Himeji

På Himeji Station låste jag in min ryggsäck i en förvaringsbox vilket kostade 600 yen (42 kronor). Regnet öste ner utanför stationsbyggnaden och mitt paraply hemifrån hade jag slängt då det gått sönder dagen innan. Som tur var såldes det paraplyer i en av butikerna på stationen. Jag köpte ett vitt paraply för knappt 30 kronor sedan klev jag genom djupa vattenpölar till Himeji Castle. Efter knappt tio minuter kom jag fram till slottet.

Det snövita Himeji Castle (Himeji-jo) är ett av de vackraste och mest välbevarade slotten i hela Japan. Kom fram till en vacker park som omgav slottet. Parken var full med körsbärsträd som blommade i vitt och rosa. Jag betalade inträdet på 600 yen och klev in i det ståtliga slottet. Man får inte beträda slottet med sina skor utan dessa får man lägga i en plastpåse som delas ut vid ingången. Fula, illasittande bruna tofflor tillhandahålls för besökare och med dessa på fötterna får man sedan kliva in.  

Slottet i Himeji är det vackraste av Japans medeltida slott.

Redan år 1333 byggdes ett slott på denna plats. År 1581 byggdes ett slott på uppdrag av Hideyoshi Toyotomi för att 20 år senare byggas ut av Terumasa Ikeda.
Himejislottet har klarat sig undan krig och bränder, slottet undkom även andra världskrigets intensiva bomb-attacker.

Slottet i Himeji omgivet av blommande körsbärsträd.

Från den översta våningen på slottet har man en fantastisk utsikt över Himeji. Man förstår genast vilket bra försvarsanläggning slottet måste ha varit där det ligger högt på en kulle med utsikt åt alla håll.
Slottet i Himeji syns bland annat i James Bondfilmen "Man lever bara två gånger" (You Only Live Twice) från 1967 samt i Akira Kurosawa's båda mästerverk "Kagemusha2 (1980) och "Ran" (1985).

Det var en dryg timme kvar till tåget mot Hiroshima skulle avgå. Jag fördrev tiden på det närliggande Himeji Zoo. Inträdet var på blygsamma 200 yen, och jag såg bl.a. flodhäst, tiger, lejon, gorilla och en isbjörn. Burarna var trånga och den ensamme tigern i sin bur gick bara planlöst fram och tillbaka. Jag ställde mig nära burens galler men tigern ignorerade mig totalt, vet inte om jag var oaptitlig eller om tigern var deprimerad.
Regnet envisades med att ösa ner och jag gick tillbaka till Himeji Station och fortsatte med Shinkansen till nästa destination på min resa - Hiroshima...

För den som tröttnat på sushi finns det andra alternativ...

Hiroshima

Tågresan från Himeji till Hiroshima tog exakt en timma.

Hiroshima var den första stad i historien som attackerades av en atombomb. Klockan var 08.15 den 6 augusti 1945 när en Boeing B-29 Superfortress med namnet ”Enola Gay” från U.S. Air Force släppte atombomben ”Little Boy” över Hiroshima. Atombomben detonerade på en höjd av 600 meter ovanför staden för att få så stor verkan som möjligt.
80 000 människor utplånades på ett ögonblick och 70 000 blev skadade. Man uppskattar att 140 000 av Hiroshimas befolkning på omkring 250 000 invånare dog av bomben och den radioaktiva strålningen som följde. Ända in på 1980-talet insjuknande människor från atombombens radioaktiva strålning.

Tre dagar senare, den 9 augusti, släpptes ytterligare en atombomb över Japan. Denna gång var målet staden Nagasaki. Japans kejsare Hirohito lät i ett radiotal ett par dagar senare meddela att Japan kapitulerade av rädsla för fler atombomber. Japan kapitulerade formellt den 2 september och detta blev slutet på andra världskriget. Hittills är dessa de enda atombomber som använts i krig...

Modell av atombomben "Little Boy" som fälldes över Hiroshima 1945.

Atombomben ”Little Boy” syns bland annat på CD-omslaget till U2:s album ”How to dismantle an atomic bomb” från 2004.

Något som jag hade lite svårt att ta till mig var att i stort sett alla byggnader i staden är 60 år eller yngre. Ganska uppenbart kanske, då ca 60 % av Hiroshima blev utplånat, men flera byggnader ser ut att vara betydligt äldre. 

En hjälpsam dam bakom en informationsdisk i Hiroshima Station hjälpte mig att hitta billigt och bra boende i närheten av tågstationsbyggnaden. Jag bestämde mig för Hotel Via Inn Hiroshima som visade sig ligga vägg i vägg med Hiroshima Station. Betalade 6825 yen (ca 480 kronor) för ett enkelrum utan frukost. Rummet såg i stort sätt identiskt ut som de två senaste hotellrum jag bott i, likadana möbler och nästan likadan placering av möblerna. Stor risk att få en känsla av deja-vu när man vaknar...

Efter att jag packat upp och installerat mig i mitt lilla basläger gick jag ut i ösregnet. Fördelen med att bo så nära Hiroshima Station var att här avgår även stadens spårvagnar (Street Car).
Det kändes "ena gött" för en göteborgare att få åka spårvagn igen, abstinensen började bli alltför svår.
Jag klev av på hållplatsen Hatchobori och kom fram byggnaden Okonomi-Mura. Detta är en av de bästa inrättningarna i hela Japan om man vill pröva på den lokala maträtten okonomiyaki. Okonomi-Mura består av två våningar med drygt 25 restauranger som alla serverar okonomiyaki, Hiroshimas ”nationalrätt”. Okonomiyaki (betyder ungefär ”vad du föredrar, stekt”) kan enklast beskrivas som en blandning av crêpes och omelett och kallas ibland för ”japansk pizza”. En okonomiyaki består av vitkål och äggnudlar och sedan garneras den med det man själv önskar, därav namnet. Maten steks sedan på ett stekbord av en kock mitt framför ögonen på en. Maten ligger sedan på stekbordet framför en så det gäller att inte bränna fingrarna. Med en liten stekspade fick man sedan skära upp lagom stora bitar.
Jag satt runt ett fullsatt kök där japaner drack öl och åt sin egenhändigt komponerade okonomiyaki. Det var fullt med folk på de båda våningarna.
Min utsökta okonomiyaki kostade 1050 yen (knappt 75 kronor) och det var verkligen prisvärt.

Tillagning av okonomiyaki på Okonomi-Mura i Hiroshima.

Mätt och belåten klev jag ut i regnet igen. Besökte några affärer och fördrev sedan tiden med att skjuta ihjäl terrorister, döda några zombies och köra rally i en spelhall. Prövade även lyckan på ett par ”UFO Catcher” vilket är varumaskiner (s.k. ”lyftare”) där man ska försöka lyfta upp vinster genom att styra en gripklo. De vanligaste vinsterna består av dockor och mjukisdjur men det finns också lyftare med leksaker och godis. Det finns t.o.m. lyftare i Japan där man kan vinna livs levande humrar! Jo, det är sant.
Jag fullkomligt älskar spelhallar och efter ett tiotal bortspelade 100 yen mynt gick jag vidare.

