LIBANON

Libanon lockar med sol och bad i Medelhavet, utmärkt skidåkning en dryg timmes bilresa ifrån sandstränderna, fascinerade antika lämningar samt en otroligt spännande nutidshistoria. Och allt detta på en yta mindre än Skåne!
Libanon är ett land som många bara har en bild av ifrån nyhetssändningar med rasande inbördeskrig, bombdåd, kidnappningar och annat elände. Inbördeskriget har tagit slut för länge sedan.
Kontrasterna är påtagliga i Beirut, vackra nybyggda gallerior och kontorsbyggnader trängs med gråa betongkomplex fulla med kulhål i de tidigare av kriget sönderbombade kvarteren.

Just i detta nu skrivs nutidshistoria i landet och trots att de blodiga stridigheterna i grannlandet Syrien smittat av sig på vissa områden i Libanon är landet säkert att besöka. Beirut är fortfarande ett exotiskt resmål, inte många turister åker hit men det är på väg att ändras. Givetvis finns det områden i Libanon och i huvudstaden Beirut man bör undvika.
Undvik förorterna Tareq Jdideh och Dahiyeh i södra Beirut. Området domineras av Hizbollah som har sitt högkvarter i Dahiyeh och nyligen skakades området av bilbomber. Sedan finns det inget av intresse att se och göra i området... Flygplatsen ligger visserligen i Dahiyeh men motorvägen till och från flygplatsen från centrala Beirut är säker. Håller man sig bara undan de mest uppenbara riskområdena i landet är man som turist välkommen och tas väl emot.
Libanon var tidigare en fransk koloni och kan man franska klarar man sig utmärkt, lite sämre med engelska men det går. Lär dig några ord och fraser på arabiska så kommer du ha en fantastisk vistelse i landet.

Det är alltid nära till havet när man är i Beirut...

Libanon är beläget vid östra Medelhavskusten och gränsar till Israel och Syrien. Landet har en otroligt rik historia och blev tidigt ett handelscentrum för handel med Egypten. Dagens kuststäder Byblos (Jbeil på arabiska), Saida (antik benämning Sidon) och Sour (antik benämning Tyros) var en del av feniciernas imperium från omkring år 2700 till 450 f.Kr.
År 332 f.Kr. erövrades området av Alexander den store.
År 64 f.Kr. utökas den Romerska republiken ytterligare i och med den romerske fältherren Pompejus fälttåget mot Mithridates VI Eupator, kungen av Pontos.
Området blir en del av den romerska provinsen Syria (ej att förväxla med dagens Syrien). Kristendomen introduceras på 300-talet i och med att området styrdes från Östrom. Efter segern mot den bysantinske kejsaren Herakleios armé vid slaget vid Yarmuk vid Jordanfloden år 636 tillföll hela regionen araberna.
På 1516 erövrades området av det Osmanska riket.
I och med första världskrigets slut får Frankrike år 1920 i uppdrag av Nationernas förbund (föregångaren till dagens Förenta nationer) att förvalta Libanon och Syrien. I själva verket utökades Frankrikes imperium istället.
I Damaskus skedde flera uppror mot fransmännen ledda av arabiska ledare medan de libanesiska ledarna var nöjda med det franska styret. Libanon skildes från Syrien och blev en fransk koloni. Problemet var att Frankrike drog gränsen genom ett större område vilket även innefattade muslimska grupper.
Efter Libanons självständighet 1941 fördelade landets etniska grupper (kristna, muslimer och druser) den politiska makten sig emellan. Efter att staten Israel utropats 1948 deltar Libanon i det efterföljande arabisk-israeliska kriget då styrkor från förutom Libanon även Egypten, Syrien, Transjordanien (nuvarande Jordanien), Irak, Saudiarabien och Jemen anfaller Israel.
1948 års arabisk-israeliska krig får till följd att en stor mängd palestinska flyktingar tar sig till Libanon vilket ytterligare ökar motsättningar mellan kristna och muslimer i landet.
Efter sexdagarskriget mellan Egypten, Syrien, Jordanien och Israel 1967 kom ytterligare palestinska flyktingar till Libanon.
Efter att den palestinska organisationen PLO kastats ut ur Jordanien 1971 satte de upp sitt nya högkvarter i Beirut.
De palestinska flyktinglägren blev bas för PLO:s attacker mot norra Israel. Då Israel kraftfullt slog tillbaka angreppen genom ofta blodiga hämndaktioner, som även drabbade civila, krävde kristna grupper att attackerna mot Israel skulle upphöra.
De två största kristna milisgrupperna i landet var falangistmilisen, ledda av Bashir Geayel, och Tigermilisen (Al Noumour) ledda av Dany Chamoun. Dessa två grupper ogillade hur de palestinska grupperna fick alltmer politiskt inflytande.
I mitten av 1970-talet motsvarade palestinierna en femtedel av Libanons befolkning samtidigt som de kristna hade blivit en minoritet. Efter den palestinska organisationen Svarta septembers massaker på elva israeliska idrottsmän under OS i München 1972 bombade israeliskt flyg tio av PLO:s (Palestinska befrielseorganisationen) baser i Syrien och Libanon som hämnd.
Som en ytterligare vedergällning för massakern i München slog en israelisk specialstyrka till mot centrala Beirut den 9 april 1973. Operationen har fått namnet Operation Spring of Youth. Medlemmar ur den israeliska specialstyrkan Sayeret Matkal dödade de tre högt uppsatta PLO-ledarna Abu Youssef, Kamal Adwan och Kamal Nasser. Då den libanesiska armén funnits i närheten under operationen utan att ingripa misstänkte många palestinier att det kristna ledarskapet hade gett sitt tysta medgivande till attackerna.
Trots förhandlingar mellan falangisterna och PLO fortsatte spänningarna mellan grupperna att öka.

