Denna resa gjorde jag tillsammans med min flickvän Jessica.
Vi hade båda länge drömt om att en gång i livet besöka Island och nu var vi alltså på väg...

Jag hade sett ett erbjudande från researrangören Hekla Resor där de anordnade en resa till Island, tur & retur, för endast 1495 kronor per person! Nackdelen var att man var tvungen att stanna på Island elva dagar och så många dagar kunde vi inte vara borta från våra respektive arbeten.
Jag planerade att vi kunde vara borta sju nätter och flyga hem med ett annat bolag. En returbiljett från Island till Köpenhamn kostade ca 1600 kronor per person med Iceland Express. De pengarna skulle vi snabbt spara in genom att inte behöva betala för boende och mat de fyra dagar extra det hade inneburit att stanna i elva dagar.

Vacker natur på Island.

Hekla Resor hjälpte oss med att hitta ett dubbelrum på ett centralt beläget guest house för 650 kronor natten. Dyrt tyckte jag, särskilt då det varken fanns WC eller dusch på rummet, men tydligen billigt för att vara Island. Jag jämförde med min resa till Iran några veckor tidigare då en natt på ett fyrstjärnigt hotell kostade knappt hälften.

Det hade blivit fredagen den 27 juni 2003 och Jessica och jag tog flygbussen ut till Landvetter. Vi var ute i god tid, två timmar innan planet skulle lyfta, men köerna vid incheckningsdiskarna var de längsta jag någonsin sett. Trots att fyra gater var öppna tog det över en timme att checka in. Givetvis kunde de inte checka in min Berghausryggsäck tillsammans med övriga resväskor utan den skulle checkas in vid en särskild disk för skrymmande bagage. Kön till den disken var givetvis också lång.

Vi passerade säkerhetskontrollen och de fann Jessicas minimala nagelsax i hennes necessär som låg i botten på hennes handbagage. Säkerhetsvakten frågade om hon ville checka in den vid incheckningsdisken i ett kuvert eller om den skulle slängas. Att stå i en oändlig kö för att checka in en sax hade vi inte lust med, de fick gärna slänga saxen. Vi visste givetvis båda två att saxar, knivar och andra vassa föremål inte får tas ombord i handbagaget.
Vi trodde att en nagelsax som har en vass del som är max tre centimeter lång inte skulle vara några problem, vi hade fel.
Jag tyckte situationen var komisk men samtidigt korkad då man kan orsaka mycket större skada på en person med bl.a. en reservoarpenna än man kan med en nagelsax. Jag hade tre sylvassa pennor i fickan.
Jag lovade att köpa en ny nagelsax åt Jessica...
Trots den enorma kön vid incheckningsdiskarna kom vi iväg punktligt 20.15. Planet var en Airbus 330-300, en av världens största passagerarflygplan med plats för ca 410 passagerare.
Planet har en total längd på 64 meter och en spännvidd på 60 meter.

Tidsskillnaden är minus två timmar på Island (när vi har sommartid i Sverige, annars en timme).
Vi landade 21.00 lokal tid och det var knuffar och trängsel när alla skulle hämta ut sitt bagage samtidigt. Vi tog flygbussen som väntade utanför terminalbyggnaden. Den kostade 1000 isländska kronor (ISK) per person vilket motsvarade ca 105 svenska kronor. Vägen in till Reykjavik tog drygt 40 minuter. Landskapet utanför bussfönstret var otroligt kargt och öde, men vackert.

Reykjavik - Världens mest pittoreska huvudstad.

Huvudstaden Reykjavik är världens nordligast belägna huvudstad och här bor ca 170 000 invånare, det vill säga mer än 60% av hela Islands befolkning.
Reykjaviks första invånare var vikingen Ingolfur Arnarson som kom seglande från Norge år 874 e.Kr. Han uppkallade platsen han landsteg på för Reykjavik (Rökviken) på grund av vattenångan som steg upp ur marken.

Bussen stannade utanför Hotel Loftleidir, någon dryg kilometer utanför centrum. Därifrån blev vi hänvisade till mindre minibussar. Tyvärr hade inte vårt pensionat något avtal med bussbolaget så vi fick inte åka med.
Jag undrade snällt om vi kunde bli avsläppta i närheten av vårt pensionat eller lite mer centralt men det fanns inte plats i någon av minibussarna.
Vi fick ringa på en taxi, sa chauffören och körde iväg. Lite snopet då de på resebyrån (Hekla Resor) hade sagt att bussen gick ända fram till dörren på vårt pensionat.

Vi gick in på Reykjavik Excursions huvudkontor, som trots den sena timmen var öppet. Vi bad om att få ringa en taxi till vårt pensionat, Litli Ljoti Andarunginn. Tjejen bakom disken sa att en taxi redan var på väg och hon pekade på en kvinna med ett litet barn och sa att de skulle till samma ställe. Jag frågade kvinnan med barnet om hon kunde tänka sig att dela taxin med Jessica och mig. Det var inga som helst problem. Taxiresan kostade drygt 140 svenska kronor. Chauffören stannade utanför vårt lilla pensionat, Litli Ljoti Andarunginn (Den fula ankungen). I källarvåningen låg en restaurang och vi klev in. En man kom fram och jag visade honom min bokningsbekräftelse. Han hade bara väntat sig två personer, kvinnan med barnet, och blev mäkta förvånad då jag visade honom bokningspappren. Det var inget fel på våra papper och det var hans dotter som skötte alla bokningar och hon hade bara nämnt att två personer skulle komma. Allt löste sig då han hade flera lediga rum.
Pensionatet var en smal byggnad. I källarplanet låg restaurangen, på första våningen låg receptionen och några rum, våningen ovanför rymde bostadsdelen för pensionatägaren och dennes hustru och längs upp fanns ytterligare rum varav vi fick ett. Det var ett mysigt hus med röda mattor, vackra tapeter och en stark känsla av att bo "hemma hos någon".
Vårt rum var rymligt med två sängar, skrivbord, ett stort fönster som vette ut mot gatan Lækjargata. I ena hörnet fanns ett handfat. Dusch och WC fanns ute i korridoren. På vårt våningsplan fanns det fem andra rum.

Litli Ljoti Andarunginn i Reykjavik.

Jessica och jag packade upp men var för pigga för att lägga oss. Vi gick ut en stund på kvällen. Jag hade fått två nycklar, en gick till rummet och den andra gick till huvuddörren i entrén. Detta gjorde att det kändes mer som man hade en egen lägenhet då man inte behövde passera en reception som var bemannad dygnet runt.
Det första som slog oss var hur frisk luften var och hur ljust det var. Vi promenerade i knappt en timma och rekognoserade. Vi passerade turistinformationen så slapp vi leta efter den det första i morgon bitti.
Vi bodde mitt i Reykjaviks äldsta och historiska delar.

Nästa morgon skyndade vi oss ut för att utforska Reykjavik. Jag duschade och varmvattnet var kokhett (se upp så du inte skållas) och luktade illa på grund av den höga svavelhalten.
Jag har som vana att alltid köpa antingen mineralvatten eller vatten på flaska när jag reser. Detta är slöseri med pengar om man befinner sig på Island. Island har bland världens renaste vatten och kranvattnet smakar underbart gott, faktiskt bättre än de flesta sorters mineralvatten som säljs i Sverige.