Åkte spårvagn tillbaka till hotellet. I lobbyn fanns två datorer med Internetuppkoppling som hotellgäster fick använda utan kostnad. Jag gratissurfade och skickade några e-mail. Kollade upp väderutsikterna för Hiroshima och Tokyo de kommande dagarna, de utlovade regn. Piss också! Det hade regnat precis hela dagen och jag var så trött på regn. Jag lade mig tidigt.

Vaknade upp till ännu en regnig dag. Jag åkte spårvagn till Hiroshima Peace Memorial Museum och klev av på hållplatsen Genbahu Dome-mae. Kom fram till ruinerna efter det som en gång var The Hiroshima Prefecture Industrial Promotion Hall. Detta var en av få byggnader inom två kilometer från atombombens epicentrum som stod kvar. Nu har byggnaden fått namnet A-Bomb Dome (Atomic Bomb Dome) och står idag som ett betong- och stålskelett för att påminna om kraften och dödligheten från en enda atombomb.

A-Bomb Dome i Hiroshima.

I floderna som rinner genom staden hade människor försökt komma undan hettan och smärtan från explosionen. Efteråt flöt hundratals döda kroppar genom Hiroshima... Jag promenerade över en bro och kom fram till Fredsparken (Peace Memorial Park) som invigdes 1 april 1954. I parken finns flera minnesmärken och monument över atombombens offer.
Det mest besökta monumentet är statyn (Shed a tear) föreställande Sadako Sasaki. Sadako var endast två år gammal då atombomben detonerade över hennes hemstad. Trots att hon befann sig två kilometer från atom-bombens epicentrum och inte fick några synliga skador hade hon blivit utsatt för dödliga mängder radioaktiv strålning. Det skulle dröja nio år innan Sadako insjuknande i leukemi (blodcancer). Sadako hamnade på sjukhus. Hennes bästa vän vek en fin papperstrana, och berättade för Sadako om sägnen som säger att den som är sjuk och viker tusen papperstranor kommer att bli frisk. Sadako började vika tranor i hundratal, alla som besökte henne hade med sig papper som hon sedan kunde vika tranor av. Sadako hann bara vika 644 tranor innan hon avled, tolv år gammal. Hennes klasskamrater vek de återstående 356 tranorna så att Sadako hade exakt 1000 papperstranor med sig i sin grav.

På och omkring statyn av Sadako hängde tusentals papperstranor gjorda av skolbarn över hela världen. Jag minns att jag läste en bok om Sadako och de 1000 papperstranorna när jag gick i lågstadiet och att den var mycket sorglig.

I södra delen av parken ligger the Peace Memorial Museum och the International Conference Center Hiroshima. Regnet envisades med att forsa ner och jag gick in i den gråa betongbyggnaden som rymmer Hiroshimas freds- och minnesmuseum (Peace Memorial Museum). Inträdet var blygsamma 50 yen (tre kronor och 50 öre) vilket är bland det lägsta jag någonsin betalat i inträde till ett museum.

Peace Memorial Museum i ett grått och regnigt Hiroshima.

Miniatyrmodeller av staden och effekten av atombombens kraft visas och mängder av fotografier. I museet får man faktiskt vidröra några utställningsföremål, bland annat glasflaskor och takpannor som smält av hettan från atombomben.
Glassplitter orsakade enorma skador vid bombningen då glasskärvor spreds i samma hastighet som gevärskulor. Dessa skärvor trängde sig in överallt - man har hittat glasbitar inborrade flera centimeter in i betongväggar. Fönsterrutor krossades på så långa avstånd som 13 kilometer från själva detonationsplatsen.
Några föremål är riktigt obehagliga som skolbarns sönderbrända skoluniformer och förkolnade matlådor, sönderbrända leksaker, naglar och hår från atombombsoffer och armbandsur som stannat på 08.15 (tiden då atombomben detonerade). I en monter finns några av Sadako Sasakis berömda papperstranor.
Trots alla föremål och belägg var det svårt att förstå den otroliga styrkan och dödligheten som finns i en atombomb. 

Armbandsur som stannat på 08:15, tiden då atombomben
detonerade över Hiroshima 6 augusti 1945...

Jag gick ut i regnet igen och gick till Hiroshima National Peace Memorial Hall for the Atomic Bomb Victims som ligger precis under det som var atombombens epicentrum. Ett monument i glas föreställer en klocka som visar tiden 08.15, tiden för explosionen. Inträdet är gratis.

Nästa punkt på min dagordning var att åka till ön Miyajima. Jag åkte spårvagn till hållplatsen Hiroden-nishi Hiroshima, och åt lunch på nudelbaren Chikara i närheten av tågstationen. 
Jag beställde Tempura Udon (en djup skål med nudlar och friterade räkor) för 470 yen (33 kronor). Udon är tjocka vetenudlar och man ska faktiskt sörpla högljutt när man äter nudlar i Japan. Soba är nudlar gjorda på bovete.
Efter den goda och billiga brunchen tog jag tåget till färjeläget i Miyajima-guchi. Som tur är gäller JR-Pass på den 25 minuter långa tågresan. När tåget anlände stod passagerar- och bilfärjan till Miyajima i färjeläget 200 meter därifrån. Regnet minskade till lätt duggregn och jag klev ombord på färjan, det var bara att vifta med JR-Passet igen.

Miyajimas höga grönklädda berg var omslutna av tät vit dimma. Från färjan såg jag den röda porten Miyajima Torii, som ska välkomna andar, i kamferträ som tillhör helgedomen Itsukushima. Miyajima Torii är ett av de mest välkända motiven från Japan. Under högvatten ser den sexton meter höga porten ut att flyta på vattnet. En torii har stått här sedan 1168 men den nuvarande porten är från 1875.

Miyajima Torii är ett av Japans mest kända motiv.

Båtresan tog bara ett par minuter och jag hoppade sedan i land. Jag möttes omedelbart av ett flertal tama sikahjortar.
Med raska steg fortsatte jag mot den klarröda Miyajima Torii. Det var lågvatten och vid strandkanten satt människor och letade musslor i dyn. De finkammade havsbottnen med en liten kratta och de små musslorna lades i medtagna korgar.
Jag kom fram till den sexton meter höga Miyajima Torii och fotograferade en stund. Jag kunde bara föreställa mig hur mäktig den måste se ut under högvatten.
Bakom Miyajima Torii ligger helgedomen Itsukushima Shrine, byggd på styltor. Det har funnits en helgedom här sedan 500-talet men dess nuvarande form härstammar från år 1168. 1996 upptogs Itsukushima Shrine på UNESCO:s världsarvslista. I september 2004 förstördes delar av helgedomen Itsukushima av en tyfon men restaurerades omedelbart därefter.

Itsukushima Shrine på den vackra ön Miyajima.

Jag promenerade omkring en bra stund i kvarteren som omgav Itsukushima Shrine. Passerade över flera broar som ledde över åar som rann rakt genom kvarteren. Åarna kantades av körsbärsträd som blommade och hjortar som obehindrat strövade omkring. Det var en härlig och avslappnad känsla att bara promenera omkring på ön. Jag fortsatte upp för en stig som ledde in i den täta lövskogen, och passerade små vattenfall och en och annan hjort längs vägen. Jag kom fram till en linbanestation där man för 1800 yen kunde åka upp till toppen av det 530 meter höga berget Mizen. Tyvärr var linbanan stängd till följd av ett jordskred som orsakats av en tyfon som dragit förbi några timmar tidigare (vilket jag som tur var missade).