Spåren efter inbördeskriget 1975 - 1990 syns fortfarande i centrala Beirut.

1975 utbröt ett inbördeskrig som skulle fortgå i femton år. Startskottet var när kristen milis angrep en buss med palestinier samt flera palestinska flyktingläger. PLO hämnades attackerna och striderna mellan de olika grupperna eskalerade snabbt. Samtidigt splittrades den nationella armén och de forna soldaterna anslöts sig istället till olika milisgrupper beroende på folktillhörighet samt religion. Grannlandet Israel stödde de kristna falangisterna med både utrustning och militärt.
I juni 1982 invaderade Israel Libanon med målet att krossa PLO som under flera år attackerat Israel från baser i södra Libanon. Israelerna nådde snart fram till huvudstaden Beirut. Falangisternas ledare Bashir Gemayel valdes till Libanons president i augusti 1982 men mördas kort därefter när falangisternas högkvarter i Beirut sprängs i luften. Israelerna misstänkte att beväpnad PLO-milis gömde sig i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila i Beirut. På kvällen den 16 september går 150 beväpnade falangister in i lägren för att leta upp medlemmar ur PLO-milisen. 36 timmar senare lämnar falangisterna de båda lägren och lämnar efter sig över 800 (denna siffra är fortfarande osäker och omtvistad) döda palestinier, både män, kvinnor och barn...

Israel fick motstå kraftfull kritik då israeliska soldater befunnit sig alldeles i närheten utan att ingripa då medlemmarna ur falangisterna mördade obeväpnade palestinska flyktingar. Israel stödde även milisen SLA (South Lebanese Army) som främst bestod av kristna libaneser men även shiitiska libaneser. SLA stred på Israels sida mot både den syriska armén, PLO och muslimska milisgrupper.
Den shiamuslimska gruppen Hizbollah (Guds parti) som finansierats av främst Iran genomför flera attacker mot både SLA, israeliska armén och mot mål inne i Israel.
Den syriska armén tog på sig uppgiften att avväpna milisgrupperna efter att ett fredsavtalet upprättats 1989. Syrien tog på sig rollen som Libanons ”beskyddare” och placerade ut soldater för att övervaka freden och avväpna milisgrupperna. Dock tilläts den shiamuslimska milisen Hizbollah behålla sina vapen. Detta innebar att Hizbollah kunnat fortsätta sina attacker mot Israel.
Inbördeskriget i Libanon tog slut först 1990. Man räknar med att runt 100 000 människor miste livet under det 15 år långa inbördeskriget.

