1988 sattes Trinidad upp på UNESCO:s världsarvslista över skyddade platser. Hela staden med sina drygt 50 000 invånare är som ett museum. Vackra kolonialhus i alla möjliga färger kantar trånga gator och gränder. Trinidad grundades 1514 av Kubas första guvernör Diego Velázquez. Trinidad hör till en av de trevligaste platser som jag besökte på Kuba.

När bussen sakta tog sig fram genom de trånga gatorna och gränderna sprang några kubaner vid sidan av bussen och visade sina visitkort. De knackade på rutorna för att få uppmärksamhet. De ville att jag skulle bo i just deras Casa Particular.
När jag klev av bussen och grävde fram min ryggsäck i bagageutrymmet stod drygt ett dussin personer i andra änden av gårdsplanen och ropade på mig. Jag gick sakta fram till horden av rumsuthyrare. Alla ropade att de hade det bästa rummet, kolonialstil, endast tio dollar och varmt vatten. Jag fastnade för en ung kvinna som varit företagsam och ordnat med fotografier på rummet hon hyrde ut samt på matsalen. Det såg riktigt fräscht ut och priset var helt OK, endast tio dollar per natt. Jag brydde mig inte om att pruta. Med tanke på konkurrensen kunde jag med lätthet ha kommit ner i mellan sju och åtta dollar, men jag kände att det var onödigt. Tio dollar var ett bra pris och då känns det dumt att pruta.

Gata i Trinidad.
I bakgrunden syns Plaza Mayor.

Den unga kvinnan gav mig sitt visitkort och hon visade mig vägen till hennes hus. De andra kubanerna blev givetvis besvikna men det var ingen som ställde till med någon scen.
Casan som jag skulle bo i hette Ada Altuna Martin (även namnet på den unga kvinnan).
Det var inget kolonialhus men det gjorde inget. Det var ett nytt hus och jag fick hela övervåningen för mig själv. På övervåningen fanns två sovrum, badrum med WC och dusch. Varmvatten dygnet runt gjorde inte saken sämre. Det bästa med mitt boende var ändå den mysiga matsalsdelen med eget kylskåp och en liten terrass med utsikt över grannens svinstia.
Jag gav Ada mitt pass och hon skrev upp mina uppgifter i en stor bok. Ada blev förvånad då hon såg mitt födelseår. Jag var fyra år äldre än hennes man. Hon trodde jag var betydligt äldre då jag var huvudet längre än henne. Jag tog det som en komplimang.
Hon presenterade mig för sin man och hennes månadsgamle son. Ada sa att det var svårt att få tag på turister nu under lågsäsongen och avgiften måste betalas varje månad.
Hon frågade vad jag önskade till middag men jag sa att hon inte behövde ordna med mat om hon nu hade fullt upp med sin nyfödde son. Hon sa att det inte var några problem då hennes mor hjälpte henne där hemma. Jag sa att jag åt precis allt som bjöds och då sa hon att det blev kyckling. Klockan sju skulle det serveras middag. Jag var nöjd med hennes beslut och gav mig ut på sightseeing.

Området där jag bodde var ganska slitet men så fort man närmade sig centrum blev husen vackrare. Kolonialhus i pastellfärger kantade de smala gatorna. Här i Trinidad kunde man gå omkring utan att bli erbjuden att köpa cigarrer stup i kvarten. Det var bara runt lunchtid och på kvällen som någon kunde fråga om man letade efter någonstans att äta. Ofta blev man erbjuden hummer. Det var bara att säga "No gracias" eller att man precis ätit så var det inga problem, de godtog ett nej.
Jag kände mig väldigt säker i Trinidad. Människorna här var mer välkomnande mot turister här än i Havanna och allt var så avslappnat.

Jag knatade vidare på de små gatorna och hamnade på en marknad. Det såldes träskulpturer och hantverk i långa rader. Jag fastnade för några små cigarrer i trä. De var målade så att det såg ut som om de var tända och såg riktigt äkta ut. Först ville försäljaren ha en dollar per cigarr. Jag sa att han fick två dollar om jag fick fyra. Han godtog anbudet utan att tveka en sekund.
Ibland känns det bara onödigt att pruta. Ser man något som man verkligen vill ha och priset är helt OK med en gång kan man lika gärna betala. Det är en konst att pruta men man lär sig ganska snabbt. Hur mycket jag än rest och tillbringat på olika marknader kommer jag aldrig någonsin att betala samma pris som lokalbefolkningen. Det är bara att acceptera och vara nöjd ändå.
Oftast tänker man; "Oj! Jag fick den för bara 30 pesos, vilken bra affär. Försäljaren kan inte ha tjänat något på affären". Försäljaren skrattar däremot så han nästan pinkar på sig; "Vilken dum turist! Han betalade 30 pesos! Ha ha ha". Nåja, båda blir ju nöjda.

