KUBA - Karibiens oslipade diamant.

Kuba är ett land som jag länge velat besöka. 1998 stod det mellan Indien och Kuba och jag valde då att resa till Indien. Nu hade chansen att ge sig ut på resande fot återigen dykt upp och det var ingen tvekan vart resan skulle gå denna gång.

Söndagen den 26 maj 2002 som jag satte mig på planet som skulle ta mig till Schiphols flygplats utanför Amsterdam, Holland. Därifrån skulle jag ta ett annat plan till Havanna, Kuba.
Schiphol Amsterdam Airport är enorm, det lyfter eller landar ett flygplan hela tiden, dygnet runt. Det arbetar över 54 000 personer på Schiphol för 550 olika bolag och företag. Det är som en egen stad med affärer, restauranger, barer, ett museum (!), växelkontor, sjukhus, vaccineringscenter, kasinon och bastu.

Jag flög med flygbolaget Martin Air till Havanna. Flygresan tog 10 timmar och 20 minuter de 7825 kilometrarna till Havanna. Som tur var sätet bredvid mig tomt så jag kunde slänga upp fötterna. Det är inte kul att sitta ihopklämd under en långflygning. Flygresan gick bra, men den var lång och tråkig.

Tidsskillnaden på Kuba är minus sex timmar (fem timmar då vi har vintertid). Jag landade i Havanna 19.30 lokal tid (01.30 svensk tid).
Jag klev in i José Marti flygplatsen i Havanna och kom fram till passkontrollen. Köerna var långa och det gick otroligt långsamt. Tjänstemännen och kvinnorna i de små burarna jobbade långsamt och var otroligt noggranna. Det gäller att ha fyllt i turistkortet/visumet korrekt. Utan detta kort kommer du inte en centimeter förbi de fjärrmanövrerade dörrarna.

På turistkortet måste man ange vart man skall bo, helst ett hotell. Har man inte angett något hotell så är risken att man måste boka något svindyrt hotell för minst två dygn redan på flygplatsen. Denna regel börjar så lätt att luckras upp men för att vara på den säkra sidan bör man boka minst två hotellnätter på ett av de billigare hotellen i Havanna.

Det blev min tur och det gick som smort. Tjänstemannen stämplade mitt turistkort men inte mitt pass och jag fick tillbaka mina resedokument. Det surrade till från dörren och jag öppnade. Bakom dörren fick jag passera en säkerhetskontroll och sedan hämta min ryggsäck på bagagebandet. Med min stora ryggsäck på ryggen blev jag förbivinkad i tullkontrollen (som vanligt).
Jag letade efter några andra turister eller "gringos" att dela en taxi in till stan med. Jag hittade ingen.
Jag frågade en taxichaufför hur mycket det kostade in till Centro Habana, han sa tjugo dollar. Ett bra pris skulle vara mellan åtta och tio dollar. Jag frågade några andra taxichaufförer och priset varierade mellan femton och arton dollar. Till slut lyckades jag pruta ner priset till tolv dollar, men det tog sin lilla tid.

Jag slängde in min packning i baksätet och hoppade in i taxin. Det var så otroligt varmt och jag vevade ner rutan. På resan in mot centrala Havanna passerade jag stora reklamskyltar och plakat med politiska budskap, några gamla amerikanska bilar och kubaner som stod vid vägen och sålde allt möjligt.

Amerikanska 50-talsbilar i Habana Vieja.

Efter ungefär 40 minuter kom jag fram till Hotel Lido i Centro Habana. Jag betalade taxin och checkade in. Jag fick ett dubbelrum med luftkonditionering och TV men det fanns inget varmvatten i badrummet.
Jag tog en kall dusch och bytte om. Gick sedan ut för att få lite lokalkännedom.
Efter en halvtimme hade jag blivit erbjuden kokain och att få köpa Havannacigarrer för ett mycket överkomligt pris ("special price for you my friend"). I alla länder och världsdelar har de samma sätt och knep att försöka sälja grejer.

Det började regna men det svalkade skönt. Jag gick in i en bar och svepte en kall Mojito (uttalas "Mohito") för 3 dollar. Denna drink innehåller kubansk rom, sodavatten, socker, mintblad och is. Denna drink var Ernest Hemingways favoritdrink och är mycket populär bland både turister och kubaner.

• Recept på Mojito:
  
  Ett stort glas
  6cl kubansk rom (Havana Club)
  En halv tesked socker
  En lime
  Sodavatten
  Mynta
  
  Häll sockret i ett stort glas. Pressa lime över sockret och lägg i några blad mynta.
  Tryck försiktigt sönder bladen med en sked/drinkpinne.
  Lägg i några isbitar och fyll på med rom.
  Häll därefter i sodavattnet och rör om.
  Garnera med några blad mynta. Njut...

En iskall Mojito är ett måste i Havanna.

Jag gick tillbaka till mitt hotell. Jag kollade fem minuter på "Dödligt vapen", det var kul att se Danny Glover och Mel Gibson dubbade på spanska.

Nästa dag klev jag upp tidigt. Jag åt frukost bestående av te, juice och skinksandwich på hotellets takterrass.
Här uppe har man bra utsikt över Havanna och havet. Vädret var kanonbra och det var varmt.
Efter frukost gick jag ut på sightseeing på egen hand. Det dröjde inte många sekunder förrän en man dök upp och ville visa mig runt. Jag sa att jag klarade mig på egen hand men han ville bara hänga på och bättra på sin engelska. Efter några minuter ville han sälja cigarrer. Han sa att hans kompis jobbade på cigarrfabriken och hade fått tag på några lådor Havannacigarrer. Jag lät mig inte luras. Alla har en kompis eller har en granne som gått i samma klass som en snubbe vars brorsas nya fru har en halvsyster vars syssling jobbar på cigarrfabrik och kan fixa fram bra grejer för en struntsumma...
De cigarrer de erbjuder är rent skräp. Äkthetsbeviset de klistrar på cigarrlådan är lika falsk som cigarrerna du köper. De försäkrar att det är riktiga grejer men låt dig inte luras.
Du kommer att bli erbjuden att köpa cigarrer flera gånger per dag i Havanna. Svara antingen "No gracias" eller säg att du redan har köpt två lådor (= 50st cigarrer, vilket är det maxantal du får föra in i Sverige).
En ask (25st cigarrer) med äkta Cohiba Espléndidos (Fidel Castros favoritcigarr innan han slutade röka) kostar över 385 US dollar. Du kan få en låda med falska Cohibacigarrer för 30 dollar i Havanna.
En enda Cohibacigarr kostar över 350 kronor i Sverige!

Om du vistas längre än ett dygn i Havanna kommer du att träffa på skojare, så kallade jineteros. De är "fixare" som bara vill tjäna snabba pengar på dig. De erbjuder dig falska Havannacigarrer men försäkrar dig om att de är äkta. De vill guida dig runt och säger att de gör det gratis, de vill bara träna upp sin engelska. Tyvärr så vill de ändå ha pengar i slutändan. Tröttsamt men man måste ändå förstå att de har det svårt. En svår balansgång; man vill hjälpa dem men samtidigt har man inte möjlighet att kunna ge bort dollar till höger och vänster.
Även om de cigarrer man köper inte är "äkta" så är de fortfarande gjorda på Kuba och fungerar bra om du inte är en finsmakare. Cigarrer är bra presenter eller souvenirer. Var beredd på att de kan beslagtas i tullen om du inte har ett äkthetsbevis. Jag lyckades bli av med min självutnämnde "guide", vilket var lättare sagt än gjort och fortsatte min sightseeing i Centro Habana (Centrala Havanna).

Mitt hotell låg i Centro Habana men mycket nära gatan Paseo de Marti (El Prado). Den norra delen har en gågata och allé i mitten vilken är mycket vacker och alltid full med folk. Denna gata avskiljer Centro Habana med Habana Vieja (gamla Havanna). Allén, eller "boulevarden", började att byggas utanför de nu rivna stadsmurarna 1770. Först i mitten av 1830-talet var den klar.
De lummiga träden ger en perfekt svalka och skugga. Vackra stenbänkar finns längs hela gågatan. Två vackra lejon står i ena änden av allén, de härstammar från 1928.

Allén på El Prado.

Jag fortsatte en kort bit längs allén tills jag kom fram till Parque Central. Mitt i parken står en marmorstaty föreställande José Marti från 1905. Parque Central är en populär mötesplats för kubaner och här vimlar det av skojare, men givetvis även mängder av trevliga kubaner.
Det välkända och otroligt vackra hotellet Inglaterra står majestätiskt bakom statyn av José Marti.

Parque Central i centrala Havanna.

Jag fortsatte längs Paseo de Marti förbi de dyra restaurangerna och hotellen där det vimlar av skojare och prostituerade efter skymningen.
Kom fram till Capitolio Nacional. Denna marmorbeklädda byggnad är en kopia av US Capitolbyggnaden i Washington DC, men mycket mer detaljrik. Det tog 5000 arbetare tre år, två månader och 20 dagar att uppföra denna byggnad. 1929 stod den klar. Byggnaden var säte för den kubanska kongressen fram till revolutionen 1959.
Nu inrymmer byggnaden bland annat vetenskapsakademin och nationalbiblioteket.
I golvet precis under den stora kupolen sitter en kopia av en 24-karats diamant. Det är från denna punkt man räknar avståndet från Havanna till övriga städer och byar på Kuba.

Capitolio Nacional är den mäktigaste
byggnaden i hela Havanna.

Bakom Capitolio ligger cigarrfabriken Real Fábrica de Tabacos Partagás från 1845. Detta är en av de äldsta och den mest kända av cigarrfabrikerna i Havanna. Här arbetar runt 400 personer med att rulla cigarrer. Det brukar vimla av stora turistbussar från Varadero och då är det trångt. Inträdet är runt tio dollar men visningsrummet till höger om ingången är gratis.
Jag tittade in i det stora rummet där medelålders kubanska tanter satt och rullade cigarrer mellan skinkorna. Nej, jag bara skojade. De rullar cigarrerna för hand...