Kulhål i en husfasad i Beirut.

Israel drog tillbaka sina styrkor från södra Libanon först år 2000.
Under de kommande åren blev den syriska närvaron påtaglig i Libanon vilket väckte protester främst från kristna grupper. Syriens inblandning i landets politik blev väldigt uppenbar i samband med presidentvalet 2004. FN antog en resolution som krävde ett slut på all utländsk inblandning i valproceduren.
En central figur i Libanons inrikespolitik på 1990- och 2000-talet var den förmögne affärsmannen Rafiq Hariri. Den 14 februari 2005 mördas Rafiq Hariri och 20 andra i ett kraftigt bilbombsattentat i centrala Beirut. Misstankarna riktas genast mot Syrien och Libanons prosyriska regering.
Efter mordet på Hariri skedde flera demonstrationer och protester (den så kallade Cederrevolutionen) där man bland annat krävde att Syrien drog tillbaka sina trupper från Libanon och att fria parlamentsval skulle hållas. Samtidigt krävde man att en internationell kommission skulle tillsättas för att utreda mordet på Hariri. Efter demonstrationerna som främst hölls på Martyrtorget i Beirut drogs de syriska trupperna sig ut ur Libanon. De sista syriska soldaterna lämnade Libanon i april 2005 samtidigt som den prosyriska regeringen fick avgå. Fria parlamentsval hölls i juni 2005.
Libanon är tillsammans med Israel den enda demokratin i hela Mellanöstern.

Israels trupper lämnade Libanon 2000 men läget var fortfarande spänt mellan de båda länderna.
Efter Israels tillbakadragande har Hizbollah flera gånger skjutit raketer mot mål inne i Israel. Israel svarade med hämndaktioner och attackerade både Hizbollahbaser men även civila mål i Libanon. Denna konflikt eskalerade till Libanonkriget 2006 (konflikten har även fått namnet ”Det andra Libanonkriget”).

Den terroriststämplade organisationen Hizbollahs symbol på en T-shirt.

Den 12 juli 2006 besköt Hizbollah norra Israel med Katyusharaketer. Samtidigt genomförde soldater ur Hizbollah en attack mot en israelisk patrull. I attacken dödas tre israeliska soldater, två skadas och två andra tas till fånga. I ett försök att frita de två tillfångatagna israeliska soldaterna omkommer ytterligare fem israeliska soldater varav fyra omkommit då deras Merkavastridsvagn kört på en stridsvagnsmina. Israels svar på Hizbollahs attack kommer kort därefter. Det israeliska flygvapnet bombar flera Hizbollahbaser i södra Libanon samt flera strategiska mål som Beiruts internationella flygplats. Detta får till följd att all civil passagerartrafik till och från Beirut stoppas. Israeliskt stridsflyg bombar även broar och delar av huvudvägen mellan Beirut och Damaskus. Flyganfallen utvidgas och i stort sätt hela Libanon angrips. Då stora delar av landets infrastruktur förstörts försvåras evakueringen av utländska medborgare.
Libanonkriget 2006 pågick i 34 dagar.

Beirut håller på att återuppbyggas...

Jag ville själv vara på plats och se hur huvudstaden Beirut reser sig ur askan och ruinerna som fågeln Fenix efter åratal av krig. Samtidigt ville jag med egna ögon se landets spännande nutidshistoria skrivas, uppleva storstaden Beirut, känna solen i ansiktet och smaka på alla fantastiska smaker som det libanesiska köket har att erbjuda.

Innan det sjutton år långa inbördeskriget förvandlade många av stadens kvarter till ruiner och grushögar var Beirut den mest eleganta och storslagna storstaden i hela regionen. Beirut var världsberömt för sitt kultur- och nattliv och var även känt som Mellanösterns Paris. Beiruts natt- och klubbliv är idag ett av de bästa i hela världen. Beirutborna vet verkligen hur man festar långt in på småtimmarna. Här möts Mellanösterns kortaste kjolar och djupaste urringningar med de senaste hitlåtarna och de godaste drinkarna...