Bäst att springa lite...

Lustig skylt på Miyajima...

Jag promenerade ner för stigen igen och på någon sekund gled de tjocka molnen isär och släppte igenom solen. Jag njöt av solskenet och besökte helgedomen Itsukushima, inträde 300 yen. Jag åt lunch bestående av friterade ostron, ris och misosoppa för 1400 yen i en restaurang vid strandpromenaden, och shoppade sedan lite i souvenirbutikerna med förmodat överpris. Handlade bl.a. japansk saké och några dricksglas i bambu. Många tror felaktigt att saké är brännvin och således har en mycket hög alkoholhalt. I själva verket bryggs saké på ungefär samma sätt som öl och alkoholhalten ligger vanligen på mellan 14 och 16 %. Saké innehåller endast polerat ris, kojiris (mältat ris), shubo (jäst) och vatten.
I flera butiker såldes momiji manju som är lönnbladsformade bakelser med fyllning. Man kunde se hur de tillverkades på löpande band i några butiker. Jag köpte ett par stycken med chokladfyllning men de var inte goda. Momiji manju säljs med flera olika fyllningar men originalet är fylld med bönpasta. Jag åkte färja tillbaka till fastlandet...
Ett tips är att stanna minst en natt på Miyajima och bo på ett ryokan (traditionellt japanskt vandrarhem).

Vacker natur på ön Miyajima.

Väl tillbaka i Hiroshima hämtade jag upp min ryggsäck på hotellet och ordnade med sittplats på Shinkansen till Tokyo. Tågresan från Hiroshima till Tokyo tog ca fem timmar, medräknat ett tågbyte i Osaka. Jag åt en utsökt bentolåda på tåget.

Tokyo

Väl tillbaka i Tokyo tog jag mig snabbt till Kayobacho Hotel som jag bodde på tidigare. Tyvärr var hotellet fullbokat, likaså på två andra hotell i området som jag besökte. Klockan var över 23.00 och det spöregnade. Frågade mig för om ett enkelrum på ännu ett hotell men de tog över 2000 kronor för ett enkelrum. Jag hade gjort en miss, jag befann mig i affärsområdet Kayobacho och de affärsmän som besöker stadsdelen bokar oftast sina rum i god tid. Fick heller inga rekommendationer på andra hotell i området från de i hotellreceptionen. Jag gick ut i spöregnet igen... Kom fram till Hotel Villa Fontain Hakozaki som visade sig ha ett ledigt rum. Ett litet dubbelrum kostade 12 595 yen, 880 kronor! Betalade motvilligt och tog hissen längst upp till tolfte våningen och klev in i rum 1209. Jag kollade lite på Internet-TV på rummet. Väderutsikten för de följande dagarna var dyster; regn, regn, regn... Jag somnade med regnet smattrandes mot mitt fönster på tolfte våningen.

Vaknade upp med regnet fortfarande smattrandes mot fönstret. Frukost ingick i priset för rummet och serverades nere i hotellobbyn.Frukosten bestod av rostat bröd, sallad, kokta ägg och kaffe. Efter frukosten checkade jag ut och gjorde ett nytt försök att få tag på ett enkelrum på Kayobacho Hotel. Men det var fullbelagt idag igen... Jag tog mig med tunnelbana till Tourist Information Center (TIC) på tionde våningen i Tokyo Kotsu Kaikan Building i Ginza.
Det var inte så lätt att hitta dit och skyltningen i byggnaden var usel. Efter lite detektivarbete hittade jag slutligen rätt. Där inne fick jag hjälp av två trevliga damer att hitta billigt och bra boende i Tokyo. De bokade ett enkelrum åt mig för två nätter på Suigetsu Hotel Ohgaiso inte långt från Ueno Park. Tog mig till Ueno Station med tunnelbana. Jag promenerade genom Ueno Park och hittade till sist fram till Suigetsu Hotel Ohgaiso. Det var inte så lätt att hitta rätt då hotellnamnet inte stod med latinska bokstäver. Hotellbyggnaden var tidigare den japanske författaren Mori Ohgais (1866 - 1922) bostad och hotellet är uppkallat efter denne.
Jag kom till hotellet runt 12.00 och incheckningen var tidigast 15.00. Jag lämnade min ryggsäck i hotellreceptionen och sa att jag skulle återkomma senare på kvällen. Regnet avtog till lätt duggregn och upphörde sedan till min stora glädje.

Gick tillbaka genom Uenoparken till Ueno Station varifrån jag tog tunnelbanan söderut till Shimbashi Station. Jag bytte till det förarlösa tåget Yurikamome (fiskmåsen) som kostade 310 yen enkel väg. Det kändes som jag befann mig i en science fictionfilm när det förarlösa tåget susade fram bland höghus, kontorskomplex och höga byggnader på båda sidor. Mest spännande på tågresan var när tåget kämpade sig upp för och över den 918 meter långa Tokyo Rainbow Bridge. Bron, som stod klar 1993, består av två plan - det övre är endast avsett för biltrafik och det lägre är för både tågtrafik, biltrafik och för fotgängare. Att promenera över bron ska tydligen vara en mäktig upplevelse men jag hade promenerat tillräckligt och valde tåget istället.

Japans egen frihetsgudinna med Tokyo Rainbow Bridge i bakgrunden.

Jag klev av Yurikamome vid stationen Odaiba Kaihin-Koen på den konstgjorda ön Odaiba. Odaiba ligger i Tokyobukten och har på senare år blivit en populär turistattraktion med mängder av shoppingmöjligeter och nöjen. Här har arkitekter fått leka fritt och här vimlar av konstiga, futuristiska, hypermoderna och spännande byggnader.

Jag besökte det stora shoppingcentret Decks Tokyo Beach som består av två byggnader; Sea Side Mall och Island Mall. Jag tittade lite i affärer och shoppade lite presenter till mig själv.
Köpte lite japanskt dyrt lösgodis för 14 kronor hektot.
Högst upp på det sex våningar höga Decks Sea Side Mall åt jag lunchbuffé på Sunset Beach Brewing Company. Lunchbuffén bestod av enklare rätter som pizza, lasagne, pasta, friterade köttbitar m. m. men för 1200 yen var det ett helt OK pris. Läsk eller öl till maten, som kom direkt från bryggeriet, kostade 399 per mugg (28 kronor) vilket jag tyckte var i dyraste laget. Från mitt fönsterbord hade jag en fantastisk utsikt över Tokyo Bay och Rainbow Bridge. Maten smakade bra, varken mer eller mindre. 

Fortsatte att kika i butiker efter maten. En liten skruv som höll fast själva glaset hade tidigare gängat ur sig och lossnat från mina glasögon. Jag hade med mig glasögonen och frågade i en glasögonbutik om de kunde sätta i en ny skruv. Jag ombads att sätta mig och vänta. Jag bläddrade i ett par japanska modemagasin så länge. En ny skruv och noggrann rengöring av glaset var gratis. Domo arigato gozaimasu! Det är sånt som kallas bra service! Tackade och bugade djupt innan jag lämnade den trevliga personalen i glasögonbutiken.