Havanna är som ett enda stort museum. Överallt finns saker att se och platser med en fascinerande historia. Jag fortsatte min promenad och hamnade framför Museo de la Revolución, revolutionsmuseet. Denna byggnad var tidigare presidentpalats. Framför Museo de la Revolución står en gammal rysk SAU-100 stridsvagn. Denna stridsvagn använde självaste Fidel Castro under striderna i Grisbukten 1961.
Bakom revolutionsmuseet ligger ett stort glashus, Pavillón Granma. Denna plats hör till en av de heligaste på hela Kuba. Den inrymmer den arton meter långa motorbåten "Granma" som Fidel Castro och 81 andra män tog sig från Tuxpán i Mexiko till Kuba 1956. Runt hela byggnaden står flera fordon som användes under revolutionen.

Jag fortsatte min sightseeing i Habana Vieja (Havannas gamla stad) som sedan 1982 varit med på UNESCO's världsarvslista. Det var verkligen fascinerande med alla gamla kolonialhus, gamla amerikanska bilar och glada människor. Jag såg flera tjocka kvinnor som gick omkring i cykelbyxor och hotpants i alla möjliga och omöjliga färger. På Kuba tar man på sig det man själv tycker är snyggt och skiter i vad andra säger. Det är svårt att få tag på nya moderna kläder om man inte har dollar.

Jag tog mig till Plaza de la Catedral, torget framför Catedral de San Cristóbal de la Habana. Kyrkan började byggas 1748 och stod klar 1787. När sedan Havanna blev ett biskopssäte ett år senare blev kyrkan en katedral. De två tornen på vardera sidan av huvudbyggnaden är olika, det vänstra är smalare än det högra.
Plaza de la Catedral omges av flera historiska byggnader, bl.a. Palacio de los Marqueses de Aguas Claras från 1760, som nu inhyser Restaurante El Patio. Här finns även en konstgalleri och svindyra souvenirbutiker med skräp.

Catedral de San Cristóbal de la Habana på Plaza de la Catedral.

Jag fortsatte till Plaza de Armas. Varje stad eller by med självaktning i de spansktalande länderna i världen har ett stort torg med namnet Plaza de Armas eller Plaza Mayor.
Sedan 1582 har det funnits ett torg på denna plats, men det nuvarande Plaza de Armas härstammar från 1792.
Torget domineras av en grönskande park omgiven av höga palmer. Mitt i parken står en kritvit marmorstaty av Carlos Manuel de Céspedes (1819 - 1874). Carlos Manuel de Céspedes var en plantageägare som frigav sina slavar och startade ett uppror mot spanjorerna 1868 för självständighet på Kuba. Detta uppror var början på det tioåriga kriget. Han blev avrättad av de spanska trupperna 1874.

På Plaza de Armas finns en berömd second handbokhandel (med även "tredje- och fjärdehands" böcker till försäljning). Intressant och man kan säkert göra riktiga fynd, om man kan spanska vill säga.
Det är avkopplande att sitta på en av bänkarna på torget och söka skydd för solen under de majestätiska palmerna.
Jag hade turen att komma hit drygt en vecka efter Jimmy Carters (USA:s president 1977 - 1981) besök på Kuba. Då spärrades en stor del av Plaza Mayor av då Carter skulle bo i direkt anslutning till torget. Hade varit retligt att inte få besöka denna lilla "oas".

Palacio de los Capitanes Generales i barock är en av de vackraste byggnaderna på Plaza de Armas. Byggnaden har under åren inhyst spanska generaler, amerikanska guvernörer, varit presidentpalats och rådhus. Nu är det ett museum väl värt ett besök. Besök gärna museet tidigt på morgonen, innan horderna av turister kommer i busslaster från Varadero.

Plaza de Armas i Habana Vieja. Denna lugna oas är en perfekt
tillflyktsort när man vill undvika cigarrförsäljare och skojare.

På den nordöstra sidan av Plaza de Armas står fortet Castillo de la Real Fuerza. Fortet byggdes från 1558 till 1577. Nu finns ett keramikmuseum i byggnaden. Från byggnaden har man en utmärkt utsikt över hamninloppet. Jag fortsatte längs med hamnen och började bli hungrig. Stannade utanför en liten kiosk som sålde friterade kycklingbitar för 0,75 dollar. Det var riktigt gott men mättade bara för stunden. Gick tillbaka mot fortet Castillo de la Real Fuerza. Jag hade tidigare sett män och kvinnor som sålde avlånga pappersstrutar och jag blev nyfiken på vad de innehöll. Jag gick fram till en försäljare och pekade på en av strutarna. De kostade femton centavos styck.
Strutarna innehöll salta jordnötter och de var nog de godaste jordnötter jag ätit i hela mitt liv. Jag satte mig i parken på Plaza de Armas och gjorde lite anteckningar, käkade jordnötter och blev törstig. Jag läste i mina papper som jag hade kopierat från min Lonely Planet-guidebok. Det är enklare att ha några A4-sidor med de viktigaste sidorna i guideboken än att ha med sig hela boken. Jag skulle inte besöka hela landet och hade således bara nytta av en bråkdel av all information som stod där. En annan fördel med att endast ha med sig kopierade papper är att man efterhand kan antingen slänga dem eller ge bort till någon annan resenär för att lätta på packningen.

Jag läste om Plaza de la Revolución, där Fidel Castro brukar hålla tal med hundratusentals åhörare på det gigantiska torget. Dit skulle jag ta mig.
Jag frågade några unga kubaner hur mycket det kostade att åka taxi till Plaza de Revolución. De sa att fem dollar skulle vara ett bra pris. De följde med mig till taxichaufförerna som stod nedanför Castillo de la Real Fuerza.
De snackade lite med några chaufförer men chaufförerna ville ha betydligt mer än fem dollar. Då dök det upp en ung kille i en liten Lada. Han erbjöd sig att köra mig för fem dollar.
Det går bussar till den stora bussterminalen i närheten av torget men jag ville ta mig dit snabbt så kunde jag gå tillbaka. Jag hoppade in i den lilla Ladan och vi gav oss av.
Jag betalade chauffören de fem dollarna och han frågade om han skulle vänta på mig. Jag sa att jag skulle gå tillbaka. Han skakade bara på huvudet och körde iväg.

Det stod i guideboken att platsen skulle vara stor, den var gigantisk! Inte lika stor som Tiananmen Square (Himmelsk fridens torg) i Beijing, Kina, men ändå.
Fram till revolutionen hette platsen Plaza de la República. Det stjärnformade 142 meter höga tornet Memorial José Marti är lite svårt att undgå. Framför tornet står en sjutton meter hög marmorstaty föreställandes José Marti.
Bakom det höga tornet ligger byggnaden Comité Central del Partido Comunista de Cuba. Här har Fidel Castro sitt kontor.

Det 142 meter höga tornet Memorial José
Marti på Plaza de la Revolución.

Lika känt som tornet Memorial José Marti är det ljusgråa höghuset på motsatta sidan av tornet. Det är inrikesministeriets byggnad och är mest känt för dess enorma bild av Ernesto "Che" Guevara. Nedanför hans enorma porträtt står hans berömda talesätt; "Hasta la Victoria Siempre" (Alltid framåt mot seger).
Jag tog lite kort men struntade i att besöka museet under tornet Memorial José Marti.

Det är varken Fidel Castro eller Che Guevara som är den störste nationalhjälten på Kuba utan José Marti.  Han var en frihetskämpe som kämpade för Kubas självständighet vid sekelskiftet.
Det var mäktigt att gå omkring nästan helt ensam på det stora torget men efter några minuter blev det ganska tråkigt.

Che Guevara blickar ut över Plaza de Revolución.

Jag började gå tillbaka till mitt hotell. På min vandring genom Vedado passerade jag Havannas livliga och enorma bussterminal, den största på hela Kuba.
Passerade därefter ett stort varuhus, ett av mycket få sådana i Havanna. Jag gick in det stora komplexet och såg att alla priser var i dollar. Här har den "vanlige" kubanen inte råd att handla.

Jag gick hela vägen tillbaka till Plaza de Armas. Det var intressant att gå längs de slitna gatorna och titta in i de fallfärdiga trapphusen. Människor hejade på mig men det var ytterst få som ville kränga cigarrer eller annat skräp.
Väl tillbaka på Plaza de Armas stannade jag till och såg en filminspelning. Tittade en stund innan jag gick tillbaka till mitt hotell.

På gatan utanför mitt hotell började jag att prata med en ung kuban. Han hette Yany och var en "fixare". Han verkade okej för jag förklarade att jag inte var intresserad av att köpa cigarrer och det accepterades. Han sa att om var det något jag undrade över eller ville ha så var det till honom jag skulle gå. Jag log och tänkte att det var likadant i exempelvis Indien. Detta var "hans" gata. Han gjorde inget annat än hängde på gatan och fixade det ena än det andra, allt från att sälja cigarrer till att förmedla rum för uthyrning. Jag memorerade hans namn och utseende. Jag kunde behöva hans tjänster senare.

Jag köpte en bussbiljett i hotellreceptionen till Pinar del Rio. Biljetten kostade elva dollar och bussen skulle inte gå förrän om två dagar.
Jag såg lite på TV men det visades bara skräp. Jag var ordentligt trött efter min sightseeing och tog en kall dusch. Jag lade mig för att vila några timmar för att sedan äta gott senare på kvällen. Jag vaknade klockan sju morgonen därpå!

Åt frukost på takterrassen och började packa min ryggsäck. Jag behövde inte checka ut förrän klockan två på eftermiddagen men jag beräknade att spendera dagen för sightseeing och hade ingen aning om jag skulle ens vara i närheten av hotellet vid denna tid.

Jag tog tre steg ut på gatan. Två kubaner dök upp från ingenstans och frågade om jag ville ha en taxi till flygplatsen, ville ha ett billigt rum eller om jag var intresserad av att köpa riktigt bra cigarrer Jag frågade efter Yany och de sa att han var i närheten. Vi gick längs med gatan knappt hundra meter då han dök upp runt hörnet. Jag frågade Yany om han kunde fixa billigt boende åt mig, gärna i närheten av hotellet då jag började hitta i kvarteren.
Det är betydligt billigare, och mer genuint, att bo hos en kubansk familj. Vissa kubaner har ett eller två rum för uthyrning. De husen kallas för Casas de Particulares och kostar mellan 10 och 25 dollar per natt beroende på säsong och var på Kuba man befinner sig. Det är dyrare i Havanna än i exempelvis Viñales och Trinidad.