Öde marknad i Trinidad.

En del av marknaden sålde bara handbroderade dukar och virkade kläder. Hela området var helt öde och jag fortsatte vidare mot Plaza Mayor. Jag passerade en bred stentrappa som ledde upp till Casa de la Música. På kvällen hade de uppträdanden med orkester och kubansk salsa.
Halvvägs uppför trappan satt en snubbe jag kände igen. Det var ju fransmannen Renaud som jag träffade på bussen till Havanna från Viñales. Jag slog mig ned bredvid honom och vi satt och snackade en bra stund. Renaud väntade på sin kompis Sarah från England men hon var tydligen försenad. Efter en 40 minuter kom hon så fram till oss på trappan.
Efter en stund dök en ung svart tjej upp och det första hon sa var; "I'm NOT Cuban!". Vi tittade förvånat och undrande på henne. Hon presenterade sig som Joannah och kom från Trinidad, landet alltså (Trinidad och Tobago), inte staden som vi befann oss i.
Hon sa att alla trodde att hon var kubanska då hon var svart. Hon reste på egen hand och undrade om hon fick slå sig ner. Vi satt och snackade alla fyra innan jag blev rastlös och föreslog att vi skulle gå och se något annat än trappan.

Vi gick till Museo Histórico Municipal, precis vid Plaza Mayor. Inträdet var två dollar men vi lyckades övertala kvinnan som sålde biljetter att vi var studenter och kom in för halva priset. Konstigt med tanke på att på biljetterna stod det $2.
Museo Histórico Municipals höga torn ser man på långt håll och är ett bra landmärke i staden.
Rummen är vackert möblerade och utsmyckade. Lyxigt på snudden till det groteska.
Vi klättrade upp för de smala trapporna och stegarna till toppen av tornet. Härifrån har man en underbart vacker utsikt över staden. Plaza Mayor åt öster, de vackra bergen i norr och väster och havet i söder.
Precis när vi njöt som mest av utsikten skulle stället stänga.

Utsikt över Plaza Mayor.
Kortet är taget från utsiktstornet på
Museo Históricio Municipal.

När vi kom ner igen och ut på gatan ville Renaud gå och äta. Sarah skulle träffa sin mamma. Jag och Joannah ville se mer av Trinidad. Vi kom överens om att träffas igen på Casa de la Música (samma ställe som vi alla träffades) klockan 21.00.

Joannah och jag fortsatte uppåt mot Plaza Mayor. Jag tog lite kort på denna vackra plats. Jag gillade färgerna och lugnet i Trinidad. Det var inte mycket folk på gatorna och allt var så lugnt. Vi gick uppför en liten brant kulle och kom fram till 1700-talsbyggnaden Ermita de Nuestra Señora de la Candelaria de la Popa. Byggnaden var tidigare ett spanskt militärsjukhus men är nu delvis förstört. Vi gick lugnt vidare och Joannah föreslog att vi skulle gå till toppen av det 180 meter höga berget Cerro de la Vigía. Längst upp ligger en radiosändarstation med en lång radiomast.

Ermita de Nuestra Señora de la
Candelaria de la Popa.

Precis när vi skulle följa stigen upp till toppen såg jag en vakt utanför en byggnad 30 meter ifrån oss. Jag tänkte att det var säkrast att fråga om det var okej att gå upp till toppen. Vakten frågade om vi ville se diskot (?). Jag frågade om det fanns ett disko på bergstoppen men han skakade på huvudet och pekade ner mot ett hål i berget. Det ledde en smal trappa ner mot en öppning i berget som vi inte hade sett. Öppningen var låst med ett galler men vakten öppnade. Vi var tvungna att betala en dollar var för att komma in. Vakten tände en ficklampa och visade oss runt i denna stora grotta. Det luktade jord här nere och det var svalt och fuktigt.
Det mest fascinerande var att grottan nu var en nattklubb med dansgolv, bar, diskokula i taket, DJ-bås på en klippavsats och toaletter. Det var en stor grotta och vi bestämde att hit skulle vi ta Renaud och Sarah senare på kvällen. Grottan heter Cueva de Ayala och nattklubbens namn är således "Disco Ayala".
Vi tackade vakten för visningen och klev ut i hettan. Det tog ett tag innan ögonen vande sig vid solljuset. Joannah och jag fortsatte uppför stigen. Det var ingen påfrestande vandring utan vi kunde lugnt vandra och prata samtidigt. Joannah var en kul person och trots att jag bara hade känt henne en dryg timme så gillade jag henne skarpt. Kul när personkemin stämmer in så perfekt och direkt.