Jag promenerade längs med terrassen varifrån man kan blicka ut över Rainbow Bridge och miniatyren av frihets-gudinnan. Frihetsgudinnan på platsen var från början den modell som skulptören Frederic Bartholdi använde som mall till frihetsgudinnan (Statue of Liberty) i New York. Modellen lånades ut under 1988 för att fira fransk kultur i Japan. När sedan modellen lämnades tillbaka till Frankrike året därpå ville många Tokyobor ha en egen frihetsgudinna. Den miniatyr av originalet från 1884 som står här idag är en ”modell av modellen”. Kan inte låta bli att tycka det är fantasilöst med kopior av kända monument. Samma sak med Tokyo Tower som är en kopia av Eiffeltornet i Paris. Vad är nästa steg? En kopia av Kaknästornet i Kyoto och små miniatyrer av Egyptens pyramider i Hiroshima?

TV-spelsberoende och speltokig som jag är efter att ha vuxit upp med Nintendo- och SEGAspel, var jag bara tvungen att besöka Tokyo SEGA Joypolis. Inträdet var 500 yen bara för att få tillträde till de allra senaste arkadspelen. Jag betalade inträdet i en maskin och fick en biljett. Denna biljett stoppade jag in i en spärr och fick passera genom ett vändkors.
Här finns förutom arkadspel även flera åkattraktioner fördelade på tre våningar. Bland åkattraktionerna kan nämnas ”Speed Boarder” som är världens första bergochdalbana där man åker sidledes (!) och ”Halfpipe Canyon” där man kan testa sina snowboardfärdigheter. Bara att stå och lyssna på kommentatorn till ”Bike Athlon” var en attraktion i sig. Kommentatorn står och kommenterar med hög röst när man på tandemcyklar ska tävla mot varandra. Kommentatorn levde sig verkligen in i loppet och skrek och gapade, mycket roligt att bevittna. Sega är mest kända för sina arkadspel som finns i varje spelhall med självaktning. Segas spelkonsoler avsedda för hemmabruk har dock aldrig sålts i lika stora volymer som exempelvis Nintendos eller Sonys. Och det är på arkadspel som Sega fortfarande är kungar. Jag spelade lite arkadspel på Segarena på andra våningen. Handlade några små souvenirer i JP Shop där allt godis, tändare, t-shirts m.m. har tryck av Sonic the Hedgehog eller Joypolis logotyp.

SEGA Joypolis i Tokyo är fullproppad med arkadspel och åkattraktioner.

Jag åkte rulltrappa upp till sjätte våningen på Decks Tokyo Beach Island Mall där Daiba Little Hong Kong börjar. Daiba Little Hong Kong är två våningar med kinesiska restauranger och butiker som ska föreställa en typisk gata i Hong Kong. En man satt vid ett bord och graverade in drakar, tigrar och olika symboler i skalen på mobiltelefoner. Jag hade lämnat min mobiltelefon hemma i Sverige eftersom den inte fungerar i Japan men min kamera skulle jag kunna hotta upp. För 1050 yen fick jag en snygg röd drake inristad i plastskalet på min kamera.

Jag hamnade i ytterligare ett enormt köpcentrum, Aqua City Odaiba, med affärer och restauranger så långt ögat kunde nå. I butiken Disney Store köpte jag en inträdesbiljett till Tokyo Disneyland. Priset för en vuxen var 5500 yen (385 kronor). Biljetten gällde ett år från inköpsdagen men jag skulle gå redan nästa dag. Biljetter säljs givetvis också utanför entrén till Tokyo Disneyland men man slipper köa om man har förköpt biljett.

Fortsatte min promenad och passerade under den futuristiska Fuji TV Building som är huvudkontor för Fuji Television. Byggnaden har 25 våningar och är 123 meter högt. Det tog tre år att bygga Fuji TV Building och den sägs vara helt jordbävningssäker. Globen på byggnadens topp är 32 meter i diameter och väger hela 1200 ton. Inuti globen finns TV-studior och man kan för 500 yen få tillträde till både globen och den övriga byggnaden.

FUJI TV Building i Odaiba, Tokyo.

Nästa mål på min promenad var Palette Town. Namnet kommer från att det, likt färgerna på en målares paljett, här ska finnas något för precis alla. Palette Towns största landmärke är det 115 meter höga pariserhjulet som syns från stora delar av Tokyo. Jag gick den 170 meter långa Sun Walk i köpcentret West Mall vilken är kantad av mängder av lustiga och spännande butiker. I en spelhall spelade jag bl.a. arkadspelen Time Crisis 3 och Ghost Squad och prövade lyckan på några UFO Catchers (lyftare) utan någon större framgång.

Tittade runt i en djuraffär där det såldes gigantiska ekoxar i plastburkar. Dessa är populära som husdjur och vissa skolungdomar anordnar turneringar där deras ekoxar får kämpa mot varandra. De största kan bli uppemot åtta centimeter långa. Jag tittade hellre på de söta hundvalparna och kattungarna som fanns till försäljning i små glasmontrar. De hade inga leksaker förutom remsor av toalettpapper att leka med, bedrövligt. Priset för en söt liten hundvalp varierade mellan ca 11 000 och 20 000 kronor. Jag passerade en liten monter där man kunde få sin mobiltelefon upphottad med stjärnor, rosa hjärtan, guldglitter och annat bling-bling. I Japan är mobiltelefonen en viktig accessoar och vissa lägger minst lika mycket pengar på ”Pimp-My-Phone” som vad telefonen kostar.

Bling bling.

De två övre våningarna i West Mall består av Venus Fort vilket ska försöka återge en lång affärsgata i 1800-talets Sydeuropa. Affärsstråket är ca 400 meter långt och kantas av sammanlagt 154 affärer, restauranger och kaféer. Det mest fantastiska i hela komplexet är de vackra trompe l'oeil-takmålningarna föreställandes en blå sommarhimmel med vita moln. Den konstgjorda takbelysningen ändrar ljuset från gryning till skymning varje timme.
Det känns verkligen som man befinner sig utomhus snarare i ett stort shoppingcenter. Längs den 400 meter långa och på sina ställen elva meter breda affärsstråket finns fem små torg med fontäner, statyer och monument, allt mycket naturtroget.
Av butikernas sortiment och kollektioner att döma riktar sig Venus Fort främst till kvinnliga besökare. Skönhetssalonger, kosmetikabutiker och klädaffärer trängs med romantiska restauranger och mysiga kaféer med utomhusserveringar (fast inomhus). Tydligen ska den offentliga damtoaletten i Venus Fort vara en sevärdhet i sig. På en yta på 400 m² finns 64 toalettbås i lyxig omgivning. Glöm allt vad toalettköer heter. Av naturliga orsaker gjorde jag aldrig något besök på damernas toalett...

I Palette Town finns även biltillverkaren Toyotas bilsalong och showrum, Mega Web. Där man kan titta och pilla på de allra senaste Toyotabilarna. Nya bilar i Japan luktar likadant som nya bilar i Sverige visade det sig. Själv är jag Volvoägare och gick snabbt igenom bilsalongen utan att bli alltför frestad av att köpa japansk bil.

