Shiraz

När vi kom fram till Shiraz delade vi en taxi till Shiraz Eram Hotel, precis på huvudgatan Karim Khan-é Zand Boulevard, men man säger bara ”Zand”. Hotellet var trestjärnigt och vi klev in i en stor lobby. Efter hårda förhandlingar lyckades jag till slut pruta ner mitt rum till 20 dollar/natt, då ingick även frukost.
Jag fick rum 522 och det var perfekt med två stora sängar, AC, kylskåp och rymligt badrum med WC och dusch. Det bästa var ändå TV:n med, förutom de otroligt spännande iranska kanalerna, även hade BBC, Euro News och den arabiska TV-kanalen Al-Jazeera.
Något som jag hade lagt märke till tidigare i de flesta av mina hotellrum var en pil på väggen. Den markera vilket håll Mecka ligger och dit vänder sig muslimen då han ber.

Jag var nyfiken på Shiraz och gick ut på den livliga gatan Zand. Passerade en fotobutik och lämnade in sex filmrullar. Lyckades pruta på priset där med.
Längs Zand ligger flera billiga restauranger, gatukök, affärer, biografer och resebyråer. Se upp med svartväxlarna utanför bankerna, de kan vara riktigt jobbiga.
Jag köpte några vattenflaskor och en påse med orangea iranska ostbågar. De smakade inget vidare.

Tillbaka på hotellet satt jag i den rymliga hotellobbyn och planerade morgondagens aktiviteter med Kim och Alex. Vi bestämde oss för att bege oss till den antika staden Persepolis några mil utanför Shiraz. Persepolis var tvåa på min lista över platser jag bara var tvungen att besöka på min resa.
Vi frågade i lobbyn om de visste någon som kunde köra oss till Persepolis nästa dag. Mannen i lobbyn, Hussein, svarade att han kände en bra förare. Hussein hade känt föraren i över 35 år och skulle ordna så att han kunde köra oss.

Tidigt nästa morgon åt jag en stadig frukost på hotellet. Kim och Alex var redan där och efter frukosten gick vi ut till vår väntande chaufför. Hussein stod vid en vit KIA Pride och flinade. Då fattade vi vad han hade menat kvällen innan med att han visste en bra förare som han hade känt i över 35 år.
Förväntansfulla hoppade vi in i Husseins KIA och styrde kosan mot Persepolis, ca 57 kilometer från Shiraz.

Välbevarade skulpturer vakar över besökarna i Persepolis.

Persepolis är grekiska och betyder ”Persernas stad”. Persepolis (Takht-é Jamshid på persiska) grundades år 512 f.Kr. av Darius I. Persepolis styrdes och byggdes sedan ut av bl.a. de följande kungarna Xerxes I och II och Artaxerxes I, II och III. Persepolis blev huvudstad i Persien och dess existens var vida känt
Dess storhetstid höll sig fram till år 330 f.Kr. då Alexander den Store nådde Persepolis och brände ner staden. Han lär ha återkommit några år senare och då han sett förödelsen ångrade han sig.
Hela staden låg bortglömd och begraven under ökensand fram till tidigt 1930-tal då den återupptäcktes och började restaureras.

Persepolis var efter Arg-é Bam den mest fantastiska plats jag besökte under min resa.

Inträdet till Persepolis var 60 000 rial, varav 30 000 var till museet på området.
Kim, Alex och jag gick runt i över två timmar på området och fotograferade.
Persepolis täcker en yta på över 125 000 m²!

Vi gick upp för en hög trappa som ledde upp till Persepolis. Vi passerade Xerxes Gateway (Gateway of All Nations) som bestod av höga pelare och statyer.

Xerxes Gateway (Gateway of All Nations).

På vissa syns klotter och inristade namn, en del bara några år gamla andra från 1800-talet skrivna av brittiska soldater. Den svenske upptäcksresanden Bengt ”Resare-Bengt” Oxenstierna (1591 - 1643) har även ristat in sitt namn på ruinerna.
Vi fortsatte fram till ruinerna efter Apadana Palace. Apadana Palace byggdes av Xerxes I. En av de mest imponerande byggnadsverken i Persepolis, om inte i hela Iran, är relieferna på entrétrappan (Apadana Staircase) upp till palatset.

Apadana Staircase, Persepolis.

Trappstegen är extremt låga och djupa vilket gör att man måste skrida uppför. Relieferna längs sidorna är mirakulöst välbevarade och noggrant utsmyckade. De föreställer långa rader med olika folkslag med gåvor. Bilderna är så välbevarade och välgjorda att man kan se vilka kläder, smycken, vapen och gåvor de olika folkslagen hade på denna tid. Man kan se 23 olika folkslag, exempelvis perser, etiopier, araber, indier, egypter, assyrier och armenier.

Några av de välbevarade relieferna i Persepolis.

Den största byggnaden i Persepolis var Palace of 100 Columns. Endast ett fåtal pelare återstår idag men man kan fantisera hur detta palats en gång såg ut.