Vi gick till turistinformationen, Reykjavik Tourist Information Center, som låg vid Ingolfstorg. Det fanns ytterligare två turistinformationer inom ett avstånd på 300 meter men detta verkade bäst.
Turistinformationen hade ett enormt urval av broschyrer, kartor, guideböcker och informationshäften på flera olika språk. Tjejerna som jobbade där var otroligt vänliga, kunniga och hjälpsamma.
Det vimlar av turarrangörer i och omkring Reykjavik. Då många turister som kommer hit bara passerar på sin väg till USA eller Europa har de kanske bara en eller två dagar till sitt förfogande. Därför finns det massor av olika dagsturer att välja mellan. Allt från guidade bussturer och hästridning till jeep- och snöskotersafari på glaciärer.
Jessica och jag bokade en guidad tur för morgondagen, Golden Circle, då vi skulle se bl.a. vattenfallet Gullfoss och det termologiska området Geysir.
Vi bokade också en kvällstur till "Blå Lagunen" (the Blue Lagoon). Genom att kombinera dessa två utflykter sparade vi drygt 200 kronor per person. De två utflykterna kostade oss ca 800 kronor per person. En minibuss skulle plocka upp oss utanför vårt pensionat nästa morgon.

Jag tänkte växla lite pengar i ett växelkontor men de tog ut en växelavgift på otroliga 9 % så det fick vara. Tjejen bakom disken tipsade mig om att gå till banken istället, de tog inte ut någon växelavgift alls och låg knappt 100 meter bort.

Öde gata i Reykjavik.

Hamnen lockade och på vår väg dit passerade vi en stor inomhusloppmarknad (Kolaportid Flea Market). Tydligen hade de inte förstått att på loppmarknader ska det vara billigt. I en del av marknaden såldes fisk och skaldjur. Jag tröttnade fort och vi fortsatte ner till hamnen. Den friska havsluften kände man över stora delar av Reykjavik. Små fiskebåtar låg och trängdes bredvid stora valskådningsfartyg. Jag hade läst i en broschyr inne på turistinformationen om dagsutflykter från hamnen då man fick titta på lunnefåglar (Atlantic puffins på engelska). En tur på en timme skulle kosta drygt 200 kronor.

Ute på en pir såg jag stora skyltar med reklam för valskådningsturer som avgick dagligen från hamnen. Jag fastnade för ett erbjudande där man åkte båt i tre timmar, tittade på valar och på hemvägen passerade man "Puffin Island" med tusentals lunnefåglar. Priset för detta var ca 370 kronor. Vi hade först planerat att se lunnefåglar och åka på valsafari någon av de sista dagarna men kunde man nu få se valar för 150 kronor extra så slog vi till. Chansen att se valar var över 98 %! Skulle man nu inte få se några valar bjöds man på en tur en annan dag, helt utan kostnad.
Vi köpte varsin biljett och då det var drygt en timma innan avfärd passade vi på att äta lunch. Restaurangpriserna är skyhöga på Island. Även snabbmaten var dyr skulle vi snart märka.
I närheten av vårt pensionat låg ett gatukök. Jag beställde in fish & chips och en läsk vilket kostade 930 ISK. Jessicas falafel kostade 880 ISK med en liten dricka.
Maten är dyr på Island men håller mycket hög klass. Då även snabbmaten är dyr så är det faktiskt bättre att lägga drygt en hundring extra på ”riktig” mat på restaurang.

Efter lunchen hämtade vi jackor och fotorullar på rummet och gick till valskådningsbåten "Hafsulan". Precis när vi var halvvägs över landgången började det att regna...

Vattnen utanför Reykjavik är rika på föda och lockar årligen mängder av valar. Chansen att få se val är mycket hög och har man tur får man se flera olika sorters valar.
Vår båt hette ”Hafsulan” och är en 25 meter långa katamaran. Båten har en toppfart på knappt 22 knop vilket gör att den kan täcka ett större område på de tre timmar turen tar än de flesta andra valskådningsbåtarna i området. Hafsulan har plats för 150 passagerare.

Vikvalar (minke whales) är nyfikna och kommer ofta fram till valskådningsbåtarna.

Båten hade ett högtalarsystem som hördes oavsett var någonstans man befann sig på båten. Guiden talade om att båten liknades vid en klocka. Fören var "klockan 12", aktern "klockan 6", höger sida var "klockan 3" och så vidare. Detta underlättade sedan när hon skulle tala om var valarna befann sig.
Efter en knapp timme hördes i högtalarna; "Minke whale, ten o'clock”! Alla rusade till båtens för och tittade ut åt vänster. Helt plötsligt såg vi en svart prick, 300 meter ut i havet, som snabbt försvann igen. Båten styrde snabbt mot målet och saktade sedan in. Alla var nyfikna och trängdes om de bästa platserna. Jag stod med min kamera och sökte genom linsen. Jag hade mitt 300 mm teleobjektiv monterat på min Canon EOS-kamera och svepte sakta över ytan redo att trycka av om valen dök upp igen. Regnet piskade i ansiktet och jag frös om fingrarna. Önskade att jag hade packat ner ett par varma vantar.
Plötsligt ser jag en valfena i fjärran men den hinner försvinna innan jag hunnit trycka av. Proceduren upprepade sig några gånger men skam den som ger sig. Efter en halv evighet hade jag tagit några foton med en svart prick som med lite fantasi kunde tas för en val.
Kameralinsen blev fort blöt och jag fick torka av den med jämna mellanrum, om det bara kunde sluta regna!

Vikvalen är inte den största av valar men ändå majestätisk.

Den mest förekommande valen i isländska vatten är vikvalen (minke whale). Denna val blir mellan sju och elva meter lång och vikten ligger på mellan fem och tio ton.
Vikvalar är oftast mycket nyfikna och har man tur kan de komma riktigt nära båten.
Vi hade även turen att få se två knölvalar (humpback whales) som är betydligt skyggare och ovanliga. Dessa bjässar kan bli upp till nitton meter långa och väga 45 ton! Vanligast är dock valar på 15 meter och en vikt på strax över 35 ton.
I högtalarna hördes "valsång" för att locka till sig valarna. En nyfiken vikvalskalv närmade sig båten och tittade snabbt upp innan någon hann att ta kort.

Man har 98 % chans att se valar utanför Reykjavik.

Långt ut såg vi en enorm knölval som sprutade vatten och snurrade runt innan den försvann ner i djupet igen. En fantastisk syn.
Trots regnet och kylan var vi på ett strålande humör. Vi hade sett både vikvalar och knölvalar och det var mer än vad vi hade hoppats på. Mitt livs första valsafari närmade sig sitt slut och jag var helnöjd. Sammanlagt såg vi sex vikvalar och två knölvalar.

Vi klev ner i båten där de hade sköna fåtöljer, en bar och toaletter. En Snickers kostade 15 kronor men smakade bra på sjön. Innan båten styrde in till hamnen passerade vi långsamt ön Lundey, även kallad "Puffin Island", med sin koloni på upptill 20 000 lunnefåglar.

Ön Lundey (Puffin Island) med sin koloni med lunnefåglar.

Island har den största populationen av lunnefågel (Fratercula arctia) i världen. Lunnefågeln känns igen på den stora papegojliknande näbben i rött, blått och gult. En lunnefågel ser ut som en korsning mellan pingvin och papegoja och är mycket vackra och är en delikatess på Island.
Det var intressant att se hur de dök efter föda och vissa ”sprang” på vattnet innan de lyfte.