Jag kom fram till det 115 meter höga pariserhjulet Daikanransha (Diamonds and Flowers Ferris Wheel). Detta är det näst högsta pariserhjulet i världen efter the London Eye (135 meter över marken). För 900 yen fick jag en stillsam åktur. Jag valde en av de gondoler med glasbotten, och ångrade mig när det var för sent. Det hade varit bättre att inte se marken nedanför... Ett varv i pariserhjulet tar ca 16 minuter och man har en fantastik utsikt över Odaiba och Tokyo Bay.

Det 115 meter höga pariserhjulet Daikanransha.

Mina minneskort till min ena digitalkamera höll på att bli fulla efter allt fotograferande. Jag sökte upp en fotoaffär där jag för ett par hundra yen fick några av mina bilder överförda på CD-skivor. Jag ser alltid till att ha minst två uppsättningar (antingen på CD-/DVD-skiva eller på hårddisken) av varje bild jag tagit innan jag raderar något från minneskortet. Medan bilderna brändes på CD-skivor skickade jag några e-mail från butikens kunddator.
Fotobutiken låg i Tokyo Fashion Town (TFT), det största köpcentret i Odaiba. Köpcentret har ett 35 meter konstgjort vattenfall som startar varje hel timma.
Jag besökte restaurang Wanza Wariake på gatuplanet, och åt yakitori (japanskt grillspett) med vitkål att doppa i sås och ris för 1040 yen. Yakitori betyder ordagrant ”grillad kyckling” men även kött eller fisk uppsatt på spett kallas för yakitori i Japan. I väntan på min mat serverades jag japanskt grönt te som även denna gång smakade gräs.
Efter maten åkte jag med det förarlösa tåget Yurikamome tillbaka till fastlandet. Det gick ett tåg var fjärde minut så man behöver inte jäkta. För att få ut mest av tågresan ska man sitta längst fram.

Jag tog mig till Suigetsu Hotel Ohgaiso i Ueno och checkade in. Ett dubbelrum med dusch och WC samt luftkonditionering och TV kostade 6720 yen/natt. Jag betalade för två nätter vilket blev ungefär 940 kronor. Jag tilldelades rum 3217 på andra våningen med fönster ut mot en trafikerad väg. Frukost ingick inte men däremot hade man som hotellgäst tillträde till en varm källa (onsen) som låg alldeles i närheten. Hotellet hade även en minibuss som körde till och från Ueno Station.

Det hade hunnit bli torsdagen den 13:e april, utanför hotellfönstret tittade solen fram mellan gråa moln men inget regn i sikte. Idag hade jag planerat att besöka Tokyo Disneyland, barnasinnet måste få tillfredställelse det med. Jag hade sedan jag var liten drömt att någon gång få besöka Disneyland. Liseberg i all ära men Disneyland är ändå nöjesparkernas Rolls Royce...

Jag tog hotellets gratisbuss till Ueno Station. I bussens högtalare spelades fågelsång blandat med vågskvalp samtidigt som man passerade höghus och tung trafik, typiskt Japan där allt ska vara artificiellt och konstgjort.
Från Ueno Station åkte jag tåg till Maihama Station. Därifrån är det en knappt fem minuter lång promenad till Tokyo Disneyland.

Tokyo Disneyland är en kopia, om än något större, av sin föregångare i USA. Nöjesparken öppnade i april 1983 och har sedan dess haft över 100 miljoner besökare. Nöjesparken är uppdelad i sju olika ”temavärldar” som varje attraktion och restaurang är anpassad till.   
När man väl betalat inträdet ingår alla åkattraktioner och shower. En endagsbiljett (1-day passport) kostar 5500 yen (385 kronor) för vuxna. För ett barn (4-11 år) kostar inträdet 3700 yen (260 kronor).
Det var inte så mycket folk då det var vardag och köerna till parken var därför ganska korta.
Jag hade tidigare blivit varnad att inte besöka parken en helgdag då köerna till parken och attraktionerna kunde vara timslånga.
Två säkerhetsvakter bad att få kika i min väska innan jag fick stoppa in min förköpta biljett i en spärr.
Jag lämnade verkligheten bakom mig och klev in i ”The Kingdom of Dreams and Magic”... 

Sagoslottet Cinderella Castle är
symbolen för Disneyland.

Klev in under glastaket som täcker shoppinggatorna i World Bazaar. Här trängs godisbutiker, restauranger och leksaksaffärer. Här finner man presentaffärer där precis allt har Disneytema, vad sägs om Kalle Anka-muggar, Musse Pigg-tofflor, Nalle Puh-godis m.m.
I Penny Arcade finns gamla flipperspel från tidigt 1900-tal.
Jag såg sagoslottet Cinderella Castle på avstånd och blev verkligen imponerad av dess storlek och prakt, det är precis så ett sagoslott ska se ut!

Jag gick vidare och hamnade i Adventure Land. Den första attraktionen jag prövade var The Pirates of the Caribbean. Man satt i båtar som sakta tog sig fram i en fantasifull värld full av sjörövare och piratskepp. Allt var väldigt välgjort och påkostat, häftigast var en strid mellan ett sjörövarskepp och en fästning. Jag hamnade mitt i eldstriden och höga vattenkaskader skulle föreställa kanonkulor som slog ner i vattnet, mycket verklighetstroget. Hela båtturen tog omkring en kvart vilket är lång tid för en åkattraktion.
Det var inte så mycket folk i parken och köerna till de olika attraktionerna var som längst femton minuter. Besöker man Tokyo Disneyland en helgdag kan man räkna med betydligt längre kötider.

Ångloket Western River Railroad på Tokyo Disneyland.

Jag fortsatte min upptäcktsfärd i Adventure Land och hoppade ombord på ångloket Western River Railroad som färdas i en stor cirkel i en del av parken. Under tågresan passerar man en konstgjord sjö, hjortar och mekaniska (om än mycket verklighetstrogna) indianer som vinkar åt passagerarna vid strandkanten. Åkturen varade ungefär femton minuter innan tåget rullade in på stationen igen. Nästa ”land” att besöka i Tokyo Disneyland var Western Land. Tyvärr var åkattraktionen Big Thunder Mountain stängd p.g.a. tekniska problem, synd för den lär vara den häftigaste attraktionen i hela parken. I Western Land gick jag ombord på den vita hjulångaren Mark Twain Riverboat. Båten åker ett varv på parkens konstgjorda sjö och hela båtturen tar ungefär tolv minuter.
Jag köpte popcorn med kolasmak (!) från en försäljningsvagn. Runt omkring i nöjesparken kunde man även köpa popcorn med smak av bland annat jordgubbar, honung, kokosnöt och curry... Jag hittade aldrig till försäljningsstället av kokosnötspopcorn och currykryddade popcorn men det får bli en annan gång.

Popcorn med jordgubbssmak...