Det blev lagligt för kubaner att äga dollar först 1993, i samma veva skedde en fullkomlig explosion av Casas de Particulares som dök upp överallt. Regeringen, som äger alla hotell och turistorter, retar sig på detta och vill inte gå miste om turisternas dollar. Den kubanska regeringen har infört skyhöga avgifter för dem som hyr ut rum till turister, allt från $100 till $250 per månad (!), beroende på husets läge. Denna avgift skall betalas varje månad, oavsett om det har bott några turister den månaden eller inte. Inte så kul med tanke på att en genomsnittlig arbetare på Kuba tjänar mellan fem och femton dollar i månaden, vanligast är runt tio dollar.

Vi vände tillbaka, förbi Hotel Lido och sedan vänster in på en sidogata. Yany stannade utanför en risig kåk och ringde på dörrklockan. Efter en evighet öppnades dörren av en medelålders kvinna. Yany hade tidigare sagt att priset för rummet var 15 dollar.
Vi fortsatte uppför en smal och brant trappa. Halvvägs uppför trappan blockerades vägen av en stålgrind. Jag kom upp i lägenheten, takhöjden var enorm! Detta var verkligen ett kolonialhus. Utsidan var riktigt sliten men insidan var desto mer välskött. Kvinnan visade mig till mitt rum. En stor säng stod mitt i rummet, en enorm byrå på ena sidan och ett litet nattygsbord med en fläkt utgjorde möblemanget. Takhöjden var uppskattningsvis drygt fyra meter.
Jag slängde av mig min ryggsäck och räckte över passet till kvinnan. Hon hette Alina och stället jag skulle bo hette "Alina Saavedra Betancourt". Hon skrev upp mina uppgifter som stod i passet i en stor bok. Det var viktigt att man skrev upp vilka turister som bodde hos en.
Oanmälda kontroller utfördes av statliga tjänstemän med jämna mellanrum och då var det mycket viktigt att allt var i sin ordning.

Vackert men slitet kolonialhus i Havanna.

Jag betalade 15 dollar för rummet. Yany fick säkerligen någon dollar i provision av Alina, det är så det fungerar på Kuba.
Jag satt och spelade domino med sonen i familjen och bjöds på kubanskt kaffe. Jag är ingen stor kaffedrickare men det smakade verkligen gott. Sonen spöade skiten ur mig i domino, jag blev sur och ville hitta på något annat.

Jag bestämde mig för att gå längs med Malécon (Av. De Maceo), den berömda strandpromenaden i Havanna. Den sträcker sig åtta kilometer västerut från Castillo de San Salvador de la Punta i La Habana Vieja till Boca de la Chorrera i Vedado. Malecón betyder ungefär vågbrytare och anlades 1921. Ibland sköljer stora vågor in mot Havanna och på sina platser längs strandpromenaden gäller det att se upp så man inte får en oväntad dusch!
Hela promenaden kantas av slitna byggnader och man ser alltid byggnadsställningar och byggarbetare som arbetar med fasaden. En kuban berättade för mig att när de var klara med ett kvarter, var det bara att börja om igen från början av samma kvarter.
På dagarna ser man kubaner som står längs med muren eller alldeles nere vid vattnet och fiskar. En del har uppblåsta luftslangar från bildäck som de flyter runt på. På kvällen vimlar det av unga kubaner och förälskade par.

Den berömda strandpromenaden Malecón.
Vågorna från Floridasundet slår mot den skyddande muren.

Jag hade med mig min kamera och en vattenflaska. Jag gick längs med strandpromenaden och såg fiskare. Trafiken på gatan bredvid är hektisk och det kan vara riktigt svårt att korsa gatan ibland. Jag mötte inte många människor på min promenad, trots att jag gick en bra stund.
Kom fram till det mäktiga Hotel Nacional på vänster sida. Detta ståtliga och vackra hotell är från 1930-talet och byggt i nykolonial stil. Härifrån har man en underbar utsikt över havet. Dock var det lite väl dyrt för min reskassa.
Passerade den sju våningar höga byggnaden som tidigare var den amerikanska ambassaden. Huset inrymmer nu "the US Interests Office".
Det vimlar av vakter både innanför och utanför området och stora videokameror svepte långsamt fram och tillbaka. Alldeles i närheten står en öppen plats med gigantiska metallbågar. Detta är Monumento a las Victimas del Maine. Här har det hållits många demonstrationer mot USA och dess regering.

Fortsatte knappt hundra meter då jag fick syn på en stor väggmålning föreställandes Onkel Sam och en kubansk soldat. Texten lyder; "Señores Imperialistas! No les tenemos absolutemente ningún miedo!" (Herr Imperalister! Vi är absolut inte rädda för er!).

Jag började bli lite hungrig och solen stekte min hjässa. Jag smet in på en sidogata där jag kunde finna skugga.
Nu började de slitna kolonialhusen försvinna och bebyggelsen blev genast mer välskött och flertalet moderna byggnader dök upp. Jag hade kommit till den modernare stadsdelen Vedado, som betyder ungefär "skogsreservat" då det var förbjudet att avverka skog i detta område under kolonialtiden.
I detta område fanns de finaste hotellen, bästa nattklubbarna och kasinona före revolutionen. Hit kom amerikanska turister som lockades av attraktioner som billig sprit, prostituerade och spel.
Festen slutade 1959 då Fidel Castro och hans "barbudos" (skäggiga rebeller) tog över området och öppnade sitt högkvarter på den 22:a våningen på det 25 våningar höga Havana Hilton. Havana Hilton heter numer Hotel Habana Libre.

Jag vandrande upp och ner för små gator och lummiga alléer. Området var väldigt vackert och betydligt mer välskött än Habana Vieja.
Jag passerade ett litet skjul där det såldes "peso pizza". Jag köpte en pizza för sex pesos (knappt två och femtio) och ett glas läsk för två pesos (80 öre!).
Pizzan bestod av en rund frusen brödbit med tomatsås och ost. Den slängdes in i en ugn som faktiskt var en gammal tunna! Pizzan lades i tunna pappersark, veks dubbel och överräcktes till mig. Trots att den låg i tre lager papper brände man sig varenda gång. Pizzan dröp av fett men när det väl hade runnit av så smakade pizzan riktigt gott. Kul att kunna bli mätt på drygt tre kronor.

Peso är kubanernas valuta men alla vill ha dollar. Det man som turist kan betala med pesos är mat som inhandlas på gatan och i vissa Paladares. Man kan komma undan riktigt billigt om man betalar med pesos men det är inte alla som godtar dina pesos utan kräver dollar istället.

Här i Vedado kunde jag gå i timmar utan att folk kom fram till mig och ville sälja skräp eller cigarrer. Det kändes skönt med tanke på att man knappt kunde gå utanför hotellet i Centro Habana förrän försäljare och "fixare" dök upp.
Passerade lugna villaområden, alla gator var kantade med lummiga träd som gav skugga. Det fanns inget att göra annat än att gå så jag fortsatte, det fanns hur mycket som helst att upptäcka och att fotografera.
Jag vandrade längs med en trafikerad väg som fortsatte i två tunnlar under Rio Almendares.
Jag svängde av till vänster och fortsatte. Kom fram till en gångbro över floden. Tog lite kort och fortsatte. Hade inget direkt mål på min vandring nu, utan ville bara fortsätta och förhoppningsvis se något intressant.
Jag gick en bra bit och gick i en halvcirkel ut till en halvö med hotell och shoppingcentra. Jag hade vandrat igenom Vedado och hamnat i stadsdelen Playa. Här finns de flesta ambassader och konsulat samt hotellkomplex. Till min besvikelse kunde jag inte fortsätta utan var tvungen att vända om.
Tog mig tillbaka samma väg som jag kom. När jag kom fram till den trafikerade vägen igen vinkade jag till mig en gammal amerikanare, en Buick. För två dollar körde föraren mig till universitet i Havanna, Universidad de La Habana.

Denna imponerande byggnad härstammar från 1728. Framför universitetet leder en imponerande trappa upp till huvudbyggnaden. Det går även mindre trappor om sidan av denna enorma trappa. När man passerat huvudbyggnaden kommer man in till en öppen plats, Plaza Ignacio Agramonte, med bänkar och träd. Rakt fram ligger det stora biblioteket. Det går drygt 30 000 studenter här, varav några tusen är utlänningar.
Jag satte mig ner på en bänk i Plaza Ignacio Agramonte och vilade mina fötter. Jag hade fått en blåsa på höger fot men det var bara att bita ihop. Jag hade nu gått i flera timmar i 30-gradig värme. Jag kunde ta en taxi tillbaka till min Casa Patricular men än hade jag krafter kvar. Gjorde lite anteckningar i min anteckningsbok och tittade på några söta kubanskor som skyndade förbi. En kubanska var så vacker att jag på allvar funderade på att börja plugga på universitetet...

Universidad de la Habana från 1728.
Här studerar drygt 30 000 personer.

Jag satt ett tag i skuggan och trivdes verkligen bra i Havanna. När jag samlat krafter igen började jag att gå mot min Casa. Det var en bra bit att gå men det skulle nog gå bra tänkte jag och fortsatte. Gick längs smala gator och såg inte många turister alls. Jag har aldrig sett så många människor stå i trappuppgångar eller i gathörn och göra absolut ingenting, bara stå och hänga. Men frågar man dem om vägen eller något liknande så är de otroligt hjälpsamma och trevliga.

Något som jag märkte var hur otroligt säkert Havanna var. Jag kände mig säkrare här klockan 03.00 än klockan 22.00 i Göteborg en lönehelg. Givetvis finns det platser man skall undvika även i Havanna, men generellt sätt så är hela Kuba mycket säkert. Visst stöter man på jobbiga försäljare och "fixare" och man får betala mer än kubanerna i affärerna, men så är det överallt och inte något som just utmärker Kuba.