Tips inför en valsafari:

• Ta med regnkläder och varma kläder. Även om solen skiner kan det snabbt bli dåligt väder ute till havs. Vantar och eventuellt mössa rekommenderas.
• Sjösjuketabletter om du vet med dig att du lätt blir sjösjuk.
• Har du inte teleobjektiv på kameran eller otrolig tur kommer du i värsta fall inte att se valarna annat än som små prickar i fjärran. Packa ner en liten kikare.

Efter valskådningen gick vi runt i hamnen igen. Vi passerade fyra valfångstfartyg som nu låg uppe på land. Man förstod genom dess namn vad för slags båtar det rörde sig om, de hette alla "Hvalur" (isländska för "val") med numren 6 till 9. De har inte använts sedan 1989 då valfångsten förbjöds. Ägarna till båtarna underhåller dem noggrant ifall det en dag blir tillåtet att fånga val igen. Då är de omedelbart klara att sätta igång med sin jakt.

Reykjavik är en vacker stad att bara promenera runt i. Vi hade turen att bo väldigt centralt. Många av de andra hotellen låg i utkanten och då var man tvungen att lägga tid och pengar på antingen buss eller taxi. Oftast var de betydligt dyrare också. I närheten av vårt pensionat höll de på att gräva upp gatan. Det såg ut som om de lade ner bredbandskablar men det var rör för varmvatten. Island har ett sådant överskott av varmvatten att många av trottoarerna är uppvärmda vilket gör att de aldrig blir isbelagda på vintern. Smart, kostnadseffektivt och miljövänligt.

Trots att solen inte gick ner blev det morgon. Klockan 08.45 blev vi upphämtade av en minibuss. Den körde oss till Hotel Loftleidir där Reykjavik Excursions huvudkontor ligger. Det var de som anordnade rundturen. Vi fick byta till en större buss som strax blev fullsatt.
Det var mulet och grådisigt då vi började "the Golden Circle-Tour" vilket är den mest populära av alla dagsutflykter på Island. Bussen svängde ut på riksväg nummer 1 som går runt hela Island, en sträcka på drygt 1400 kilometer. Vägen kantades av lupiner i tusentals och vidsträckta lavafält.
Vi stannade till i 20 minuter vid ett stort växthus, "Eden", i byn Hveragerdi, ca 40 kilometer från Reykjavik. Växthuset odlar bl.a. paprika, tomater och gurka men även bananplantor och apelsiner!
Detta tack vare att växthuset värms upp av geotermiskt uppvärmt vatten. Där inne finns förutom ett stort växthus även souvenirshop och café. Detta var en av de värsta turistfällor jag hamnat i. Det såldes vikingahjälmar och uppstoppade lunnefåglar vid sidan av muggar med isländska flaggan på och ullkläder. Det mest intressanta var de vackert snidade dörrarna i trä vid ingången och värmen som steg upp utanför entrén. Det var kokhet ånga som sipprade upp ur asfalten.

Vi fortsatte turen och passerade nu nyplanterad skog. Detta område var populärt för islänningarna att ha sommarstugor och vi såg små stugor utplacerade utan någon som helst struktur eller ordning.
Vi stannade till vid den stora vattenfyllda explosionskratern Kerid. På botten låg turkosblått vatten omgivet av branta rödgröna väggar, mycket vackert.
Vi tog lite kort och jag bestämde mig för att gå runt hela kratern för att få ta några bra kort. Jag missbedömde tiden och var tvungen att småspringa för att hinna fram till bussen. Guiden blängde surt på mig när jag var bland de sista att kliva ombord.

Explosionskratern Kerid.

Bussen fortsatte nu till Skalholt, vilket var måttligt intressant. Skalholt var biskopssäte mellan 1056 och 1796.
På platsen har det funnits en kyrka sedan 1056, men den nuvarande kyrkan är från 1963.
Efter stoppet i Skalholt fortsatte bussen till dagens höjdpunkt - Gullfoss.

Gullfoss (”det gyllene vattenfallet”) är Islands mest berömda och vackraste vattenfall. Gullfoss ligger knappt 13 mil från Reykjavik. Vattenfallet är i själva verket två vattenfall i floden Hvita, det övre med en fallhöjd på 11 meter och det nedre på 20 meter.
Medelflödet är ca 110m³/sek men kan under issmältningen uppnå till otroliga 2000m³/sek!
Vattnet har format en djup ravin som på sina ställen är 70 meter djup.

Gullfoss - Det gyllene vattenfallet. Dånet från vattenfallet är ett bestående minne.

Vid bilparkeringen står en liten minnesten över Sigridur Tomasdottir. Hon var dotter till den tidigare markägaren och hon satte stopp för planerna att bygga en kraftstation vid fallet genom att hota att slänga sig i vattnet om bygget blev av. I dag ägs Gullfoss av den isländska staten och är fredat.
Detta enorma vattenfall var fantastiskt vackert och mäktigt. Det regnade hela tiden under vårt besök men det glömde man snart bort.
Jag lade märke till att det inte fanns några staket eller skyddsräcken vid fallet. Detta gjorde bara besöket mer spännande. Har vid många andra sevärdheter tvingats stå bakom meterhöga staket och behövt sträcka mig för att över huvud taget se något.

Det mäktiga vattenfallet Gullfoss.

Tyvärr fick vi bara 30 minuter på oss att titta oss mätta på vattenfallet innan bussen skulle fortsätta. Det var på tok för kort tid!
Dånet från vattenmassorna var otroligt mäktigt och är ett bestående minne från denna plats.
Efter det alldeles för korta stoppet fortsatte vi nu till det geotermiska området Geysir.

Island är mest känt för sina glaciärer och gejsrar och ett besök på det geotermiska området Geysir är ett måste för varje besökare på Island.
Namnet kommer från den nu avsomnade gejsern ”Geysir” som förr sprutade kokheta vattenkaskader 60 meter upp i luften. Den rollen har nu övertagits ut av den betydligt mindre men fortfarande fascinerande gejsern ”Stokkur”.

Gejsern Stokkur får ett utbrott.

Alla skyndade sig ut ur bussen för att titta på gejsrar. Då vi skulle stanna till i Geysir i drygt en och en halv timma kände vi ingen stress. Istället för att rusa iväg gick vi och åt lunch. Jessica och jag åt buffé på Hotel Geysir. Vi åt lax, laxpaté, sill, kyckling, rökt skinka, sallad och mycket mycket mer. Maten smakade utsökt, särskilt laxen. Efterrätten bestod av bl.a. vanilj- och chokladpudding, maränger, grädde med kaffesmak, chokladkaka och annat onyttigt.
Buffén kostade 2350 ISK (knappt 250 kronor) per person och då hade vi ändå 10 % rabatt då vi åkte med Reykjavik Excursions.
Mätta och belåtna gick vi ut på de rökfyllda fälten. Det var verkligen spännande att promenera bland små puttrande pölar och sprickor det sipprade varm rök ur. Över hela området låg en stickande svavellukt.
Överallt fanns det skyltar som varnade för varmvattnet som låg en bra bit över 100ºC (man skållas vid runt +65ºC...).

Gejsern Stokkur sekunden innan den får ett utbrott.

Vi kom fram till gejsern Stokkur som sprutar en varmvattenkaskad upp till 20 meters höjd ungefär var femte minut, dygnet runt, året om...
Det var fullt med folk som stod runt om vad som såg ut som en stor bubblande vattenpöl. Att ta ett dopp är bara att glömma då vattnet är kokhett.
Vattnet fräste och steg långsamt tills den formade en vacker bubbla innan den en halv sekund senare exploderade i en kaskad av kokande vatten. Otroligt mäktigt!

