han gav mig dåliga vibbar omgående. Han började ställa sig in och sa att vi skulle se på sevärdheter tillsammans. Då jag förklarade att jag inte var intresserad och ville upptäcka saker på egen hand blev han sur, blängde elakt på mig och försvann. Skönt, tänkte jag och drack upp min läsk.
Jag tycker om att resa och upptäcka saker på egen hand och i min egna takt. Kanske missar jag mycket på detta sätt men jag har ändå valt att resa så och trivs utmärkt med det.

Jag ville besöka Jameh Mosque som skulle ligga i närheten men kunde inte hitta dit. Jag gick fram till en man på gatan och frågade om vägen. Han pekade ut moskén på min karta och undrade sedan varifrån jag kom ifrån. Då jag svarade ”Sweden”, sa han på svenska; ”Va fan! Är du svensk?!”.
Han hette Siroos och hade bott i Göteborg i flera år, bara ett stenkast från min nuvarande lägenhet. Världen är bra liten...
Siroos hade inte pratat svenska på nästan sex år då han flyttade tillbaka till Iran efter nästan tolv år i Sverige. Han visade mig både Jameh Mosque som höll på att restaureras och Moshtari-yé Moshtaq Ali Shah som är ett mausoleum. Vi gick in i Moshtari-yé Moshtaq Ali Shah men det var inte vidare intressant. Jag och Siroos satt en stund i mausoleets trädgård och pratade. Han ville höra om Sverige och jag ville höra om Iran.

Siroos och jag i Kerman.

Vi gick omkring en stund i basaren och Siroos köpte en tygflagga till min ryggsäck. Sedan skjutsade han mig på hans motorcykel till hans kompis lilla glassbar där jag bjöds på faloodeh med mintsmak. Efter glassen fick jag skjuts tillbaka till hotellet. Vi bestämde att ses senare på kvällen.

Mannen i receptionen, Ali, hjälpte mig att boka bussbiljett till Bam till morgondagen.
Siroos dök senare upp med sin flickvän och hennes väninna. Vi åkte och köpte pizza som vi åt hemma hos Siroos. Det blev sent och vi skildes åt.

Azadi Square i Kerman.

Nästa morgon åt jag en stadig frukost och tog sedan en taxi för 10 000 rial till bussterminalen. Min förbeställda bussbiljett kostade 7000 rial. Jag ställde mig på gårdsplanen och väntade på min buss. Efter en stund kom det fram en iranier i min ålder och frågade efter mitt pass. Jag undrade varför han ville titta på det och han sa bara att han kom från ”the Government” och att jag var tvungen att visa honom det.
Jag sa: ”Piss off!” och gick därifrån.
Chansen att han var från någon statlig myndighet eller polis var minimal då jag av erfarenhet visste att iranska polismän inte kan många ord på engelska. Då han inte visade någon legitimation så var han bara ute efter att antingen sno mitt pass eller pressa mig på pengar. Jag hade blivit varnad tidigare för personer som utgav sig för att vara polismän.
Ett par saker att tänka på är att aldrig visa pass eller pengar på gatan för vare sig uniformerad eller civilklädd polis. Be att få följa med till polisstationen istället. Skulle en person påstå sig att vara en civilklädd polisman be denne att visa legitimation eller identitetshandlingar och påkalla uniformerad polis. Chansen att en polis skulle vara intresserad av dig är minimal om du inte begått något brott. Det samma gäller bilar där personerna i bilen påstår sig vara poliser och ber dig att kliva in, vägra och be dem istället påkalla uniformerad polis. I 99 fall av 100 försvinner de iväg i en rivstart.
Bussen dök upp och jag lämnade Kerman och den skumme killen bakom mig. Bussen gjorde flera stopp då det klev på bananförsäljare och tiggare på bussen.