Hamnade i Critter Country där jag åkte Splash Mountain. Man sitter i uthuggna stockar och färdas på vatten, ibland nedför branta stup. Resan går genom ett landskap föreställande olika episoder i Bror Kanin (Brer Rabbit) och hans antagonister Bror Räv (Brer Fox) och Bror Björns (Brer Bear) liv från Disneyfilmen Sången om södern från 1946. Liksom de flesta andra attraktionerna på Disneyland varade åkturen flera minuter.
Hamnade framför spökhuset Haunted Mansion i Fantasyland. Här ringlade köerna långa men kötiden var ändå inte längre än en kvart. Man färdades i en stor svart gondol (med plats för tre personer) genom flera rum fulla med spöken. Häftiga ljud- och ljuseffekter avlöste varandra samtidigt som hundratals spöken försökte skrämma livet ur en. Denna attraktion är verkligen påkostad och ett absolut måste.
I Fantasyland ligger även attraktionen It's A Small World som riktar sig till små barn men jag trodde ändå att jag skulle kunna få någon glädje av åkturen – jag hade helt fel. Denna attraktion är den absolut värsta jag någonsin åkt... Man sitter i båtar som långsamt färdas genom enorma rum fulla med fula dockor som sjunger en fruktansvärd sång. Båtfärden ville aldrig ta slut och jag fick mardrömmar om de gräsliga dockorna. Kom till slut ut i friheten igen och gick med bestämda steg vidare till nästa ”land” – Toontown. Husen i Toontown var helt skeva och målade i fantastiska färger. Jag hoppade in i en gul taxibil i Roger Rabbit's Car Toon Spin och färdades genom Toontowns skumma gränder.

Hjulångaren Mark Twain Riverboat.

Jag gick runt lite i Toontown och tittade på de lustiga husen och alla små detaljerna på fasaderna. Det kändes verkligen som jag befann i en helt annan värld när jag gick omkring i Disneyland. Nådde fram till Tomorrowland där de lite ”vuxnare” attraktionerna ligger. Jag kom fram till en stor racerbana, Grand Circuit Raceway, där man styr en liten racerbil runt banan. Farfars Bil på Liseberg kan slänga sig i väggen, här har bilarna riktiga motorer!
Efter den lilla åkturen provade jag attraktionen MicroAdventure! som snabbt blev en av mina favoriter i nöjes-parken. Temat i MicroAdventure! är hämtat från filmen ”Älskling jag krympte barnen” och dess två sämre uppföljare. Huvudpersonen i filmerna, professor Wayne Szalinski ska ta emot ett pris och under prisutdelningen sker en massa missöden... Under arton minuter råkar man ut för enkla men utmärkta effekter såsom att hundratals små möss verkar springa över ens ben (riktigt verklighetstroget!) och att en gigantisk hund nyser över en (det sprutar vatten ur stolsryggen framför). Filmen är dubbad till japanska men det finns hörlurar med engelskt tal. 

Det finns ett stort antal restauranger för alla smaker i nöjesparken. Jag åt lunch på den vackra Crystal Palace Restaurant i Adventureland. Lunchbuffén kostade 2500 yen (ca 175 kronor) och det fanns mängder av olika förrätter, varmrätter och efterrätter att välja mellan. Porslinstallrikarna hade formen av Musse Piggs huvud med stora öron.
Från mitt fönsterbord hade jag en utmärkt utsikt över Cinderella Castle och paraden Disney's Dreams On Parade med Disneyfigurer som började prick 15.00. I paraden finns ca 200 skådespelare och dansare, och de mest välkända Disneyfigurerna som Kalle Anka, Långben, Musse Pigg m.fl. finns givetvis med. 

Efter lunchen gick jag omkring i Disneyland och fotograferade och tittade på folk. Jag gick förbi en hamburgerrestaurang där de sålde hamburgare formade som Musse Piggs huvud...
Efter någon timmes promenerande kände jag att jag hade sett det jag ville se och hade åkt de attraktioner som jag fann mest lockande. Jag hade dagarna innan stått i valet och kvalet mellan de två nöjesparkerna Tokyo Disneyland och Tokyo DisneySea. Att det blev just Disneyland var att det var just ett Disneyland jag som barn hade drömt om att en gång få besöka. 
Men Tokyo DisneySea lockade också. Jag bestämde mig för att besöka även den parken. Som tur är ligger de båda parkerna ”vägg i vägg” med varandra men nackdelen är att man får betala 5500 yen (385 kronor) för var och en. Det finns tyvärr inga som helst rabatter för den som är sugen på att besöka de båda parkerna på samma dag. Att besöka de två nöjesparkerna på en och samma dag och betala sammanlagt 770 kronor kan låta vansinnigt. Men med tanke på att det inte var så långa köer och det var flera timmar innan de stängde kände jag att jag skulle hinna med att se det mesta utan att behöva stressa runt.

Innan jag klev ut genom grindarna fick jag en stämpel som gav mig tillträde till parken igen. Från Tokyo Disneyland till Tokyo DisneySea tar man sig smidigast med monorail (Disney Resort Line). Monorailbanan går i en cirkel runt de båda nöjesparkerna och stannar vid fyra olika stationer. En enkelbiljett på monorailtåget kostade 200 yen. Tågen avgår med tre eller tio minuters mellanrum beroende tid på dygnet. Själva tågens fönster har formen som Musse Piggs huvud, likaså handtagen inne i tåget. Var bara tvungen att ta ett par kort. Jag klev av utanför Tokyo DisneySea och betalade inträde till nöjesparken.

Monorailtåget Disney Resort Line.

Tokyo DisneySea slog upp sina portar första gången 2001. DisneySea har betydligt färre åkattraktioner än Disneyland och riktar sig främst till en lite äldre publik. Här finns givetvis flera attraktioner både för vuxna och barn men atmosfären är lite mer romantisk och många restauranger inriktar sig på lite finare middagar med vin. DisneySea hör till en av de mest besökta nöjesparkerna i världen. Liksom Tokyo Disneyland har även Tokyo DisneySea sju olika temavärldar, eller hamnområden, och dessa är: Mediterranean Harbor, American Waterfront, Port Discovery, Lost River Delta, Arabian Coast, Mermaid Lagoon och Mysterious Land.

Mellan entrékassorna och själva ingången till Tokyo DisneySea står AquaSphere, en stor fontän med en enorm jordglob. Denna enorma jordglob har blivit parkens symbol. Jordgloben roterar långsamt placerad på en tjock stråle av vatten.
Bakom AquaSphere tronar en stad upp sig som ser ut att vara Venedig eller en annan sydeuropeisk stad. Efter att ha passerat genom ett valv befann jag mig i Mediterranean Harbour som hämtat inspiration från Venedig med hus, kanaler, stenbroar och givetvis gondoler. Jag kom fram till en enorm konstgjord insjö, man kan åka ångbåt över sjön. 

Mediterranean Harbour på Tokyo DisneySea.