Än var inte dagsturen slut och vi fortsatte nu till Thingvellir (Tingvalla eller Alltinget), platsen där det isländska parlamentet grundades år 930. Alltinget bestod av 36 hövdingar och de fattade årligen alla viktiga beslut och anstiftade lagar. Här antogs även kristendomen år 1000 e.Kr.
Thingvellir ligger naturskönt vid Thingvallavatn, Islands största sjö.
1798 flyttades Alltinget till Reykjavik och har nu 63 medlemmar som väljs vid val som hålls vart fjärde år. Island var det första land i världshistorien som hade en kvinna som folkvald president, Vigdis Finnbogadottir. Hon var president på Island från 1980 till 1996.

Promenad längs en kontinentalplatta...

Thingvellir ligger mycket naturskönt mellan de två kontinentalplattorna; Eurasiska och Nordamerikanska. Detta är en av få platser på jorden som man kan se en kontinentalplatta. De båda plattorna glider långsamt ifrån varandra med en hastighet på ca två centimeter per år.

Vi gjorde ett kort stopp och vandrade längs med den Nordamerikanska kontinentalplattan. Landskapet var vackert och man kände sig som en dvärg framför den höga stenväggen som var en del av kontinentalplattan.
Till slut kom vi fram till tingsplatsen som var en liten kulle utmärkt med en flaggstång och den isländska flaggan vajandes i vinden. Guiden förklarade först på danska sedan på engelska om tingsplatsens historia.
Vi fortsatte sedan upp för en kort men brant stig som ledde upp till en utsiktsplats där det även fanns toaletter och en multimediautställning. Utställningen visade och förklarade kontinentalplattornas rörelser.

Thingvallavatn, Islands största sjö.

Bussen körde oss tillbaka till Reykjavik och vi blev avsläppta knappt 70 meter från vårt pensionat. Vi vilade en stund på rummet och packade ner badkläder för snart var det dags att åka till ”Den Blå Lagunen”.
Samma visa som tidigare gånger upprepade sig; En minibuss hämtade upp oss punktligt på gatan och körde sedan till Reykjavik Excursions kontor där vi fick byta till en större buss.
Bussen var proppfull med förväntansfulla turister...

Den Blå Lagunen är till skillnad från det mesta på Island inte skapat av Moder Jord utan är helt konstgjort. Det varma vattnet är överskottsvatten (men givetvis rent) från det geotermiska kraftverket Svartsengi. Vattnet innehåller flera olika mineraler som sägs vara bra mot hudsjukdomar som exempelvis psoriasis.
Blå Lagunen är bland det första man tänker på när man hör namnet ”Island”. Blå Lagunen ligger utanför fiskebyn Grindavik, ca 40 kilometer från Reykjavik.
Jag visste att detta är den mest besökta attraktionen på Island och var rädd att det skulle vara en gigantisk turistfälla och att vi skulle bli besvikna. Det blev vi definitivt inte!

Det geotermiska kraftverket Svartsengi.

Jessica, jag och de andra från bussen klev in i den stora gråa och fula byggnaden och ställde oss i kö. Det delades ut plastarmband med ett elektroniskt chip. Detta användes sedan som passerkort och nyckel till klädskåpet. Av naturliga skäl fick vi byta om på varsitt håll...
I omklädningsrummet fick man välja ett ledigt klädskåp (som kunde ha varit aningen större). För att låsa skåpet stängde man igen skåpsluckan och höll sedan armbandet mot en display som visade skåpsnumret. Skåpsnumret lagrades sedan i det elektroniska chippet och för att låsa upp skåpet igen höll man bara armbandet mot displayen igen. Armbandet är givetvis vattentätt...
Då vattnet i poolerna inte är klorerat är det mycket viktigt att man duschar och tvättar sig mycket noga innan man hoppar i.

Den Blå Lagunen är ett absolut måste för varje besökare på Island.

Vattnet var inte så blått som i broschyren men varmt och skönt. Det var gott om plats och vi hittade en alldeles egen del för oss själva. Vattenångan steg långsamt upp och det varma vattnet var otroligt skönt. Poolerna omges av svarta lavafält och det känns verkligen annorlunda och overkligt att bada mitt i ett lavafält. Ett mer romantiskt ställe är svårt att hitta. Jag rekommenderar verkligen ett besök här!

Den Blå Lagunen är den mest kända och besökta attraktionen på Island.

Klockan 20.30 körde bussen oss tillbaka till Reykjavik. På bussen tillbaka småpratade vi med ett amerikanskt par, Win och Mary-Ann. Win hade svenskt påbrå och de skulle åka på en släktträff i Sverige efter deras besök på Island.
De flesta andra turister vi mötte på Island skulle bara stanna ett par dagar och det märkte vi av när vi kom tillbaka till vårt pensionat. På övervåningen hade alla andra checkat ut. Skönt att ha hela övervåningen för oss själva.

Nästa morgon gick vi till banken som vi hade blivit tipsade om tidigare. De tog inte ut någon växelavgift och växlingen gick smidigt.
Jessica och jag stegade sedan in på turistinformationen. Vi bokade hästridning för morgondagen. Vi bestämde oss för ”Vikingaturen” med Ishestar vilket kostade 8600 ISK per person (ca 900 kronor).

Det var strålande väder och idag skulle vi bara gå omkring och utforska Reykjavik. Vi sprang på det amerikanska paret Win och Mary-Ann från morgondagen.
De frågade om de fick slå oss följe och det fick de givetvis. Vi gick upp mot Bankastræti som snart bytte namn till Laugavegur. Detta är Reykjaviks främsta shoppinggata med flera designbutiker, dyra restauranger och souvenirbutiker.

Vi hade sett den stora Hallgrimskyrkan (Hallgrimskirkja) på håll, vilket är en omöjlighet att inte lägga märke till. Detta är Reykjaviks främsta (och högsta) landmärke med sina 73 meter.
Hallgrimskirkja är långt ifrån vacker men mycket imponerande. Kyrkan, byggd i betong, är formad som en vulkan med rinnande lava längs sidorna. Den började byggas på 1940-talet men stod inte klar förrän 1974. Namnet kommer från poeten Hallgrimur Petursson (1614-1674). Kyrkan rymmer imponerande 1200 personer.
Framför kyrkan står en ståtlig staty över vikingen Leif Eriksson, ”Islands son och upptäckare av Vinland”. Vinland tros ha varit New Fouland eller Labrador.

Hallgrimskirkja är Reykjaviks främsta landmärke.

Kyrkan var verkligen imponerande och vi klev in genom den stora träporten. Kyrkan var verkligen enorm. Jag fastnade för den stora orgeln med sina många pipor, det var nog den största orgel jag någonsin sett. Jag hade gärna hört den spela men det får väl bli en annan gång.
Det som lockade var givetvis utsikten från klocktornets topp. Vi köpte varsin biljett för 300 ISK och steg sedan in i hissen som tog oss till toppen. Vilken fantastisk utsikt! Reykjavik är verkligen en vacker stad men ännu vackrare från ovan. De små husen med sina olika färger på både taken och fasaderna påminde om Legoland. Efter att vi tittat oss mätta en bra stund åkte vi ner till marknivå igen.
Vi gick tillbaka till de svindyra butikerna på Laugavegur och fönstershoppade, vilket tydligen är det enda som är gratis på Island.
Efter en stund hamnade vi framför Café Paris inte långt ifrån vårt pensionat. Vi beställde in räkbaguetter med sallad för 680 ISK. Win ville bestämt betala notan sedan skildes våra vägar åt.