Jag kom fram till en 24-våningar hög byggnad. Det var sjukhuset i Havanna, Hospital Nacional Hermanos Ameijeiras från 1980. Detta är den högsta byggnaden i Centro Habana. Sjukvården är gratis för kubaner. Det finns speciella avdelningar för dollarbetalande turister. De dyra dollarhotellen har oftast läkare, avsedda för hotellets gäster.
I närheten av sjukhuset såldes det mjukglass från en lucka i väggen. Jag ställde mig i kön och betalade endast en (!) peso för en kexbägare med mjukglass. Glass på Kuba är i regel billigt, om man inte köper importerad glass givetvis. Glassen görs på mjölkpulver men är himmelskt god. En kul grej med Kuba är att regeringen har ordnat med en "glassrestaurang" som serverar upptill 15 000 portioner varje dag. Detta är regeringens "present" till folket. Priset för tre kulor är det samma som på 1950-talet, en peso. Med tanke på att en kuban i genomsnitt tjänar tio dollar varje månad så är det ett mycket bra pris. Det är inte ovanligt att kubaner står i kö i sex (!) timmar för att komma åt detta "mjuka guld". Glassrestaurangen heter Coppelia och har en speciell kö för dollarbetalande utlänningar, då är givetvis priset betydligt högre men man slipper att köa.

Kom till slut fram till min Casa. Tog en dusch och vilade någon timme. Det började mörkna och min mage kurrade. Jag var nyfiken på att äta på en s.k. Paladar. En Paladar är en privat "hemma hos"-restaurang. En familj får servera mat till turister och på så sätt tjäna in några dollar, vilket bara har varit tillåtet sedan 1993. De får bara ha maximalt tolv sittplatser för att inte konkurrera med de statliga restaurangerna. Paladares har funnits på Kuba sedan 1995.
Maten består till huvudsak av kyckling, fläskkött eller fisk serverat med ris blandat med svarta bönor, ett fat med grönsaker och ett annat fat med frukt. Skaldjur är absolut förbjudet och får endast serveras på de statliga restaurangerna. Det samma gäller nötkött.
Det är inte en omöjlighet att du kommer att erbjudas skaldjur, men var beredd på att det är strängeligen förbjudet. Du kan som turist inte åka dit för det, däremot riskerar restaurangägarna dryga böter om det upptäcks. Du får då sitta i köket eller i ett avlägset rum och "smygäta" de förbjudna ingredienserna...

När jag gick omkring för att hitta någon bra Paladar började ett ungt par att prata med mig. De frågade varifrån jag kom, hur länge jag skulle stanna på Kuba och så vidare. De var trevliga och undrade om de fick gå bredvid mig. Det var ju självklart att de fick. Vi gick runt i Havanna i drygt 40 minuter och pratade om allt mellan himmel och jord. De var mycket unga och hade två små barn. Efter ett tag började de att berätta hur svårt det var att få mat och i synnerhet mjölken att räcka till. Det är bara barnfamiljer som får ut mjölkpulver i ransoneringarna, annars kan man köpa mjölkpulver men då måste man ha dollar. De drog sig för att fråga men efter ett tag kom så frågan; "Señor, kan du köpa mjölk åt våra små barn?".
Jag tänkte att jag inte kan hjälpa varenda kuban jag ser men de var trevliga och jag tänkte att mjölk kan väl inte vara så dyrt.
Vi passerade en kvällsöppen affär och de bad genast om två förpackningar pulvermjölk. Jag frågade hur mycket det skulle kosta. Tolv dollar, sa försäljaren. Det var lite väl mycket tyckte jag. Ville inte vara snål men jag hade inte så mycket pengar på mig då jag bara skulle gå ut och äta. Jag sa åt dem att jag hade bara pengar till en förpackning. De såg besvikna ut men förstod situationen. Jag gav mannen i butiken sex dollar och räckte över mjölkpulverpaketet lite diskret till det unga paret. De tackade säkert tre eller fyra gånger innan de försvann hemåt. Hade en polisman sett oss hade de hamnat i trubbel. Som turist är man "fredad" och kubaner får inte tigga från turister.

Både uniformerade och civilklädda poliser finns överallt på Kuba och särskilt i de områden i Havanna där det finns turister. Som turist kan man komma undan med en hel del, kubanerna däremot kan drabbas av höga böter eller fängelse för mindre brott och förseelser. Ett exempel är det här med prostitution. Som turist kan en man vara med en prostituerad utan att få något värre straff än böter. Den prostituerade däremot kan hamna i fängelse. Prostitutionen i Havanna är mycket utbredd och som ensam man får man många skamliga förslag.

Jag gick vidare för nu började jag bli riktigt hungrig. Det tog inte mer än fem minuter då en ung kille dök upp och frågade om han kan slå mig följe. Jag försökte på det mest väluppfostrade sätt att bli av med honom men det var lättare sagt än gjort. Han berättade att han jobbade som bilmekaniker och att hans månadslön var knappt sju dollar. Jag sa inte vad jag tjänade, det hörde inte hit. Många frågade vad jag jobbade med, följdfrågan var alltid hur mycket jag tjänade. Jag undvek att svara eller så ljög jag och drog till med en tredjedel. Ändå gapade de och fascinerades av dessa astronomiska summor. Jag kände mig besvärad och illa till mods. De tror att man har råd med precis allt, de förstår inte att man reser ekonomiskt och på en smal budget. Ändå bränner jag en kubansk månadslön bara för att bo en natt på en Casa Particular.
Den unge killen ville också ha mjölk och jag förklarade att jag inte kunde hjälpa honom. Han blev besviken och jag kände mig elak och snål på samma gång.

Kunde äntligen slinka in på en av Havannas otaliga Paladares. Stället hette "La Julia" och där inne satt två utländska par. Jag blev visad till ett av de två lediga bord som fanns i lokalen. Jag fick menyn och det var inte så mycket att välja på; kyckling, fläskkött eller fisk.
Jag beställde in friterad kyckling som serverades med friterad banan, ris med svarta bönor och sallad. Maten smakade bra men det var inget märkvärdigt. Det visade sig senare att detta skulle bli mitt första och enda besök på en Paladar under hela min vistelse på Kuba. Det kan vara kul att pröva på men jag fick betydligt godare mat på de ställen jag bodde på, och för ett mycket bättre pris dessutom. Notan gick på nio dollar.

Mätt och belåten begav jag mig tillbaka till min Casa. När jag kom fram stod hela familjen utanför porten och pratade med några grannar. Jag hälsade på grannarna och vi stod och pratade i en dryg timme. Trots deras begränsade engelska och min dåliga spanska så förstod vi varandra ganska bra. Jag har lärt mig under mina resor att kroppsspråk och minspel är ett universellt språk.

En knallgul Studebaker från 1952 gled upp framför oss och stannade. Den kördes av en god vän till familjen, Rey. Han var en trevlig snubbe som efter ett tag erbjöd mig att låna hans bil runt kvarteret. Jag sa att jag inte hade körkort men han sa att det inte var några problem. Jag satte mig bakom den enorma ratten och Ray som satt på passagerarplatsen sa åt mig att starta. Jag vred om nyckeln och den gamla amerikanaren startade. Växlandet fick Rey sköta (spaken satt bredvid ratten) medan jag koncentrerade mig på själva gasandet och bromsandet. Jag körde ett halvt varv runt kvarteret, sedan sa Rey åt mig att stanna framför en port lite längre fram. Där stod fem kubaner och vinkade åt Rey när vi klev ur. Det var Reys kompisar och jag presenterades för dem som "svensken". De drack rom ur en plastmugg som gick laget runt. Till slut kom den fram till mig och jag tog en liten klunk. Så lätt kom jag inte undan tyckte de och sa att jag inte skulle vara blyg. Jag tog en rejäl klunk och männen började skratta. Själv försökte jag dölja tårarna som rann nerför mina kinder. Det måste ha varit någon hembränd sörja de fått tag på. Det var så starkt att man med lätthet hade kunnat tvättat bort den gula lacken på Reys Studebaker.
Så fort den stackars muggen blev tom fylldes den på. Vi stod och tjatade i några timmar och jag pratade en blandning av engelska, spanska och svenska. Kubanerna kunde bara spanska men vi hade kul ändå. Insåg inte hur mycket jag druckit förrän jag skulle tillbaka till min Casa. Det var bara runt hörnet men jag har än i dag inte en aning hur jag kom i säng.

Gata i centrala Havanna.

Onsdagen den 29 maj 2002 vaknade jag av att mannen i familjen knackade på min dörr. Jag öppnade och han visade på sin armbandsklocka att den var 07.40. Klockan 09.00 skulle jag ta bussen till Pinar del Rio.
Jag duschade och packade min ryggsäck. Jag var gräsligt trött och seg, romen igår hade verkligen satt sina spår.
När jag kom ner till gatan stod Rey där med sin gula Studebaker. Jag slängde ner min ryggsäck i baksätet och satte mig där fram. Rey körde mig till bussterminalen men innan dess stannade vi för att tanka. Jag gav honom fem dollar att köpa bensin för.
Vi kom fram till bussterminalen kvart i nio. Vi frågade en busschaufför varifrån bussen till Pinar del Rio gick ifrån. Han frågade om jag skulle åka med Viazul och det skulle jag ju. Då var detta fel terminal! Viazuls bussar avgick endast från Viazuls egna bussterminal.
Vi satte av i en rasande fart mot "rätt" terminal. Vi kom fram tre minuter i nio. Jag gav Rey några dollar extra för att kunna köpa mer bensin och sa adjö.
Jag rusade in i vänthallen och såg en stor buss som precis började rulla. Jag ropade att jag skulle till Pinar del Rio och en anställd lyckades stoppa chauffören i tid. Jag slängde in min ryggsäck i bagageutrymmet och fick ett kvitto på bagaget. Trött och sliten lade jag mig längst bak i bussen och sov.

Bussresan tog tre timmar och jag sov i stort sett hela tiden. Jag vaknade av att bussen stannade och alla passagerarna klev ur. Jag hann knappt stiga ur bussen förrän ett dussin kubaner ropade åt mig att bo hos just dem. Jag bad dem vänligt att vänta medan jag hämtade ut mitt bagage.
En kvinna räckte över ett visitkort med namnet på en Casa Particular. Priset var tio dollar per natt och de hade varmt vatten dygnet runt. Jag tyckte priset var bra och struntade i att pruta. Jag kunde med lätthet fått ner priset till mellan sju och åtta dollar men jag orkade inte pruta.
Jag tittade på visitkortet och såg att det stod "Viñales" på adressen. Jag sa att detta var väl ändå Pinar del Rio. Kvinnan pekade i backen och sa "Viñales". Jag skakade på huvudet, pekade i marken och sa "Pinar del Rio". Hon tittade konstigt på mig och sa: "No, señor. Viñales!".
Jag hade tydligen missat att kliva av i Pinar del Rio och hamnat i den lilla byn Viñales...
Detta gjorde inget för jag hade ändå planerat att besöka Viñales, men efter det att jag först varit i Pinar del Rio. Jag hade inte märkt när vi var framme i Pinar del Rio och ingen hade väckt mig heller. Jag lovade mig själv att aldrig dricka hembränd kubansk rom igen.