Jag fortsatte och hamnade i American Waterfront som föreställer New York på tidigt 1900-tal. Här kan man hoppa ombord på större veteranbilar med plats för upp till nio passagerare för en kortare tur runt området. Vid vattnet ligger det stora passagerarfartyget S.S. Columbia som bl.a. inrymmer en restaurang. Det finns inga egentliga åkattraktioner i American Waterfront förutom veteranbilarna och ett elektrisk passagerartåg. Men en byggnad som sticker ut från mängden är det höga Hotel Hightower som nu fått namnet ”Tower of Terror”. Detta enorma spökhus har inte premiär förrän till hösten, synd för det verkar riktigt häftigt.
Jag stannade till en stund och lyssnade på tre musiker utklädda till kockar. De spelade på kastruller och stekpannor. Fick snabbt ont i öronen av bankandet och gick vidare tills jag hamnade i Port Discovery. Jag fick syn på några små egendomliga farkoster med plats för två personer som åkte omkring i en damm. Detta var attraktionen Aquatopia och jag ställde mig genast i den korta kön. Jag satte mig i en farkost som skulle föreställa en svävare sedan bar det av... Svävaren for fram genom mellan stenar, verkade vara nära att krocka med andra svävare och fastnade i en stor vattenvirvel. Vissa sträckor gick det verkligen undan men åkturen var alldeles för kort. Det var ingen kö så hade jag lust att åka ytterligare en gång var det inga som helst problem. Mittemot Aquatopia ligger DisneySea Electric Railway, ett tåg som färdas mellan Port Discovery och American Waterfront. Från tågfönstren har man en utmärkt överblick över en stor del av nöjesparken. Jag trodde att tåget åkte i en cirkel men rälsen bestod bara av en raksträcka. Tyvärr var jag var tvungen att kliva av i American Waterfront och gå tillbaka till Aquatopia igen.

Attraktionen Aquatopia i Port Discovery.

Även i Tokyo DisneySea säljs popcorn med konstiga smaker, vad sägs om popcorn i smakerna svartpeppar, cappucino, äpple eller havssalt?  Men det var jordgubbssmakande popcorn som snabbt blev min favorit, det lät alldeles för spännande för att låta bli. En pappmugg med popcorn kostade 260 yen. Jag satte mig och tittade ut över den stora konstgjorda sjön och njöt av både utsikten och mina jordgubbspopcorn.  

Mitt i DisneySea stoltserar den höga vulkanen Mount Prometheus som får utbrott flera gånger varje dag. Området runt vulkanen heter Mysterious Island och attraktionerna och butikerna har lånat teman ur några av författaren Jules Vernes böcker. En av de absolut häftigaste åkattraktionerna i hela DisneySea är Journey to the Center of the Earth. Denna bergochdalbana går mestadels inne i vulkanen och man stöter på underjordiska monster medan man susar fram i upp till 75 km/h.
Mittemot Journey to the Center of the Earth ligger ingången till 20 000 Leagues Under the Sea. I denna attraktion stiger man ombord på små ubåtar med plats för sex passagerare. Det var ingen kö och jag fick en egen ubåt till mitt förfogande. Man färdas långsamt fram bland skeppsvrak, fiskar och monster som lurar i djupet. Man lurades att man verkligen befann sig under vatten, allt var verkligen påkostat och välgjort. Denna attraktion är ett absolut måste för varje besökare på Tokyo DisneySea.

I Mysterious Island finns flera häftiga åkattraktioner.

Jag gick vidare och hamnade i Lost River Delta, en värld för alla Indiana Jones-wannabes. 
En stor Aztekpyramid tornade upp sig och jag kom fram till Indiana Jones Adventure: Temple of the Crystal Skull. Jag gissade att köerna hit i vanliga fall var enormt långa för jag fick gå en bra bit genom långa köfållor innan jag kom fram till själva attraktionen. Här hoppar man ombord i en stor Jeep och hamnar bland tusentals skalbaggar, ormar, dödskallar m.m. Det jag minst bäst från åkturen var en stor staty som blåste en enorm rökring mot Jeepen och när man blev beskjuten med blåsrörspilar från väggarna. Pilarna var bara lufttryck men det kändes som de ven tätt förbi då det visslade och ven runt öronen på en.
De flesta attraktionerna både på Disneyland och på DisneySea var verkligen påkostade och underhållande men jag saknade en riktigt häftig bergochdalbana (Big Thunder Mountain på Disneyland var ju stängd). Till min stora glädje kom jag fram till bergochdalbanan Raging Spirit. En ung tjej ur personalen sa åt mig att hålla hårt fast i min axelremsväska där jag bl.a. hade mina kameror och objektiv. Vad hon inte upplyste mig om och som jag inte hade en aning om var att bergochdalbanan hade en loop... Som tur var hade jag lagt min väska vid mina fötter och låste fast den med knäna, inte så kul om dess innehåll hade spritts över halva DisneySea. Själva loopen och åkturen efter denna har jag inget minne av, jag var fullt koncentrerad på att ha koll på min väska och att det inte skulle dyka upp fler loopar. Raging Spirit pryds med ett rinnande vattenfall där det faktiskt brinner (!) mellan vattnet som strömmar ner. Mycket fascinerande. 

Spökhuset "Tower of Terror".

I anslutning till Lost River Delta ligger Arabian Coast. Detta är en värld som hämtat inspiration ur ”Tusen och en natt” och här finner man bl.a. Sindbad sjöfararen och Aladdin med sin magiska lampa.
Jag gick omkring bland basarer, minareter och moskéer och en och annan naturtrogen dromedar i hårdplast. Kom fram till ett stort torg där den stora karusellen Caravan Carousel i två våningar står. Caravan Carousel har plats för smått fantastiska 190 passagerare. Jag handlade lite souvenirer och presenter innan jag fortsatte till Mermaid Lagoon. Detta är sjöjungfrun Ariels, från Disneyfilmen Den lilla sjöjungfrun, värld. Bland de färgglada korallreven finns flera attraktioner som alla riktar sig till parkens yngre besökare.  
Jag lämnade alla snäckor, sjöstjärnor och krabbor bakom mig och gick runt i den stora nöjesparken till skymningen.

Jag njuter av popcorn med jordgubbssmak på Tokyo DisneySea.

Jag åkte tillbaka till Tokyo Disneyland och visade upp min stämpel för vakterna i entrén. Jag kom fram lagom till kvällsparaden Electrical Parade Dreamlights. Denna parad är nästan 700 meter lång och full med gigantiska Disneyfigurer dekorerade med över sammanlagt en miljon lampor. Det var en vacker avslutning på mitt besök på de två nöjesparkerna.

Med tåg tog jag mig tillbaka till Tokyo igen. Elektronikdistriktet Akihabara lockade ännu en gång och jag besökte ett flertal kvällsöppna butiker och varuhus. Handlade lite småsaker till min ena digitalkamera innan butikerna slog igen för kvällen. Jag åt en sen middag i Mansei Building i Akihabara. Denna byggnad rymmer flera restauranger och jag besökte den på fjärde våningen. Jag fick ett fönsterbord med utsikt över en av de breda gatorna i Akihabara med dess upplysta reklamskyltar och hektiska trafik. Jag beställde in Shabu-shabu som består av ett kokkärl med hett vatten och rå biff i tunna skivor och grönsaker. Man kokar sedan själv köttet och grönsakerna i kokkärlet och doppar sedan maten i en av de olika såserna som serveras till. Hela kalaset gick på 3500 yen (ca 245 kronor) vilket var riktigt dyrt, särskilt då man fick tillaga maten själv...
Från Akihabara åkte jag tunnelbana de två stationerna till Ueno Station. När jag kom ut från stationsbyggnaden började det spöregna. Jag hade inget paraply och var på väg in i stationsbyggnaden igen för att köpa ett då jag fick syn på hotellets minibuss. Vilken perfekt tajming. Väl tillbaka på mitt hotellrum började jag förbereda morgondagens hemfärd. Mina fötter värkte efter allt gående och efter en varm dusch kröp jag ner i min hårda säng och somnade gott.