Väl uppe på toppen och framme vid radiosändaren hade vi en otrolig utsikt över hela området.
Solen brände och vi vandrade neråt efter bara några minuter. Väl nere i staden igen skildes våra vägar då jag skulle äta middag. Vi skulle träffas igen klockan 21.00 med de andra.
När jag kom fram till min Casa slog jag mig ner vid matsalsbordet som redan var dukat. Ada kom med en stor bricka med apelsinjuice, frukt och grönsaker. Liksom i min Casa i Viñales serverades det ris med svarta bönor. Det serverades ingen sås så det blev lite torrt. Kycklingen var friterad och smakade utmärkt däremot.
Innan min resa till Kuba gjorde jag en hel del research. Överallt läste jag om hur dålig maten var. Att allt som serverades smakade antingen ingenting eller likadant. Jag blev positivt överraskad när jag väl blev serverad mat på Kuba. Det är inget fel på maten här, tvärtom. Det är gott, nyttigt och mättande. Visst kan det bli tjatigt efter några månader då det inte är någon större variation men att påstå att maten är dålig, äcklig eller inte smakar något är helt fel.

Jag hjälpte Ada att duka av och bära ner disken till köket. Hon sa att jag inte behövde hjälpa till men jag tyckte att det var onödigt att hon skulle springa upp och nerför trappan flera gånger.
Jag duschade och bytte om inför mitt möte med Renaud, Sarah och Joannah. Jag passerade ett Internetkafé och skickade iväg några e-mail. Det kan vara svårt att hitta datorer med någorlunda snabb uppkoppling på Kuba, men de finns. Jag fick betala tre dollar för 35 minuters surfande. Jag tittade även på Aftonbladets hemsida för att se vad som hänt i Sverige medan jag varit borta.

Gata kantad av kolonialhus i Trinidad.

Klockan närmade sig 21.00 och jag satte mig på trappan där jag tidigare hade sett Renaud. Jag såg några eldflugor flyga förbi, det är fantastiskt hur starkt de lyser.
Jag väntade i drygt en halvtimme innan Renaud och Joannah slutligen dök upp. Vi satte oss vid ett bord och efter några minuter var det fullt med folk i hela barområdet.
Sarah och hennes mamma dök så upp till slut och vi gjorde våra beställningar. Oavsett om man beställde in en öl eller en läsk kostade den en dollar. Drinkarna kostade däremot mer.
Det var fullt med turister men även många kubaner. Ett band spelade salsa och det dröjde inte länge förrän några kubaner började dansa, de var sannerligen professionella dansare.

Jag träffade på några svenska som hade varit på kurs i Havanna och som nu hade några dagars avbrott från studierna. De var de enda svenskar som jag träffade på Kuba (förutom två tjejer på flygplatsen då).
Joannah frågade om Sarah och Renaud ville hänga med oss till vårt "hemliga" ställe.
De hade redan hört talas om nattklubben i grottan så det blev ingen överraskning.
Vid tolvtiden gick vi till Disco Ayala. Nu på kvällen var inträdet tio dollar men då fick man dricka hur mycket man ville i baren (Yihaa!!!).

Det var inte så mycket folk men musiken spelade på högsta volym och jag var rädd att grottans tak skulle rasa på grund av den höga ljudvolymen.
Jag och Renaud gjorde våra beställningar i baren. Jag bad bartendern blanda ihop något som han rekommenderade. Det blev en salig blandning av ett tiotal olika spritsorter. Sådant blandade man ju ihop själv när man skulle festa som tonåring (rödvin, Baileys, champagne, vodka, punsch, rom och whiskey. Allt i en och samma flaska). Blandningen smakade bara hembränd sprit och det var ett under att jag inte blev blind.
Efter att Joannah och Sarah tjatat på mig i en timme att komma upp på dansgolvet så klev jag upp. Jag är ingen John Travolta och det märkte alla andra också. Men de var väluppfostrade flickorna och bad mig inte en enda gång att gå och sätta mig ner igen.
Det var mycket få turister och bara ett femtiotal kubaner. Några tjejer hade så korta kjolar att de knappt hann börja innan de slutade. Det var otroligt varmt och jag hängde i baren och drack juice.