Kvinnan med visitkortet bad mig att följa med henne. Vi hade inte gått mer än 100 meter då hon möter en kille i min ålder som visar mig resten av vägen. Han presenterade sig och visade mig till huset där jag skulle bo. Han var äldste sonen i familjen och visade mig till mitt rum. Det var rymligt och hade både fläkt och luftkonditionering. Badrummet var fräscht och det fanns varmt vatten dygnet runt.
Jag packade upp och lade mig på sängen för att vila. Jag mådde fortfarande dåligt av den kubanska romen föregående kväll.
Viñales med dess omgivningar hör till en av de vackraste platserna på hela Kuba. Själva Viñales har inte mer än drygt 4000 invånare. Det är lugnet och de vackra omgivningarna med de speciella "höstackskullarna" (mogotes) som gjort området berömt.
Kullarna är bevuxna och är utspridda runt ett stort område, otroligt vackert!
Runt Viñales ligger tobaksodlingar och majsfält. Detta är verkligen en oas och perfekt kontrast mot Havannas hektiska tempo och förorenade luft. Jag har bara positiva saker att säga om Viñales.

De vackra omgivningarna utanför Viñales.
Höga grönskande kullar, palmer och bördiga fält.

Frun i huset dök upp och frågade vad jag önskade till middag. Jag sa att det spelade inte så stor roll, jag åt vad som bjöds. Hon frågade om jag åt fisk och det lät gott.
För mellan sex och tio dollar kan man få middag på de flesta Casa Particulares man bor på. Jag betalade sju dollar för en enorm måltid bestående av stekt fisk, friterad banan, ris blandad med svarta bönor, ett fat med grönsaker och ett fat med färsk frukt. Jag blev proppmätt och orkade inte äta upp alltihop. Jag sa till frun i huset att till morgondagen räckte det med hälften.

Jag och äldste sonen satt på verandan i varsin gungstol och pratade om allt mellan himmel och jord. Hans engelska var sådär, men han försökte verkligen och jag hjälpte honom så gott det gick. Det var en lugn gata som jag bodde på och varje hus hade två gungstolar på verandan.
Det mörknade snabbt och vi blev anfallna av mygg. Jag sprang in i mitt rum och hämtade mitt myggstift. Det hjälpte en liten stund sedan var vi tvungna att retirera in i huset igen.
Jag blev tipsad om att hyra en motorcykel för att på så sätt kunna ta mig vart jag ville. Det fanns mycket att se i området och med en motorcykel skulle jag hinna med en hel del. Jag var trött och gick och lade mig.

Jag klev upp runt 08.30. Jag skyndade mig till MC-uthyraren på huvudgatan Salvador Cisneros. Jag hyrde en Suzuki RMX som gick i drygt 70 km/h. Hjälm fanns inte och behövdes inte tyckte uthyraren. Jag hade gärna hyrt en hjälm men fick anpassa hastigheten efter omständigheterna.
Jag betalade 20 dollar per dygn för Suzukin, bensin tillkom. Det finns två sorters bensin på Kuba;
Regular som kostar 0,75 dollar litern och especial som kostar 0,90 dollar litern.

Jag körde runt i flera timmar, vilken otrolig frihetskänsla! Detta är ett utmärkt sätt att utforska omgivningarna runt Viñales. Vägarna är till stor del bra, men lite här och där kan det dyka upp hål och gropar och då anpassas givetvis farten därefter. På landsbygden är det otroligt lite trafik men se upp för hundar, getter, kor och hönor som envisas med att springa fram och tillbaka över vägarna.
Jag är glad att motorcykeln inte gick mer än i drygt 70 km/h. Hade den gått i 130 km/h hade jag definitivt kört i 130...

"Min" Suzuki parkerad på den kritvita sandstranden i Cayo Jutias.

Jag körde till Cueva de San Miguel, belägen ca 4 km norrut från Viñales. Denna grotta har en 150 meter lång gång fram till en restaurang, El Palenque de los Cimarrones. Baren vid entrén till grottan, Disco-Bar Cuevas de Viñales, har underhållning och dans flera kvällar i veckan. Inträdet till själva grottan var en dollar. Motorcykeln parkerade jag utanför.
Jag gick runt i mörkret och såg några gravar där inne. Kändes lite kusligt.
När jag kom fram till utgången och restaurangen såg jag hur man hade byggt upp en eldstad och tält. Det var en rekonstruktion av vad som en gång var ett gömställe för afrokubanska slavar som rymt.
Detta var inget speciellt tyckte jag utan längtade tillbaka till min motorcykel. Jag körde runt i området några timmar. Styrde in på en dålig grusväg med djupa hål och gropar. Fortsatte sedan upp på ett berg där jag hade en fantastisk utsikt över det vackra landskapet och de lummiga mogotes. Tog en hel del kort härifrån.

Jag vände om och styrde kosan tillbaka mot Viñales. På vägen möter jag tre unga män på cykel, de stoppar mig. Den ene av männen har min ena sidokåpa till motorcykeln. Den hade tydligen lossnat när jag körde på den dåliga vägen. Tyvärr var skruven borta som höll kåpan på plats men det fixade vi med en bit snöre. Jag tackade för hjälpen och vi fortsatte åt var sitt håll.
När jag kommit ut på den stora asfalterade vägen såg jag en ung tjej som stod vid vägkanten och liftade. Hon frågade om jag skulle till Viñales, och när jag sa "si" frågade hon om hon fick hänga med. Hon satte sig bakom mig och höll om mig ganska löst. Jag körde iväg men efter någon minut gasade jag på och då höll hon hårdare om mig, jag trivdes bra. En bra hoj, vackert landskap, fint väder och en tjej som höll om mig hårt.
I centrala Viñales skildes våra vägar och jag fortsatte västerut. Efter knappt fyra kilometer svängde jag höger in på en mindre väg. Jag kom fram till Mural de la Prehistoria (den förhistoriska väggen), en 180 meter lång klippmålning på sidan av Mogote Dos Hermanas.
Namnet Prehistoria (förhistorisk) kommer inte från målningen ålder utan från dess motiv av dinosaurier. Målningen påbörjades faktiskt 1961 av Leovigildo González Morillo. Målningen innehåller motiv av dinosaurier, ett sjömonster och människor. Ska jag vara ärlig så är målningen bland det fulaste jag någonsin sett. Svårt att tro att en vuxen person gjort detta, ett dagisbarn hade varit mer troligt.
Synd att förstöra en så fin naturlig klippvägg genom att måla på den.
Jag parkerade min Suzuki vid ingången, betalade inträdet på en dollar och vandrade mot målningen. Vilket slöseri med tid. Man såg faktiskt mycket bättre från vägen, och därifrån är det gratis.

Den berömda klippväggen Mural de la Prehistoria i Viñales.

När jag kom fram till min casa blev jag tillsagd att ställa in motorcykeln i familjens vardagsrum, där stod den säkrare än ute på gatan. Personligen hade jag aldrig ställt en skitig motorcykel i mitt vardagsrum.

Senare på kvällen serverades det hummer (langosta) vilket är totalförbjudet för Casas de Particulares att servera. Hummer får endast serveras på statliga restauranger. Straffen är skyhöga böter, så jag förstod att det smögs och tisslades i köket innan jag skulle äta. Med hänsyn till de underbart trevliga människorna jag bodde hos i Viñales skriver jag därför inte ut namnet på deras Casa de Particulares eller deras namn. Vill du ha tips på bra boende i Viñales får du skicka ett e-mail.

Maten smakade som vanligt utmärkt, och hummern var utsökt. Frun i huset tittade till mig flera gånger och så fort jag var klar med mina två hummerstjärtar tog hon snabbt skalen i en servett och slängde dem i en djup grop i trädgården. Mätt och belåten sa jag god natt till familjen och till min motorcykel.

En av de höga kullarna (mogotes) i Viñales.

Det hade blivit fredagen den 31 maj.
Jag klev upp tidigt i gryningen. Jag ville komma iväg innan solen började att bränna. Jag packade ner badkläder, kamera, filmrullar, kex och vatten i min utflyktssäck och styrde kosan mot Cayo Jutias där jag skulle snorkla och bada.
Vägen mot Cayo Jutias var mycket vacker och jag passerade flera små samhällen, bland annat Minas de Matahambre. Solen hade inte börjat brännas ännu och det var skönt med fartvinden i ansiktet. Landskapet ändrades till ett vackert bergslandskap och vägen började att slutta uppåt, det var bara att lägga in en lägre växel. Motorcykeln var stark och kämpade sig tappert uppför branta uppförsbackar.
Jag frågade en man efter vägen till Cayo Jutias vid en vägkorsning utan skyltar. Han hette Alfredo och kunde tyska. Då jag pratar tyska bättre än jag pratar spanska var det helt okej för mig. Han hade lärt sig tyska då han under fem år utbildade sig till mekaniker i det forna Östtyskland (DDR). Alfredo visade vilken väg jag skulle ta och även sitt hus som stod vid vägkanten. Jag var välkommen att titta in på hemvägen.
Jag passerade en bensinmack och för säkerhetsskull fyllde jag tanken. Det hade gått åt runt två liter, cykeln var tydligen törstig.
Efter ungefär en och en halv timme kom jag fram till en lång broväg (causeway) som ledde fram till Cayo Jutias. Det var vackert att köra längs denna långa konstgjorda väg med havet på båda sidorna. Jag gav full gas hela vägen...

Den långa brovägen till Cayo Jutias.
Det var en otrolig känsla att susa fram på MC:n  med havet på båda sidorna.

