Japan är ett resmål som har lockat mig i flera år. Landet har rykte om sig att vara ett av världens absolut dyraste resmål. Men det går faktiskt att resa i och uppleva landet utan att spendera en förmögenhet, många varor har till och med lägre pris än i Sverige. Däremot är priserna i Tokyo i regel dyrare än i övriga Japan och de flesta resenärer och turister hamnar i just Tokyo. Det som faktiskt är betydligt dyrare i Japan än i Sverige är framför allt priserna på hotell och transporter. Lyckas man bara hitta billigt boende (och det finns) så behöver Tokyo inte vara mycket dyrare att turista i än exempelvis New York, London eller Stockholm.

Tisdag 4 april 2006 var det dags för avfärd. Jag tog flygbussen ut till Landvetter flygplats, som så många gånger tidigare. Incheckningen till Lufthansas flight LH 3041 till Frankfurt gick smidigt. I Frankfurt bytte jag plan till flight LH 710 för fortsatt färd mot Tokyo, Japan.
Flygresan från Frankfurt till Tokyo tog nästan elva timmar. Planet flög bland annat över Sibirien. Landade klockan 07.30 lokal tid på Narita International Airport, Terminal 2. Japan ligger sju timmar före oss i Sverige (när vi har sommartid, annars åtta timmar).

Från gaten åkte jag förarlöst tåg in till flygplatsens huvudbyggnad. Sedan fick jag stå i en lång kö till passkontrollen. Efter drygt 20 minuter blev det min tur att kliva fram till luckan och visa upp mitt pass för en japansk passpolis. Min ryggsäck kom glidandes på rullbandet efter knappt en minut. I tullen frågade en kvinnlig gränspolis vad jag hade för syfte med mitt besök i Japan och efter det var jag så äntligen i Japan ”på riktigt”... Det kändes bra att befinna sig i Asien igen. Det var nio år sedan sist…

Welcome to Japan, Daniel-san!

Flygplatsen ligger i Narita, ca 6 mil från Tokyo. Det finns flera alternativ för den som vill ta sig från flygplatsen in till centrala Tokyo, exempelvis flera tåglinjer, buss och taxi. Det smidigaste och billigaste alternativet är att åka tåg. Tåget är också betydligt snabbare och billigare än både buss och taxi och det bästa av allt, man slipper rusningstrafiken. Glöm taxi om du inte vill betala en bra bit över 1000 kronor.

Tokyo

Jag tog tåget in till stationen Katsutadai, en enkelbiljett kostade 560 yen (knappt 40 kronor). Därifrån bytte jag till tunnelbana för vidare transport till stationen Kayabacho. På tunnelbanan satt folk och sov, läste mangatidningar eller pillade med sina mobiltelefoner. Tunnelbanevagnen var full med reklam i fruktansvärda färger. Från stationen var det bara två minuters promenad till mitt hotell Kayabacho Pearl Hotel som jag hade förbokat på Internet hemifrån. Hotellet ligger i affärsdistriktet Kayabacho och kostade 455 kronor per natt, då ingick en enkel frukost. Hotellet var ett typiskt "Business men-hotel", ett hotell med enkelrum avsedda för affärsmän.
Incheckningen var inte förrän klockan 15.00 så jag lämnade in min ryggsäck i receptionen så länge.

Det började regna och det är aldrig kul... Slängde på mig min regnjacka och med mitt paraply i högsta hugg började jag utforska denna enorma metropol.

Tokyo by night.

Japan är ett örike och den största ön heter Honshu, där de största städerna som Tokyo, Kyoto och Osaka ligger. Tokyo är som bekant Japans huvudstad. Tokyo har ungefär 12 miljoner invånare så man behöver inte känna sig ensam. Tokyo med sina förorter är världens absolut största metropol med cirka 34 miljoner invånare, otroligt - 34 miljoner...

Staden är byggd runt flera olika centrum som under åren har vuxit ihop till ett. Detta gör att man aldrig befinner sig mitt i centrum då Tokyo har flera centrum. Avstånden mellan de olika stadsdelarna är långa men med tunnelbanan (Metro) tar man sig smidigt fram i den enorma staden. Tokyo hette ursprungligen Edo och var från början ett enkelt fiskeläger. År 1868 förlades styret från Kyoto till staden som då fick namnet Tokyo (Östra huvudstaden). År 1923 förstördes stora delar av Tokyo av en stor jordbävning och 140 000 människor dog. Under andra världskriget bombades staden svårt. Nu är Tokyo en av världens mest moderna städer och en stad som många människor drömmer om att en gång få besöka...

Stadsdelen Ginza med sina dyra varuhus
och gigantiska reklamskyltar.

Jag tog tunnelbanan till stadsdelen Ginza där jag kikade i de dyra affärerna och varuhusen. Ginza är Tokyos främsta shoppingdistrikt. Här finns märkesboutiquer, fina restauranger och caféer där en kopp kaffe kostar över 1000 yen. Ginza har bland världens dyraste tomtpriser, mitt i Ginzas centrum ligger priset på över 10 000 000 (tio miljoner!) yen per kvadratmeter! Tio miljoner yen är ca 700 000 kronor... Det blir många koppar kaffe det, även om varje kopp kostar 1000 yen.
Ginza var den av Tokyos stadsdelar som jag hade hört mest om innan jag reste hit och det var precis så som jag hade fått det beskrivit för mig; Massor med folk, svindyra varuhus och helgalen shopping...

Runt korsningen Yonchome lyste neonskyltar och gigantiska TV-skärmar ikapp på de stora varuhusen Mitsukoshi och Wako. Just klocktornet från 1932 på Ginza Wako har blivit något av en symbol för Ginza. Här säljs smycken och juveler och här finner man herrklockor med prislappar på över en miljon kronor.
Jag besökte en leksaksaffär med fem våningar fullproppade med nästa generations ersättare för Pokémon och Hello Kitty. Riktigt kul att titta på alla udda, nya och konstiga leksaker.

Hello Kitty syns överallt i Japan.

Det började kurra i magen och vad passade inte bättre att äta som förstagångsbesökare i Tokyo än sushi?
I Japan finns speciella sushirestauranger (kaiten sushi) där maten kommer åkande på ett löpande band. Sushin ligger på tallrikar med olika färg och mönster vilket innebär olika prisklasser. Man slår sig ner och väljer de tallrikar man finner mest frestande. Sedan räknar en servitris ihop priset av de tallrikar man använt, enkelt och smidigt.
Jag besökte löpandebandrestaurangen Kasu i Ginza. Jag beställde in en skål med ris och tjocka skivor tonfisk för 1000 yen (70 kronor). Priset på tallrikarna som långsamt åkte förbi mig varierade mellan 120 och 520 yen (8,50 och 36,50 kronor). På varje tallrik ligger två sushibitar. Jag blev frestad att pröva yellow tail och bläckfisk, varje tallrik kostade 210 yen. Vid min plats fanns en kran för varmt tevatten och en skål med gari (inlagd ingefära). Isvatten serverades till maten och var gratis. På i stort sätt alla restauranger och matställen tillhandahålls våtservetter. Du ska tvätta händerna innan du ska äta, inte efter.
I Japan finns mängder av oskrivna regler som är omöjliga för en förstagångsbesökare att veta och allra minst förstå. Exempelvis är det helt i sin ordning att sörpla ljudligt på nudelrestaurangen…

I Japan ger man aldrig någonsin dricks, detta anses oförskämt. Det pris som står på notan är alltså den summan man ska betala, mycket praktiskt.

Sushi är antagligen det första man tänker på när man nämner japansk mat. Sushi är det sura riset som är kokt i vinäger och socker och alltså inte den råa fisken som i regel serveras till sushi. Rå fisk heter sashimi i Japan. Sushi kommer i flera olika former; allra vanligast är nigiri sushi som består av små avlånga risbollar med bitar av skaldjur eller fisk på toppen, norimaki är sushirullar inlindade i sjögräs och chirashi sushi är små strutar/koner av sjögräs fyllda med ris och skaldjur eller fisk.

Nedan kommer en liten ordlista så att du åtminstone har en liten aning om vad du beställer in:

Sushi:

Magura = tonfisk
Shake = lax
Ika = bläckfisk
Tamago = ägg
Hamachi = Yellow Tail (fisk)
Ebi = jätteräka
Amaebi = små räkor
Hotategai = mussla
Uni = sjöborre
Ikura = laxrom
Anago = havsål
Toro = tonfisk (den fetaste biten)
Tobiko = flygfiskrom
Hirame = Piggvar

Tillbehör:

Shoyu = soja
Wasabi = grön japansk pepparrot (mycket stark!)
Gari = inlagd ingefära

En praktisk detalj jag fort upptäckte var att i de flesta restaurangfönster fanns plastkopior av maträtterna uppställda. Perfekt för en västerlänning med begränsad kunskap i japanska som mig själv. Bara att titta på vad som ser godast ut och beställa! En japan berättade senare för mig att sådana plastkopior av exempelvis pizza och sushi är populära att ha hemma som prydnad men att de var riktigt dyra.

Efter maten gick jag ut i regnet igen. Besökte en Pradabutik i området. Då inga plagg eller accessoarer i butiken var utmärkta med prislappar kunde man bara gissa sig till priserna.

I affärer, banker, hotell och varuhus får man inte ta med sig sitt regnvåta paraply in utan istället förses man med en avlång plastpåse att trä över sitt paraply. Risken är annars att det blir halt på golven. Denna uppfinning fick snart namnet ”paraplykondom” av den skojfriske gossen från Göteborg...

Paraplytork.

Låsbar paraplyförvaring.

Regnet envisades med att vräka ner och jag kryssade mellan butiker och varuhus. Jag fortsatte längs med Harumi Street och kom fram till Sony Building precis i korsningen Sukiyabashi med sina sex övergångsställen varav två går rakt igenom korsningen!

Korsningen Sukiyabashi med sina sex (!) övergångsställen...

I Sony Building finns förutom affärer, caféer och restauranger även Sony Showroom där man kan få se och granska de allra senaste mobiltelefonerna, videokamerorna, TV-skärmarna och datorerna från Sony.