Klockan blev 02.00 och diskot stängde. Vi lämnade diskot och gick i samlad klunga nerför kullen. Väl nere i staden satt vi på trottoaren och tjatade i en halvtimme. Renaud och jag sa god natt till Joannah och fortsatte åt var sitt håll. Renaud och jag bestämde att vi skulle träffas klockan 11.00 för att åka till stranden. Det var ju bara några timmar kvar.
Jag gick mot min Casa mitt i natten. Jag hade bara druckit två vidriga drinkar så jag visste precis var jag var. Jag mötte bara två personer på hemvägen, ingen brydde sig om mig. Jag kände mig otroligt säker. Kom hem runt kvart över tre på morgonen och tog en kall dusch.

Jag hann knappt somna innan väckarklockan började pipa. Klockan hade blivit 09.30 och idag skulle jag till stranden. Jag gick till Cubaturs byggnad där minibussarna till stranden avgick en gång i timmen (dagtid). Renaud dök aldrig upp. Jag hoppade in i minibussen som gick till strandområdet Playa Ancón. Jag betalade två dollar. Bussresan tog knappt tjugo minuter de 18 kilometrarna. Bussen var luftkonditionerad och det var bara tre personer i bussen.
Bussen stannade utanför ett stort hotell, Hotel Ancón. Jag började prata med en av de andra passagerna. Han var från Australien och vi letade efter någonstans att byta om (borde ha tänkt på att ha badshortsen under mina shorts).
Vi hittade en toalett där vi bytte om. Vid stranden fanns ett ställe som anordnade utflykter med båt så man kunde dyka i de närbelägna reven. Jag frågade en av instruktörerna var man kunde låsa in sina värdesaker. Han sa att det var bara att lägga dem på stranden. Området patrullerades av hotellets egna säkerhetsvakter.
Visst är Kuba säkert men jag och australiensaren badade ändå i skift. Jag snorklade och tog några kort med min undervattenskamera. Kameran var en engångskamera (Kodak Ultra Sport) som var vattentät ner till fyra meters djup. Vattnet var klart men det vimlade inte direkt av undervattensaktivitet här. Jag såg en konstig ful fisk och en massa sjögräs.

Playa Ancón är ett riktigt turistområde med stora fula hotellkomplex. Nu var det lågsäsong och ganska folktomt på stranden. Jag och australiensaren gick en sväng på stranden då jag stötte ihop med Renaud och Joannah. Renaud hade varit för trött (bakfull) för att komma iväg klockan elva och Joannah hade han träffat nere i stan. Jag sa adjö till australiensaren och hängde med Renaud och Joannah  till en annan del av stranden.
Vi badade, solade och tjatade. Jag brände mig rejält (som vanligt). Vi skulle ta bussen tillbaka 16.00 och gick tillbaka mot hotellet. Vi var hundra meter från hotellet då vi såg bussen. Vi fortsatte gå och när vi kom fram var bussen borta. Vi missade den med två minuter. Lyckligtvis stod där en taxi och chauffören kunde köra oss tillbaka till Trinidad för två dollar per man (samma pris som bussen).
Väl framme i Trinidad hade vi blivit rejält hungriga. Jag beställde tre "pesopizzor" av en försäljare. De kostade tre peso styck så jag bjöd de andra. De var glödheta men goda och mättande.

Joannah och Renaud i Trinidad.

Vi bestämde att vi alla tre skulle dela en taxi till Topes de Collantes utanför staden. Där skulle vi vandra i bergen några timmar. Vi skildes åt och jag passerade ett hål i väggen där det såldes glass för två pesos. Kunde inte låta bli att köpa två glassar.

När jag kom fram till min Casa duschade jag och gjorde lite anteckningar. Senare på kvällen knackade Ada på min dörr och sa att middagen var serverad. Jag serverades friterat fläskkött och givetvis ris med svarta bönor. Det var mycket gott.
Efter maten gick jag till den närbelägna affären och köpte två vattenflaskor inför morgondagens vandring.