Det hade redan hunnit bli fredag den 14 april 2006 och jag skulle åka hem till Sverige. Hotellets minibuss tog mig smidigt till Ueno Station varifrån jag fortsatte med tåg till Narita Airport Terminal 2. Jag åt en svindyr frukost på flygplatsen innan Lufthansas flight LH 715 lyfte mot München. Till min stora glädje var sätet bredvid mig tomt, jag tycker om att kunna slänga upp fötterna på extrasätet. De tolv timmarna på planet gick otroligt långsamt. Efter att bytt plan i München landade jag till sist på Landvetter flygplats. Min flickvän Jessica stod och väntade på mig utanför flygplatsbyggnaden och jag berättade oavbrutet om min fantastiska resa hela vägen hem...

Bambuskog.

Nattöppen djuraffär i Tokyo.

Fniss...

Partyyy!

Reklam eller varning?

Filmtips inför en resa till Japan:

• Azumi (2003): Filmen utspelar sig under Tokugawaperioden i Japan. Azumi (Aya Ueto) uppfostras och tränas till att bli en lönnmördare. Filmen baseras på en mangaserie med samma namn.
• Babel (2006): Filmen skildrar flera händelser som äger rum i Marocko, Japan, Mexiko och USA.
• Black Rain (1989): Två New York-poliser (Michael Douglas och Andy Garcia) möter den japanska maffian i Osaka.
• Cars 2/Bilar 2 (2011): Blixten McQueen och Bärgarn är tillbaka och denna gång lämnar de USA för att ge sig ut i världen. Första stoppet de gör är i Tokyo, Japan och här får man se Disney Pixar's version av staden. Ginzadistriktet, Tokyo Tower, Tokyo Rainbow Bridge, pariserhjulet Daikanransha och The National Art Center förekommer i filmen liksom en rolig scen med Bärgarn och japanernas konstiga och komplicerade toaletter.
• Dare mo shiranai/Barnen som inte fanns (2004): En gripande film om en tolvårig pojke (Yûya Yagira) som tvingas ta hand om sina småsyskon då deras mamma överger dem. Filmen bygger på verkliga händelser… Barnen som inte fanns är filmad i och utspelar sig i Tokyo.
• The Fast And The Furious: Tokyo Drift (2006): Bjuder på många scener från Tokyo. Resten av filmen är skräp.
• The Grudge (2004): Denna amerikanska remake utspelar sig i Tokyo, men den japanska förlagan är mer skrämmande.
• Hana-bi (1997): Nishi (Takeshi Kitano) är en polis i Tokyo. Han har lånat pengar av den japanska maffian för att ha råd att behandla sin fru som har leukemi. En dag byter Nishi arbetspass med sin kollega och vän Horibe (Ren Ohsugi) för att kunna besöka sin sjuka hustru på sjukhuset. Horibe blir skjuten och hamnar i rullstol viket ger Nishi svåra skuldkänslor. Nu behöver Nishi pengar både till sin sjuka fru och för att underlätta Horibes liv.
• Hiroshima mon amour/Hiroshima - min älskade (1959): Hiroshima Peace Memorial Museum och Fredsmonumentet i Hiroshima (A-Bomb Dome) syns i filmen.
• Inception (2010): Inledningen är inspelad och utspelar sig i Tokyo.
• Kill Bill: Vol. 1 (2003): Lönnmörderskan ”The Bride” (Uma Thurman) vaknar upp efter flera år i koma efter att hennes tidigare ledare Bill (David Carradine) och de övriga i hennes gäng försökt mörda henne. Hon är nu fast besluten att hämnas med ett enda mål, att döda Bill. För att komma åt Bill måste hon först eliminera sina forna vänner...
  I en scen följer The Bride (Uma Thurman) efter O-Ren Ishii (Lucy Liu) över Rainbow Bridge i Tokyo.
• Lost in Translation (2003): Bill Murray och Scarlett Johansson upplever Tokyo tillsammans.
• Memoirs of a Geisha/En geishas memoarer (2005): Filmatiseringen av Arthur Goldens roman med samma namn om geishan Nitta Sayuris liv.
• Okuribito/Avsked (2008): Cellisten Daigo Kobayashi (Masahiro Motoki) blir av med sitt jobb och börjar istället arbeta på en begravningsbyrå, ett arbete som i Japan anses som ett verkligt lågstatusyrke. Avsked är en fantastiskt vacker och bra film som jag verkligen kan rekommendera. Denna film vann en Oscar för bästa utländska film 2009.
• Resident Evil: Afterlife (2010): Shibuya Crossing och Tokyo syns i inledningen.
• Shogun (1980): Miniserie med Richard Chamberlain och Toshiro Mifune
• Stratosphere Girl (2004): En film om en belgisk flicka, Angela (Chloé Winkel), som åker till Tokyo för att arbeta som värdinna/sällskap åt rika japanska affärsmän på exklusiva herrklubbar. Filmen bjuder på mängder av scener från Tokyo. I en av de större birollerna ser vi svenska skådespelerskan Tuva Novotny som spelar värdinnan Monika.
• The Wolverine (2013): Logan/Wolverine (Hugh Jackman) är tillbaka och denna gång svingar han sina rakbladsvassa klor i Japan. I filmen förekommer bland annat Tokyo Tower, en Pachinkohall, tågstationen Ueno Station och en fantastisk fightingscen utspelar sig på taket till ett Shinkansentåg! Trots att större delen av filmen utspelar sig i Japan är The Wolverine till största delen inspelad i Australien. Exempelvis får förorten Kurnell söder om Sydney föreställa Nagasaki i Japan.
• You Only Live Twice/Man lever bara två gånger (1967): James Bond (Sean Connery) skickas till Japan i jakten på en försvunnen amerikansk rymdskyttel.
  I filmen förekommer bland annat Tokyo Tower och kvarteret Ginza i Tokyo. Bond åker helikopter till slottet i Himeji vilket i filmen är ett träningscenter med dödliga ninjas...

Några nyttiga ord och fraser på japanska;

Hej! = konnichi wa!
Hej då = sayonara
God morgon = ohayoo gozaimasu
God dag = konichi wa
God kväll = konban wa
Ursäkta = sumimasen
Tack = arigato
Tack så hemskt mycket = domo arigato gozaimasu
Ja = hai
Nej = iie
Toalett = o tearai
Sjukhus = byouin
Polis = keisatsu
Bank = ginko
Strand = bichi
Höger = migi
Vänster = hidari

Räkneord;

Noll = rei
Ett = ichi
Två = ni
Tre = san
Fyra = shi
Fem = go
Sex = roku
Sju = shichi
Åtta = hachi
Nio = ku
Tio = juu
Tjugo = nijuu
Trettio = sanjuu
Femtio = gojuu
Hundra = hyaku

"Sedan jag kommit hem till Sverige igen har jag ofta tänkt och längtat tillbaka till Japan
och då till Tokyo i synnerhet. Dess puls, skyskrapor och speciella obeskrivbara
atmosfär har verkligen fångat mig. Jag kanske verkar
löjlig men jag har blivit förälskad i staden,
jag har fallit för Tokyo...".

                                                                                                                                / Daniel-san

Med reservation för förändringar som skett efter april 2006.