Vi gick runt ett bra tag och gick upp till gravkamrarna som låg i bergen bakom Persepolis. Den första klippgraven var Tomb of Artaxerxes II och den andra var hans sons Artaxerxes III.

Vi gick tillbaka till ruinområdet och visade upp vår biljett till museet och klev in. Det var dåligt upplyst och på sina ställen becksvart. Det fick snart sin förklaring då jag såg två vaktmästare på stegar som bytte ut takbelysningen. Kunde de inte ha gjort det på kvällen, när det inte fanns några besökare? Lyckades i alla fall urskilja några föremål i dunklet och lös med min ficklampa där det behövdes.
På några platser kunde man se det ursprungliga golvet genom en tjock glasskiva, mycket vackert.

Det var verkligen fantastiskt hur mycket som var restaurerat i Persepolis. Det mest intressanta var de olika statyerna och de många väggarna med fantastiska motiv och reliefer.

Tyvärr var en stor del täckt av ett metalltak som förstörde mycket av Persepolis charm. Man retade sig på metallen som blänkte och skymde när man ville njuta av denna antika plats.
Efter att ha tittas oss mätta på Persepolis körde vi vidare till Naqsh-é Rostam några kilometer där ifrån.
Naqsh-é Rostam rymmer fyra klippgravar efter Darius I och II, Artaxerxes I och Xerxes I.
Då inträdet var 20 000 rial och man inte fick klättra upp till gravkamrarna stannade vi på utsidan och fotograferade. Snålt kan tyckas men utsikten var faktiskt betydligt bättre från utsidan.

Vy över ruinerna efter Persernas forna huvudstad Persepolis.

Vi körde tillbaka till hotellet och betalade 40 000 rial var till Hussein. Kim, Alex och jag gick till basaren. Denna basar är en av de vackraste i hela Iran.
På sina ställen hade taket små öppna fönster som släppte in ljus.
Jag hade glömt kvar min handduk på rummet i Kerman (slarvigt!) och försökte hitta en på basaren. Det tog ett tag innan jag hittade en handduk som inte var chockrosa eller turkos. Prutade ner handduken till under 25 kronor.

Liksom i Yazd fanns det även här i Shiraz en restaurang inredd i ett tidigare badhus, Hamam-é Vakil. Servicen var inte den bästa då kyparna var nonchalanta och det saknades menyer. Istället kom det efter en halv evighet fram en man i fåniga kläder som rabblade upp vad som fanns att äta och dricka. På så sätt hade man ingen aning om vad respektive rätt kostade.
Jag beställde in lammkebab och läsk. Lammkebaben var en av de godaste kebaber jag ätit och att notan slutade på drygt 20 000 rial gjorde ju inte saken sämre.

Jag och Kim på restaurang Hamam-é Vakil.

Alex, Kim och jag gick tillbaka till hotellet och jag försökte hitta en resebyrå som sålde flygbiljetter till Teheran. Jag stoppade en taxichaufför och bad honom att köra mig till Iran Airs huvudkontor. Han uppfattade tydligen "Iran" som "Eram" och körde mig följaktligen till Eram Garden. När jag påpekade att han inte kört mig dit jag ville blev han sur och vägrade köra mig en meter till. Jag hoppade ut och frågade några andra taxichaufförer hur mycket det kostade till Iran Air's huvudkontor.
De svarade bara; "Don't worry" och "No problem". De ville bara att jag skulle sätta mig i deras taxi och jag vägrar att sätta mig i en taxi innan jag har gjort upp om något pris. En ung kille stannade sin bil och frågade vart jag ville åka. Han erbjöd sig att köra mig gratis till taxichaufförernas förtret. Han var hur trevlig som helst och ville träna på sin engelska. Han visste inte vart Iran Airs kontor låg men visste en resebyrå som sålde flygbiljetter.
Vi kom fram till en resebyrå och jag köpte en flygbiljett till Teheran till på måndag, nu var det torsdag. Biljetten kostade 270 000 rial (300 kronor) och det var i stort sätt samma pris överallt. Iran är ett av de billigaste länderna att flyga inrikes i. Då avstånden oftast är mycket stora i Iran är flyget väl värt att ha i åtanke när man planerar sin resa.
Den unge killen skjutsade mig tillbaka till mitt hotell och var tacksam för att jag ville prata engelska med honom.

Jag hämtade ut mina bilder men det pris som vi kommit överens om dagen före hade höjts. Jag påpekade att vi hade kommit överens om ett annat pris och efter en stund gav dom med sig. Det var ingen större summa som skilde men jag tycker att rätt ska vara rätt.
Jag gick tillbaka till mitt hotell och tittade på mina bilder. Jag hade hört att hotellrestaurangen serverade bra mat och gick dit. Där satt Kim och Alex och det franska paret jag träffade i Bam. Jag beställde in friterade räkor med ris. Smakade inget vidare och notan slutade på över 42 500 rial vilket var dyrt för att vara Iran.
Satt en bra stund och pratade tills klockan sedan länge passerat läggdags.