Det hade nu hunnit bli den 6 juni och Sveriges nationaldag. Vi hade bestämt möte utanför Cubaturs kontor. Joannah stod redan där och brottades med taxichaufförerna. De ville inte förstå att hon väntade på två reskamrater och inte ville åka till bergen själv. Vi fick vänta i trettio minuter innan Renaud dök upp. Han var tvungen att se färdigt fotbollsmatchen mellan Frankrike och Uruguay (det blev 0-0).
Vi tog en taxi för 25 dollar till Topes de Collantes, 20 kilometer nordväst om Trinidad. Detta område är perfekt för vandring. Taxin kämpade sig uppför den smala vägen och vi passerade den 931 meter höga bergstoppen Pico de Potrerillo.

Topes de Collantes grundades 1937 av Fulgencio Batista. Samma år påbörjades bygget av det enorma kurhotellet. Hotellet är nu ett spa och Topes de Collantes en välbesökt rekreationsort.
Inträdesavgiften var 6 dollar. Taxin stannade precis vid början på vandringsleden. Vi sade åt chauffören att vi skulle vara tillbaka om runt tre timmar. Vi valde den lättaste vandringsleden då vi mest ville se naturen än att bränna kalorier. Vi hade inte hunnit mer än en 75 meter förrän en vakt vill se våra biljetter. Han satt på en sten och rökte. Med tanke på mängden cigarettfimpar som låg runt hans fötter hade han nog suttit där hela morgonen.
Vi fortsatte genom Parque National Topes de Collantes vackra natur med palmer, lummiga träd och buskar och höga kullar överallt. Efter ca 45 minuter och 2,5 kilometer senare kom vi fram till ett vackert litet vattenfall med en naturlig pool nedanför, omgiven av grönskande skog och en skogsbevuxen klipphylla. Otroligt vackert och vi hoppade i. Vattnet var riktigt kallt men det svalkade skönt. Vi simmade fram till vattenfallet och satte oss på en liten avsats och bara njöt av livet. Det var inga andra turister där och allt var perfekt.

Vi tog ett svalkande dopp i denna naturliga
swimmingpool i Topes de Collantes.

Vi stannade till vid detta paradis i drygt en och en halv timme. Renaud satte sig på en sten ute i vattnet och skrev i sin dagbok medan Joannah och jag simmade runt i poolen. Joannah skulle åka tillbaka till Havanna nästa dag för att sedan flyga vidare till Jamaica. Hon undrade när jag skulle flyga tillbaka hem till Sverige. Jag skulle flyga hem om precis en vecka, den 13:e. Joannah frågade vad jag skulle göra ytterligare en vecka på Kuba. Jag visste inte riktigt då jag hade hunnit med att besöka alla de platser som jag hade planerat att besöka. Antagligen skulle jag hänga runt några fler dagar i Trinidad och sedan ägna en eller två dagar i Havanna. Eller så kunde jag ta mig ännu längre österut på Kuba.
Hon frågade om jag hade lust att hänga med till Jamaica. Jag hade inte gjort av med så mycket pengar på Kuba som jag trodde att jag skulle göra och hade faktiskt pengar både till flygbiljett och hotell på Jamaica.
Jag tänkte som så att då jag ändå hunnit se så mycket av Kuba och nu kanske kunde ta mig till Jamaica var valet lätt. Jamaica är inget ställe som man sticker till över en helg och då jag ändå var "i närheten" kunde jag ju lika gärna åka dit. Joannah och jag bestämde oss för att ta bussen till Havanna nästa dag för att sedan flyga till Jamaica.

Vi badade klart och fortsatte till Salto del Caburní. Detta är ett mycket imponerande och stort vattenfall (62 meter högt). Tog lite kort och började vandra tillbaka till den väntande taxin.

Det 62 meter höga vattenfallet
Salto del Aburni.

Det var inte lika kul att vandra uppför, men det gick. Taxichauffören hade väntat på oss under hela vandringen. Han körde tillbaka oss till Trinidad och vi betalade honom 25 dollar. Vi hade blivit hungriga och köpte pesopizzor.
Jag sa adjö till Renaud. Joannah och jag gick till bussterminalen och köpte varsin bussbiljett till Havanna. Biljetterna kostade 25 dollar och bussen skulle avgå 15.00 nästa dag. Joannah och jag skildes åt.
Jag gick runt i Trinidad och tog kort och bara vandrade omkring. Jag älskade att bara gå omkring i Trinidad. Så mycket att se och upptäcka. Min kamera gick varm och jag stortrivdes verkligen med livet.
.
Jag mötte en gammal man på gatan. Han visade mig ett mynt med Ernesto "Che" Guevaras ansikte på ena sidan. Myntet var verkligen speciellt och han ville ha en dollar för det. Han tackade och försvann.
Jag tittade på myntet och det stod "3 pesos". Gubben hade alltså lyckats att sälja ett mynt som var värt drygt en krona för tio kronor. Nåja, man lär sig alltid något.
Senare när jag köpte glass fick jag ett likadant mynt i växel, samma sak när jag köpte pesopizza i Havanna senare på min resa.