Jag gick omkring en bra stund på Tokyos regnvåta trottoarer innan jag åkte tunnelbana tillbaka till mitt hotell. Jetlagen började ta ut sin rätt nu, jag hade huvudvärk och var trött efter mina långa promenader. Jag checkade in och tilldelades rum 901, näst längst upp i det tio våningar höga hotellet. Till skillnad från många andra storstäder i Asien finns det här gott om enkelrum då många affärsmän besöker staden.
Rummet var pyttelitet men hade ändå plats för ett litet skrivbord och en enkelsäng. I det lilla badrummet fanns en WC-stol och ett minimalt badkar, allt i beige hårdplast. TV:n hade tolv kanaler samt ett par sport- och porrkanaler som kostade extra. Fick försöka klara mig utan amerikanska wrestlingmatcher och japansk porr...

Japan har andra eluttag än vad vi har i Sverige. Dessutom är spänningen helt annorlunda (110V) så försäkra dig om att dina elektriska prylar verkligen fungerar i Japan. Annars får du packa ner en transformator/ spänningsomvandlare. Jag hade sådan tur att båda laddarna till mina digitalkameror fungerade men en stickkontaktsadapter krävs oavsett. En universaladapter som fungerar i de flesta länder kostar runt 100 kronor.

Jag duschade av mig resdammet och bytte om till traditionsenlig yakuta (japansk morgonrock som finns att tillgå på alla hotellrum i Japan). Jag tog en tupplur på ca en timme på rummet innan jag gick ner i lobbyn för att skicka några e-mail. Att låna hotellets dator kostade 200 yen för 30 minuter.
Det slutade regna och jag gick runt i området runt hotellet för att få lite lokalkännedom. Jag bestämde mig för att åka till stadsdelen Roppongi. Köpte ett tunnelbanekort som var laddat med 1000 yen (70 kronor). Varje gång man sedan matade in det i tunnelbanespärren drogs biljettsumman automatiskt från kortet, mycket smidigare än att köpa enkelbiljetter hela tiden.

Att åka tunnelbana i Tokyo: Första gången man ser en karta över tunnelbanelinjerna i Tokyo får man en mindre chock. Det ser ut som en hög med olikfärgade spaghettisträngar huller om buller men efter en stund kommer man underfund med hur det fungerar.
De olika tunnelbanelinjerna har varsin egen färg samt en latinsk bokstav och varje station på linjen har, förutom sitt stationsnamn, även ett nummer. Exempelvis har stationen ”Roppongi” som korsas av de två tunnelbanelinjerna E (Oedo line) och H (Hibiya Line) stationsnamn H04 och E23 då Roppongi är station nummer 4 på linjen Hibiya och station nummer 23 på linjen Oedo.
Ett tips är att kika på stationskartorna eller stationsskyltarna på perrongen. Där står förutom stationsnamnet på japanska och med latinska bokstäver även namnet på den föregående stationen och en pil som markerar vilket håll tåget åker och vad den kommande stationen heter.
Krångligt? Man får kläm på det redan första dagen...

Fullpackad tunnelbanevagn i Tokyos Metro.

Det var mörkt när jag kom fram till Roppongi men hela området lystes upp av gigantiska neonskyltar och TV-skärmar som visade reklam.
Det är i Roppongi man hittar de dyraste nattklubbarna, barerna och restaurangerna. Jag passerade Hard Rock Café och andra ”ickejapanska” företeelser såsom Starbucks Coffee och McDonald's.

Besökte en arkadhall i Roppongi med mängder av spel. Jag märkte snabbt vilka spel som var populärast. Vissa spelare hade med sig mat och dryck vid sitt favoritspel och jag kunde bara gissa hur mycket tid (och 100-yen mynt) som de spenderat. Spelet Virtua Fighter 4 samlade en stor skara åskådare och jag fick berättat för mig att det finns speciella minneskort man kan köpa till spelet. Detta kort kan man sedan stoppa in i arkadspelet och på kortet spara speldata, high scores m.m.
På Mario Kart Arcade Grand Prix kan man utmana sina kompisar i biltävling och den som vill spela på en trumsimulator kan pröva Drum Mania V2. Den enorma travsimulatorn Star Horse 2: New Generation lockade flera spelare. Själv mejade jag ner zombies i The House of the Dead 4.

På håll såg jag det ruskigt fula skrytbygget Tokyo Tower. Detta torn är en kopia av Eiffeltornet i Paris men är med sina 333 meter nio meter högre än originalet. Personligen tycker jag det är så fantasilöst att bygga ett torn som är så likt originalet, varför inte bygga ett 333 meter högt torn med ett helt eget utseende? Nåväl, tornet stod i alla fall klart 1958.
Tokyo Tower må vara fult men plötsligt stod jag under denna orangefärgade (av alla färger i världen väljer de just orange!) konstruktion. Hur mycket jag än kämpade emot stod jag plötsligt framför biljettluckan och köpte en specialbiljett (en vanlig biljett räckte inte tydligen) för 1420 yen (knappt 100 kronor) som gav tillträde till observatoriet (Main Observatory) på 150 meters höjd och till det översta observatoriet (Special Observatory) på 250 meters höjd. Tog hissen upp till 150 meters höjd. En ung tjej som skötte hissen bugade och hälsade mig välkommen in i hissen och bugade när jag lämnade den.
Jäklar, vilken utsikt! Tokyo tar ju aldrig slut...
Här fanns ett café och souvenirshop. Tog hissen ytterligare 100 meter upp och utsikten här var än mer slående än på 150 meters höjd. Efter att ha fotograferat denna imponerade vy över Tokyo åkte jag ner igen.

Det 333 meter höga Tokyo Tower.

För den som vill spara en hundring kommer här ett tips; Om man åker till Shinjuku kan man åka upp helt gratis i en av de höga skyskraporna där. Man får precis lika bra utsikt som från Tokyo Tower...

På bottenplanet av Tokyo Tower ligger flera restauranger, affärer men även ett vaxkabinett och Guinness World Records Museum Tokyo. På utsidan kikade jag in i vaxkabinettet och de figurer jag såg var riktigt dåligt gjorda och inte ett dugg lika de kändisar de skulle föreställa.
Jag köpte en glass på Baskin-Robbins, en glasskedja från USA med fantastiska glassmaker. En stor strut med tre kulor glass, grädde, jordgubbar och chokladsås kostade 399 yen (28 kronor). Efter den sagolikt goda glassen promenerade jag tillbaka till Roppongi.

Trots att det började bli sent på kvällen och jag hamnade i flera skumma gränder kände jag mig aldrig ängslig för att bli rånad eller påhoppad. Tokyo hör till ett av de säkraste resmålen i världen. Trots att alla påstås kunna karate och lär sig rundsparkar när de ligger i mammas mage så är risken att råka illa ut minimal. Att bli rånad på sin digitalkamera eller mobiltelefon är mycket liten, kan bero på att även om du köpte din mobiltelefon veckan innan resan så är den antik när du landat i Japan. Som alltid gäller givetvis sunt förnuft... Jag såg heller ingen skadegörelse eller klotter under min vistelse i Japan.

Japan och Tokyo i synnerhet är rykte om sig att vara ett av de dyraste resmålen i världen men det går att få god och billig mat även här. Jag klev in i en av snabbmatskedjans Yoshinoyas restauranger. Här kan man exempelvis få en djup skål med gyudon (ris och kött) för 380 yen (knappt 27 kronor). Rosaröd ingefära och isvatten ingick i priset. Yoshinoya är mycket populära bland japaner men även en och annan gaijin (västerlänning) hittar hit. Åkte tunnelbana tillbaka till hotellet och försökte sedan bota min jetlag genom att sova ett par timmar.

Jag gick upp klockan 04.30 följande morgon och tog tunnelbanan två stationer till Tsukiji. Där var det bara att följa strömmen av japaner på väg till arbetet och sömniga gaijins på väg till fiskemarknaden i Tsukiji. Tsukiji Fish Market är den största fiskmarknaden i världen och hit anländer dagligen runt 2500 ton fisk och skaldjur varje dag! Se upp för truckar och andra fordon. Detta är en arbetsplats och det är du som ska flytta på dig. Var där tidigt, gärna innan 05.30 då tonfiskauktionen börjar.

Gigantiska blåmusslor och färgglada bläckfiskar på Tsukiji Fish Market.

Resten av staden verkade sova vid den här tiden men här var det full rulle. Jag kryssade mellan konstiga truckar och kärror. Passerade flera små försäljningsstånd som sålde gigantiska musslor, jätteräkor, krabbor, bläckfiskar, ålar och fiskar som jag inte visste fanns. Men det var själva tonfiskauktionen som lockade mig. Egentligen har turister inte tillträde till auktionen men håller man sig bara bakom de med rep avskilda ytorna och inte är i vägen är man välkommen. Att fotografera med blixt var tydligen inte så populärt, så låt bli.

Frusna tonfiskar på fiskeauktionen i Tsukiji Fish Market.

De frusna tonfiskarna låg på rad i en gigantisk hangar. Tonfiskarna påminde mig om bomber som väntade på att bli lastade på ett bombplan. Hela tiden sprang män omkring med vassa skäror och kände på fiskköttet och kontrollerade färskheten. När auktionen väl började utspelades ett skådespel som jag förstod mycket lite av. En man rabblade fraser utan avbrott och gjorde anteckningar i några papper. Mittemot honom på en avsats stod män och gjorde tecken. Jag gick runt i fiskmarknaden och fortsatte att titta på alla havets läckerheter och vissa saker som jag inte skulle äta ens under pistolhot.

Tonfisk styckas och delas upp för försäljning.

Solen började gå upp mellan de höga husen som omgav marknaden och det var dags för frukost. Vad passar inte bättre än att äta skaldjur och sushi? Färskare sushi än den som säljs i restaurangerna runt Tsukiji Fish Market är svår att finna. Först stannade jag till vid ett försäljningsstånd som sålde Tempura Udon (nudelsoppa med friterade jätteräkor) för 950 yen. Maten smakade underbart och jag fortsatte nu till en av sushirestaurangerna som öppnade klockan 07.00. Jag steg in i den tomma restaurangen och de två kockarna bugade och sa i munnen på varandra: Irrashaimase! (välkommen). Jag fick en meny med engelsk text under de utförliga bilderna av de olika maträtterna. Jag beställde bl.a. tonfisk (fatty tuna) som i regel är dubbelt så dyr som de övriga rätterna men smakar otroligt gott, sjöborre (sea urchin) och blå marlin. Notan slutade på 1212 yen (85 kronor).

Två kockar tillreder Tempura Ebi, friterade jätteräkor.