Följande dag tänkte jag bara ta det lugnt och inte stressa runt bara för att hinna se en massa saker. Jag tog en taxi till Eram Garden, där jag hade varit dagen tidigare då jag letade efter en resebyrå.
Inträdet var av någon oförklarlig anledning hela 40 000 rial, dyrare än höjdpunkten Arg-é Bam. Eram Garden (Bagh-é Eram) är den största botaniska trädgården i Shiraz. Den största sevärdheten här, om man inte har en förkärlek för cypressträd, är det ståtliga 1800-tals palatset Kakh-é Eram med flera pooler framför. Det var fullt med folk som blev fotograferade framför palatset men jag ville ha ett kort utan en massa folk. Jag fick vänta i nästan en kvart innan det uppstod några sekunder utan att det stod någon i vägen, och det vart det värt.
Jag gick genom en allé av enorma cypresser tillbaka till utgången.

1800-tals palatset Kakh-é Eram i Bagh-é Eram.

Jag stod på utsidan av Eram Garden och pratade med en taxichaufför då jag blev vittne till en kollision mellan fyra (!) bilar. De hade inte hög hastighet men en Peykan fick stora skador i fronten. Jag insåg att den som krockar i hög hastighet med en Peykan inte har stora chanser att överleva.
Med tanke på den intensiva och hetsiga trafiken i Iran så var det konstigt att jag inte bevittnade fler olyckor.
Jag tog en taxi till Aramgah-é Hafez. Givetvis var taxibilen en Paykan och jag bad till Allah, som har huvudansvaret i Iran, för att inte vara med om en krock. Taxiresan kostade 5000 rial och inträdet till Aramgah-é Hafez var, som de flesta museer och sevärdheter i Iran, 30 000 rial.
Aramgah-é Hafez rymmer den kände iranske profeten Hafez grav. Den vita gravstenen i marmor restes 1773 och har en inskription med en vers av Hafez.
Hela området var mycket vackert med mängder av apelsinträd. Det var fullt av folk i parken och runt Hafez grav. Hafez (1320-1389) är den störste av Irans poeter och fortfarande läses hans verk över hela världen.

Hafez grav i Shiraz.

Jag tog en taxi tillbaka till Zand Boulevard. Gick in på en tvärgata och hittade ett litet gatukök som serverade kebab. Jag beställde in två spett med kebab, bröd och en läsk. Detta var den billigaste måltiden på hela min resa, endast 6000 rial!

Iran är ett paradis för gottegrisar som jag. Det säljs massor av godis, kakor och annat onyttigt överallt. Bagerierna är ett måste att besöka och iranskt godis är ett kapitel för sig.
Förutom gaz som tillverkas främst i Esfahan kan jag rekommendera sohan som är en slags knäck med mandel eller pistagenötter.
Jag köpte några askar att ta hem. När det gäller sötsaker i Iran märkte jag att det fanns olika sorter, priser och kvalité. Då allt är så vansinnigt billigt är det värt att köpa någon av de dyrare märkena, skillnaderna på de dyraste och billigaste är enorm.

Mattförsäljare i Vakil Bazaar i Shiraz.

Shiraz ligger inte så många timmars bilresa från Persiska viken och jag ville verkligen åka dit. Hamnstaden Bushehr lockade och jag skulle nu försöka att ta mig dit. Jag gick till turistinformationen i slutet av Zand Boulevard och frågade om transportmöjligheter till Bushehr. De rekommenderade en researrangör i närheten av mitt hotell, men den var stängd.
Då det var fredag och helgdag i Iran var alla resebyråer stängda.
Jag gick en lång promenad för att försöka tänka ut ett sätt att kunna ta mig till Bushehr. Kunde kanske höra med Hussein på hotellet. Han hade ju kört Kim, Alex och mig till Persepolis. Gick tillbaka till hotellet och frågade efter Hussein. Tyvärr var Hussein ledig men mannen i receptionen, Ali, sa att han kunde köra. Ali ställde upp som chaufför men ville ha 50 U.S. dollar. Mycket pengar men jag ville som sagt se Persiska viken.
Jag pratade senare med det franska paret Erwan och Geraldine. De blev heltända på att hänga med till Bushehr. Perfekt, då blev hela resan plötsligt betydligt billigare då vi blev tre som delade på priset.
Vi bestämde möte med Ali klockan 06.30 nästa morgon.

Det var fredag kväll och tusentals familjer samlades längs med Dr Chamran Boulevard som går parallellt med den nu torrlagda floden Khoshk.
Ali körde oss till flodkanten. Det var fullt av folk, bilar och motorcyklar. Erwan och Geraldine hade tidigare på dagen träffat en fransman, Cyril, som också följde med.
Längs med gatan satt familjer och åt picknick. Många rökte vattenpipa och hejade på oss när vi passerade. Många serveringsstånd sålde kebab och godis och ballongförsäljare trängdes med en man som sålde ridturer för barn. En häst sket framför ett serveringsstånd och det blev nästan slagsmål då mannen på hästen inte ville göra rent efter hästen. Mannen bakom serveringsståndet fick inte många kunder efter den incidenten.
Det var väldigt trångt på sina platser och vi hade blivit varnade för att ta med oss några värdesaker eller pengar. Jag såg några unga killar några meter framför oss stå och knuffa på varandra. Helt plötsligt drar en av dom kniv och gör ett utfall mot en annan. Vi fann det bäst att dra oss undan.
Vi såg många polisbilar som patrullerade själva huvudgatan men inga som rörde sig bland folket.