Lekande ungar på en gata i Trinidad.

Jag gick runt i flera timmar. Jag såg en ung flicka som var albino. När hennes mamma såg att jag kom gående med min kamera sa hon att jag skulle få fotografera dottern för en dollar. Jag blängde surt på mamman och tänkte att istället för att behandla dottern som en turistattraktion så skulle hon istället göra allt för att låta dottern ha ett bra och "normalt" liv. Jag skulle aldrig ens tänkt tanken att fotografera den unga flickan.

Tillbaka i min Casa blev jag serverad panerad fisk tillsammans med ris och svarta bönor.
Jag frågade Ada om det fanns någon möjlighet att se fotbollsmatchen mellan Sverige och Nigeria. Matchen skulle visas klockan 02.30 lokal tid. Hon sa att det inte var några problem.
Kubanerna var glada för att nästan alla matcherna i fotbolls-VM i Japan och Korea visades direktsänt på kubansk TV. Jag lade mig och satte min väckarklocka på väckning.
Klockan 02.20 ringde min väckarklocka och sömndrucken kravlade jag mig ur sängen. Jag slängde in mina kontaktlinser och smög ner till vardagsrummet. Där stod Ada redan med TV:n påslagen. Hennes baby hade väckt henne och hon visste att jag skulle gå upp vid denna tid. Hon sa god natt och önskade att Sverige skulle spöa skiten ur Nigeria. Jag hade köpt kex och förberedde mig för en riktig målfest.
Hur det gick? Sverige vann såklart, 2-1. Tack Henke Larsson!
Det var en nöjd svensk som gick och lade sig igen.

På morgonen skulle jag försöka hinna med en hel del innan bussen till Havanna skulle avgå.
Gick till Plaza Mayor vilket jag skulle ha som utgångspunkt på min egenhändigt komponerade sightseeing. Jag gillade verkligen Plaza Mayor, otroligt vackert och nästan helt öde på eftermiddagen.
Jag gick mot det andra höga tornet i området, efter utsiktstornet på Museo Histórico Municipal. Denna byggnad är Museo Nacional de la Lucha Contra Bandidos, ett museum tillägnat de gerillasoldater som stred i Sierra del Escambray från 1960 till 1965. Hela museet är fullt med fotografier, uniformer, kartor, medaljer och vapen från denna tid. Inträdet var en dollar. Jag gick runt och tittade på alla gamla vapen och på det amerikanska U-2 spionflygplanet som kubanerna sköt ner på 1960-talet.
Jag klättrade upp i det gamla klocktornet. Härifrån har man en vacker utsikt över Trinidad och dess omgivningar. Jag gick tillbaka till Plaza Mayor där jag satt i skuggan och bara tog det lugnt.

Utsikt över Plaza Mayor.
Kortet är taget från klocktornet på
Museo Nacional de la Lucha Contra Bandidos.

En av klockorna i det höga tornet.

Gick till min Casa och packade min ryggsäck. Jag betalade för mitt uppehälle och den utmärkta maten. Jag lade till några dollar på notan då jag tyckte att allt var till belåtenhet.
Jag slängde på mig min ryggsäck och gick mot bussterminalen. Det var inte långt men jag var genomsvett när jag kom fram. Solen stod rakt upp på himlen och den brände all naken hud den kom åt. Jag satt och väntade på Joannah och hon kom släpandes på sin resväska. Vi klev på bussen som skulle ta oss till Havanna. Jag var trött och satte mig längst bak för att sova. Bussresan tog fem och en halv timme och då kunde jag lika gärna sova.
Vi gjorde en paus för toalettbesök och att handla mat för den som blivit hungrig. Jag beställde en skink- och ostsandwich. Det var rättare sagt skinka och ost med bröd. Brödet syntes knappt för allt pålägg.
Klockan 20.30 rullade bussen in på Viazuls bussterminal i Havanna. Vi skulle tillbringa två nätter hos en familj som Joannah tidigare hade bott hos. Detta var en olaglig Casa Particular, pengarna hamnade alltså direkt i rumsuthyrarnas fickor. Straffet för att hyra ut rum utan licens är skyhöga.