Från Tsukiji åkte jag tunnelbana till Ueno Park, sju stationer norrut. Ett av huvudskälen till varför jag åkte till Japan just denna tid på året var att det är mitt under sakura (körsbärsträdsblomningen). Det här med sakura tar japanerna på största allvar och firar de vackra körsbärsträdens blomning med utomhusfester under träden. Själva firandet kallas för hanami och kan enklast översättas med ”blomsterskådning”.
När blomningen börjar i de södra delarna av landet och sakta drar sig uppåt rapporteras allt på TV. Japanska nyhetsprogram har t.o.m. prognoser för blomningen. När man ser den vackra körsbärsblomman i full blom förstår man genast varför den är utsedd till Japans nationalblomma.

Körsbärsträd i full blom.

Körsbärsträden i Uenoparken lyste i rosa och vitt och jag förstod varför sakura är så stort här i Japan. Jag vill inte låta fjollig men blommande körsbärsträd är otroligt vackra...
Solen sken genom träden och parken var gles på besökare. Uenoparken är från 1868 och här finner man bl.a. Tokyo National Museum, the Orient Museum och the Tokyo Metropolitan Fine Art Gallery.Utanför templet Benten-do stod en man och gjorde sin morgongymnastik. Jag fortsatte längs med den stora dammen Shinobazuno-ik där man kan hyra små trampbåtar formade som svanar. Jag kom fram till grindarna till Ueno Zoo, mest känt för sina jättepandor från Kina. Ueno Zoo grundades 1882 och är japans äldsta zoo. Här finns över 460 olika arters djur. Tyvärr öppnade de inte förrän klockan halv tio och klockan var inte ens åtta... Synd, det hade varit värt 600 yen att få se livs levande pandor. Jag gick tillbaka under körsbärsträden till Ueno Station där jag skulle ta tunnelbanan två stationer till stadsdelen Akihabara.

Den ökända rusningstrafiken var i full gång. Det cirkulerar bilder på Internet där tunnelbanevakter i Tokyo pressar in personer i en överfull tunnelbanevagn. Detta är sant!
I Tokyo resonerar man att ”det finns alltid plats för en till, eller två...”! Tur att jag bara skulle åka två stationer då jag stod pressad i detta hav av japaner. Jag kunde inte röra mig många centimetrar. Halvvägs mellan två stationer kom jag på mig själv med att fundera på vad som skulle hända om det skulle börja brinna ombord eller om tåget skulle krocka. Mycket olustigt och jag var lättad när jag kom upp på markplan igen...

Akihabara (eller ”Akiba” om du vill låta som du varit i Tokyo en längre tid) är Tokyos elektronikstadsdel och här finns i stort sett allt som antingen går på batterier eller har en elsladd. Priserna är inte alltid lägre här än i exempelvis Singapore eller Hongkong men det man shoppar här är man definitivt först med. Här säljs det allra senaste. Akihabara kallas även för Electric Town.
Jag är i Akihabara... Jag är i paradiset...

När det stora elektronikvaruhuset Yodobashi-Akiba öppnade sina portar hängde jag på låset. Yodobashi-Akiba är som en blandning av El-Giganten och SIBA fast här har man över 600 000 olika artiklar att välja på, fördelade på sex våningar. På entréplanet såldes hundratals olika mobiltelefonmodeller, varav de flesta helt okända för oss i Europa.

Japansk mobiltelefon med inbyggd färg-TV!

Mobiltelefoner på långa rader. Fungerar dock ej i Sverige...

Japanska mobiltelefoner, keitai (japanska ”att bära”), är oftast av vikbar typ. I Japan skickar man inte SMS (det är sådant man gjorde på stenåldern) utan man e-mailar varandra och kan då bifoga bilder och videoklipp. De allra senaste modellerna jag såg hade inbyggd TV. Synd att de japanska telefonerna inte fungerar i Sverige...

På de övriga våningarna såldes 70-tums plasma TV-apparater, de allra senaste spelen till både TV-spel och PC, digitalkameror m.m. Hamnade på klockavdelningen på tredje våningen där jag köpte en present till min flickvän. Bad att få klockan inslagen och den blev inslagen minsann, med flera lager presentpapper och en konstgjord blomma som dekorering. Shoppade lite i området men gjorde inga större fynd. Efter all elektronik och shopping sökte jag nu lite andlig ro. Tunnelbanan tog mig till Asakusa (slutstationen på den orangefärgade Ginza Line).

Asakusa är en stadsdel i nordöstra Tokyo där man finner ett av japans mest kända buddisttempel - Sensoji (även känt under namnet Asakusa Kannon Temple). I Asakusa finns inga skyskrapor och stadsdelen är betydligt mer ”laid back” än exempelvis Ginza, Roppongi och Shibuya.
Från stationen gick jag genom shoppingarkaden shinnakamise med sitt glastak, perfekt att handla i en regnig dag. Jag passerade genom Kaminarimon (Thunder Gate) med de två gudarna Fujin, vindens gud, och Raijin, åskguden, på varsin sida. På andra sidan porten börjar den 250 meter långa shoppinggatan Nakamise kantad med souveniraffärer och rosa körsbärsblommor (i plast!). Nakamises historia sträcker sig från sent 1600-tal då de personer som gjorde rent i templet fick tillåtelse att öppna små butiker i området. I dagsläget finns här ca 90 butiker. Jag tittade in i ett par butiker och de flesta sålde samma saker; solfjädrar, katanor (samurajsvärd) av sämsta tänkbara kvalité, ätpinnar m.m. Det var mycket folk, mest turister, och jag armbågade mig fram till den två våningar höga porten Hozomon (Treasure Gate). Här förvaras för buddismen viktiga dokument och skatter. Porten totalförstördes under flygbombningarna 1945 och det man ser idag är en rekonstruktion från 1964. Porten är prydd med två jättelanternor i rött rispapper.

Shoppinggatan Nakamise som leder till
Asakusa Kannon Temple.

Snett till vänster om Hozomon står en fem våningar hög pagod vilket är den högsta pagoden i östra Japan.
Jag kom sedan fram till Sensojitemplet (Asakusa Kannon Temple) från år 645 vilket gör det till det äldsta templet i Tokyo. Templet är byggt till ära för Kannon, barmhärtighetens gudinna. Enligt en legend fann två bröder en staty av Kannon i Sumidafloden år 628. Varje gång de slängde tillbaka statyn i vattnet visade den sig igen.

Framför Sensojitemplet står en stor ”rökelsebrunn”. Här bränner man rökelse och den tjocka röken ska man sedan vifta över sig som en del i en rengöringsritual. Tydligen ska man buga och klappa händerna två gånger innan man stiger in i Sensojitemplet, något som jag missade...
I templet fanns ett stort altare täckt med bladguld och skyddat med ett gallernät som omöjliggjorde bra fotografier. Jag trängdes med folk ett tag innan jag gick vidare. Passerade små miniatyrtempel i tempelområdet och hamnade efter ett par hundra meter framför nöjesparken Asakusa Hanayashiki. Inträdet var på 900 yen och det var i värsta laget. Nöjesparken är mindre än en fotbollsplan och allt är ihoptryckt. Den enda attraktionen som lockade var berg-och-dalbanan med det fantasifulla namnet ”Roller Coaster”... Jag gick bara snabbt igenom nöjesparken innan jag ledsnade.

Från Asakusa åkte jag tunnelbana till stationen Otemachi. Otemachi är knutpunkt för hela fem tunnelbane-linjer och den största stationen i Tokyo. Denna gång var mitt mål kejsarpalatset i Tokyos hjärta. Solen sken från den klarblå himlen som skymtade mellan de höga skyskraporna. Jag hamnade mitt i lunchen för tusentals kostymklädda affärsmän, en och annan kvinna syntes i havet av mestadels svarta kostymer.
Att som man smälta in i Tokyo: Klä dig i mörk kostym, svarta lågskor, vit skjorta och en ful slips. Klart!

Japanska affärsmän i lunchrusningen.

Framför en enorm kontorsbyggnad delades gratisprover ut för en ny glassort. Glass är gott och gratis är gott, vilken underbar kombination! Med en gratisglass i truten fortsatte jag mot kejsarpalatset (Kokyo). Den breda vattenfyllda vallgraven omgavs av en brant stenmur och ovanpå den en kritvit mur, mycket vackert. En stor del av palatsområdet är öppet för besökare, bl.a. Kokyo Higashi Gyoen (East Garden) med sin stora öppna park omgiven av körsbärsträd. Själva kejsarpalatset är givetvis stängt för besökare så att kejsaren Akihito och hans familj får lite privatliv. Men två gånger finns det möjlighet att se palatset och även kejsaren på närmare håll, nämligen på nyårsdagen och den 23 december (kejsarens födelsedag). Var förberedd på att trängas dessa datum...
Palatset byggdes 1888 och förstördes senare under andra världskriget men återuppbyggdes.
Tidigare låg här slottet Edo (Edo är Tokyos tidigare namn), vilket styrdes av Tokugawa-shogunatet fram till år 1867.

Meganebashibron med Kejsarpalatset (Kokyo) i bakgrunden.

Jag gick över bron som ledde över vallgraven till Otemon Gate. Det kostade inget att besöka palatsområdet men i en lucka fick jag en plastbricka med ett nummer på. Denna bricka skulle jag sedan återlämna på vägen ut. Ett enkelt sätt att hålla koll på hur många besökare som befann sig i området.
Jag beundrade de höga och branta försvarsmurarna och slogs av hur stort palatsområdet var. Jag bredde ut min jacka och satte mig under ett blommande körsbärsträd för att vila mina fötter. Det var en populär plats jag funnit för snart slog sig flera personer ner alldeles i närheten. Några hade picknick, andra satt bara och njöt av det fina vädret. Gick vidare och kom fram till en utsiktsplats där man verkligen uppfattade kontrasten mellan den grönskande lugna parken och de höga skyskraporna på andra sidan vallgraven.

Jag gick ut från palatsområdet och fortsatte längs med vallgraven tills jag hamnade framför Meganebashibron varifrån man skymtar kejsarpalatset. Jag tog några foton innan jag gick mot stadsdelen Ginza som ligger knappt en kilometer från palatsområdet. Jag gjorde en ”omtagning” av de bilder som jag hade tagit dagen innan i Ginza, då regnade det men nu sken solen och bilderna blev betydligt bättre. Jag avskyr regn när jag ska fotografera!