Picknick med vattenpipa längs med floden Khoshk
är ett populärt fredagsnöje i Shiraz.

Vi satte oss på en restaurang med överblick på folkvimlet. Vi beställde in kebab, som vanligt, och hade det riktigt trevligt. Vi gick en stund efter maten men tröttnade och åkte taxi tillbaka till hotellet. Taxichauffören körde som en biltjuv. Vi var nära att krocka, två gånger! Jag satt i framsätet och såg hur få millimetrar det var från bilarna som han körde om. Jag var livrädd och upphetsad på samma gång. Det är kul när det går fort men inte när man sitter i en Peykan!

Det blev fort morgon och jag gick upp 05.30. Jag mötte Erwan och Geraldine i matsalen och vi åt frukost tillsammans. Vi mötte Hussein utanför hotellet och åkte mot Bushehr. Vägen gick upp mot bergen och jag njöt av landskapet. Vi gjorde bara några få stopp och hela resan tog drygt fyra och en halv timme. Värmen var olidlig, närmare + 40º C.

Bushehr

Hussein stannade taxin vid hamnen och vi gick på upptäcksfärd.
De smala gränderna i Bushehrs gamla stadsdelar lockade. Gamla stan ligger på en halvö omgiven av Persiska viken.

Persiska viken, Iran.

Värmen låg på och den varma torra luften var plågsam. Det var mitt på dagen och vi såg knappt några människor. Det var lätt att gå vilse i de smala gränderna. I mitten av många gator rann en grund och smal avloppsränna.

Smal gata i kuststaden Bushehr.

Vi kom ut på huvudgatan Enqelab Street som var nästan öde. Det var som att gå omkring i en spökstad. Alla affärer och butiker var stängda och alla höll sig inne på grund av hettan. De få människor som trots allt vågat sig ut höll sig i skuggan eller rörde sig snabbt från en punkt till en annan. Vi såg inga andra västerlänningar under hela vår vistelse i Bushehr.

Ung flicka i Bushehr
(Det var över 40 grader varmt).

Vi kom tillbaka till Khalij-é Fars Street där Hussein tidigare hade släppt av oss. Inte långt därifrån låg Sahel Restaurant. Jag beställde in färsk fisk från Persiska viken som serverades med ris, sallad och Zam Zam-Cola. Maten smakade mycket bra och vi njöt av utsikten över havet och luftkonditioneringen i taket. Notan gick på 22 000 rial, fantastiskt billigt.

Öde gata i Bushehr.

Jag hade gärna stannat längre men värmen gjorde det nästan outhärdligt. När vi kom ut från restaurangen slog värmen oss som en knytnäve i ansiktet. Jag tyckte synd om Geraldine (och alla andra kvinnor i Iran) som var tvungen att bära sjal. Fånig lag men tyvärr inget jag kunde göra något åt, det var bara att ta seden dit man kommer.

Ewan och Geraldine svettas i Bushehr.

Vi gick tillbaka till Hussein som stod vid stranden och svettades.

Vår chaufför Hussein i Bushehr.

Jag hade lust att bada och hoppade i. Det var bara män och pojkar i vattnet. Vattnet var otroligt skönt och sandstranden var i bra skick. Jag såg några unga pojkar en bit ut i vattnet. De bröt av bitar av frigolit och stoppade dem i sina badbyxor för att få flythjälp.

Jag vid Persiska viken.

Shiraz

Vi åkte tillbaka mot Shiraz. Vi hamnade bakom flera lastbilar som envisades med att köra i 20 km/h...
Vi blev omkörda flera gånger av förare som hade dödslängtan. Flera gånger mötte vi omkörande bilar som tvingade ut vår bil långt ut på vägrenen. Jag önskade att jag satt i en Volvo XC90 men nu satt jag i framsätet på en iransk Paykan... Man sitter säkrare på en MC med en ballong som airbag.

Iransk Paykan, 0 - 50 km/h på fem minuter...

Efter en evighet kom vi fram till hotellet. Vi betalade Hussein och jag hoppade i duschen och stannade där i en halvtimme.

Senare på kvällen möttes Erwan, Geraldine och jag på hotellrestaurangen. Vi prövade salladsbuffén som jag verkligen kan rekommendera. Jag beställde även in kycklingkebab, ris och en iransk Spritekopia som hette ”Ashi Mashi”. Maten kostade 52 000 rial.
Efter maten kollade jag upp vad som hänt i Sverige på Aftonbladet.se och skickade några e-mail. Datorn var seg som kola...