Kom fram till ett fyrtorn, Faro de Cayo Jutias men fortsatte till den kritvita sandstranden. Väl framme parkerade jag motorcykeln på parkeringen (kostade en dollar).
Jag kollade på mätarställningen och såg att jag åkt nästan exakt sex mil. En säkerhetsvakt kom fram och sa att inträdet var fem dollar, och då ingick en valfri drink eller läsk i baren.
Vattnet var klarblått och stranden var vit som snö. Jag bytte om på toaletten och badade och snorklade i drygt en timme. Jag var helt ensam på den nära sju kilometer långa stranden. Jag pratade med vakten och han sa att bussarna med övriga turister och kubaner inte skulle komma förrän klockan elva eller tolv. Då var jag förhoppningsvis på väg hemåt igen.

Det klarblå havet och den kritvita sandstranden i Cayo Jutias.

Det blev snabbt olidligt varmt och jag satte mig i den svala baren och drack en iskall apelsinläsk.
Jag bytte om och åkte tillbaka mot Viñales. Precis vid slutet av brovägen var vägen blockerad av en bom, vilken var öppen när jag anlände tidigare på morgonen. Jag åkte ner i diket och passerade bommen då jag blir stoppad av en vakt. Han säger att inträdet är fem dollar. Jag svarar att jag redan betalat fem dollar i inträde till en av vakterna vid strandbaren. Efter det att jag förklarat hur han såg ut var det bara att fortsätta.

Jag kom fram till huset där Alfredo bodde. Han stod i trädgården och vinkade in mig när jag kom åkande. Vi satt och tjôtade en stund och han visade mig alla sina djur. Efter en stund ledsnade jag och ville vidare.
Någon mil från Viñales plockade jag upp en kille som stod vid vägkanten och liftade. Han skulle till Viñales. Överallt på Kuba ser man människor stå vid vägarna och lifta. Har man plats så är det en god gärning att plocka upp en liftare. I vanliga fall avråder jag folk att lifta eller att plocka upp liftare, men Kuba hör till få länder där det faktiskt är säkert. Var för den skull inte helt blåögd, skumma typer finns givetvis även på Kuba.

Väl framme i "min" Casa tog jag en svalkande dusch och vilade i någon timme. Sedan kletade jag på solskyddskräm och styrde kosan söderut mot grannstaden Pinar del Rio, 23 kilometer från Viñales. Detta var den stad jag egentligen skulle ha besökt innan Viñales, om jag nu inte hade sovit så hårt på bussen.
Vägen till Pinar del Rio var smal och slingrade sig som en full anakonda. Tyvärr var hastigheten nedsatt till 30 km/h långa sträckor. Det var en kul väg att köra, genom lummiga skogar och öppna fält. Det var inte mycket trafik, blev bara omkörd ett fåtal gånger.
När jag kom in i de centrala delarna av Pinar del Rio lyckades jag hela tiden hamna bakom en lastbil eller buss som spydde avgaser, har de aldrig hört talas om katalysatorer? Tur att min motorcykel var en pigg rackare, det underlättade när jag skulle köra om.

Pinar del Rio har en befolkning på ca 125 000 invånare och ligger 18,5 kilometer sydväst om Havanna. I stadens omgivningar finns tobaksfält, Pinar del Rio står för ca 60 % av Kubas alla tobaksplantage och odlingar. Den första cigarrfabriken öppnade här redan 1760.

Jag frågade mig fram till tobaksodlingarna. Det var inte säsong för tobak vid denna årstid så jag hamnade i centrum istället. Väl i centrum frågade jag två konstaplar om vägen till cigarrfabriken. De stoppade en man och han hoppade upp bak på min motorcykel och skulle visa vägen. Vi kom fram till cigarrfabriken Fábrica de Tabacos Francisco Donatien. Inträdet är fem dollar, men jag tittade bara in i cigarrshopen och såg cigarrtillverkningen genom en glasdörr. Jag var mer intresserad av att se tobaksfält än 180 människor som rullade cigarrer. Man fick inte ta några kort därinne, så jag gick därifrån.

Det fanns inget av intresse i Pinar del Rio så det gjorde inget att jag några dagar tidigare vaknade upp i Viñales efter att ha missat att kliva av bussen.
På väg tillbaka till Viñales igen lyckades jag med konststycket att köra mot enkelriktat. Jag körde på en tvåfilig gata i centrum, som plötsligt delade sig och min fil gick åt höger men jag fortsatte rakt fram och hamnade på en enkelriktad tvåfilig gata. Jag uppmärksammade detta samtidigt som alla andra i gatukorsningen och de två bilarna som var på väg rakt mot mig.
Jag lyckades få motorstopp och samtidigt som jag rullade cykeln åt sidan höll jag tummarna att ingen polis fått syn på mig. Jag lyckades starta och vända hojen. Mycket pinsamt!
På väg tillbaka till Viñales blev jag stoppad av en MC-polis. Han stod vid vägkanten och vinkade in mig. Han bad att få se mitt körkort och jag gav honom hyreskontraktet på motorcykeln. Han bad om att få se mitt körkort igen och jag sa att jag hade lämnat det som säkerhet på uthyrningsfirman. Då ville polismannen se mitt pass, men det hade jag lämnat kvar på rummet i min Casa. Han blängde surt en stund men lät mig fortsätta, jag hade tur idag.
Efter några kilometer stannade jag vid vägkanten och köpte färsk mango av några försäljare som stod vid vägkanten. Det smakade mycket gott. Mörka moln började dras åt vårt håll och jag frågade om de trodde att det skulle börja regna snart eller om jag skulle hinna fram till Viñales innan ösregnet. De sa att jag utan några problem skulle hinna fram i god tid.

Det började duggregna men jag tänkte att detta var inte så farligt. I samma sekund öppnades alla kranar där uppe. Det började spöregna och regnet piskade i mitt ansikte. Jag släppte gasen och bromsade för att minska farten. Jag fick sladd men lyckades få kontroll på cykel, jäklar vad halt det var. Hela vägbanan var som is, och det hade bara regnat några minuter.
Jag försökte hitta skydd för regnet och min kamera som jag hade i min väska och som började bli blöt. Nästa gång ska jag ha en plastpåse i väskan som skydd för kameran. Det fanns ingenstans att ta vägen, så jag fortsatte. Jag körde mycket försiktigt och var snart dyblöt. Mangoförsäljarna vid vägkanten hade fel angående regnet...
Inte många kilometer från Viñales såg jag en långtradare som hade fått sladd och hamnat i diket. Föraren satt oskadd men chockad kvar i förarhytten. Jag stannade och undrade om jag kunde hjälpa till men en bilist som också stannat sa att jag kunde fortsätta.
Väl framme i Viñales sken solen och marken var torr. Dyblöt kom jag fram till min Casa. Jag tog en dusch och sedan tvättade jag mina kläder ute i trädgården.

Till middag serverades jag stekt fisk med ris och bönor, grönsaker, färsk frukt och friterad banan. Det var en fysisk omöjlighet att kunna äta upp allt, trots att det smakade utmärkt.
Efter middagen satt jag i gungstolen på verandan och tittade på eldflugor. Tydligen matade jag myggorna också, men det visste jag inte då.

Följande dag var en lördag och jag och äldste sonen i huset tömde motorcykel på bensin. Vi fick ut runt två liter och de hade jag ingen användning för. De hällde vi över i hans motorcykel istället. Med de få centiliter som var kvar i min tank åkte jag till MC-uthyraren och lämnade tillbaka motorcykeln. Blev besviken då jag insåg att jag var tvungen att gå de 500 metrarna tillbaka till min Casa. Jag hade verkligen blivit van att åka motorcykel vart jag än skulle.

Sonen i huset hade ordnat att hans kompis skulle komma förbi med två hästar och låta mig få rida runt i området några timmar. Kompisen hette Jobel och kunde ingen engelska. Vi red genom bostadsområdet och kom snart fram till majsfält och de vackra mogotes. Vi stannade framför ett grått trähus. Det var ett torkhus för tobaksblad. Utanför satt en äldre gubbe och han visade oss in. Så fort dörren öppnades kände jag en stark tobaksdoft. Vi klev in och gubben förklarade hur den långa processen går till från tobaksblad till en färdig cigarr. Han tog några blad och rullade mig en färsk cigarr. Jag gav honom en dollar och han blev mycket tacksam. Jag tände cigarren och den var otroligt stark. Jag rökte inte mer än halva men mådde dåligt i drygt en timme efteråt.

Jobel och en gammal man som
rullar en cigarr åt mig...

Jag och Jobel fortsatte vidare. Jag tog en hel del kort på det vackra landskapet. Det började kännas i baken och jag var glad när vi kom fram till ett litet hus med stora fruktodlingar och satt av. Familjen som bodde där var goda vänner till Jobel. Mannen i huset visade stolt sina fruktodlingar och bjöd mig på ett otal olika frukter som alla smakade underbart. Jag åt en röd päronformad frukt med vitt fruktkött, "perra". Det var en otroligt god frukt.
Han frågade om jag var törstig och innan jag hunnit svara kom han med en kokosnöt som han gjorde hål i. Kokosmjölken var god och svalkande i hettan.
Efter rundvandringen bland de olika fruktträden satte vi oss på några bänkar och pratade. Mannen tog fram en säck tobaksblad och började rulla cigarrer åt oss. Jag mådde fortfarande dåligt efter min tidigare cigarr och avböjde vänligt att röka en till.
Jag, Jobel och den gamle mannen gick till en närbelägen grotta. Jobel berättade att förr brukade de bada i grottan men nu var det för lite vatten. Jag tackade för visningen och vi red tillbaka till min Casa.
Jag betalade 20 dollar för de fyra timmarnas ridtur, utan att pruta. Det var ett bra sätt att se de omkringliggande kullarna och omgivningarna.

Duschade av mig dammet och hästlukten och vilade min ömma bak. Hästsadeln var inte den tjockaste och bekvämaste och min bak fick stryk därefter.
Gick sedan till biljettluckan precis framför torget och köpte en enkelbiljett till Havanna för tolv dollar. 
Gick runt i centrum, det fanns inte så mycket att se. Slappade resten av dagen.
På kvällen blev jag serverad fläskkotlett och det obligatoriska riset med svarta bönor. Ingenstans på Kuba blev jag serverad sås till riset, bara soja på en kinesrestaurang i Havanna en gång. Det blev ganska torrt utan.