Jessica och jag fortsatte ner mot hamnen. Vi fortsatte längs med hamnpromenaden och njöt av det strålande vädret och den vackra vyn över Faxafloibukten och de höga bergen i bakgrunden.
Vi kom efter en stund fram till Sólfar (Sun Craft), ett vikingaskepp i metall. Långt ifrån vackert men jag tog ett kort i alla fall...

Sólfar nere vid hamnpromenaden.

Efter en timme kom vi fram till det stora köpcentret Kringlan. Detta är det största köpcentret i Reykjavik och öppnades 1987. Kringlan består av två våningar med drygt 80 butiker fördelade på 21 000m².
Kringlan ligger drygt fyra kilometer från Reykjaviks gamla stadsdelar.
Vi passerade McDonald's och såg att en Big Mac & Co kostade över 75 kronor! Ville man bara ha hamburgaren kostade den 44 kronor! Hade varit kul att handla på den dyraste McDonald'srestaurangen i världen men jag åker inte till Island för att äta på McDonald's.
Jessica och jag nöjde oss med varsin glass från en glassbar och tittade sedan runt i några butiker. Vi fastnade för några små inredningsbutiker med mycket udda ting, oftast för skrymmande för att ta hem.
Från Kringlan var det inte långt till Perlan (the Pearl). Vi frågade i informationsdisken hur vi enklast skulle komma till Perlan. Tjejen bakom disken gav mig en karta och ritade ut vägen. De islänningar vi träffade under vår vecka på Island var mycket vänliga och hjälpsamma.

Perlan består av fem gigantiska varmvattentankar/cisterner som förser en stor del av Reykjavikborna med varmvatten. Ovanpå cisternerna ligger en restaurang under en glaskupol. Restaurangen roterar ett helt varv på en timma och ger således matgästerna en fantastisk vy över Reykjavik. Restaurang Perlan är en av de finaste restaurangerna i Reykjavik och det kan löna sig att boka bord i förväg. Perlan invigdes 1991 och är efter Hallgrimskirkja Reykjaviks främsta landmärke.

Perlan.

Det kändes som man klev in i en rymdfarkost när vi steg in i denna futuristiska byggnad.
Vi tog hissen upp till fjärde våningen och klev ut på balkongen som omger hela byggnaden. Det fanns några kikare monterade på räcket som man fick använda. Utsikten över Reykjavik är svår att slå. Jag älskar de små husen i olika färger och avsaknaden av skyskrapor...

Jessica och jag tog buss nummer 7 tillbaka till centrum för 220 ISK. Se till att ha jämna pengar, du får ingen växel tillbaka.
Vi handlade lite frukost inför morgondagen och vilade våra trötta fötter på vårt rum.

Senare på kvällen gick vi nyduschade och finklädda ner till restaurangen på bottenvåningen av vårt pensionat. Varje kväll serverades en fisk- och skaldjursbuffé från klockan 18.00. Man fick äta hur mycket man ville för 1990 ISK.
De hade bland annat fem olika sillsorter, pastasallad med räkor och lax, tre olika laxrätter, kolja, torsk, musslor, räkor, friterad bläckfisk, flera fiskrätter, nybakat bröd och mycket mer.
Maten smakade utmärkt och var verkligen prisvärd. Ett extra plus var variationen på rätterna.
Det är nästan alltid mycket folk, efter en halvtimme var det fullt. Kom tidigt eller boka bord.

Efter maten gick vi runt fågeldammen Tjörnin, en fågeldamm alldeles vid rådhuset. Tjörnin betyder ”sjön” eller ”dammen” på isländska (fantasifullt folk...). På vintern åker Reykjavikborna skridskor på den frusna isen.

Tjörnin, fågeldammen i centrala Reykjavik.

Det var mysigt att gå runt Tjörnin och titta på ankor, gäss och sångsvanar.
Solen sken fortfarande och vädret var mycket behagligt. Vi hade mot alla odds lyckats bli solbrända på Island! Vi hade gått en hel del denna dag och skulle rida islandshästar nästa morgon så vi gick till sängs tidigt.

Det hade blivit tisdagen den 1 juni 2003 och vi blev upphämtade av en buss framför vårt pensionat. Bussen körde oss till Ishestars ridcenter och stallar utanför Hafnarfjördur.

Islandshästens historia går tillbaka till 800-talet då de kom till Island med de första bosättarna. Ingen annan hästras har importerats till Island sedan dess och alla nuvarande hästar härstammar från de tidiga ”Vikingahästarna”.
En häst som lämnat Island får aldrig någonsin återvända, inte heller får man importera hästar på Island, allt för att skydda denna unika och speciella hästras.
Islandshästar är inte mycket större än ponnyer och väger mellan 300 och 400 kg. Det är en mycket lugn och vacker häst som passar bra som ”nybörjarhäst”.
Det som islandshästarna är mest kända för är dess fem olika gångarter (de flesta andra hästraser ha bara tre, i vissa sällsynta fall fyra olika gångarter). De olika gångarterna är förutom skritt, trav och galopp även tölt och flygande pass. När hästen ”töltar” är det som om hästen flyger fram med huvudet högt och ryttaren sitter helt stilla vilket är mycket bekvämt.

Betande islandshäst.

Vi var ett tjugotal personer som skulle ut och rida. Vi bytte om till regnkläder (man vet ju aldrig med vädret på Island) och tog på oss de obligatoriska hjälmarna. Regnkläder, stövlar och hjälmar får man låna på ridcentret.
Vi tilldelades varsin häst beroende på tidigare ridvana. Jag fick en stor mörkbrun valack som hette ”Soki”. Han visade sig vara sur och tvär och envisades med att bita den häst som befann sig framför och sparka bakut mot den häst som kom för nära honom bakifrån. Jessicas häst däremot, ”Tweedy” var hur snäll som helst...

Jessica på islandshästen "Tweedy".

Vi red på led med en guide i främsta ledet och två andra guider längst bak. Då min häst började ”bråka” fick jag rida sist.
Vi red runt ridcentrets direkta omgivning på lavafält och stora ängar och kullar fulla med lupiner. Vi gjorde en kort paus så de andra hästarna fick äta gräs och min häst skita...
Efter en och en halv timma på hästryggen red vi tillbaka till ridcentret. Jessica, jag och två amerikaner var de enda som skulle rida hela ”vikingaturen”, de andra bytte om och åkte tillbaka till sina respektive hotell.
Vi år lunch i restaurang Josalir i samma byggnad som ridcentret. Lunchen smakade okej och ingick i biljettpriset.
Efter en timmes lunch fick vi återigen stifta bekantskap med islandshästen. Nu fick vi nya utvilade hästar som skulle ta oss runt i naturskyddsområdet Reykjanes i tre timmar. Min häst hette ”Lubbi” och var en lugn valack.
Det kändes bra att vi var en så liten grupp, bara fem personer inklusive en ung tjej som var vår guide.
Vi red genom fantastiska landskap som hörde hemma i ”Sagan om ringen”-filmerna, över enorma lavafält, över små klara bäckar och gröna kullar. Detta är det ultimata sättet att uppleva Island på!

Hästar på den isländska prärien...

Vi gjorde sammanlagt tre korta stopp så våra hästar fick äta färskt gräs. Man märkte att guiderna såg till att hästarna hade det bra.
Det kändes bra att göra hela Vikingaturen, en och en halv timmes ridning hade varit för lite.
Under det sista stoppet visade guiden oss en liten grotta som förr användes av herdar som skydd för vind och regn.
Efter sammanlagt fyra och en halv timme på hästryggen kändes det skönt att sitta av. Hela kroppen värkte, särskilt baken.
Tillbaka på Litli Ljoti Andarunginn igen tog jag en varm och skön dusch och tyckte synd om min värkande bakdel.