Följande morgon hade jag sovmorgon. Träffade Erwan och Geraldine vid frukosten. De skulle till basaren (Vakil Bazaar) och jag erbjöd mig att guida dem. Vi gick runt i basaren några timmar och tittade på skräp och mattor.

Vakil Bazaar i Shiraz.

Mina läppar började bli torra och jag funderade på vad läppcerat kunde heta på persiska. Vi passerade ett litet apotek och jag tecknade på teckenspråk och pekade på mina torra läppar. De kom dragandes med en stor låda med läppstift! Jag gjorde ett nytt försök och minsann, de hade läppcerat. Ett turkosa plaststift med guldmönster kostade 2000 rial, drygt två kronor. Det såg verkligen ut som ett läppstift och jag kunde inte med att applicera ceratet offentligt.

Hela familjen är ute och nöjeskör.
(Jo, det är fyra personer på motorcykeln).

Vi gick tillbaka till hotellet och Erwan och Geraldine skulle vidare på sin resa. Vi skildes åt och jag gick ut på stan för mig själv. Det var min sista kväll i Shiraz innan jag skulle vidare till Teheran och sedan hem.
På hotellet träffade jag Cyril, fransmannen som hade följt med mig, Erwan och Geraldine i fredags. Vi satt i lobbyn och drog gamla resehistorier och dåliga vitsar för varandra. Jag frågade i receptionen om de kunde rekommendera någon bra restaurang, jag hade tröttnat på hotellrestaurangen. Ställen jag blev tipsad om hette restaurang Soufi Nr. 1 (det fanns tydligen ett Soufi Nr. 2 också).
Cyril hängde på och vi tog en taxi dit.
Restaurangen såg inte mycket ut för världen men vi blev nedvisade till källaren. Där nere dolde sig en stor matsal med flera matplatser. Cyril och jag slog oss ned vid ett bord och genast kom en kypare fram med en meny på engelska. Vi var nästan ensamma i lokalen men efter en kort stund var det nästan fullsatt.
Jag beställde kaukasisk kebab (skilde sig inte nämnvärt från iransk kebab) med ris. Till efterrätt fick vi dadlar och en slags risgrynsgröt kryddad med saffran.
Cyril berättade om sin resa, som var planerad att vara i ungefär ett år. Han skulle vidare norrut, till flera forna Sovjetstater som jag inte vet hur de stavas. Han var fotograf och hade tidigare visat mig fantastiska bilder som han hade tagit.
Maten smakade bra och jag betalade notan, 77 500 rial. Jag betalade för jag var på väg hem och hade pengar så jag klarade mig medan Cyril skulle resa vidare ett bra tag till.

Det började dra ihop sig för hemresa snart. Jag vaknade nästa morgon och checkade ut efter frukost. Jag betalade mina 100 dollar för fem nätter. Ali stod i receptionen och jag bad honom att ringa efter en taxi som kunde köra mig till flygplatsen. Jag sa adjö till Ali och gav honom en engelsk biltidning och ett nummer av Vanity Fair, som jag tidigare hade fått av Kim. Ali blev överlycklig då han såg de lättklädda fotomodellerna som gjorde reklam för parfymer och skor.
Taxin dök upp och de sex kilometrarna till flygplatsen gick fort. Taxichauffören ville ha 12 000 rial för resan.
Jag kom i god tid till incheckningen och såg att mitt plan till Teheran skulle lyfta 12.00. På min biljett stod att planet skulle lyfta först 12.40. Tur att jag var på flygplatsen i god tid.
Jag checkade in och passerade säkerhetskontrollen. Jag blev stoppad och säkerhetsvakten tittade på min kamera i tre sekunder och undrade sedan varifrån jag kom.
Planet som skulle ta mig till Teheran var en Fokker 100 och gissa vem som var den ende västerlänningen ombord? Flygtiden till Teheran var 1 timme och 5 minuter.

Teheran

Jag klev ut ur terminalbyggnaden i Teheran och gick till taxibåset. Det var en lång kö och jag fick vänta ett bra tag. Det skulle kosta 30 000 rial att bli körd till Hotel Grand Ferdossi, som jag hade läst om i min guidebok. Nackdelen var att det fanns inga lediga taxichaufförer för tillfället och jag var tvungen att vänta.
En gammal man kom fram och erbjöd sig att köra mig för 40 000 rial, det var lönlöst att pruta. Jag slapp att vänta och det kunde vara värt de där extra 10 000.

Jag checkade in på Hotel Grand Ferdossi (Ferdowsi), ett fyrstjärnigt hotell i närheten av Emam Khomeini Square. Ett enkelrum kostade 40 dollar/natt och då det skulle vara min sista natt på resan kunde jag unna mig det bästa. Jag fick rum 321 som hade en stor skön säng, AC, TV och kylskåp. Badrummet var stort och rymligt.

Ferdowsi International Grand Hotel, Teheran.