Bam

När jag var framme i Bam tog jag en taxi till Akbar Tourist Guest House. Taxiresan kostade bara 4000 rial.
Jag var ensam gäst på Akbar Tourist Guest House. Det var få turister som besökte Iran under de veckor jag var där. Den främsta anledningen var givetvis USA's krig mot Irak men chansen att kriget skulle spridas till Iran var minimal. Med få turister i landet var hotellen tvungna att sänka sina priser för att locka de få turister som fanns i landet. Ytterligare en fördel för mig var att det inte var långa köer eller trängsel vid sevärdheter och turistattraktioner.
Ägarens son, Mohammad, visade mig till ett litet rum med dubbelsäng, AC och eget badrum med WC och dusch. Jag slängde in min ryggsäck och drack sedan te med Mohammad och tittade i de två tjocka gästböckerna som låg i receptionen. Det var små berättelser, tips och hälsningar från tidigare resenärer. Mycket kul läsning men synd att många japaner och sydkoreaner envisades med att skriva på sitt språk. Jag skrev lite jag med, fast på engelska.

Akbar Tourist Guest House i Bam.

Anledningen till att jag kommit till Bam var att jag ville besöka den gamla staden, Arg-é Bam. Staden Bam ligger över 125 mil sydöst om Teheran men det är verkligen värt att åka hit!
Jag tog en taxi från mitt guest house till Arg-é Bam. Taxiresan gick på 4000 rial och det slog mig att samma sträcka i Teheran hade gått på över det dubbla. Priserna utanför Teheran är otroligt låga.
Jag hade så höga förväntningar på Arg-é Bam, detta var en av de platser som jag bara var tvungen att besöka på denna resa. Inträdet gick på 30 000 rial.

Arg-é Bam med citadellet längst bort. Detta var höjdpunkten på min resa.

Arg-é Bam är en välbevarad stad byggd av soltorkad lera omgiven av en hög mur, också den byggd i lera. Muren byggdes på 800-talet men har under åren förbättrats och förstärkts i flera omgångar. På långt håll ser staden ut som ett sandslott men hela staden täcker en yta på över 6 km² och man beräknar att över 11 000 människor en gång i tiden bodde innanför murarna. De tjocka murarna gav ett mycket bra skydd och har 38 vakttorn. Som en extra säkerhetsåtgärd omgavs hela staden även av en vallgrav, dock utan vatten. Trots att staden fått utstå flera jordbävningar och tidens tand står staden stolt kvar och förvånansvärt välbehållen.
Man tror att staden påbörjades mellan åren 250 och 220 f.Kr. Staden låg strategiskt längs med ”Sidenvägen” och blomstrade under denna period. Efter en afghansk invasion året 1722 började staden förfalla. Invånarna flydde och staden övergavs.
Fram till 1970-talet, då Arg-é Bam började restaureras användes platsen som allt ifrån boplats till militärbaracker.
Det finns bland annat ruiner efter en gammal synagoga, basarer, moskéer och skolbyggnader innanför murarna och allt är förhållandevis välbevarat.

Jag gick omkring helt ensam i denna otroliga ruinstad.

Arg-é Bam är och förblir höjdpunkten på min resa. Jag hade nästan hela staden för mig själv, förutom ett tiotal iranier. Det var perfekta fotoförhållanden då jag föredrar att ta kort på byggnader och platser utan en massa folk i vägen.
Jag gick runt i flera timmar och fotograferade och häpnades över de välbevarade byggnaderna och storleken på staden. Man kunde lätt fantisera om hur det hade sätt ut när platsen var full av liv och rörelse.
Jag fick samma obeskrivbara känsla när jag gick omkring i området som jag känt tidigare i Petra, Jordanien och i Machu Picchu, Peru. Det är något speciellt att vandra omkring i gamla övergivna ruiner. Jag var till sist helt ensam och såg inte till någon annan på hela området. Det kändes bra men samtidigt lite kusligt. Jag gick på precis samma gatsten och platser som människor gått på nästan 2000 år tidigare.

En av de häftigaste platser jag någonsin besökt!

Jag gick upp till citadellet längst bort. Därifrån har man en fantastisk utsikt över hela Arg-é Bam, Bams nya stadsdelar och öknen med dadelodlingar i förgrunden.
Citadellet (Arg) ligger på en hög kulle och dominerar hela staden. Citadellet tjänade en tid som guvernörsbostad och här fanns även ett stall med plats för ca 300 hästar.
Framför citadellet ligger ett tehus och i dess markplan en kiosk. Jag köpte två fruktläsk, Shani, för 4000 rial. De var fruktansvärt sötsliskiga men de slank ner ändå.