På kvällen gick vi till den lilla men omåttligt populära fisk- och skaldjursrestaurangen Thrir Frakkar (Tre Rockar) på Baldursgata. Vi hade hört att det var säkrast att boka bord i förväg men gjorde en chansning. Vi fick vänta i baren i drygt en kvart innan vi fick ett ledigt bord. Restaurangen var liten med hög trängselfaktor men väldigt mysig och romantisk.
Thrir Frakkar är känt för sina högklassiga fiskrätter och menyn var en fröjd för ögat men priserna var lika höga som klocktornet på Hallgrimskirkja.
Jag beställde in rökt lunnefågel i senapssås till förrätt (1420 ISK) och valpepparstek (2890 ISK) till huvudrätt. Jessica nöjde sig med huvudrätt, torsk med räksås och kräftstjärtar (2690 ISK). Till maten drack vi vatten. Inte för att det var gratis utan för att det smakade så otroligt gott. På alla restauranger i Reykjavik serverar man gratis isvatten till maten, något som alla svenska restauranger borde ta efter.
Lunnefågel smakade helt okej men den största överraskningen var ändå pepparsteken av sillval. Jag vet att valen är ett däggdjur men trodde ändå att steken skulle ha mer ”fiskkonsistens” men på min tallrik låg två stora stekar som såg ut som nötkött. Det smakade helt underbart, hade varit snopet annars då priset låg på drygt 300 kronor. Jag kan verkligen rekommendera valpepparstek, det är en otrolig smak-upplevelse.
Medan jag åt val kom jag att tänka på att det var förbjudet att fånga val. Var denna då importerad eller tjuvfiskad? Svaret var enkelt, islänningar är mycket förutseende och hade i god tid innan fiskeförbudet infördes bunkrat upp sina enorma frysar med valkött. Det lär dröja några år innan valpepparsteken på Thrir Frakkar tar slut...
Även Jessicas mat var till stor belåtenhet. Att maten är bra på ett resmål tycker jag är mycket viktigt och på Island lär inte ens den mest kräsne bli besviken.
Proppmätta och mycket belåtna betalade vi notan på drygt 700 kronor. Mycket pengar men faktiskt prisvärt, det är inte var dag man äter så god mat. Inte valkött heller för den delen...
Efter maten promenerade vi en stor omväg tillbaka till vårt pensionat. Reykjavik är så lugnt och måste vara den säkraste huvudstaden i världen. Vi såg en och annan polisbil men de stackars konstaplarna har nog långtråkigt då det inte verkar förekomma någon kriminalitet alls förutom att ta hand om fulla och stökiga turister. De polismän vi såg var endast beväpnade med batong.

Dagen därpå gick vi till turistinformationen snett mitt emot vårt pensionat. Det var stort men servicen och informationen var dålig så vi gick till turistinformationen på Ingolfstorg istället. Vi kände oss som stamgäster när vi steg in. Vi bokade en heldagstur till Landmannalaugar och vulkanen Hekla med fyrhjulsdriven jeep för 16000 ISK per person inför morgondagen.
Vi fortsatte sedan upp till Laugavegur och tittade i affärer. Det regnade men vi brydde oss inte. Vi passerade ”The Icelandic Phallological Museum”, mer känt som ”The Penis Museum”. Jessica drog in mig i denna, vad jag trodde, syndens näste. Detta är faktiskt ett helt seriöst museum med däggdjurspenisar (!). Ägaren, Sigurdur Hjartarson, har samlat på djurpenisar sedan 1974. I museet finns snoppar från bl.a. valar, isbjörn, sälar, valrossar men även från hund och katt. Här finns över 150 olika penisar från nästan varje sorts däggdjur (42 stycken) på Island. Det finns även tre donationsbrev/intyg på väggen där tre män frivilligt vill donera sin lem efter sin död, jo det är sant!

"The Icelandic Phallological Museum",
då har vi kommit rätt...

Jessica och jag betalade inträdet på 400 ISK och fick en kort introduktion och ett informationsblad av ägaren Sigirdur. Han var en lustig ”prick”...
Frågan man ställer sig när man går omkring bland valpenisar på över en meter och glasburkar med penisar i formalin är om allt ändå inte är ett stort skämt. Att ägaren har slagit vad med sina polare om att dumma turister kan betala inträde för vad fan som helst... Nåja, museet är välfyllt, alla pittar är väl dokumenterade och det finns utförlig information på flera olika språk. Risken är väl att ett museum av detta slag lätt tas för ”porrigt” med röda sammetsväggar, skum belysning och enorma erigerade penisar i guld men så är absolut inte fallet här. Nåja, jämställdheten får stiga åt sidan för jag vågar inte tänka på vilket liv det hade blivit om någon får tanken på att göra ett museum med könsorgan från det motsatta könet...

Penisar från golv till tak...

Efter tio minuter visste vi mer än vad vi ville veta om isländska penisar och gick ut i regnet igen.
Idag skulle vi bara ta det lugnt, promenera och äta gott.
Vi gick tillbaka till Ingolfstorg och åt lunch på restaurang Galileo, belägen i en mycket gammal byggnad på Hafnastræti. De serverar utsökta fisk- och skaldjursrätter men även pizza.
De hade luncherbjudande och jag fastnade för en hummerpizza för 1800 ISK. Jessica beställde in spaghetti med skaldjur för 1520 ISK.
Jag kilade in på toaletten innan maten och hamnade på en av de renaste och fräschaste toaletter jag någonsin sett, ett mycket gott tecken. Om en toalett är ofräsch och ostädad på en restaurang, hur ser då köket ut?
Min pizza smakade fantastiskt och hummerstjärtar visade sig vara perfekt på en pizza. Jessicas tallrik var välfylld med spaghetti som var ”al dente” och dekorerad med musslor och mycket skaldjur. Här snålade kocken verkligen inte på något.
Efter maten gick vi tillbaka till vårt rum. Även denna kväll hade vi övervåningen för oss själva. Vi såg varken till pensionatägaren eller hans fru, det enda livstecknet var att varje förmiddag var våra sängar bäddade.

Jessica låg kvar på rummet och läste medan jag gick ut på en promenad. Det duggregnade fortfarande men jag var nyfiken på vad som låg bortanför turistinformationen, västerut.
Jag passerade flera folktomma gator och man kände verkligen inte av att man faktiskt befann sig i en huvudstad.
Jag klev in i en svindyr antik- och second handaffär och kikade runt en stund.
Kom till sist fram till havet men det blåste kallt så jag vände in mot stan igen. Passerade ett bostadsområde med otroligt fula hus alldeles bredvid ett villaområde med fantastiska villor.
Några hundra meter ifrån torget Austörvöllur kom jag fram till en romerskkatolsk katedral, Kristikirkja Landakot.
Jag kom sedan fram till torget Austörvöllur där det pågick en stor utställning av den franske fotografen Yann Arthus-Bertrand, "Earth from Above". Flera stora fotografier stod utställda, dygnet runt och det var gratis att beskåda de fantastiska fotografierna som var tagna uppifrån med bl.a. helikopter och luftballong. Det visade sig att precis samma utställning pågick på Gustaf Adolfs torg hemma i Göteborg när jag kom hem.