Jag slängde ryggsäcken på sängen och skyndade mig ner till receptionen. Detta var min sista dag i Teheran och jag ville hemskt gärna besöka juvelmuseet.
I receptionen sa receptionisten att idag var det profeten Muhammeds födelsedag (han vars dödsdag firades inte för så länge sedan) och alla museer och sevärdheter var stängda. Jag undrade om det inte fanns något av intresse som kunde tänkas vara öppet. Hon tipsade om Sa'd Abad Museum Complex i utkanten av stan. En taxi dit kostade 25 000 rial. Jag bad taxichauffören vänta på mig i en och en halv timme, han skulle då få 70 000 rial.

Sa'd Abad Museum Complex är ett stort parkområde i norra Teheran. Inom det stora grönområdet finns två palats och flera museer. Inträdet till var och ett av de olika sevärdheterna låg på 30 000 rial. Jag frågade i biljett luckan vad som var mest intressant och blev tipsad om Green Palace och White Palace. Jag köpte två inträdesbiljetter för 60 000 rial. Jag gick in i parkområdet och fortsatte uppför en lång backe. Hamnade utanför ett militärmuseum med en attackhelikopter och flera pansarfordon parkerade utanför.

Rysktillverkad Mil Mi-25 attackhelikopter.

Inträdet var på 30 000 rial men man var tvungen att köpa biljett vid ingången till hela området, det gick inte att köpa biljett vid ingången till museet. Jag struntade i att titta på gamla slitna vapen och stridsvagnar och fortsatte istället uppåt tills jag hamnade vid Green Palace.
The Green Palace (Shahvand Palace) fungerade som shahens kontor.

The Green Palace (Shahvand Palace), Teheran.

Palatset var litet men mycket imponerande. Det var strängeligen förbjudet att fotografera där inne men jag "smygfotograferade" lite ändå, kunde inte låta bli.

Smygtagen bild i Green Palace (Shahvand Palace).

En ung tjej som jobbade där visade mig runt och jag frågade om hon kunde ta ett kort på mig inne i palatset. Precis när hon tagit kortet kom hon på att man inte fick ta kort där inne. Jag lovade henne att inte skvallra för någon.

Jag i Shahvand Palace i norra Teheran.

Jag hoppade på en av de gratis minibussarna som kör runt i området. Den körde mig till det betydligt större White Palace.
Utanför den stora entrétrappan stod tre av Shahens bilar; en Beach Buggy, en Rolls Royce och en Mercedes Benz-sportbil. Bilarna vaktades av en soldat med en Kalashnikovkarbin.
Alldeles till vänster om hotellet stod två bronsstövlar. Detta är det enda som återstår av en tidigare gigantisk bronsstay föreställande Muhammed Reza Shah Pahlavi. Han var Irans sista shah och även den siste som bodde i palatset.
The White Palace har 54 rum men man får bara tillträde till mottagningshallen och några få rum bakom denna. Mitt på golvet i mottagningshallen ligger en persisk matta på fantastiska 143m² som sägs vara den största matta som någonsin tillverkats i Iran.
Palatset var på sina ställen smaklöst dekorerat och inrett i groteska sjuttiotalsmöbler. Det var ändå en intressant upplevelse att beskåda iransk 70-talslyx.
Detta palats var långt ifrån så charmigt och smakfullt som Green Palace.

Jag gick tillbaka till min väntande taxichaufför som körde tillbaka mig till hotellet.
Tillbaka på mitt rum noterade jag att toalettsitsen var trasig och att TV-bilden var dålig. Jag gick ner till receptionen och bad de åtgärda detta.
Efter tio minuter knackade det på min dörr och två vaktmästare klev in. De höll på med TV:n i nästan en halvtimma. Jag föreslog att det kunde vara något fel på antennsladden men de envisades med att söka efter nya kanaler. Till sist bytte de ut TV:n mot en annan men bilden var lika dålig. Då gav de sig på att försöka fixa antennsladden. Jag började tröttna och det gjorde även de två vaktmästarna. Det slutade med att jag fick byta rum.
Mitt nya rum, nr 324, var en svit! Den hade en stor matsalsdel med fyra sittplatser, TV (som fungerade), AC, och stora klädgarderober. Sovrummet hade förutom en enorm tvåbäddssäng även ett stort skrivbord. Det bästa var ändå badrummet med badkar. Det skulle bli skönt att ta ett långt varmt bad senare. Hotellportiern frågade om jag var nöjd med rummet och påpekade att rumbytet givetvis inte skulle kosta något extra.

Jag gick ut för att leta upp ett Internetkafé, det visade sig vara lönlöst. Allt verkade vara stängt. Jag gick en bra stund och började känna igen mig. Jag befann mig i närheten av Shiraz Hotel, det hotell som jag först bodde på i början på min resa.
Killen i receptionen kände igen mig och undrade hur jag hade haft det. Han bjöd mig på iskall läsk och jag berättade vad jag hade sett och upplevt.
Tyvärr kunde jag inte låna deras dator för att skicka några e-mail då ägaren var borta och han var den enda med nyckeln till kontoret där datorn fanns.
Jag tackade för läsken och gick en stor omväg tillbaka till mitt nya hotell.