Joannah och jag delade en taxi med en unga fransyska och hennes far som skulle åt samma håll.
Vi klev av nära Capitolio, betalade fem dollar och gick in på en smal gata.
Joannah knackade på en stor brun dörr och en äldre herre öppnade. Han kände genast igen Joannah och bjöd in oss. De hade två rum för uthyrning. Ett rum hyrde de ut till en ung norska som pluggade spanska i Havanna. I hennes rum skulle Joannah sova. Jag fick det andra rummet. Det var stort och hade en takhöjd på drygt fem meter.
När jag hade packat upp och tagit en iskall dusch (det saknades varmvatten) föreslog jag att vi skulle ta oss en matbit. Joannah och jag gick till China Town där vi valde ut en av kinesrestaurangerna.

China Town i Havanna. Här ligger flera bra restauranger.

Vi klev in genom en stor rödmålad dörr. En kypare i röd "pyjamas" kom fram och ledde in oss i ett avskilt rum med luftkonditionering. Där inne låg röken tung av cigarrett- och cigarrök. Vi fick ett eget litet bord och menyn.
Vi beställde in hummer, det smakade utmärkt. Att sedan huvudrätten inte gick på mer än sex dollar gjorde ju inte saken sämre. Joannah och jag satt en bra stund på restaurangen och njöt av den goda maten.
På vägen tillbaka till huset satte vi oss på trappan till Capitolio och pratade om allt mellan himmel och jord. Klockan hade passerat midnatt men det var ändå fullt med barnfamiljer och äldre människor på gatorna.
Tillbaka i huset igen tog jag en iskall dusch och somnade sedan gott.

Jag klev upp tidigt. Joannah och jag blev serverade en god frukost bestående av fruktjuice, frukt och ägg.
Efter frukosten skyndade vi oss iväg till "Airline Building" i Vedado där de flesta flygbolagen har sina kontor. Vi stoppade en gammal amerikansk Desoto och den gamle mannen som körde ville ha fem dollar. Vi struntade i att pruta, det är skitkul att åka med i en gammal 50-talsbil.

Joannah och jag kollade runt på alla kontoren men det var inga som hade några billiga flygbiljetter till Jamaica för morgondagen. Det enda råd vi fick var att ringa till Air Jamaica, vi fick numret av en kille på ett av alla flygbolagskontor vi besökte. Det var bara att leta upp en telefonkiosk...
Joannah skötte snacket med flygbolaget. Det fanns plats på just Joannah's flight och det gick bra att köpa biljett på flygplatsen, kontant dock. Kanon, då var allt fixat, jag skulle till Jamaica.

Gävle Trafik ordnar med bussresor till Kuba, eller?

Resten av dagen gick Joannah, den norska tjejen som bodde i samma hus som oss och jag runt i Havanna. Vi åt middag i Casan och senare på kvällen gick vi på nattklubb. Drack en Cuba Libre och dansade några timmar. Vi kom hem vid halv tvåtiden, vi som skulle upp halv sex!

Väckarklockan ringde och jag flög upp. Hade hunnit packa det mesta redan kvällen innan. Försökte få liv i Joannah vilket inte var det lättaste.
Vi klev ut i mörkret på gatan och försökte få tag i en taxi. Det passerade några taxibilar men de hade ingen lust att köra oss till flygplatsen. Efter en evighet erbjöd sig en tjock man att köra oss till flygplatsen för tio dollar. Vi slängde in vår packning i den lilla slitna Ladan och i ett moln av avgaser bar det iväg.
Han släppte av oss några hundra meter ifrån själva terminalbyggnaden i rädsla för polisen. Det är olagligt med svarttaxi även på Kuba.
Det visade sig att han släppt av oss vid fel terminal! Vi fick ta en annan taxi till utrikesterminalen, terminal 3. Väl inne i terminalen försökte vi läsa på monitorerna var vi skulle checka in någonstans, men det stod ingen information om vår flight. Jag frågade i informationen och blev hänvisad till ena änden av terminalen. Det var fel för när jag frågade en annan anställd var Air Jamaica hade sin incheckning pekade denne tillbaka mot varifrån vi kom.
Jag tröttnade och försökte istället leta reda på Air Jamaicas kontor på flygplatsen. Såg en liten skylt och kom in i en lång korridor med mängder av dörrar längs sidorna, påminde mest om en hotellkorridor. Längst bort i slutet av korridoren fanns en dörr med Air Jamaica's logotyp. Jag knackade på både två och tre gånger men det var ingen som öppnade, skit också!