Från Ginza åkte jag tunnelbana västerut till stadsdelen Shibuya, vilken är den klart livligaste och färgstarkaste av Tokyos 23 olika stadsdelar. Jag klev ut från Shibuya Station och besökte varuhuset Tokyu Plaza mittemot stationsbyggnaden. Därifrån fortsatte jag sedan vidare till statyn av hunden Hachikô, vilket är den mest populära mötesplatsen i hela Tokyo. Statyn restes till minne av Akitahunden Hachikô vars ägare varje dag åkte tåg från jobbet till Shibuya Station. Hans trogna hund Hachikô väntade på honom varje eftermiddag utanför stationen. När ägaren avled fortsatte Hachikô att vänta utanför stationen. Hachikô fortsatte att komma till stationen i flera år och väntade på sin ägare som aldrig dök upp. Historien har bland annat blivit film, Hachikô monogatari från 1987 samt den amerikanska versionen Hachiko: A Dog's Storyfrån 2009 med Richard Gere. (Jag har sett en staty rest till minnet av en hund med en liknande historia i Krakow, Polen).

Statyn över hunden Hachiko.

Runt statyn stod massor med personer och väntade på någon de bestämt träff med. Ett stenkast från statyn av Hachikô ligger övergångsstället Shibuya Crossing som tros vara en av de livligaste i hela världen. Hundratusentals personer använder övergångsstället varje dag. Jag instämmer med Sven Jerrings idag klassiska uttryck; -Japaner, japaner, överallt japaner!

Japaner, japaner, överallt japaner...

Varuhusen runt korsningen är prydda med reklamskyltar och gigantiska TV-skärmar. Jag besökte ett par av varuhusen, bl.a. Shibuya 109, som är en tio våningar stor galleria med över hundra butiker med enbart tjejkläder. Jag var på jakt efter en present till min flickvän och priset på en enkel t-shirt skrämde mig. De flesta butikerna hade fyndhörnor där man kunde hitta kläder till relativt vettiga priser men de var få...

Shibuya 109 var fullt med japanska tonårstjejer klädda i de näst senaste modekläderna på jakt efter de allra senaste modekläderna. Det är här man hittar de trendigaste och hippaste kläderna i hela Japan. Det var svårt att urskilja de anställda i butikerna från de tjejer som var kunder. De såg alla nästan likadana ut; klädda i högklackat eller boots, korta kjolar eller tighta byxor, massor med smink, blonderat hår och brun-utan-sol-kräm...
Jag trängdes en stund med dessa kloner medan jag kikade efter en bra present.

Shibuya Crossing...

Knappt fem minuters promenad från Shibuya 109 ligger skivbutiken Tower Records. Detta är världens största skivaffär, åtta våningar fullpackade med cd-skivor, dvd-skivor, musiktidskrifter och böcker.
Efter en rundtur genom alla våningarna på Tower Records fortsatte jag att utforska Shibuya. Denna stadsdel är den klart häftigaste i hela Tokyo. Enorma varuhus avlöste varandra och det var människor precis överallt. Tittade in i en Disney Store där de sålde allt mellan himmel och jord föreställande Disneyfigurer. Solen gick ner och jag fortsatte att vandra omkring planlöst i området tills jag tröttnade.
Åkte tunnelbana tillbaka till mitt hotell. Jag såg på klockan och räknade ut att jag varit ute i fjorton timmar... Jag hoppade över middagen och lade mig tidigt.

Det hade hunnit bli fredagen den 7 april 2006. Efter en varm morgondusch gick jag ner till hotellrestaurangen för att äta frukost. Det bjöds på både japansk och västerländsk frukostbuffé. Givetvis lockade det med japansk frukost. Jag är långt ifrån äckelmagad men de fermenterade sojabönorna (natto) i buffén hör till det vidrigaste jag någonsin smakat på. Det bildades långa strängar när man åt vilket tog en evighet att bita av. Jag högg in på den rökta ålen, köttbullarna och prinskorven istället. Kul med lite julbordskänsla i april och i Tokyo dessutom...

Planen för dagen var att åka tåg till Nikko och se på vackra tempel för att senare åka vidare till Kyoto. Jag frågade i receptionen varifrån tåget till Nikko skulle avgå (det finns flera olika tågstationer i Tokyo att välja mellan beroende på vart i landet man skall åka). De tre unga tjejerna i receptionen letade information bland broschyrer och tidtabeller i en halv evighet men jag fick till slut reda på att tåget till Nikko skulle avgå från Ueno Station. Jag checkade ut och efter bara ett byte med tunnelbanan kom jag fram till Ueno Station.

En fördel med att vara utländsk resenär och besökare i Japan är att man får privilegiet att köpa ett så kallat. Japan Rail Pass. Detta pass ger innehavaren rätt till obegränsade resor på alla tåg som körs i Japan Rails regi (gäller även på de tunnelbanelinjer som körs av Japan Rail). Lägg märke till att detta pass inte kan köpas på plats i Japan, det kan endast köpas utanför landet.
JR Passet finns som 7, 14 eller 21 dagars pass. Det finns två klasser på passet; Ordinary (motsvarar 2:a klass) och Green (motsvarar 1:a klass).
Jag hade beställt ett 7-dagars JR Pass (Ordinary) för 2020 kronor (28 300 yen) genom Japanspecialistens hemsida (www.japanspecialisten.nu). Efter knappt en vecka fick jag hemskickat ett intyg på ett JR Pass, detta intyg skulle jag sedan växla in på ett Travel Service Center som finns på de större järnvägsstationerna i Japan.
Jag kom fram ett par minuter innan de öppnade på Ueno Stations Travel Service Center. Prick klockan 10.30 öppnade de glasdörrarna. Jag lämnade in mitt intyg och fick vänta ett par minuter. Shania Twain spelades i högtalarna och till sist fick jag mitt JR Pass. Jag fick även veta när tåget till Nikko skulle avgå och från vilket spår.

Min ryggsäck lämnade jag i ett förvaringsskåp på stationen. Det kostade 500 yen (35 kronor). Jag skulle för första gången i mitt liv åka med japanskt snabbtåg, Shinkansen (Bullet Train). Det närmaste ett Shinkansentåg jag varit tidigare har varit ett svenskt X2000. X2000 är omodernt, år 2000 var ju evigheter sen...
Shinkansen betyder ”nya huvudlinjen” på japanska och syftar på linjesträckningen, inte på själva tåget som man skulle tro. Men alla i Japan säger ”Shinkansen” eller ”Super Express Train” när de menar höghastighetståget. Shinkansen är ingen ny företeelse i Japan. Den första linjen öppnades redan den 1 oktober 1964 mellan Tokyo och Osaka. Shinkansentågen når en hastighet på runt 300 km/h. De snabbaste av dem alla är Nozomi Shinkansen men på dessa tåg gäller tyvärr inte JR Pass...

Shinkansen (Bullet Train) på Ueno Station, Tokyo.

Det vita Super Express Shinkansen rullade in på stationen. På plattformsgolven finns markeringar var vagnsdörren kommer att hamna. Lokförarna är tränade att stanna med centimeterprecision. Jag klev ombord och tåget började röra sig exakt på utsatt tid. Shinkansen är extremt punktliga och man kan faktiskt sätta klockan efter dem, de går alltid i tid. Något för SJ att ta efter kanske?

Det fanns gott om benutrymme, även för en gaijin som jag. I sättet snett bredvid satt en kvinna och åt. Hon tryckte in en hel jätteräka i munnen, med skal och allt. Sedan började hon göra tai-chi, sittandes i sätet. Inte behöver man mp3-spelare, PSP eller tidningar för att bli underhållen i Japan!
Jag köpte en sandwich och mineralvatten på tåget för knappt 45 kronor. SJ har tydligen tagit efter de höga priserna i alla fall... En kul detalj jag lade märke till var att så fort konduktören eller tjejen med försäljningsvagnen steg in i tågvagnen så bugade de. Likaså när de lämnade tågvagnen, då vände de sig mot passagerarna och bugade sig.

Landskapet utanför tågfönstret skiftade från Tokyos höghuskomplex till en- och tvåvåningshus i förorterna (eller rättare sagt förstäderna p.g.a. dess storlek). Husen var verkligen trista, färgerna gick främst i brunt, grått och beige. Över husen hängde elledningar och elstolpar stack upp överallt. Inte vidare vackert...
Efter 44 minuter stannade tåget på Utsunomiya Station.
Det var en dryg halvtimme innan tåget till Nikko skulle avgå och jag fördrev tiden på stationen. Tåget till Nikko kostade inget, det var bara att vifta med mitt JR Pass, smidigt! Om man inte har ett JR Pass i sin ägo är det billigare och snabbare att åka med ett tåg till Nikko med bolaget Tobu från Tokyo. OBS! JR Pass fungerar inte på Tobutåg.

Nikko

Nikko ligger ca 14 mil norr om Tokyo och i denna lilla stad finns en av de mest populära sevärdheterna i landet - Toshogu Shrine, som är byggt i ära för shogun Tokugawa Ieyasu (1542 - 1616). Tokugawa-shogunatet regerade över Japan i över 250 år. Det tog runt två år för 15 000 av Japans skickligaste hantverkare att bygga Toshogu Shrine.

Tempel i Toshogu Shrine, Nikko.

Från Nikko Station åkte jag buss till Toshogu Shrine. Området rymmer ett flertal tempel och helgedomar och jag köpte en biljett som gällde för de mest berömda tempelområdena för 1300 yen. Det första tempelområdet jag besökte var Rinnoji som är ett komplex med femton tempel. Rinnoji grundades år 766 av den buddistiske eremiten Shoto, som står som staty i området.

Jag gick in i en vacker japansk trädgård, Shoyoen, med en damm omgiven av vackra träd, mossklädda stenar och små konstverk i sten. Jag var så gott som ensam i den fridfulla trädgården och jag kom fram till the Treasure House som innehåller värdefulla skrifter och målningar. Tittade på konstverk och skrifter på japanska. Få informationsskyltar var på engelska så jag hade ingen aning om vad det var jag tittade på. Jag ledsnade fort och gick sedan uppför den breda stentrappan till Sanbutsudo Tempel, det allra största templet i Toshogu. Utanför Sanbutsudo stod några munkar tillhörande Tendai (en buddistisk inriktning) och tog emot min inträdesbiljett. Jag kom fram till Sanbutsudotemplets absoluta sevärdhet: de tre statyerna, åtta meter höga. Statyerna är täckta med bladguld och föreställer (från vänster till höger) Bato-Kannon med ett hästhuvud i pannan - djurens skyddsgud, Amida Nyorai - den gud som för de troende till paradiset efter döden och Senju-Kannon, gudinnan med tusen armar. De tre statyerna är avbildade sittandes på varsin gigantisk lotusblomma.