Bland det farligaste du kan utsätta dig för i Iran är trafiken i Teheran. En sådan enkel sak som att gå över gatan i Teheran är ett självmordsuppdrag. Funderar du på att vänta på en lucka i trafiken kan du stå där tills nästa vecka... Gör som iranierna; Gå långsamt över och låt bilarna passera antingen tätt framför eller bakom dig och sicksacka dig fram. Inget för den fege men det går bra.

Inlines är populära även i Iran.

De hade en dator i hotellets lobby som man kunde låna för hutlösa 60 000 rial i timmen! Detta var den segaste och långsammaste dator jag någonsin använt. 
Efter fem minuter (!) kom Hotmails startsida upp. På ungefär 20 minuter lyckades jag läsa ett mail och skicka iväg ett svar.

Jag var rejält hungrig och slog mig till bords i hotellets restaurang. Jag beställde in stekta vaktlar med ris och grönsaker. Man fick ta för sig av flera sorters sallader, frukter, svampar, och bakelser m.m. som låg på ett stort bord mitt i restaurangen. Det var fullt av iranska och ryska affärsmän i lokalen men bara en ensam svensk i ena hörnet. Maten smakade utmärkt och notan var en positiv överraskning, 50 000 rial.
Efter maten gick jag upp på mitt rum och tappade upp ett varmt bad. Tyvärr fanns det ingen propp till avloppet men det löstes efter att jag lekt MacGyver en stund med en plastpåse och min schweiziska armékniv. Det var helt underbart att sjunka ner i det varma och starkt klorerade Teheranska kranvattnet. Efter en halv evighet kröp jag upp ur badet, skrynklig som en blandning av en 90-årig kärring och ett russin. Somnade sedan gott i min King Size Bed.

Så hade det blivit tisdagen den 20 maj och jag skulle flyga hem till Sverige igen. Frukosten på hotellet smakade utmärkt. Jag checkade ut och betalade för min hotellnatt.
Taxin till flygplatsen gick på 30 000 rial. Var ute i riktigt god tid för trafiken kan vara helt otrolig, vilket jag fick beskåda denna morgon.

Det 50 meter höga Azadi Tower.

Taxichauffören stannade och släppte av mig några hundra meter från terminalbyggnaden och slapp på så sätt betala parkeringsavgift. Det var +28ºC i Teheran och vädret var strålande.

Jag checkade in och växlade in mina sista iranska rial till U.S. dollar. Mitt flyg skulle avgå 11.15 och flygtiden var beräknad till ungefär fem timmar och en kvart.
Det skulle vara 3757 kilometer till Göteborg läste jag på en skärm i flygplanet. Sätet bredvid mig var tomt så jag hade gott om plats på flygresan hem... Jag lämnade Iran bakom mig och lovade mig själv att återvända.
Resan hem gick smidigt och jag skyndade mig hem för att ringa till min flickvän. När jag kom fram till min port satt hon på trappan och väntade på mig. Jag fick ett välkomnande värdigt en kung...

Denna resa hör till en av de bästa jag gjort (det tycker jag tydligen efter varje resa).
Jag kan verkligen rekommendera alla att åka hit. Trots att man inte delar regimens tankar, styre och ideologi så är man som turist mycket fri att se, röra sig och upptäcka detta fantastiska land med dess underbara invånare.
Vill du ha en annorlunda reseupplevelse som är billig, annorlunda och spännande så åk till Iran, du lär knappast ångra dig. Trevlig resa!

Coolast i heta Iran...

Bergsbyn Masuleh i norra Iran.

Nomadflicka i södra Iran.

Sovjetisk T-62 i Esfahan.

Iranska polisbilar.

Sheikh Lotfollahmoskén, Esfahan.

- Hej!

Kvinnor framför bron Khaju Pol i Esfahan.

Nufunna vänner i bergen som omger Masuleh, norra Iran.

 

Filmtips inför en resa till Iran:

• And Then There Were None/Tio små negerpojkar (1974): Filmatisering av Agatha Christies deckare med samma namn.
  Inspelad i Abbasi Hotel (tidigare känt som Shah Abbas Hotel) i Esfahan innan revolutionen.
  Argo (2012): Baserad på de verkliga händelserna som skedde i november 1979 då den amerikanska ambassaden i Teheran stormades och 52 amerikaner togs som gisslan. Sex amerikaner lyckas fly i kaoset och gömmer sig i den kanadensiska ambassadörens hem. Filmen handlar om det fantastiska och riskfyllda försöket att smuggla ut de sex amerikanerna ur Iran. Turkiets största stad Istanbul får föreställa Teheran i Iran. Kapalicarsi-basaren i Istanbul får föreställa Teherans Grand bazaar. I filmen förekommer Azaditornet i Teheran och Alborzbergen som omger Teheran men detta är datoranimeringar (CGI) då filmen inte är inspelad i Iran.
  Ontario International Airport i Kanada får föreställa Mehrabads internationella flygplats i Teheran.
• Avaze gonjeshk-ha/The Songs of Sparrows (2008): Karim (Reza Najie) får sparken från sitt arbete på en strutsfarm. Samtidigt går hans äldsta dotters hörapparat sönder. Karim tar sig till Teheran för att försöka reparera den och hittar ett nytt sätt att tjäna pengar på. Samtidigt dyker nya problem upp för Karim. Filmen är inspelad i Teheran
• Bacheha-Ye aseman/Himlens barn (1997): Om Ali som av misstag slarvar bort sin lillasysters skor efter ett besök hos skomakaren. Alis familj har inte råd med nya skor men Ali och hans lillasyster kommer på en idé…
• Badkonake sefid/Den vita ballongen (1995): En liten flicka ger sig ut på Teherans gator för att köpa en guldfisk. Filmad i och utspelar sig i Teheran.
• Baran (2001): Om 17-årige Lateef som arbetar på en byggarbetsplats i Teheran. En dag kommer en afghansk flyktingpojke vid namn Rahmat till arbetet. Rahmat bär på en hemlighet som kommer att förändra livet för Lateef. Rahmat är i själva verket en flicka vid namn Baran…
• Jodaeiye Nader az Simin/Nader och Simin - En separation (2011): Nader (Peyman Maadi) och hans fru Simin (Leila Hatami) separerar och Nader anställer en kvinna från underklassen för att ta hand om hans sjuke far. Hemhjälpen Razieh (Sareh Bayat) missköter pappan vilket får dramatiska följder… Filmen bjuder på fantastiska skådespelarinsatser och en inblick i det iranska samhället. Filmen är inspelad i Teheran. Belönades med en Oscarstatyett för bästa utländska film.
• Kasi az gorbehaye irani khabar nadareh/No One Knows About Persian Cats (2009): En film om den olagliga och underjordiska musikscenen i Teheran. Ashkan och hans flickvän Negar söker musiker till en spelning i London och jakten på visum för att få lämna Iran. Filmad “guerilla style” på Teherans gator och i underjordiska replokaler och källare. Mycket bra musik och mängder av scener från Teherans gator och folkvimmel.
• Rang-e khoda/Paradisets färg (1999): Åttaårige Muhammad är en blind pojke vars pappa skäms för honom. Detta är en fin, sorglig och fantastiskt vacker film som är inspelad i Teheran och i det vackra grönskande och frodiga norra Iran. Denna film är fantastiskt bra!
• Septembers of Shiraz (2015): Den judiske affärsmannen Isaac (Adrien Brody) lever med sin familj i 1970-talets Teheran. När revolutionen bryter ut i 1979 fängslas Isaac och torteras medan hans företag plundras. Isaacs fru Farnez (Salma Hayek) kämpar för att få sin man frisläppt.
  Filmen utspelar sig i Iran men är i själva verket inspelad i Bulgariens huvudstad Sofia.
• The Stoning of Soraya M. (2008): En skrämmande film som är baserad på verkliga händelser. En mycket viktig film om många kvinnors utsatta situation i Iran. Utspelar sig i Iran 1986 men är inspelad i Jordanien. Den exakta inspelningsplatsen var länge en hemlighet liksom inspelningslandet för att inte reta upp radikala muslimska grupper.

 

Några maträtter och godsaker man kommer stöta på i Iran;

Nationalrätten är Chelo kabab, grillat kött på spett serverat med basmatiris garnerat med saffran. Ofta serverat med en grillad hel tomat och en smörklick ovanpå riset.
Sumac är röda bär som oftast serveras till persisk mat. Sumac finns även som krydda gjord av torkade och krossade bär, då heter kryddan somagh.
Faloodeh (stavas även faludeh och falude): Frysta nudlar med rosenvatten och lime. Föregångaren till isglass.
Chai: Iransk te.
Gaz: Mjuk nougat gjord på äggvita och rosvatten. Ofta fylld med pistagenötter. Köp de lite dyrare sorterna, skillnaden i kvalité är enorm.
Sohan: En slags knäck med mandel eller pistagenötter. Smakar som 99 % socker.

Några nyttiga ord på farsi;

Hej= Salam
Tack= mersi (moteshakeram)
God morgon= sob bejeir
Ja= bale
Nej= na najeir
Ursäkta= bebajshid
Buss= Otobus
Taxi= taksi
Bil= mashin
Flygplats= forudgah

 

 

Med reservation för förändringar som skett efter maj 2003.

 

"Fredagen den 26 december 2003 klockan 05.27 lokal tid drabbades staden Bam och dess
omgivningar av en kraftig jordbävning. Uppemot 30 000 människor miste livet och över
60 % av stadens byggnader förstördes. Det historiska citadellet Arg-é Bam,
vilket var en av höjdpunkterna på min resa, förstördes också.

En tid efteråt fick jag veta att min vän Ali, som jag träffade i Kerman, omkommit i jordbävningen...".

/ Daniel Werner