På Austörvöllur står Jon Sigurdsson staty. Han var en nationalist som kämpade för Islands självständighet från Danmark. När Island till sist blev självständigt, 1944, valdes Jon Sigurdssons födelsedag (17 juni) till Islands nationaldag.
Runt torget finns flera historiska byggnader, bl.a. Alltinget som ligger i ett grått hus uppfört 1881. Bredvid Alltinget ligger den vita domkyrkan från 1796. Ett av de finaste hotellen i Reykjavik, Hotel Borg, ligger också vid torget.

Jag gick tillbaka till rummet och slappade. Vid 21-tiden på kvällen gick Jessica och jag till restaurang Caruso vid hörnet Laugavegur och Tingholtsstræti.
Restaurangen låg in en vacker gul byggnad. Det var fullt men vi fick sitta och vänta i en skön soffa på övervåningen. Trots att det var en mycket fin restaurang var priserna inte särskilt höga (för att vara Island).
Efter en kvart hade de ordnat med ett bord åt oss, med utsikt över Laugavegur. Jag beställde pasta med skaldjur för 1900 ISK och Jessica beställde en pizza för 1550 ISK. Maten smakade bra och ett extra plus för att det var mycket skaldjur i min pasta.
Efter maten gick vi en lång promenad, förbi Hallgrimskirkja till Hateigskirkja. Denna kyrka såg ut som ett sagoslott och det var verkligen värt promenaden dit.

Den vackra kyrkan Hateigskirkja.

Vägen tillbaka tog vi via hamnpromenaden. Det var fortfarande ljust fast klockan närmade sig 23.30.
Ett populärt skämt på Island:
-Hur dags går solen ner?
-I slutet av augusti...

Midnatt i Reykjavik...

Klockan 8.00 följande morgon blev vi upphämtade av en enorm fyrhjulsdriven minibuss av märket Ford. Den hade plats för 13 passagerare och var modifierad och ombyggd för de tuffa isländska förhållandena.
Vi var bara sju passagerare och det var en lagom stor grupp. Första stoppet var växthuset "Eden" i Hveragerdi, jag suckade.
De andra passagerarna, en brittisk barnfamilj med tre ungar, verkade tycka att stället var helt underbart.
Lyckligtvis körde vi därifrån och gjorde ett kort stopp vid det vackra vattenfallet Hjalparfoss. Vi tog några kort och fortsatte sedan till ett nybyggt vikingahus, Thjodveldisbaer. Detta hus är en exakt kopia på ett ursprungligt vikingahus, Stöng, vars ruiner ligger några kilometer längre bort. Stöng blev begraven i aska efter ett vulkanutbrott från Hekla år 1104.
Det var vackert med sitt gröna grästak och den lilla träporten. Även här fotograferade vi en stund innan vi hoppade in i monsterjeepen igen.

Vikingahuset Thjodveldisbaer.

Vi körde nu ut på enorma lavafält men jeepen med sina 38-tums däck flög fram. Vi stannade till vid explosionskratern ”Ljotipollur” (”Fula grytan”). Denna mäktiga vattenfyllda krater var en verklig sevärdhet men omgivningen var minst lika slående. Sjön Frostastadavatn låg nedanför oss omgivet av snöklädda bergstoppar. Våra kameror gick varma.

Explosionskratern Ljotipollur.

Vi hade haft tur med vädret. Det regnade när vi befann oss i bilen men så fort vi klev ur så blev det uppehåll. Märkligt men välkommet.
Vi åt lite lunch på ett svindyrt fik som bestod av några baracker. Vi fortsatte nu över flera lavafält, vägen var på sina ställen inte mer än två hjulspår, och kom slutligen fram till Landmannalaugar. Jeepen korsade enkelt en porlande bäck och parkerade sedan bredvid andra fyrhjulsdrivna jeepar.

Landmannalaugar är ett av de största geotermiska områdena på Island och ligger 600 m.ö.h. Här finns lavafält, färggranna berg, heta källor, vandringsleder m.m. Ett besök här är ett måste för varje besökare på Island...
Vi fick två timmar på oss att utforska omgivningarna. Jessica och jag började med att äta varsin smörgås i en buss som fungerade som café. Vi befann oss på en campingplats som var utgångspunkt för flera vandringsleder, några tar upptill fyra dagar att vandra.
Vi vandrade en bra bit längs en smal stig. Det var en härlig känsla att vandra omgiven av stelnad lava. Snöklädda berg i fantastiska färger var en perfekt kuliss bakom detta fantastiska landskap. Vattenånga steg sakta upp ur sprickor i bergssidorna. Luften var så otroliga ren och det kändes växelvis som om man befann sig på en annan planet eller i en scen ur ”Sagan om Ringen”.

Fantastiskt landskap i Landmannalaugar.

Vi hade missbedömt tiden och var tvungna att vända om för att hinna tillbaks till bussen igen. Jessica vände om men jag ville fortsätta någon kilometer till. Jag kom fram till en stor het källa, Storihver, som spydde ut het ånga. Tog några kort och sprang sedan tillbaka.
Vi kom fram till campingområdet och hade en kvart till godo. Jag hann med ett snabbt dopp i en bäck som värmdes upp av en het källa alldeles i närheten. Det var otroligt skönt men tyvärr skulle vi ge oss av.
Nu skulle vi bara göra ett kort stopp innan vår förare styrde tillbaka mot Reykjavik. Vi närmade oss den mytomspunna vulkanen Hekla.
Vulkanen Hekla är Nordeuropas mest aktiva vulkan och hon (Hekla är en hon enligt islänningarna) hade sitt senaste utbrott i februari 2000. Hekla har varit en aktiv vulkan sedan 1000-talet.  Vulkanen är ca 1490 meter hög (höjden ändras givetvis vid utbrotten).
Hekla är även känt under namnet ”Häcklefjäll” där man förr trodde att häxorna höll till och som även var ingången till helvetet.

Den mytomspunna vulkanen Hekla.

Vi stannade till på ett lavafält med stelnad lava från Heklas senaste utbrott. Denna mäktiga vulkan är något som jag velat se sedan jag för första gången hördes talas om den.
Hekla var vacker med sin snöklädda topp och den kolsvarta lavan framför sig. Hon var verkligen mäktig och man är dum om man inte har respekt för denna heta kvinna. Jag plockade några lavastenar som souvenirer innan vi körde tillbaka till Reykjavik.

Jeepen som tog oss runt på Island.

Vi kom fram till Reykjavik runt 18.30 och vi var verkligen hungriga. Vi hade bra erfarenhet från restaurant Galileo och gick dit igen. Denna gång fick vi ett fönsterbord på övervåningen. Hela taket var täckt med över 700 små lampor som lyste från det svarta taket, som ett konstgjort himlavalv, wow!
Jag beställde in stekt lammfilé för 3320 ISK och Jessica fastnade för en hummerpizza för 2580 ISK. Kan låta som vansinne att beställa in en pizza för 270 kronor men den kom med åtta hummerstjärtar!
Min lammfilé smakade helt underbart (liksom all mat på Island tydligen). Man kan inte få annat än bra lamm när man tänker på att de är uppfödda på färskt gräs, rent vatten och utan några tillväxthormoner och stress ute i den friska isländska naturen. Sådant känns på smaken! Vi njöt av den underbara maten och stjärnhimlen ovanför...