Själv minns jag nyhetssändningar från inbördeskriget som visade män i blåjeans som slängde iväg eldskurar med sina Kalashnikovs bland Beiruts ruiner. Min farbror Lars deltog i FN:s fredsbevarande styrka UNIFIL (United Nations Interim Force in Lebanon) under två missioner, L07 (augusti 1983 – februari 1984) och L09 (augusti 1984 – februari 1985). Lars tjänstgjorde vid det svenska FN-sjukhuset i Naqoura i södra Libanon.

I början av mars 2014 var jag så äntligen på väg till detta spännande resmål. Efter att jag parkerat min bil på Landvetters långtidsparkering checkade jag in på Turkish Airlines flight TK 1798 med destination Istanbul där jag skulle byta plan.
I säkerhetskontrollen arbetade min gamle kollega Shahram och jag fick mig en pratstund med denne pratglade och karismatiske herre. Planet som tog mig ner till Atatürk International Airport (Istanbul Atatürk Havalimani) i Istanbul var en Airbus 320-200. Flygresan tog drygt tre timmar och tjugo minuter och det serverades lunch och visades film (Captain Phillips från 2013).
På Atatürkflygplatsen hade jag fyra och en halv timme på mig att fördriva tiden innan nästa flyg skulle avgå. Jag åt middag på Popeyes Louisiana Kitchen och såg på film på min mobil...
Det blev dags att kliva ombord Turkish Airlines flight TK 826 med destination Beirut. Planet var en Airbus 321-200 och flygtiden från Istanbul till Beirut var knappt två timmar. På planet delades det ut vita inreseblanketter som skulle fyllas i. Tydligen var det mycket viktigt vad min käre far hette för det skulle minsann fyllas i på en alldeles egen rad...
Planet landade punktligt på Beirut–Rafic Hariri International Airport (IATA-kod: BEY). Flygplatsen hette fram till 2005 Beirut International Airport men bytte namn efter mordet på Libanons förre premiärminister Rafic Hariri samma år. Under Libanonkriget 2006 bombades flygplatsens tre landningsbanor av det israeliska flygvapnet vilket omöjliggjorde start och landningar.

På flygplatsen hamnade jag sedan i en lång kö till passkontrollen där jag förutom mitt pass även skulle lämna min vita inreseblankett. Då jag har privilegiet att vara svensk medborgare behövde jag inte betala något för mitt visum som stämplades i mitt pass och som var giltigt i 30 dagar. Då var man i Libanon!

Libanons flagga med cederträdet som är landets symbol.

Flygplatsen ligger nio kilometer söder om Beiruts centrum och det smidigaste sättet att ta sig in till Beirut är med taxi vilket tar ungefär en kvart om det inte är rusningstrafik. Så fort jag kom ut från terminalbyggnaden kom det fram svarttaxichaufförer. Jag ignorerade dem och gick fram till en libanes som stod och rökte och som såg ut att vänta på skjuts. Han sa att han mycket riktigt väntade på en taxi men taxin skulle åt ett helt annat håll än mitt. Däremot ringde han en taxi åt mig från sin mobiltelefon och sa att priset till mitt hotell i stadsdelen Hamra inte skulle gå på mer än femton dollar. Taxin dök upp och styrde sedan mot mitt hotell.

Taxichauffören släppte av mig utanför entrén till Napoléon Hotel och priset blev inte mer än tio dollar (knappt 70 kronor). Jag checkade in och fick rum 604. Då jag var ute i god tid och bokade hotellet på hotels.com betalade jag inte mer än 400 kronor per natt. Napoléon Hotel är ett fyrstjärnigt hotell i hjärtat av Beiruts nöjes- och turistkvarter Hamra. Hotellet ligger på Nehme Yafet Street, en tvärgata till huvudgata Hamra Street som är kantad med trendiga butiker, shoppinggallerior, restauranger, kaféer och växlingskontor. Hotellet ligger även på promenadavstånd från strandpromenaden Corniche.
Då klockan för länge sedan passerat midnatt och jag rest halva dygnet lade jag mig omgående i den stora och sköna sängen.