Jag frågade i biljettkassan när de tände belysningen på citadellet. Jag hade sett flera planscher och bilder på Arg-é Bam då hela platsen såg ut att vara upplyst och ett sådant kort ville jag också ha. Mannen sa att belysningen tändes klockan 20.00. Jag visste att hela Arg-é Bam stängde klockan 19.00 men jag fick stanna kvar och ta kort, merci!

Arg-é Bam omgiven av gröna dadelodlingar.

Jag dröjde mig kvar tills det blev mörkt. 19.50 kom det fram en vresig fan och sa åt mig att ge mig av, det var stängt. Jag frågade vänligt om jag fick stanna kvar en liten stund till. Jag förklarade att jag ville fotografera citadellet när det var upplyst. Han sa att det gick bra.
Klockan passerade 20.00 men inga lampor tändes. Jag klättrade ner från min utsiktsplats och frågade biljettmannen, som nu var på väg att gå hem, när lamporna skulle tändas. Helt plötsligt visste han inte vad jag pratade om. Belysningen tändes bara på speciella högtider och absolut inte i kväll!

Sur gick jag ut. Jag tog en taxi till hotellet Bam Inn som jag visste hade en restaurang. Jag beställde in soppa, kebab, ris, bröd och Zam Zam-Cola. Notan slutade på 21 000 rial.

Taxin tillbaka till mitt guest house gick på 3000 rial. Det är kul att åka taxi när det inte kostar många kronor.
Väl tillbaka på Akbar Tourist Guest House mötte jag tre sydkoreaner som hade anlänt, två killar och en tjej. De reste alla på egen hand och hade kommit fram ungefär samtidigt. Tjejen hade rest landvägen genom Afghanistan! Jag visste inte om jag skulle tycka att hon var modig eller korkad.

Nästföljande dag tog jag en taxi till basaren. Den var inte så märkvärdig och jag tröttnade snabbt på värmen och trängseln. Jag beslutade mig för att försöka hitta en resebyrå eller liknande som kunde ordna med en tur ut i öknen. Jag ville verkligen se öknen och sanddynor på nära håll. Den arrangör som de tipsade om i Lonely Planet fanns inte längre och på den andra resebyrån sålde de bara buss- och flygbiljetter. Efter ett tiotal telefonsamtal kom jag fram till en viss Muhammad Ali (Nej, inte boxarn!). Han kunde ordna med turer ut i öknen. Han befann sig på tehuset nedanför citadellet i Arg-é Bam. Vi bestämde att träffas om 20 minuter. Jag tog en taxi till citadellet och lyckades mot alla odds komma in gratis då jag sa vem jag skulle träffa.
Muhammad Ali var en ung man som kunde köra mig ut till öknen för 40 U.S. dollar. Det lät dyrt men jag ville verkligen se öknen på nära håll. Vi skulle bland annat besöka nomader och en dadelodling. Muhammad skulle komma förbi mitt guest house vid 15-tiden.
Jag behövde växla lite mer pengar och Muhammad skjutsade mig i sin jeep till banken. Växlingen gick snabbt och smidigt och jag tog en taxi tillbaka till mitt guest house.
Nu hade det kommit ytterligare fyra personer till mitt guest house, ett franskt par och två nya zeeländare. Jag bjöds på stekta köttbitar, tomater och rå lök av de två sydkoreanerna som anlände dagen tidigare. De åkte landvägen och för att spara på reskassan lagade de sin egna mat som de köpte på marknaden.

Klockan närmade sig 15.00 och jag ställde mig utanför grinden. Punktligt kom Muhammad körandes i sin svarta fyrhjulsdrivna jeep. Vi körde i drygt en timma rakt ut mot gränsområdet till Afghanistan. Landskapet i öknen Dasht-é Lut var helt fantastiskt. Det såg ut som ett månlandskap. Jeepen tog sig med lätthet fram i det karga landskapet.

Muhammads jeep i Dasht-é Lutöknen.

Vi fortsatte till en dadelodling där det bodde några få familjer. Flera män och unga pojkar följde nyfiket efter oss ut i dadelodlingarna. Jag visades till de små sanddynerna alldeles utanför dadelodlingen och till två dromedarer.

Sanddyn i öknen som omgav dadelodlingen.