Efter denna festmåltid gick vi till frälsningsarméns vandrarhem och ordnade med upphämtning med flygbussen. Detta skulle bokas kvällen innan. Klockan 05.00 skulle bussen vara utanför vandrarhemmets port. Vi tackade den trevliga tanten bakom disken och gick till mataffären. Vi var proppmätta men ville ha något att äta innan flyget gick. Vi försökte göra oss av med alla isländska mynt som vi hade samlat på oss, efter en vecka hade vi fickorna fulla. Isländska mynt är kul souvenirer då de istället för en massa kungar och presidenter föreställer olika fiskar och skaldjur.
Tillbaka på rummet packade vi våra väskor och förberedde så mycket som möjligt inför hemfärden, vi skulle upp 04.15, det är ju mitt i natten.

Alarmet på Jessicas mobiltelefon väckte oss och då det var ljust ute var jag rädd att vi försovit oss men kom i samma sekund på att vi befann oss på Island.
Flygbussen dök upp tio minuter för sent och körde oss till Hotel Loftleidir där vi köpte en enkel flygbussbiljett till Keflavik Airport.
Incheckningen gick mycket smidigt och vårt flyg lyfte prick 07.30 mot Köpenhamn. Därifrån tog vi bussen hem till Göteborg...

Om jag någon gång återvänder till Island ska jag definitivt hyra bil och ta mig runt på egen hand och förhoppningsvis kunna göra en avstickare till Grönland...

Tips inför Islandsresan;

• Ta med badkläder och shorts samt jacka och regnkläder. Island kan ha alla fyra årstider på samma dag och vädret växlar otroligt snabbt.
• Köp en öl. Öl var totalförbjudet på ön fram till den 1 mars 1989!

Jag framför vattenfallet Gullfoss.

 

Filmtips inför en resa tilll Island:

• A Little Trip to Heaven (2005): Försäkringsagenten Holt (Forest Whitaker) åker till Minnesota för att undersöka omständigheterna kring en mystisk bilolycka där man funnit en utbränd kropp. Kroppen identifieras men allt fler frågetecken dyker upp och Holt bestämmer sig för att stanna och ta reda på vad som verkligen har hänt.
  Islands karga vinterlandskap får föreställa Minnesota, USA.
• Borgriki/City State (2011): Isländsk actionthriller som utspelar sig i huvudstaden Reykjavik. Den serbiske småförbrytaren Sergej (Zlatko Krickic) gömmer droger i sin bilverkstad på uppdrag av en gangsterledare. Efter att drogerna stulits av en lokal pundare misshandlas Sergej och hans gravida hustru. Misshandelns leder till att Sergejs hustru får missfall. Sergej beslutar sig för att hämnas...
  Filmen är inspelad i Reykjavik på Island.
• Borgriki 2/Brave Men's Blood (2014): Uppföljaren till Borgriki (City State) från 2011.
  Den nyexaminerade isländske polismannen Hannes (Darri Ingolfsson) får ett tips om att hans chef inom narkotikaroteln är korrupt och samarbetar med knarksmugglare. Hannes är fast besluten att avslöja sin chef och till sin hjälp har han den kvinnliga polisen Andrea (Ágústa Eva Erlendsdóttir).
  Filmen är inspelad i Reykjavik.
• Bröderna Lejonhjärta (1977): Flera scener är inspelade på Island. Exempelvis får vattenfallet Gullfoss föreställa Karmafallet i Karmanjaka.
• Hrafninn flýgur/Korpen flyger (1984): Isländsk film om en irländsk man som söker hämnd efter att hans föräldrar dödats och hans syster kidnappats av vikingar.
• Hostel: Part II (2007): Badhusscenerna är inspelade på “The Blue Lagoon” på Island
• Interstellar (2014): I en nära framtid har jordens tillgångar börjat ta slut. Den tidigare ingenjören Cooper (Matthew McConaughey) arbetar, som så många andra på jorden, som bonde eftersom den döende jordens befolkning är i desperat behov av föda. Det visar sig att NASA har upptäckt ett maskhål i vårt solsystem och Cooper får i uppdrag att styra en rymdfärja genom maskhålet för att förhoppningsvis hitta nya planeter för människorna att befolka.
  Isplaneten i filmen, där Dr Mann (Matt Damon) finns, är filmad på och i närheten av glaciären Svínafellsjökull på Island.
• Land Ho! (2014): I denna dramakomedi får vi följa de två åldrande männen Mitch (Earl Lynn Nelson) och Colin (Paul Eenhoorn) på en resa på Island.
  I filmen förekommer isländska landmärken som exempelvis huvudstaden Reykjavik, vattenfallet Gullfoss, gejsern Stokkur och Landmannalaugar. Filmens slutscen är filmad på Blue Lagoon.
• Oblivion (2013): Denna science fiction-film utspelar sig på Jorden år 2077 efter ett krig mot utomjordingar. Dessa utomjordingar, Scavengers, förstörde under kriget månen vilket orsakade enorma jordbävningar och tsunamis som ödelade stora delar av Jorden. När Scavengers sedan attackerade Jorden svarade de överlevande människorna med att bekämpa dem med kärnvapen vilket har gjort Jorden obeboelig. De få överlevande människorna har nu startat en koloni på Saturnus måne Titan.
  Kvar på Jorden arbetar Jack Harper (Tom Cruise) och hans partner Victoria Olsen (Andrea Riseborough) med att underhålla bestyckade drönare som skyddar kraftverken som driver kolonin på Titan mot de få återstående utomjordingarna.
  Jack har återkommande minnesbilder om en mystisk kvinna trots att han fick sina minnen raderade fem år tidigare av säkerhetsskäl. Fler och fler frågetecken dyker upp och Jack börjar ifrågasätta sitt uppdrag...
  Islands vulkaniska landskap får föreställa Jorden år 2077. Några av inspelningsplatserna på Island är vattenfallet Dettifoss, vulkankratern Hrossaborg och bergsområdet Jarlhettur.
• The Secret Life of Walter Mitty (2013): Walter Mitty (Ben Stiller) är en dagdrömmare som brukar försvinna in i drömmarnas värld full med storslagna hjältedåd och hisnande action. Walter arbetar på tidningen Life som skall läggas ned. Walter ansvarar för negativet på bilden som skall pryda avskedsnumret. Negativet visar sig vara försvunnet och Walter ger sig ut på ett fantastiskt äventyr...
  Filmen är till största delen inspelad på Island. Nuuk Airport på Grönland är i själva verket Hornafjördurflygplatsen i Höfn. Stykkishólmur på västra Island får i filmen föreställa byn på Grönland varifrån Walter åker helikopter. Walter tvingas fly undan vulkanen Eyjafjallajökull som i filmen får ett våldsamt utbrott. Filmens mäktiga och underbara longboardscen bjuder på fantastiska bilder av Islands underbart vackra natur. Longboardscenen är inspelad längs vägen Seyðisfjarðarvegur i byn Seydisfjordur på östra Island. Vatnajökull på Island får föreställa både Himalaya och Afghanistan.
  Missa inte den svenske musikern José Gonzales underbara och stämningsfulla låtar i filmen...
• Prometheus (2012): År 2089 upptäcker några forskare ledda av Elizabeth Shaw (Noomi Rapace) att mönster föreställande samma stjärnkarta hittats vid flera utgrävningar på Jorden. Trots de stor avstånden mellan fyndplatserna samt att det skiljer flera hundra år mellan mönstren är gjorda är de identiska. Detta tar forskarna på en utomjordisk expedition i jakten på vårt ursprung, en expedition som tar dem till universums allra mörkaste hörn... Flera scener är filmade på Island, bland annat inledningsscenen som är inspelad vid vattenfallet Dettifoss. Även vulkanen Hekla förekommer i filmen.