Gick upp i gryningen och började packa min ryggsäck.
Jag hade missat fotbollsmatchen mellan England och Sverige i fotbolls-VM i Japan och Sydkorea. Matchen gick tydligen 03.30, då sov jag riktigt djupt.
Jag tittade en stund på TV med familjen. Nu började orkansäsongen och på TV:n visades hur man skulle rensa vattenledningar och vattenavledningsbrunnar, gräva diken och förstärka husgrunder, skaffa ett förråd med färskt vatten, medicin och proviant. Värt att tänka på då landet tidigare drabbats av stora och katastrofala orkaner.

Marscherade sedan iväg till biljettförsäljningen och busskontoret där bussen till Havanna skulle avgå ifrån klockan 13.30.
Jag satt på torget och inväntade bussen. På torget ligger Casa de la Cultura. Denna stora gula byggnad innehåller bland annat ett konstgalleri. Utanför såldes souvenirer, vykort, "Che" Guevara T-shirts med mera. Det spelades musik på hög volym som lät över hela torget. Det hölls gudstjänst i kyrkan på torget, och musiken måste ha överröstat både prästen och kyrkokören.

Den gamla kyrkan på torget i Viñales.

Jag hade fått några visitkort och skulle nu, i konkurrens med tjugotalet kubaner, ragga upp turister att bo hos "min" familj. 
När bussen stannade klev det bara ut fem turister. Tre av dem hade redan fixat boende och de andra två hann bli uppraggade innan jag kom fram. Det var lågsäsong så det var inget att göra åt.

Betalade för mina fyra nätter (40 dollar), fyra måltider (28 dollar) och fyra vattenflaskor (fyra dollar). Jag var nöjd med allt och gav de trevliga människorna 80 dollar. De sa att de inte hade någon växel men jag skakade bara på huvudet, log och sa att det var det pris jag ville betala. De var otroligt trevliga och hjälpsamma och detta var det sätt som jag ville tacka dem på. Jag slängde upp min ryggsäck på ryggen och sa adjö till den trevliga familjen. 

Jag klev på bussen som skulle ta mig till Havanna igen. Jag satte mig längst bak och försökte sova. Luftkonditioneringen var på max och det var skönt att slippa den klibbiga 30-gradiga värmen utanför. Bussen gjorde ett kort stopp då man kunde gå på toaletten eller handla lite mat. Jag köpte några paket med vidriga ostbågar, några muffins och kex. Jag pratade lite med en långhårig australiensare och en fransman som hette Renaud. De var på varsin långresa och skulle vidare båda två efter Kuba. Vi pratade en del om resande och fördelen med att resa på egen hand. Busschauffören ville vidare och tutade irriterat. Vi hoppade ombord igen. Klockan 16.40 var jag framme i Havanna och Viazuls busstation.
Jag sa adjö till mitt resesällskap och köpte en biljett till Santa Clara. Biljetten kostade 18 dollar och bussen skulle inte avgå förrän klockan 20.00.

I väntan på min buss till Santa Clara besökte jag djurparken som låg alldeles intill bussterminalen. Djurparken stängde klockan 18.00 och klockan var 16.55. Då det var strax innan stängning behövde jag inte betala inträdet på två dollar, tack.

Djurparken var stor men illa skött. Jag såg flamingos i en damm, men det har vi hemma i Slottsskogen i Göteborg så jag gick vidare. Kom fram till en inhägnad med några tvättbjörnar som tittade nyfiket på mig. Jag tog sammanlagt en rulle (36 bilder) inne på djurparken, men det var slöseri med film. Djurparken var inget vidare välskött och burarna var små och smutsiga. De flesta av djuren såg ut att inte må något vidare. Ett sorgligt ställe.
Jag såg zebror, strutsar, lejon, flera olika arter av fåglar och apor samt en mycket stor svart panter.
Kom fram till några burar med schimpanser. Det stod stora skyltar att men inte fick mata djuren, men en stor familj matade aporna med karameller (!). Jag fick stor lust att trycka ner hela godispåsen i halsen på mamman i familjen, men jag lät snällt bli.
Schimpanserna var mycket roliga. En sträckte ut handen och tiggde mat medan dess unge klättrade upp i buren med en väldig fart. En annan schimpans räckte ut tungan åt oss som stod och tittade.
Gick runt i djurparken fram till stängning men kan inte rekommendera detta ställe innan det görs något åt djurens situation.

Chimpansunge på Havanna Zoo.

Gick tillbaka till bussterminalen. Hade inhandlat lite kex och chips inför bussresan. Alltid bra att ha med sig något i matväg inför en buss- eller tågresa.
Jag satt och väntade i vänthallen i två timmar.
Bussen med destination Santiago de Cuba skulle avgå 20.00. Jag skulle av i Santa Clara, en resa på drygt fyra timmar. Till Santiago de Cuba tog det drygt sexton timmar med buss.
Först kontrollerades min biljett i vänthallen. Sedan klev jag ut ur vänthallen till bussen, en sträcka på en och en halv meter. Då kollades min biljett en gång till innan jag fick kliva på.
När bussen sedan hade rullat i tjugo minuter kom konduktören fram och tog en sista koll på min biljett. Till den som vill försöka att tjuvåka på Viazuls bussar säger jag bara; "Lycka till!".
Kom fram till Santa Clara vid midnatt. Två taxichaufförer rusade fram till mig och erbjöd sig att köra mig in till centrum. Deras pris var skyhögt och jag valde att gå in mot centrum istället. Det var ingen bra idé, det var mörkt och nästan ingen trafik. Jag frågade några unga killar som satt vid vägkanten och rökte hur långt det var till centrum. Det sa att det var en bra bit med ryggsäck och att en taxi inte skulle gå på mer än tre dollar. Taxichaufförerna vid bussterminalen ville ha betydligt mer. Jag stoppade en bil och frågade föraren om han kunde köra mig till en Casa particulares för tre dollar. Föraren kunde ingen engelska men jag förklarade på min dåliga spanska att jag ville ha ett förhållandevis billigt boende i centrum. Efter en kvart stannade han utanför ett hus. Ringde på och efter en evighet öppnades dörren av en nyvaken man. Han såg arg ut och sa att det inte fanns något ledigt rum. Vi bad om ursäkt och fortsatte. Efter någon minut eller två stannade vi utanför ett annat hus. Jag såg tydligt klisterlappen med den blå triangeln som visade att detta var en laglig Casa particular. Föraren ringde på dörren som öppnades efter en kort stund. Jag betalade föraren och damen visade mig in.
Jag klev in i ett stort vardagsrum. Damen som öppnade visade mig mitt rum och sa att det kostade 20 dollar/natt. Jag sa att det var alldeles för mycket. Hon sa 15 dollar och att det var absolut minimum. Jag erbjöd henne tolv dollar och det accepterades till sist. Hade hon varit smart kunde hon ha krävt mig på betydligt mer. Hon visste att det var efter midnatt och att jag var i desperat behov av att ha någonstans att bo, men jag hade tur. 
Rummet var rymligt med två bäddar, högt i tak och både en fläkt och air condition. Badrummet hade dusch med varmt vatten, bara det kan vara värt tolv dollar ibland. Huset som jag bodde i hette "Sissi & Marta House". Jag var trött efter resan och lade mig omgående.

Dagen därpå skulle jag ägna åt att utforska staden Santa Clara och dess omgivningar.
Jag gick till det öppna torget Parque Vidal i centrala Santa Clara. Torget har fått sitt namn efter överste Leoncio Vidal y Caro, som mördades på denna plats den 23 mars 1896.
Mitt på torget står ett litet kapell, La Glorieta, som används vid konserterna som hålls på helgerna.

Det lilla kapellet La Glorieta på Parque Vidal, Santa Clara.

Tog lite kort och läste i mina antecknar hur jag lättast skulle ta mig till Monumento Ernesto "Che" Guevara.
Jag växlade några resecheckar på banken i direkt anslutning till torget. Det var en vakt på insidan som släppte in några fåtal kunder åt gången.
På grund av den amerikanska handelsbojkotten mot Kuba kan du inte växla in resecheckar som skrivits ut av en bank i USA. Thomas Cook's resecheckar fungerar dock utmärkt på Kuba.
Med en hög färska dollarsedlar i fickan började jag att gå mot monumentet. Monumento Ernesto "Che" Guevara ligger ca två kilometer från Parque Vidal.

Monumentet restes 1987, 20 år efter att "Che" blev mördad i Bolivia.
Den höga bronsstatyn föreställande Ernesto "Che" Guevara står på en hög stenpelare, blickandes ut över den stora revolutionsplatsen. 1997 återbegravdes kvarlevorna av "Che" och 17 andra revolutionärer som legat i en omärkt grav i Bolivia.
Den 17 oktober 1997 tände Fidel Castro evighetslågan på denna plats som minne av denne färgstarke person. Överallt på Kuba ser man det världsberömda fotografiet av "Che" (taget av Alberto "Korda" Gutierrez), men hans bild syns även som graffiti på husväggar eller på t-shirts och kaffemuggar.

Monumento Ernesto "Che" Guevara i Santa Clara.

Nedanför den höga statyn av "Che" ligger ett museum, Museo Histórico de la Revolución men det var tyvärr stängt när jag var där. Museet redogör för Guevaras hela liv och innehåller mängder med information, fakta, fotografier och gamla vapen.
På monumentet står "Che's" berömda måtto; "Hasta la Victoria Siempre" (Alltid framåt mot seger).

Från Monumento Ernesto "Che" Guevara var det inte långt till bussterminalen. Jag köpte en enkel biljett till Trinidad för morgondagen, biljetten kostade åtta dollar.
Bredvid bussterminalen köpte jag pizza och apelsindricka för endast elva pesos (knappt 4,50 kronor i juni 2002).
Jag åkte häst och vagn de två kilometrarna tillbaka till Parque Vidal. Det kostade en peso (40 öre!). Väl framme på torget satte jag mig och skrev lite anteckningar. Det var mycket folk på torget. Några tidningsförsäljare kom fram till mig och ville sälja en tidning skriven på spanska, jag tackade vänligt nej.
Efter en stund kom det fram en ung kille i tioårsåldern. Han frågade nyfiket vad jag gjorde.
Han verkade intresserad av min bläckpenna, och när jag skrivit klart gav jag bort den till honom, han blev överlycklig. Jag hade två till så för mig var det ingen fara, och en bläckpenna kostar inte så mycket, i alla fall inte för en "gringo" som jag.