Den japanska trädgården Shoyoen i Nikko.

Jag besökte några av de andra templen i området, innan jag fortsatte längs med en bred gång omgiven av höga cederträd. Jag köpte saltad stekt fisk på pinne för ett par hundra yen. Fick syn på en grupp skolflickor i rutiga kjolar och höga svarta knästrumpor. Bredvid dem passerade en, förmodar jag, skotsk man i rutig kilt och höga svarta knästrumpor. Jag kunde inte låta bli att ta ett par kort på denna roliga syn...

Man i japansk skoluniform?

Jag passerade genom den nio meter höga Ishidorii, en torii (en portal som markerar ingången till ett shintotempel) i granit från 1618. Runt omkring hela området växer höga och mäktiga cederträd som ger området en vacker inramning. Det ska tydligen finnas runt 13 000 cederträd runt Nikko, jag brydde mig aldrig om att räkna...
Alldeles till vänster om Ishidorii står en 36 meter hög pagod i fem våningar. Pagoden är ursprungligen från 1650 men förstördes i en brand 1815. Tre år senare återuppbyggdes den i sin nuvarande prakt och är nu en av Japans nationalskatter.

Huvudporten till Toshogu heter Omotemon, och är dekorerad med snidade djur och väsen som tigrar, elefanter och drakar. Denna port vaktas av två röda, nästan fyra meter höga statyer föreställande Devakungar, även kallade Nioh, som är buddistiska beskyddare.
Efter att ha passerat ett par byggnader kom jag fram till Shinkyu – det heliga stallet. I stallet står en snövit häst som används under speciella ceremonier och evenemang. Ovanför ingången till Shinkyu finns en i Japan mycket välkänd bild i snidat trä – Sansaru: ”Hear no evil, speak no evil, see no evil”. Den föreställer tre apor; Mizaru som håller för ögonen och inte ser någon ondska, Kikazaru håller för sina öron och hör ingen ondska och Iwazaru håller för sin mun och säger inget ont. Dessa apor har blivit en symbol för Nikko och man kan köpa souvenirer som muggar och t-shirts med de tre aporna på.

”Hear no evil, speak no evil, see no evil”

Jag passerade genom ytterligare en torii, denna gång den sex meter höga Karadou-torii i brons. Gick in i Yakushido som är berömt för sin takmålning föreställande en stor drake. Man måste ta av sig skorna innan man får tillträde till templet. Det sägs att om man står under draken och klappar händerna så låter ekot som om draken ryter tillbaka. Detta skulle demonstreras av en munk i templet genom att han slog två träklossar så det lät i hela rummet. Ljudet var öronbedövande och jag höll för öronen istället för att lyssna på ekot. Skulle inte hört något ”drakvrål” ändå för det tjöt i öronen... Vid utgången kunde man köpa små lyckoamuletter som sägs ge deras ägare tur i exempelvis affärer eller skydda mot bilolyckor och andra olyckshändelser. Jag köpte en liten amulett föreställandes en drake då jag enligt den gamla japanska kalendern är född i drakens år.

Jag fortsatte uppför en brant trappa och hamnade framför den fantastiskt vackra Yomeimon Gate, Solljusporten. Yomeimon är utsmyckad med över 500 olika sorters träskulpturer varav många föreställer andeväsen och heliga varelser. Yomeimon är så imponerande att det även kallas för Higurashino-mon (”Porten där människor står och tittar hela dagen”) och är ”kronjuvelen” i Toshogu. Jag stod inte hela dagen och beundrade Yomeimon men det blev en stund...
På varsin sida av den elva meter höga porten vaktar skulpturer föreställande samurajer.

Yomeimon Gate, Solljusporten i Toshogu Shrine.

Andra sevärdheter är bland annat Karamon (Kinesiska porten) som är ingången till den inre helgedomen Honsha. Karamon är vackert utsmyckat med drakar och över 400 vackra blommor och är liksom Yomeimon en japansk nationalskatt. Även här måste ta av sig skorna, små hyllor att ställa sina skor på finns vid ingången. Honsha är den viktigaste platsen i hela Toshogu. Man får bara tillträde till en sal, Haiden (bönesalen). Bortanför denna sal finns Honden som är den heligaste platsen i hela Toshogu. Honden består av tre salar; Gejin (yttre salen), Naijin (inre salen) och Nainaijin (innersta salen), där tre gudar ska vara förvarade i små skrin, men dessa får man tyvärr inte se...
Toshogu-helgedomen, tillsammans med Rinnojitemplet och Futarasan-helgedomen, togs 1999 upp på UNESCO:s världskulturarvslista.

I närheten ligger Tokugawa Ieyasus grav, Hoto, men den är inte på långa vägar lika utsmyckad som exempelvis Yomeimon. För att komma dit får man betala ett par hundra yen i ytterligare avgift och då får man även se en träskulptur av en sovande katt.
Jag gick västerut på en gång kantad av höga cederträd och lyktor i sten.

Japanska fiskpinnar.

Efter att jag passerat genom en torii som markerar ingången till Futarasan-helgedomen kom jag fram till Futara Spiritual Spring. Vattnet från denna källa sägs vara utmärkt till framställandet av grönt te och saké (risbrännvin). Flera personer fyllde på medtagna vattenflaskor vid källan. Är man sugen på japanskt grönt te gjort på vatten från Futarakällan kan man besöka tehuset Azumaya alldeles i närheten. Utanför står flera tunnor med saké om offergåva från det lokala bryggeriet.

Futarasan-helgedomen är från 1617 och därmed den äldsta byggnationen i Nikko. Huvudbyggnaden i Futarasan är Honden som byggdes för att ära andarna över Nikkos tre berg, Nantai, Nyoho och Taro.

Jag fortsatte mot mausoleet Taiyuinbyo inom Futarasan-helgedomen och kom fram till Nioumon-porten. Den vaktas av två statyer föreställande de röda Devakungarna Misshaku-kongou och Naraen-kongou. Jag gick vidare och kom fram till Nitenmon (Nitenporten) som är den största porten i Nikko. Den är prydd med en inramning av kejsar Gomizunoos namnteckning. Jag passerade genom ytterligare två portar, Yashamon Gate och Karamon Gate vilken leder in till mausoleet Taiyuinbyo. Den första salen i Taiyuinbyo är Haiden-oratoriet med sina takmålningar föreställande 140 drakar. I den sista salen, Honden, finns shogun Iemitsu Tokugawa kvarlevor. Iemitsu var sonson till Ieyasu Tokugawa. Man får inget tillträde till Honden men kan se den lilla salen bra från föregående sal, Ainoma.
Honden kallas även för Kinkakuden (Den gyllene salen) på grund av de många utsmyckningarna i guld. Taiyuinbyo ingår i tempelkomplexet Rinnoji.

Vackra fasader på tempel i Toshogu Shrine, Nikko.

Efter att ha fotograferat helgedomar i ett par timmar började jag planera för vad jag skulle hitta på härnäst. Insjön Chuzenji lockade och jag tog bussen dit.
Att åka buss i Japan är smidigt men biljettsystemet skiljer sig en hel del från vad jag är van vid i Sverige. När man kliver ombord tar man en liten numrerad papperslapp från en maskin vid ingången och slår sig ner (eller står och trängs om det råkar vara rusningstrafik). När det sedan är dags att kliva av tittar man på en elektronisk tavla framme vid chauffören. På denna tavla hittar man sitt nummer och den summa man ska betala för resan. Själva betalningen sker i en maskin framme vid föraren. Maskinen tar max emot 1000 yen i sedlar, i övrigt gäller mynt.
Bussresan till turistorten Chuzenji Onsen tog ca 45 minuter och kostade 950 yen, dyrt! Bussen åker via Irohazaka Winding Road med sina branta kurvor. Det var en upplevelse att åka buss i de tvära kurvorna som tog mig 400 meter upp. Irohazaka Winding Road består av två enkelriktade vägar, en leder upp och den andra leder ner.

Alldeles vid busstationen i Chuzenji Onsen ligger Nikko Natural Science Museum. Detta intresserade mig inte, jag fortsatte istället mot sjön Chuzenji (Chuzenjiko). Området runt sjön Chuzenji och bergen Nantai och Yumoto kallas Oku-Nikko (Inre Nikko).

Bebyggelsen låg längs med huvudgatan som kantades med restauranger och butiker, alla var stängda. Som en mäktig vakande skugga över Chuzenji Onsen står det 2484 meter höga Mount Nantai. Chuzenji Onsen är en mycket popular turistort på sommaren men nu var det lugnt då det var bitande kallt. På flera ställen låg snön kvar men våren var i antågande...
Jag passerade under en stor torii och kom fram till sjön Chuzenji. Chuzenji ligger på 1269 meters höjd över havet och är den högst belägna sjön i Japan.

Det 2484 meter höga berget Nantai, Chuzenji Onsen.

Vid stranden låg snabba motorbåtar som bara väntade på turistanstormningen om några veckor. En ensam fiskare stod en bit ut i det kalla vattnet och hoppades på att få napp. Jag fotograferade den stilla insjön innan jag gick tillbaka mot busstationen. Knappt 200 meter bortom busstationen ligger ett av Nikkos 48 vattenfall, Kegon-no-taki (Kegon Falls). Detta 97 meter höga vattenfall är det vackraste och mest kända av dem. Allt verkade stängt i Chuzenji Onsen men att se Kegon-no-taki gick, det var bara att ställa sig på en avsats i betong och skåda ut över vattenfallet. Jag gick tillbaka till busstationen och tog bussen tillbaka till Nikko Station, 1100 yen (77 kronor är inte billigt!). Det var en dryg halvtimme till tåget till Utsunomiya skulle avgå, jag ringde hem till min flickvän från en telefonautomat utanför stationsbyggnaden.
Från Utsunomiya åkte jag Shinkansen till Tokyo. Jag hade köpt en bento (japansk lunchbox) på stationen i Utsunomiya. Bento är en låda med ris, fisk eller kött och grönsaker. Ätpinnar och servett finns alltid med i lådan. Bento finns i prisklasser från ett par hundra yen upp till runt 1500 yen, från enkla pappkartonger till handgjorda lådor i trä. Bento säljs på alla tågstationer och på de flesta Shinkansentåg. Min bentolåda kostade 1000 yen och innehöll ris (- nähä!), friterade köttbitar och grönsaker. Billigt och gott!