Napoléon Hotel i nöjes- och turistkvarteret Hamra.

Jag vaknade upp till en strålande fin dag. Från min balkong på sjätte våningen tog jag några kort innan jag steg ut på gatan för att utforska Beirut. Ett stenkast från hotellet låg matbutik COOP men mitt svenska Coop MedMera-kort fungerade inte där...
Jag köpte en 1,5 liters flaska vatten för knappt 800 libanesiska pund (knappt 4 kronor).
När man handlar i Libanon kan man antingen betala med libanesiska pund eller med dollar och priserna anges alltid med båda valutorna. Räkna dock med att få tillbaka växel i libanesiska pund om du betalar med dollar.

Matbutiken COOP ett stenkast från mitt hotell.

Jag följde sedan kvarterets huvudgata Hamra Street (Rue Hamra) hela vägen fram till strandpromenaden Corniche Beirut, Beiruts svar på Venice Beach Boardwalk i Kalifornien. Det var inte ett moln på himlen och en bra bit över 20 grader varmt trots att klockan inte passerat åtta...
Den knappt fem kilometer långa strandpromenaden är kantad med höga palmer och bjuder på vackra vyer över Medelhavet. Här passerade jag det lilla nöjesfältet Beirut Luna Park med sitt pariserhjul där flera av korgarna saknades.
Jag följde Avenue Général de Gaulle som efter nöjesfältet brant fortsatte uppför tills jag kom fram till restaurangen Bay Rock Café. Kyparen visade mig till ett ledigt bord med en makalös utsikt över de stora vita kalkstensklipporna som utgör Pigeon Rocks (Raouche Rocks). Dessa två klippor utgör Beiruts allra västliga punkt och är en av stadens mest kända och fotograferade platser.

Pigeon Rocks (Raouche Rocks) fotograferade från Bay Rock Cafés terrass.

Frukost bestående av Tabbouleh (libanesisk persiljesallad med tomat) och kaffe latte intogs med utsikt över Pigeon Rocks och det blå Medelhavet nedanför terrassen. Hit går man inte för maten eller servicens skull utan för utsikten...

Strandpromenaden Corniche Beirut.

Efter frukosten fortsatte jag längs Avenue Général de Gaulle som utgör en del av den långa strandpromenaden Corniche Beirut. Längs strandpromenaden stod försäljare och krängde parfymer, solglasögon och glass. Efter några hundra meter kom jag fram till den kilometerlånga sandstranden Ramlet al-Baida. Höga vågor slog in på den finkorniga sandstranden. Ovanför passerade stora passagerarflygplan som var på väg för landning på flygplatsen drygt sex kilometer bort. Det var för kallt i vattnet för att bada och det varnades även för starka undervattensströmmar. Vid stranden står flera höga och nybyggda hotellkomplex med utsikt över stranden och havet.

Sandstranden Ramlet al-Baida, Beirut.

Det var från just denna strand som den israeliska specialstyrkan Sayeret Matkal tog sig ifrån Beirut efter att ha dödat tre högt uppsatta PLO-ledare i en hämndaktion i april 1973. Dessa händelser skildras bland annat i filmen ”München” från 2005 och som är regisserad av Steven Spielberg. 

Fotspår i den finkorniga sanden på Ramlet al-Baida.

Jag frågade en ung kille om han kunde fotografera mig med sandstranden som bakgrund. Han berättade att han hette Rachid och kom ifrån Syrien. Rachid skjutsade mig sedan till Downtown på sin silverfärgade scooter. Trafiken i Beirut är rent ut sagt överjävlig och trafikregler (de få som finns) samt rödljus ignoreras. Rachid släppte av mig framför den mäktiga Mohammad al-Amin-moskén vid Martyrplatsen i centrala Beirut.

Rachid med sin silverfärgade scooter.