Jag bjöds på te och dadlar av ägaren till dadelodlingen. Då jag sa att dadlarna smakade utmärkt sa han att jag skulle få dadlar av högsta kvalité om vi kom förbi hans hus i Bam. Nu var han bara på besök på odlingen.
Vi gick runt bland de små husen och det var intressant att se hur folk bodde. En kvinna bakade bröd i en gammal stenugn och småpojkar visade stolt upp en fångad duva.

En av nomadpojkarna visade stolt upp en duva han fångat.

Vi vinkade adjö till byborna, som gärna ställde upp på att bli fotograferade, och fortsatte.

Muhammad visade mig ett läger där det bodde belushnomader i stora tält. De hade stora fårskockar som de vallade i närheten av lägret. Ett stenkast längre bort låg ett tiotal dromedarer och vilade.

Nomadflicka i utkanten av Bam.

Efter skymningen körde vi tillbaka till Bam. Vi stannade framför en stor villa omgiven av en hög mur, alldeles i utkanten av Bam. Det var här som mannen med dadelodlingen bodde. Han var tydligen en av de rikaste männen i hela staden. Ett iranskt talesätt lyder; "Den man som äger 40 dadelträd behöver aldrig jobba mer i hela sitt liv".
Muhammad och jag bjöds in och satte oss på en matta på en stor altan.
Trädgården som omgav huset var enorm, likaså det vita huset. En ung kvinna bjöd oss på te, dadlar och vattenmelon. Vi satt en bra stund och innan det var dags att gå fick jag en stor plastburk fullproppad med dadlar. Jag tackade och sade adjö till den gästvänlige och generöse mannen. Muhammad släppte av mig utanför mitt guest house.

Jag åt en sen middag som serverades på gårdsplanen och sedan bjöd jag laget runt på dadlar. Jag och de två nya zeeländarna, Kim och Alex, och det franska paret, Erwan och Geraldine, satt en lång stund och pratade. Det blev sent och jag gick och lade mig.

Solnedgång i Iran.

Det hade nu hunnit bli tisdagen den 13 maj 2003 och jag hade redan ordnat med bussbiljett tillbaka till Kerman senare på eftermiddagen. Det föll sig så att jag skulle åka med samma buss som Kim och Alex, de båda nya zeeländarna. Innan bussen skulle gå ville jag ta lite fler kort på Arg-é  Bam, denna gång från utsidan. Jag tog en taxi och promenerade runt hela Arg-é Bam, vilket tog drygt en halvtimma.
Väl tillbaka på mitt guest house igen delade jag en taxi med Kim och Alex till bussterminalen. Vi köpte våra förbokade bussbiljetter i kassan, de kostade 8000 rial styck.

Kerman

Vi anlände till Kerman senare på eftermiddagen och vi hade alla tre tidigare bott på Hotel Akhavan så vi delade en taxi dit. Jag fick denna gång rum 332. Jag duschade och packade upp.
Kim och Alex skulle vidare till Shiraz nästa dag och jag kunde hänga på. Satt sedan en stund och drack te i lobbyn då helt oväntat de två tvillingarna Sarah och Samira dök upp. De gjorde en chansning för att kolla om jag var tillbaka från Bam. De ringde Ali från hotellet som kom efter en stund i sin pappas bil. Vi åkte först till basaren sedan runt någon timme i utkanten av Kerman. Vi körde upp på en hög kulle med en fantastisk utsikt över Kerman. De släppte av mig utanför mitt hotell och vi utväxlade e-mailadresser.
Jag hade hört att hotellrestaurangen serverade mycket god och prisvärd mat så jag gick dit. Maten var helt okej och jag blev proppmätt.

Nästa morgon åt jag frukost på hotellet. Jag checkade ut och betalade för middagen kvällen före (30 000 rial) och för mitt rum (16 dollar).
Jag hade tidigare bokat biljett i förväg till Shiraz. Kim och Alex skulle med samma buss. De var trevligt sällskap och det var helt okej att jag hängde på.
Bussbiljetten till Shiraz kostade 28 000 rial och bussen avgick 10.00. Vi färdades i en Volvobuss med AC och vi gjorde ett matstopp på vägen. Jag åt kebab och drack en Cola för 8000 rial.

 

 

Fortsättning på min reseskildring