Gick tillbaka till Joannah och då såg vi att incheckningen hade påbörjats, en timme innan avgång. I telefon sa dom att vi skulle vara på flygplatsen två och en halv timme innan avgång.
Jag frågade en kvinna i uniform och namnbricka var jag kunde köpa biljett för att komma med planet till Jamaica. Hon sa att jag skulle följa med henne. Joannah fick checka in på egen hand.
Jag följde efter kvinnan i uniform hela vägen genom korridoren till dörren som jag tidigare hade knackat på. Jag gav henne mitt pass och hon skrev ut en tur- och returbiljett till Montego Bay på Jamaica. Biljetten kostade 361 dollar.
Jag checkade in med min färska flygbiljett och betalade den obligatoriska flygplatsskatten på 20 dollar.

Vi klev så slutligen på ett litet propellerplan som skulle ta oss till Jamaica. Joannah skulle av i Kingston och jag skulle fortsätta till Montego Bay. Joannah skulle senare åka upp till mig i Montego Bay tillsammans med några kompisar hon kände i Kingston.
Propellerplanet lyfte och styrde mot Jamaica...

Hyr en MC och upptäck Kuba.

Jag kan verkligen rekommendera Kuba som resmål. Det finns massor att se och göra.
Kuba är en fotografs paradis, särskilt gamla stan i Havanna, landsbygden utanför Viñales och den pittoreska staden Trinidad.
Det är billigt att leva på Kuba om man undviker de dyra statliga hotellen och dollarrestaurangerna. Bara de trevliga människorna i sig är en anledning att besöka Kuba.

Christoffer Columbus landsteg den 27 oktober 1492 på Kuba. Han beskrev ön som den vackraste ö som någonsin skådats av människan, och jag kan inte annat än hålla med...

Filmtips inför en resa till Kuba:

• Che: Part One/Che – Argentinaren (2008): Steven Soderberghs första halva om Ernest Che Guevara (mycket porträttlikt spelad av Benicio Del Toro). Filmen kretsar kring den kubanska revolutionen då Fidel Castro och Che Guevara landstiger på Kuba tillsammans med revolutionära styrkor för att störta diktatorn Batista. Större delen av filmen utspelar sig på Kuba men är inspelad i bland annat Mexico och Puerto Rico.
• Juan de los Muertos/Juan of the Dead (2011): Detta är en politisk zombiekomedi från Kuba (!). Juan (Alexis Díaz de Villegas) är en lat lösdrivare som bor i Havanna på Kuba. En dag drabbas ön av en zombieepidemi och Juan ser sin chans att tjäna pengar på att ta livet av folks anhöriga som förvandlats till zombier. Denna film bjuder på sanslös humor (”wire-scenen” på Revolutionstorget och Juans ”dans” med en zombie är fantastiskt roliga), politiska referenser (som när nyhetsuppläsaren i TV benämner zombierna som amerikanska dissidenter) och vackra scener från Kubas huvudstad Havanna. Juan of the Dead (en misslyckad flört med den brittiska zombiekomedin ”Sean of the Dead”) är både inspelad i Havanna och utspelar sig i staden. I filmen förekommer strandpromenaden Malecón, Capitolio Nacional och Plaza de la Revolución (scenen från Revolutionstorget är dock digitalt bearbetad då det inte gick att filma på torget).
• Our Man in Havana/Vår man i Havanna: Filmatiseringen av Graham Greens roman. Engelsmannen Jim Wormold (utmärkt spelad av Alec Guinness) försörjer sig som dammsugarförsäljare på Kuba. En dag blir han rekryterad att arbeta som spion åt brittiska Secret Service. Då Jim inte har något att rapportera men behöver pengar fabulerar han påhittade fakta och låtsas rekrytera agenter. En dag börjar hans påhittade historier att tas på allra största allvar och snart är Jims liv i fara... Filmen är inspelad i Havanna bara några få månader efter den Kubanska revolutionen men utspelar sig alldeles innan revolutionen.
• Viva Cuba (2005): Denna film handlar om lekkamraterna Malú och Jorgito. De kommer från helt skilda klasser och deras mammor förbjuder dem att leka med varandra. Malú och Jorgito rymmer hemifrån tillsammans och ger sig ut på en lång resa över ön.

Med reservation för förändringar som skett efter juni 2002.