Området har fått namnet Beirut Central District (BCD) och är beläget i norra Beirut alldeles vid kusten. Under inbördeskriget 1975 – 1990 förstördes det mesta av de tusenåriga kvarteren och enorma summor och resurser har investerats för att återuppbygga området. Beirut Central District är förutom Beiruts historiska centrum även stadens kulturella, finansiella och ekonomiska centrum. Idag finner man flera institutioner som parlamentet, regeringens högkvarter, finansdepartementet, Beirut Stock Exchange, flera ambassader, banker och flera av FN:s regionkontor i området.
Torget som utgör Martyrplatsen (Sahet el Shouhada på arabiska, Place des Martyrs på franska) domineras av en stor bronsstaty som rests till minne av libanesiska nationalister som hängdes av ottomanerna under första världskriget. Statyn är genomborrad av kulhål efter inbördeskrigets intensiva strider i området.

Bronsstatyn med kulhål på Martyrplatsen i Beirut.

De största demonstrationerna under den så kallade Cederrevolutionen skedde på Martyrplatsen. Cederrevolutionen är namnet på ett antal protester i landet, främst i Beirut, som skedde efter mordet på förre premiärministern Rafiq Hariri (stavas även Rafic) den 14 februari 2005. Demonstranterna krävde främst att Syrien skulle dra tillbaka sin militär från Libanon och att fria parlamentsval skulle hållas.
Alldeles vid torget ligger Virgin Megastore i en pampig byggnad. Detta var tidigare Beiruts operahus. Vid entrén stod en muskulös vakt som snällt bad att få kika i min kameraväska. Jag tittade runt i de olika avdelningarna som sålde CD-skivor, DVD-filmer, böcker och hemelektronik. I källarplanet låg en leksaksaffär med hutlösa priser. Att köpa hem LEGO till mina söner var bara att glömma då priserna var nästan dubbelt så höga som i Sverige...

Jag promenerade runt i kvarteren som höll på att restaureras. Jag passerade minnesstatyn över den libanesiske journalisten och författaren Samir Kassir som dog av en bilbomb som sprängdes utanför hans hem i Beirut 2 juni 2005. Bronsstatyn är oproportionerlig och i själva verket ganska ful vilket är synd då den är ett minnesmärke.
Jag hamnade på gatan Rue Foch (Foch Street) med vackra rabatter mitt i gatan och längs trottoarerna stod jakarandaträd i full blomning.

Jakarandaträd på gatan Rue Foch i Downtown Beirut.

Downtown Beirut med sina vackra husfasader.

Jag besökte det lilla men bedårande franska lyxbageriet Ladurées Beirutbutik på samma gata. Med bakelser från golv till tak och med fyra stora kristallkronor i taket känns det som att komma in i ett litet palats. Konditoriet är världsberömt för sina makroner (macaron på franska) som finns i alla tänkbara pastellfärger och underbara smaker som exempelvis pistage, choklad, vanilj, hallon och citron. Jag hälsades välkommen på franska av sammanlagt fyra personal inne i den lilla butiken. Jag såg att priserna för en ask med sex makronerna kostade mellan 170 och 200 kronor...

Det franska lyxbageriet Ladurée i Beirut.

Makroner på Ladurée.

I slutet på gatan ligger Nejmeh Square (Place de l'Étoil) som är det mest centrala torget i hela Beirut Central District. Området blev under inbördeskriget helt sönderbombat men är idag återuppbyggt efter gamla fotografier. Mitt på Nejmeh Square står ett högt klocktorn från 1930-talet med fyra Rolexurtavlor.

Nejmeh Square (Place de l'Étoil) i Beirut Central District.

Klocktornet från 1930-talet pryds med Rolexurtavlor.