Planen var att åka Shinkansen från Tokyo till Kyoto men det visade sig inte gå några tåg så sent på kvällen (klockan var 20.40). Med lite hjälp från en vänlig dam vid biljettförsäljningen på Tokyo Station bokade jag istället en platsbiljett på Shinkansen till Nagoya. Nagoya ligger på vägen till Kyoto och jag kunde exempelvis besöka slottet där imorgon bitti innan jag fortsatte till Kyoto. Prick klockan 21.30 avgick tåget mot Nagoya. Se till att vara i god tid innan tåget går, i Japan avgår de exakt på utsatt tid!

Nagoya

Jag var framme i Nagoya klockan 23.35. Nagoya är Japans fjärde största stad. Jag kom ut från Nagoya Station och började leta hotellrum för natten. Efter knappt fem minuters sökande klampade jag in i lobbyn på Sanco Inn Nagoya. För 7300 yen (ca 510 kronor) fick jag ett enkelrum på åttonde våningen, frukost ingick. Rum 818 var utrustat med en stenhård enkelsäng, TV, badkar och det häftigaste av allt; en WC med rumptvätt! Det var alltså sant, denna historia om japanska toaletter jag hade hört. På toalettstolens ena sida fanns flera knappar och reglage där man kunde välja rumptvättens stråle och hur varmt vatten man önskade för sin bak. Ett tips; Stäng alltid locket innan du spolar, risken finns annars att du trycker på fel knapp och blir duschad i ansiktet...

Toalettsits med flera roliga knappar och reglage...

Jag klev upp tidigt för ännu en dag i Japan. Det hade nu hunnit bli lördag och jag åt en enkel frukost på hotellet bestående av vitt bröd (står man sig på i tio minuter), sallad och kaffe.

Från Nagoya Station (Röd linje S02) åkte jag tunnelbana till Hisaya-Odori (Röd linje S05), bytte till lila linje och fortsatte till Shiyakusho (Lila linje M07). Från Shiyakusho Station gick jag i fem minuter till Nagoya Castle. Tunga mörka moln tornade upp sig och så fort jag fick syn på det vackra slottet började de första regndropparna träffa min näsa.
Nagoya Castle ligger nästan mitt i centrala Nagoya och började byggas 1612 på order av Tokugawa Ieyasu. I stort sett hela slottet förstördes under andra världskrigets flygbombningar, byggnaden som står idag är från 1959 och tillverkad i betong.
Högst upp på slottets torn finns de två berömda gyllene shachihoko (späckhuggare) som blivit symbolen för Nagoya. Meijoparken (slottsparken) runt slottet är mycket populär bland Nagoyaborna, särskilt under sakura.

Slottet i Nagoya under körsbärsblomningen.

Det kritvita Nagoya Castle med de guldskimrande shachihoko på taket var otroligt vackert där det låg omgivet av rosa körsbärsträd. I den torrlagda vallgraven gick halvtama hjortar omkring och betade ostört. Att besöka slottets innandöme kostade 500 yen och här kunde man lära sig mer om slottets historia. Några japanska lågstadieelever kom fram till mig inne i slottet och frågade på engelska varifrån jag kom. Sedan fick jag peka ut Sverige på en liten världskarta de hade med sig. Jag såg alla våningarna i slottet innan jag åkte tunnelbana samma väg tillbaka.
Jag åt lunch på McDonald's i Nagoya Station. Jag var bara tvungen att pröva deras räkburgare (!), Ebi Filet-O. En meny bestående av räkburgare, pommes frites och Fanta Grape gick på 580 yen (40 kronor, billigare än i Sverige). Hur smakar då en räkburgare? Jodå, den var faktiskt riktigt god. Att dricka Fanta Grape (vindruva) är ett måste om man är i Japan!

Jag bokade en platsbiljett till Shinkansen till Kyoto. Shinkansen skulle avgå 12.07 och jag hade gott om tid att hämta min ryggsäck som jag tidigare på dagen hade lämnat in på hotellet. Personalen i receptionen på Sanco Inn Nagoya var mycket hjälpsamma.
Jag satte mig ner på min reserverade sittplats och njöt av tågresan mot nästa mål på min resa - Kyoto...

Jag står och väntar på Shinkansentåget till Kyoto.

Kyoto

Kyoto grundades år 794 och var Japans huvudstad fram till 1868 då Edo (nuvarande Tokyo) blev huvudstad. Kyoto är Japans sjunde största stad och har ca 1,4 miljoner invånare.
Under andra världskriget skonades staden från flygbombningar då den inte sågs som ett militärt mål och man tog hänsyn till dess historiska värde. Nu finns här mer än 1600 buddhisttempel och ca 270 shintohelgedomar och staden lockar över 40 miljoner turister varje år.

Tåget från Nagoya till Kyoto var framme i Kyoto prick 12.43. Jag gick ut från den enorma Kyoto Station och hamnade på dess ”baksida”, d.v.s. dess södra långsida. Jag hade redan på tåget kommit fram till att det var smidigast att bo så nära Kyoto Station som möjligt då det var därifrån jag skulle göra mina utfärder till olika sevärdheter.

Jag frågade mig för om ett enkelrum på Hotel Keihan mitt emot Kyoto Station. 14 000 yen (980 kronor) per natt för ett enkelrum tyckte jag var för dyrt. På andra sidan gatan, snett mittemot Kyoto Station ligger Hotel El Inn Kyoto. Ett enkelrum där kostade 6 800 yen (ca 475 kronor) per natt, vilket var mindre än hälften mot vad konkurrenten på andra sidan gatan ville ha.
Jag betalade med nöje 950 kronor för två hotellnätter. Frukost ingick inte men frukost säljs på tusentals andra ställen i Kyoto...
Det finns givetvis betydligt billigare boende i Kyoto men jag ville ha Kyoto Station som utgångsläge för mina kommande exkursioner. Jag skulle även spara in in ett par resor med tunnelbana då jag hade gångavstånd från hotellet till Kyoto Station.

Satte så nyckeln i låset till rum 2027 på tionde våningen. Från rummet hade jag en fantastisk utsikt över Kyoto Station och Shinkansentågen som rullade in punktligt.
Rum 2027 var en exakt kopia av rummet jag hade haft i Nagoya ett par timmar tidigare. Alla möbler såg likadana ut och var placerade likadant som rummet i Nagoya. Den största skillnaden var WC-stolen som förutom rumptvätt även hade uppvärmd toalettsits! Man kunde sitta på toa hur länge som helst...

Jag packade upp min ryggsäck och skyndade mig ut för att lära känna denna stad lite närmare.
Den hjälpsamma och trevliga tjejen i receptionen förklarade hur jag enklast skulle ta mig till Kiyomizu Temple, en av de främsta sevärdheterna i Kyoto. Hon varnade mig för att det skulle vara mycket folk och trängsel då det var lördag och helgdag.

Jag köpte ett tvådagars buss- och tunnelbanekort för 2000 yen (140 kronor). Kyoto Station är en gigantisk futuristisk byggnad i gråmetall och glas och invigdes år 1997. Att gå runt i Kyoto Station kändes som att vandra omkring i ”Dödsstjärnan” från filmen Stjärnornas krig-filmerna.

Den gigantiska Kyoto Station.

På framsidan av Kyoto Station ligger bussterminalen Kyoto-eki-mae och jag hittade snabbt hållplatsen för buss 100 som gick till Kiyomizu Temple. Det var fullt med folk i rörelse och kön till bussen var otroligt lång. Jag ändrade mina planer för dagen på en halv sekund. Hade ingen lust att behöva trängas med tusentals japaner och dessutom behöva betala entréavgift för eländet...
Istället för Kiyomizu Temple tänkte jag besöka en lite mindre populär sevärdhet, Kinkakuji (Golden Temple). Buss 205 avgick bara trettio meter från buss 100 men kön där bestod av knappt tio personer. Att åka buss inom Kyotos centrum kostar 220 yen för vuxna och hälften för barn.
Bussresan tog ca 35 minuter och bussen stannade på hållplatsen Kinkakuji-michi, inte långt från ingången till Kinkakuji. Jag betalade 400 yen i inträde.

Templet Kinkakuji i Rokuonji, Kyoto.

Kinkakuji är huvudattraktionen i tempelområdet Rokuonji. Kinkakuji uppfördes 1397 som en semesterbostad för shogun Ashikaga Yoshimitsu. Efter Yoshimitsus död övergick sommarbostaden till att bli ett zentempel. Templet består av tre våningar. De två översta våningarna är täckta med bladguld och skimrar vackert i solskenet. Templets tak pryds av en förgylld staty av fågeln Fenix. 1950 brändes templet ner till grunden då en sinnes-förvirrad munk tände eld på det. 1955 återuppfördes templet igen och det är denna byggnad står här idag. Kinkakuji ligger vackert beläget i dammen Kyoko-chi (spegeldammen). Sedan 1994 är Kinkakuji upptagen på UNESCO:s världsarvslista.
Jag promenerade runt i det vackra området och njöt av det fina vädret. Ett besök i det lilla tehuset lockade men kön dit var för lång. Priset för skummat grönt japanskt te och en liten kaka var 500 yen.

Åkte sedan buss en hållplats tillbaka mot Kyoto Station och hoppade av utanför Hirano Shrine (hållplats Waratenjin-mae).
Hirano Shrine lät uppföras redan år 784 av kejsare Kammu. Hirano Shrine inrymmer gudarna Imakino, Kudono, Furuakino och Himeno. Dessa gudar flyttades från Yamato (nuvarande Nara) på 800-talet då Kyoto blev huvud-stad.
Den största salen byggdes under Kanei-perioden (1624-43). Varje år den 10 april hålls en festival bland de blommande körsbärsträden.

Hanamifirande japaner i parken runt Hirano Shrine.

Jag passerade under en klarröd torii och hamnade i en allé av körsbärsträd. Det var fullt med japaner som firade hanami och mängder med små försäljningsstånd sålde allt från godis till grillad bläckfisk. En lång kö ledde till själva helgedomen men jag gick hellre runt bland de hanamifirande japanerna. Folk satt på medtagna mattor eller kartongbitar och lagade mat och åt. Det var en skön stämning i hela området. Jag köpte ett spett med stekt bläckfisk för 500 yen. Bussen tillbaka till Kyoto Station var fullpackad med passagerare. På bussarna i Kyoto kliver man på där bak. Man betalar med mynt eller registrerar sitt busskort framme vid föraren där man också kliver av.