Jag satt på torget en bra stund och läste lite i mina anteckningar och mina kopierade sidor ur Lonely Planets Kubaguide. Där stod att den lilla staden Remedios några mil utanför Santa Clara skulle vara väl värt ett besök. Jag hade inget annat för mig så jag bestämde mig för att åka dit.
Jag tog mig till en taxistation där det vimlade av taxibilar och minibussar. Minibussarna var så kallade collectivos, taxibilar med en bestämd rutt som avgår när de blir fulla.
Jag blev genast "överfallen" av taxichaufförer som ville att jag skulle åka med just dem. Jag frågad hur mycket det kostade att åka till Remedios. De sa tio dollar. Inte en chans sa jag och försökte med både tre och fem dollar men det gick inte. Till slut var det en chaufför som kunde köra mig för sju dollar. Överpris men jag ville se byn Remedios.
Det var fullt med kubaner i baksätet så jag fick sitta i framsätet. Taxin åkte från Santa Clara till Remedios via Camajuani vilket tog runt en timme. Från Santa Clara till Remedios är det drygt 45 kilometer.
Jag betalade med mina dollar medan jag såg att kubanerna betalade med några få pesos.

Det första jag gjorde när jag kom fram till Remedios var att bege mig till kyrkogården i utkanten av staden. Kyrkogården var stor och det var fascinerande att se de väl utsmyckade gravstenarna och kapellen. Jag var den enda levande personen på hela området och det kändes verkligen ensamt att gå omkring mellan alla gravarna. Jag tog några kort och fortsatte sedan tillbaka in mot centrum.

Kyrkogården i utkanten av Remedios.

Det första som slog mig var att alla tittade på mig när jag kom gående. Inte en enda kom fram till mig och ville sälja cigarrer eller erbjuda mig billigt boende, vilket hade hänt i exempelvis Havanna.
Kom ganska fort fram till hjärtat av Remedios, Parque Marti. Denna vackra park med grönskande träd är omgiven av historiska byggnader. Den mest kända byggnaden i direkt anslutning till Parque Marti är kyrkan från 1545, Parroquia de San Juan Bautista de Remedios.
Trots att staden har 20 000 invånare var det lite folk på gatorna. På vissa gator var jag helt ensam. Det kändes verkligen overkligt med så lite folk, jag var ju ändå på Kuba.

Parque Marti i hjärtat av Remedios.

Remedios är en av de äldsta städerna på Kuba. Staden grundades redan 1524 av Vasco Porcallo de Figuaeroa. Denne man är även känd för att ha gett upphov till drygt 200 barn (!).
Under lång tid utsattes staden för attacker från sjörövare och pirater. Några av invånarna i Remedios sökte säkrare områden och grundade 1689 staden Santa Clara, som nu är huvudstad i provinsen Villa Clara.
Jag gick omkring på de slitna gatorna och passerade ännu slitnare kolonialhus. De få invånare som jag mötte tittade nyfiket på mig men fortfarande var det ingen som kom fram och ville prata eller sälja någonting. Inte heller såg jag några andra blekansikten.
Remedios var verkligen annorlunda jämfört med andra städer som jag besökte på Kuba. Staden är vacker men otroligt sliten. Det bestående minnet är ändå hur folktomt det var på gatorna.

Gräslig färg på ett kolonialhus i Remedios.

När jag skulle ta mig tillbaka till bussterminalen mötte jag en kuban på cykel. Han kunde engelska och berättade att han var på väg att öva med en orkester ett kvarter längre bort. Jag hängde på. Vi kom in i ett stort rum där det satt ett tjugotal andra musiker. Mannen som jag mötte spelade klarinett. Jag satte mig på en stol och inväntade att de skulle börja spela. Först skulle de tydligen ha ett möte och av de ord spanska jag kan så förstod jag att mötet skulle gälla en insamling för att kunna köpa en TV. Då tyckte de att det var mycket lägligt att en turist med fickorna fulla med dollar fanns i lokalen.
Jag gick därifrån utan att ha hört en enda ton...
Tyvärr är det så överallt på Kuba. Man förstår att de har det svårt och att det är fattigt men man kan inte hjälpa varenda person man möter, tyvärr.

Kom fram till bussterminalen och frågade när bussen till Santa Clara skulle gå. Svaret blev att det gick inga fler bussar till Santa Clara.
Det var bara att försöka att hitta alternativa transportmedel. Gick fram till en taxichaufför och frågade hur mycket det kostade till Santa Clara. Han sa femton dollar! Istället för att ge honom långfingret sa jag att han skulle få max sju. Han skakade bara på huvudet och körde iväg.
Då stod man där, ensam på bussterminalen i Remedios...
Efter en evighet stannade en stor buss på gårdsplanen framför bussterminalen. Jag gick fram till en av chaufförerna och frågade om bussen stannade i Santa Clara. Han svarade inte så jag frågade igen. Denna gång svarade han något på spanska och då jag frågade om han pratade engelska blev han bara sur och otrevlig. Jag försökte förklara att jag kunde sitta i gången i värsta fall och att han kunde få några dollar. Han fortsatte att vara sur och otrevlig så jag gick därifrån.
Jag har hört att det finns tre otrevliga kubaner på Kuba, jag mötte tydligen en av dem.
Jag satte mig vid vägkanten och liftade tillsammans med ett trettiotal kubaner. Flera lastbilar passerade, få stannade. De få som stannade skulle ändå inte till Santa Clara.
Efter drygt 40 minuter stannade en blå Lada. Jag och tre kubaner skulle få åka med till Santa Clara för 20 pesos (ca åtta kronor). Det var drygt en tiondel av det jag betalade för att komma till Remedios. Det var för bra för att vara sant, vilket jag senare också skulle upptäcka.

Föraren av den blå Ladan skulle bara släppa av en gumma men skulle snart återkomma. Efter drygt 40 minuter kom han tillbaka. De tre kubanerna hoppade in där bak och när jag skulle sätta mig på passagerarplatsen där fram upptäckte jag att det redan satt en person där. Jag tittade förvånat och undrande på föraren. Han ryckte bara nonchalant på axlarna och körde iväg mot Santa Clara.
Hoppas du kör i diket, tänkte jag medan den blå Ladan försvann i fjärran...
Jag gick tillbaka till vägkanten och liftade. Förut så stannade inte några lastbilar men det var värre när det inte kom några alls. Jag ville inget hellre än att komma till Santa Clara innan skymningen.
Efter en timme stannade en lastbil framför mig. Jag orkade knappt bry mig men när en kuban ropade på mig och pekandes på lastbilen skrek "Santa Clara! Santa Clara!" var jag inte sen att hoppa upp på flaket.
Lastbilsflaket hade några fastsvetsade bänkar och stolar. Jag slog mig ner på en av bänkarna och var äntligen på väg till Santa Clara. Kom fram till Santa Clara långt efter skymningen. Chauffören ville ha fem pesos, han fick tio.

Äntligen på väg...

Jag hade hoppat av i utkanten av Santa Clara och det dröjde inte många sekunder förrän en bilist erbjöd mig skjuts in till stan. Han fick några dollar.
Jag hade blivit riktigt hungrig och gick runt på Parque Vidal. Plötsligt blev det strömavbrott och allt blev becksvart. Det var mitt i stan men man såg inte många meter framför sig. Som tur var hade jag min MagLite-ficklampa i bältet. Alla de svindyra restaurangerna runt Parque Vidal var strömlösa och kyparna sprang runt som epileptiker på LSD med stearinljus. Jag hoppades att hitta någon restaurang lite längre bort som fortfarande hade strömmen kvar.
Jag hamnade på gågatan "Boulevard" (den del av Independencia som är avstängd för bil- och cykeltrafik). Där hittade jag en öppen pizzeria och beställde en pizza och ananasläsk.
Jag satt och pratade med en kuban som satt vid mitt bord. Intressant att höra en kuban berätta om hans syn på Kuba, regeringen och situationen som råder. Trots att varje kuban har fri sjukvård och utbildning så är det mycket som inte är bra. Alla kubaner är otroligt stolta över att vara kubaner, men som situationen är nu så är det många kubaner som vill ha förändringar.
Jag tackade för sällskapet och begav mig mot min Casa Particular. Jag hade ingen egen nyckel utan fick ringa på och vänta till tanten öppnade. Jag var rejält trött och somnade gott...

Det hade nu hunnit bli tisdagen den 4 juni. Jag gick upp klockan sju och skyndade mig ut för att hinna besöka några sevärdheter innan min buss till Trinidad skulle avgå. Idag skulle jag besöka Monumento a la Toma del Tren Blindado. Den 29 december 1958 lyckades 18 män under ledning av Ernesto "Che" Guevara övermanna ett bepansrat tåg med 408 tungt beväpnad Batistasoldater på denna plats. De 18 gerillasoldaterna var endast beväpnade med gevär (bl.a. amerikanska M1 Garandgevär) och  molotovcocktails.
Tåget med de 408 soldaterna var fullpackat med gevär, kulsprutor, granatgevär och ammunition. För att få det att spåra ur använde sig "Che" Guevaras män sig av en bulldozer som förstörde rälsen. Tågvagnarna var bepansrade men golvet var av trä. Med hjälp av molotovcocktails (primitiva brandbomber) antändes vagnarna, soldaterna där inne greps av panik (vem hade inte gjort det?). När "Che" anlände till slagfältet informerades han om läget. Han ljög för Batistaofficeren som hade befälet om att de var helt omringade och gjorde bäst i att ge upp, annars skulle Batista straffa officeren personligen. Han och de över 400 soldaterna gav upp, mot 20 gerillasoldater.
Detta överfall är ett utmärkt exempel på vad några beslutsamma soldater kan åstadkomma med liten beväpning men med stor beslutsamhet, stridsvilja och uppfinningsrikedom.
Slaget på denna plats var den viktigaste striden under revolutionen och Batista och hans trupper gav upp inte långt efteråt.

Jag hämtade upp min ryggsäck i min casa och åkte häst och vagn till bussterminalen för några få pesos. Nu skulle jag vidare till staden Trinidad...

Fortsättning på min reseskildring