I anslutning till torget finns även Libanons parlament. Jag besökte den lilla Sankt George-katedralen (Saint George Orthodox Cathedral) bredvid Nejmeh Square. Denna grekisk-ortodoxa katedral färdigställdes 1894. Katedralen är uppkallad efter stadens skyddshelgon Sankt Göran (Saint George) och är Libanons äldsta kristna kyrka. Under inbördeskriget både skadades och plundrades katedralen. Efter omfattande renoveringsarbeten öppnade katedralen igen år 2000. Under katedralen finns ett underjordiskt museum inrymt i en krypta. Inträdet till det lilla museet var 5 000 libanesiska pund (ungefär 22 kronor). Museet har utställningar med gamla vaser, gravplatser, vackra mosaiker och väggmålningar från tidigare kyrkor som byggts på platsen. Från en öppning i kryptans tak kan man se rakt upp i katedralens altare.

Sankt George-katedralen (Saint George Orthodox Cathedral).

Utanför Sankt George-katedralen finns ett öppet område med gamla romerska ruiner vilket påminner om stadens historiska värde. Bara ett stenkast därifrån står den ståtliga Mohammad al-Amin-moskén med sin utmärkande blåa kupol. Denna sunnimuslimska moské lät uppföras av Libanons dåvarande premiärminister Rafiq Hariri 2003 och stod färdig 2007. Mohammad al-Amin-moskén har fyra stycken 72 meter höga minareter som är placerade runt den 42 meter höga domen.

Mohammad al-Amin-moskén från 2007.

Jag besökte Rafiq Hariris grav som ligger i anslutning till moskén. Rafiq Hariri var Libanons premiärminister 1992–1998 och 2000–2004. Förutom politiker var Hariri även affärsman och en av världens förmögnaste personer. Rafiq Hariri dödades den 14 februari 2005 tillsammans med 21 andra personer när en kraftig bilbomb detonerade när Hariris bilkortege passerade St. Georges Hotel vid Beiruts marina. Rafiq Hariri är begraven tillsammans med några av hans livvakter som också dog i den kraftiga explosionen. Gravplatsen är inrymd i ett vitt enkelt och provisoriskt plasttält. Hariris kista var dekorerad med vita rosor.

Rafiq Hariris (1944 - 2005) kista.

En taxi tog mig snabbt och smidigt till nästa av stadens alla sevärdheter, nämligen Beiruts Nationalmuseum (National Museum of Beirut). Jag betalade inträdet på blygsamma 5 000 pund (22 kronor). Beiruts Nationalmuseum stod klart 1937 men invigdes inte förrän 1942 på grund av den politiska situationen i och med andra världskrigets början. Museet är bokstavligen en skattkammare med otroliga lämningar, artefakter och konstföremål från så långt tillbaka i tiden som år 9000 f.Kr!

Beiruts Nationalmuseum (National Museum of Beirut).

Utställningsföremålen i museet är ordnade efter tidsperiod, från yngre stenåldern till 1500-talet då området var en del av det Osmanska riket. Trots fullt med fantastiska och historiska konstskatter, skulpturer, smycken, mosaiker och sarkofager så har museet i sig en mycket spännande nutidshistoria. När det libanesiska inbördeskriget bröt ut 1975 gick skiljelinjen mellan de stridande parterna mitt i centrala Beirut och precis där museet ligger. Under kriget fick museet utstå både artilleribeskjutning och bombningar i de strider som skedde i området som snart fick namnet ”Museum Alley”. För att undvika att konstföremålen i museet skulle förstöras så gömdes de mindre artefakterna undan i museets källare. Större statyer och sarkofager skyddades i början av sandsäckar men när striderna utanför blev allt våldsammare och nådde sin kulmen 1982 inneslöts de istället i trä och betong.

På Beiruts Nationalmuseum finns konstföremål från 9000-talet f.Kr.

När vapenvilan till sist slöts mellan de striderna parterna i inbördeskriget 1990 började ett gediget restaureringsarbete både invändigt men även utvändigt. Flera av konstföremålen i källaren hade blivit översvämmade och de milismän som hade ockuperat lokalerna hade bland annat sprayat graffiti på väggarna och gjort annan åverkan. Många konstföremål hade också försvunnit genom plundring. Museets yttre fasad var till stora delar sönderskjuten och full med kulhål och skador orsakade av granatsplitter. Efter åratal av reparationer och restaureringsarbeten öppnade museet återigen sina portar för allmänheten 1999.