Jag strosade omkring en bra stund i området kring Kyoto Station. Ett fenomen jag tidigt lade märke till under min Japanresa är det enormt höga antalet s.k. Pachinkohallar som tycks finnas precis överallt. Detta är spelhallar där man spelar ”Pachinko”. Minimiåldern är 18 år i dessa spelhallar. Pachinko kan enklast liknas vid ett flipperspel men är helt lodrätt och stort som en enarmad bandit. De är oftast målade i skrikiga färger som lila och rosa och har mängder av lampor som blinkar oavbrutet.
Hur spelar man Pachinko då? Jo, man köper en bägare med ett hundratal små stålkulor. Dessa stålkulor laddar man i maskinen och sedan skjuts de iväg. Man kan ändra eldhastigheten genom att vrida på ett litet reglage, annars är det upp till slumpen och fru Fortuna om man vinner eller inte. Stålkulorna ska, förhoppningsvis, falla ner genom vissa poänggivande hål, som ger en fler kulor att spela för. Om man ligger på plus kan man växla in sina nyvunna stålkulor i en växelmaskin mot ett kvitto, som man lämnar in till en person bakom en presentdisk. Där får man välja presenter som motsvarar summan på kvittot. Att spela om pengar är totalförbjudet i Japan, men det finns ett sätt att få ut pengar. Om man väljer ett par guldfärgade medaljonger kan man sedan ”sälja” dessa i en butik eller ett hål i väggen några meter från Pachinkohallen. Detta är ett sätt att kringgå förbudet att spela om pengar.
Jag gick in i en Pachinkohall där cigarettröken låg tät som dimman i en engelsk deckare. En ung kille i orange pikétröja visade mig till en ledig maskin. Jag växlade in en ovikt 1000 yen-sedel och fick en liten bägare med stålkulor. Inklämd mellan cigarettrökande kostymnissar skulle jag nu prova på detta konstiga spel. Det öron-bedövande skramlet och den elektroniska musiken på högsta volym gjorde att jag omedelbart fick ont i huvudet. På mindre än fem minuter spelade jag bort 140 kronor. Jävla Pachinko! Jävla fru Fortuna!

Pachinkohall i Kyoto.

Pachinko spelas i hela Japan och är mycket beroendeframkallande...

Jag lämnade Pachinkohallen förnedrad och med ett irriterande tjutande i öronen. Det kurrade i magen och mycket lägligt passerade jag en sushirestaurang. Namnet på restaurangen stod bara på japanska men den ligger i Kyoto Station-byggnaden, bredvid ingången till lyxhotellet Hotel Granvia Kyoto. Restaurangen var en s.k. kaiten sushi (sushirestaurang med ett löpande band) och åtta små tallrikar med sushi kostade 2340 yen (ca 165 kronor). Jag gick sedan tillbaka till hotellet och kikade lite på japanska TV-program. Den japanska TV-reklamen är så sjuk att den går inte att beskriva. Sök på YouTube och kolla på Japanska reklamfilmer. Jo, det är sant! Så sjukt! Förutom reklamen fastnade jag för de japanska talkshowerna som var lika mycket underhållning som förnedrings-TV. 

Senare på kvällen gick jag ut för att kolla upp tågtiderna till grannstaden Nara dagen efter. Jag åkte tunnelbana in mot Kyotos huvudgata Shijo. Shijo Street är shoppinggatan nummer ett i Kyoto och ca sju kilometer lång. Förutom affärer och små butiker finns här även varuhus och bilfria marknader under tak. En stor del av trottoaren längs med Shijo Street skyddas av tak som är smyckade med lampor. Jag kom till det lilla kvarteret Pontocho som består av de två gatorna Kiyamachi-dori och Pontocho-dori. Längs med Kiyamachi-dori rinner den smala Takase-gawa (Takasekanalen). Den smala gatan Pontocho-dori låg förr i Kyotos glädjekvarter med mängder av krogar och bordeller med både kvinnliga och manliga prostituerade. Nu finns här restauranger och barer i den övre prisklassen. Den bredare gatan Kiyamachi-dori lyses upp av neonskyltar och här finns flera nattklubbar, restauranger och strippklubbsförmedlare. Utanför de hippaste nattklubbarna stod inkastare och försökte övertala gäster att just deras nattklubb var bäst.

Ett besök i kvarteret Pontocho är ett måste för Kyotobesökaren.

Längs med Takasekanalen växte körsbärsträd och små broar ledde över kanalen. Lampor i rispapper lyste ikapp med neonskyltar och i restaurangerna längs med kanalen trängdes människor. Det var mycket folk i rörelse och många var berusade. Jag undvek inkastarna och flockarna med onyktra västerländska män, och fortsatte promenera i lugn takt genom smala gator och gränder. Jag brydde mig inte om jag råkade gå i cirklar eller om det var tredje gången jag passerade samma restaurangfönster.

Baren Toan i Pontocho.

Åkte sedan buss tillbaka till Kyoto Station. Jag köpte lite japanskt godis och kex i ett konbini (närköp). Konbini finner man i nästan varje kvarter i de större japanska städerna och de största är Seven-Eleven, FamilyMart, Sunkus, Lawson och ampm. De flesta konbini är öppna dygnet runt och de säljer förutom livsmedel, godis och läsk även tidskrifter, DVD-filmer, kontorsmaterial och cigaretter. Skulle man mot förmodan inte hitta någon konbini finns det varuautomater precis överallt - i hotell, på gatan, på tunnelbanestationerna o.s.v. - där det säljs allt från cigaretter och läsk till snabbnudlar och godis. Man behöver aldrig gå hungrig särskilt länge i Japan. Något som jag snabbt lade märke till var att det fanns väldigt ont om papperskorgar, ändå var gatorna helt fria från skräp. Japanerna går helt enkelt tålmodigt med sina kolapapper, tomburkar och bananskal till närmaste konbini där det finns papperskorgar.
Det var kul att handla japanskt godis och läsk med smaker och färger som inte existerar i Sverige. Jag blev snabbt beroende av "Pocky", kexpinnar doppade i olika smaker, exempelvis choklad, jordgubb och mandel. Jag kom tillbaka till hotellet strax efter midnatt och somnade på den stenhårda madrassen. 

Dagarna går fort när man är på resande fot och det hade redan hunnit bli söndag. Planerna för dagen var att åka tåg till staden Nara drygt 4 mil söder om Kyoto. Tåget från Kyoto till Nara tog ca 45 minuter med ett Japan Rail-tåg.

Nara

Från Nara Station gick jag till vänster, korsade vägen och hamnade på shoppinggatan Sanjo-dori. Denna gata är ursprungligen från 700-talet då Nara blev landets första permanenta huvudstad (från år 710 till 784). Tidigare hade huvudstaden flyttats varje gång en ny kejsare kom till makten.
Jag kom fram till slutet på Sanjo-dori och såg dammen Sarusawa-ike på höger sida. Jag fortsatte uppför en liten brant väg till vänster och kom fram till Kofukuji Temple. Detta tempel var tidigare ett privat tempel för den mäktiga Fujiwaraklanen. Under Fujiwaraklanens glansdagar fanns här runt 175 byggnader. Den 50 meter höga pagoden från år 1426 är den näst högsta i Japan. Kofukujis skatter finns nu i det närliggande Museum of National Treasure, en brandsäker byggnad från 1958.
I området strövade vilda men långt ifrån skygga sikahjortar omkring. Förr trodde man att dessa var heliga djur och budbärare från gudarna. Försäljare i området säljer små platta runda kex som man kan mata hjortarna med.

Jag fortsatte tills jag kom fram till den stora Naraparken där ännu fler sikahjortar strövade fritt. Skyltar varnade för att gå alltför nära dem med horn, de flesta hjortar hade fått sina horn kapade men inte alla. Trots att de är närgångna och vana vid människor har de fortfarande kvar sina naturliga flykt- och försvarsinstinkter så använd sunt förnuft.
Jag passerade en liten restaurang där en sikahjort ogenerat promenerade rakt in i restaurangköket men den blev genast bortjagad av en arg kock.

Naras oskygga sikahjortar är nyfikna av sig...

I parken satt människor under de blommande körsbärsträden medan sikahjortar jagade små barn. Jag kom fram till tempelkomplexet Todaiji och passerade under den mäktiga och nitton meter höga Nandaimon (Södra porten) byggd år 1199. Trots att Nandaimon är stor så är den bara två tredjedelar så stor som den ursprungliga porten som förstördes av en tyfon år 962. Porten vaktas av två stycken över åtta meter höga statyer föreställande två Kongo Rikishi-gudar (även kallade Niogudar) med ilskna ansiktsuttryck. De två statyerna är av trä och är från år 1203. Nioguden Misshaku Kongo har öppen mun och sägs uttala ordet ”Ah” vilket är den första bokstaven i sanskrit och symboliserar början på universum. Den andra Nioguden är Naraen Kongo och med sin stängda mun ska han yttra ”Un”, den sista bokstaven i sanskrit och då symbolisera slutet på universum.

Innanför Nandaimon fick jag en skymt av Daibutsuden (Den helige Buddhas sal) som är världens största träbyggnad. Daibutsuden är verkligen imponerade men då ska man veta att den ursprungliga byggnaden var ca 30 % större. Den nuvarande konstruktionen är från år 1709. Inne i Daibutsuden finner man den 15 meter höga och 25 ton tunga Buddhastatyn i brons.

Världens största träbyggnad - Daibutsuden i Nara.

Alldeles till höger om entrén till Daibutsuden står en träskulptur (Yakushi Nyorai) föreställande prins Gautama (Buddhas ursprungliga namn innan han blev upplyst). Skulpturen från 1700-talet sägs ha helande egenskaper och om man vidrör den och sedan vidrör den del på kroppen som är skadad ska man bli återställd. Man kan faktiskt se på delar av skulpturen att den blivit vidrörd flera tusentals om inte miljontals gånger.

Än hade jag inte tröttnat att besöka tempel och fortsatte nu till Nigatsudo. Jag åt frukost i området bestående av bovetenudlar med grönsaker och grönt te för 600 yen. Grönt te är Japans nationaldryck tillsammans med saké. Japanskt grönt te sägs vara väldigt nyttigt, synd bara att det smakar hö. Det säljs t.o.m. glass i Japan med smak av grönt te men den smakade heller inget vidare...

Nigatsudo grundades år 752 av prästen Jichu. Templet brann ner år 1667 men byggdes upp igen två år senare. Nigatsudo betyder ”Andra månadens sal” p.g.a. ceremonier som hålls varje år i den andra månaden i enlighet med månkalendern. Från templets terrass har man en vacker utsikt över Nara och dess omgivningar.
Vid foten av berget Wakakusa står shintohelgedomen Kasuga Taisha Shrine från år 768. Runt helgedomen står tusentals lyktor i sten och från helgedomens tak hänger ett hundratal lyktor. Dessa tänds bara vid två tillfällen om året, den tredje februari (Setsubun) och den fjortonde och femtonde augusti (Obon) för att välkomna våren respektive hösten. 

Jag gick tillbaka mot Nara Station och passerade en liten park där ett flertal äldre kvinnor satt under körsbärsträden och målade. Hamnade i ett köpcentrum och besökte sedan spelhallen Sega World på huvudgatan Sanjo-dori. Jag gjorde av med ett flertal 100 yen-mynt på olika arkadspel men jag såg tyvärr inga flipperspel.

Kyoto

Efter att ha tagit tåget tillbaka till Kyoto tog jag buss 101 från Kyoto Station till hållplatsen Nijojo-mae där slottet Nijo ligger. Den ursprungliga planen var att besöka templet Kiyomizu men kön till bussen dit var minst lika lång som dagen innan.

Nijo Castle (Nijo-jo) är ett byggnadskomplex som lät byggdas på uppdrag av Tokugawa Ieyasu år 1603, och år 1626 stod slottsområdet klart. 1868 togs Nijo Castle över av kejsare Meiji. Under hans styre skedde Meiji-restaurationen, en period i Japans historia mellan 1868 och 1912. Under denna process miste shogunen sin politiska makt och detta blev slutet för shogunstyret i Japan. Slottsområdet skyddas av en vattenfylld vallgrav omgiven av en vit mur.
Jag köpte en entrébiljett i en biljettautomat utanför slottsmurarna. Priset för en vuxen (om än mycket barnslig) gaijin var 600 yen. Jag kom fram till den mest framstående byggnaden, Ninomarupalatset, som består av fem byggnader med en sammanlagd yta på 3300 m² uppdelat på 33 rum. Palatset är till största delen byggt i cypressträ och de många skjutdörrarna längs sidorna är täckta med rispapper. I palatsets byggnader finns 800 tatamimattor. Tatami är en traditionell japansk matta bestående av vävda rishalmstrån. Mattans mått är i regel ca 90x180 cm (ett mått som varit standard sedan 1200-talet).
Jag gick över det världsberömda ”uguisu bari”, näktergalsgolvet, som ger ett knirrande, nästan sjungande ljud när man går på det (därav namnet). Detta för att kunna upptäcka inkräktare, inte ens en smygande ninja kunde ta sig fram på golvet oupptäckt. Man vet idag precis hur golvet fungerar men har inte förmått kopiera det...
Den som läst boken ”Shogun” av James Clavell eller (som jag) sett TV-serien från 1980 med en skäggig Richard Chamberlain och den fantastiske skådespelaren Toshiro Mifune känner igen sig, det var här allt utspelade sig. I TV-serien fick dock andra slott och platser utgöra Ninomarupalatset då filmteamet inte fick tillåtelse att filma inne i själva palatsområdet.

Det mäktiga Ninomarupalatset i Nijo-jo, Kyoto.

Utanför Ninomarupalatset breder den grönskande Ninomaru Garden ut sig. Trädgården är en landskapsarkitekts våta dröm med sin konstgjorda damm och små öar dekorerade med stenblock, träd och växter.

Bortanför Ninomaru Garden ligger Honmaru Palace, men det är stängt för besök större delen av året. Det var mycket folk i palatsområdet men långt ifrån någon trängsel. Många japanska kvinnor var uppklädda i traditions-enlig kimono. En äkta kimono är av siden och är mycket dyr. Än idag används kimonon vid högtider och fest.

Från Nijo Castle gick jag till Kyoto Gosho (kejsarpalatset) som ligger mitt i Kyoto. Jag kom in i den vidsträckta Kyoto Imperial Park där breda grusbeklädda gator leder fram till kejsarpalatset. Kyoto Gosho var hem för den kejserliga familjen fram till år 1868 då kejsaren och huvudstaden flyttade från Kyoto till Tokyo. 
Enda sättet att få tillträde till palatset är genom guidade turer. Dessa turer bokas i förväg på
the Kyoto Imperial Household Agency som ligger i parkens nordvästra hörn. Ta med ditt pass och räkna inte med att få tid till en rundtur samma dag. Var ute i god tid (ett par dagar). Trist att vara tvungen att vänta några dagar? Japaner får vänta i månader för att få en chans att se kejsarpalatset.
När jag kom fram till Kyoto Gosho höll de precis på att stänga, likaså på Kyoto Imperial Household Agency. Snopet! Jag slog mig ner på en parkbänk och vilade fötterna en lång stund. Sedan lämnade jag den bekväma parkbänken och gick ut från Kyoto Imperial Park. Promenerade längs med floden Kamogawa där mängder av människor samlats för att fira hanami. Solen var på väg ner och det mörknade mycket fort. Med buss 206 tog jag mig mot kvarteret Gion. Bussen tog sig bokstavligt talat fram i snigelfart. Jag hoppade av efter några hållplatser och gick den sista biten. Bussen var lååångt efter...

Längs Shijo Street var det fullt med människor, jag fick armbåga mig fram på den smala trottoaren. Jag slank in på en restaurang en trappa upp från Shijo Street. Namnet på restaurangen var bara skrivet på japanska så jag har ingen aning om vad den hette. Jag beställde Tempura Don (friterade jätteräkor med ris) för 1650 yen (ca 115 kronor). 

Gion är Kyotos geishadistrikt och en utmärkt plats för ”geishaskådning”. I de smala gränderna trängs restauranger och barer. Hela området är välbevarat och skiljer sig markant från den stora paradgatan Shijo Street som ligger precis norr om Gion. Trots att Gion kallas för geishadistriktet är det långt ifrån vanligt att få syn på en geisha.
Geisha måste vara en av världens mest missuppfattade yrkeskategorier. En geisha är inte en prostituerad. Geishor är utbildade och tränade i flera traditionella färdigheter såsom dans, sång, spelning av instrument som den tresträngade shamisen, behärska teceremonier och mycket annat. Innan en kvinna blir geisha är hon en s.k. maiko (geishalärling).
Handlingen i boken och filmen ”En geishas memoarer” utspelar sig till stor del i Gion, Kyoto. Filmen från 2005 är klart sevärd men kom ihåg att den är ren fiction. Filmen är huvudsakligen inspelad i södra Kalifornien och endast ett fåtal scener är filmade i Kyoto.

Det visade sig att jag hade en osedvanlig tur. Jag hade hunnit vara i Gion knappt tre minuter då jag fick se en ensam geisha hastigt skymta förbi i folkvimlet. Jag hann inte mer än att ta en suddig bild av henne innan hon försvann, lika fort som hon dök upp.

Geishor nuförtiden hyrs in för att underhålla på restauranger. Jag ställde mig utanför en finare restaurang och då fick jag se tre maiko komma gående i en av de smala gränderna. Tog ett par kort utan att bli för närgången, jag ville inte framstå som en paparazzi.

Tre geishalärlingar, s.k. "maiko" i Giondistriktet, Kyoto.

Jag gick runt i Gion en stund och andades in atmosfären i det gamla kvarteret. Jag hoppade på en buss som jag visste stannade utanför Kyoto Station. Det var mycket trafik och bussen stannade flera minuter vid varje vägkorsning. Det tog ca en kvart för bussen att köra en hållplats! Jag gav upp och bestämde mig för att gå sista biten. Gick knappt två kilometer till Kyoto Station. Mittemot Kyoto Station står det 131 meter höga Kyoto Tower, byggt år 1964. Jag tog hissen upp till utsiktspunkten på 100 meters höjd, mest bara för att ha gjort det... Inträdet var 770 yen.
Jag skaffade upplysningar om tågtider till Himeji och Hiroshima på Kyoto Station. Knappt 100 meter från mitt hotell låg Internetcaféet Tops Cafe. Skickade iväg några e-mail innan jag gick och packade min ryggsäck och gick till sängs efter en lång dag.

Shinkansentåg på Kyoto Station.

Vaknade upp till en molnig och grå morgon i Kyoto. Jag checkade ut från hotellet men lämnade kvar min ryggsäck i receptionen.
Jag gjorde ett tredje försök att ta mig till Kiyomizu Temple och denna gång var det knappt någon kö till buss 100. Inträdet var på 300 yen (21 kronor) vilket är löjligt billigt. Det började regna och mitt paraply gick sönder under vandringen upp mot templet.
Kiyomizu är det mest kända templet i Kyoto och också det mest populära. Tempelbyggnaden är från år 1633 och placerad på pålar på en kulle. Pålarna är sammanfogade utan en endaste spik, man kan tydligt se hur pålarna och brädorna passar in i varandra.

Jag i Kiyomizu Temple, Kyoto.

Utsikten över Kyoto från templets veranda var fantastisk trots att det regnade och var gråmulet. Nedanför verandan finns ett litet vattenfall, Otowa-no-taki, där man kan dricka vad som påstås vara heligt vatten.
Jag pimplade Pocari Sweat istället, en populär japansk sportdryck som säljs överallt i landet.

Kiyomizu är Kyotos mest kända tempel.

Jag gjorde ett nytt försök att besöka kejsarpalatset Kyoto Gosho, som varit stängt dagen innan. När jag kom fram till Kyoto Imperial Household Agency möttes jag av en skylt där det stod att kejsarpalatset var stängt idag på grund av storstädning... Skit i det då!
Jag tog tunnelbanan till Kyoto Station där jag bokade en platsbiljett till 10.21-tåget till Himeji. 
Gick tillbaka till Hotel El Inn Kyoto och hämtade min ryggsäck som förvarades i receptionen.
Jag köpte lite mat på järnvägsstationen och åt en sedan frukost på tåget. Från tåget såg jag mitt mål på denna avstickare på väg till Hiroshima, slottet i Himeji...

Fortsättning på min reseskildring