Kung Ahirams kalkstenssarkofag från 900-talet f. Kr.

Missa inte den intressanta introduktionsfilmen som visas varje hel timme i anslutning till entrén. Där får man en kort men bra förklaring till museets skatter samt de otroliga räddningsarbeten som genomfördes under och efter inbördeskriget. Tänk att så många konstskatter lyckades att räddas undan under kriget!

Jag beskådade konstföremålen på de två våningsplanen en lång stund. Flera av konstföremålen kommer från utgrävningar i staden Byblos (Jbeil) i Libanon, en av världens äldsta bebodda städer. Några av de mest kända föremålen i museet är den feniciska kungen Ahirams kalkstenssarkofag från 900-talet f. Kr. och små förgyllda bronsstatyetter från 1800-talet f. Kr. Längs en vägg finns den stora mosaiken ”Den gode herden” (Mosaic of the good shepherd) från 500-talet. I mosaikens nedre vänstra hörn finns ett stort hål gjort av en prickskytt under inbördeskriget så att denne fick fritt skottfält mot gatan utanför. Något jag verkligen gillade med museet är att fotografering är fullt tillåtet så länge man fotograferar utan blixt.

Mosaiken ”Den gode herden” från 500-talet. Lägg märke till skadan i nedre vänstra hörnet...

Efter min rundvandring på museet fortsatte jag vidare och hamnade efter några minuters promenad vid den stora kapplöpningsbanan Beirut Hippodrome (Hippodrome du parc de Beyrouth) bakom Nationalmuseet. Kapplöpningsbanan är från 1921 och på 1960-talet hölls det tävlingar här två gånger i veckan året runt.
Jag följde sedan den breda Abdallah El-Yafi Street tillbaka mot Nationalmuseet. Stadsdelen jag befann mig i nu heter Achrafieh (stavas även Ashrafieh) och befolkningen består mestadels av kristna. Under inbördeskriget blev området bas för de kristna falangisterna ledda av Bashir Gemayel. I Achrafieh ligger många utländska ambassader men även flera militära byggnader samt polishögkvarteret. I hela området var den militära närvaron hög och överallt såg man soldater med automatkarbiner.

Det är okej att fotografera militärer om man frågar först...

På grund av den senaste tidens bilbomber i området var flera byggnader förstärkta med stora betongfundament och sandsäckar som extra skydd längs med gatan. Undvik att ta kort på militärer, militära byggnader, ambassader och poliser.

Förstärkt postering i närheten av Polishögkvarteret i Beirut.

Under närmare en timme promenerade jag runt i stadsdelen och fotograferade. Lunch åt jag på den libanesiska snabbmatskedjan Shawarmanji som är specialiserade på just Shawarma. En shawarma med lammkött och en flaska apelsinjuice kostade 7 000 pund (knappt 30 kronor). Välsmakande och billig lunch...
Efter lunchen fortsatte jag min långpromenad i området. En taxi tog mig tillbaka till mitt hotell i stadsdelen Hamra. I Libanon och Beirut har taxibilar röda registreringsskyltar. I regel kostar det 10 000 pund (43 kronor) för en sträcka inom centrala Beirut. Det går att komma undan billigare genom att säga ”Service” och sedan den önskade destinationen. Om taxichauffören går med på detta innebär det att du betalar 2 000 pund för ett säte men att taxichauffören kan plocka upp fler passagerare på vägen. Ska du en längre sträcka kan man säga ”Double Service” och betala 4 000 pund. De gånger jag försökte mig på att åka billigare och säga ”Service” bara skakade taxichaufförerna på huvudet och jag fick snällt betala mellan 8 000 och 10 000 pund per resa. Småpengar egentligen men ändå retligt att få betala mer än lokalbefolkningen...

Senare på kvällen träffade jag min kompis och arbetskollega Philipe som befann sig i Beirut för att träffa släktingar. Philipe och jag promenerade länga Hamra Street ner till Corniche. Pariserhjulet på nöjesfältet nere vid vattnet var vackert upplyst nu när solen gått ner.

Pariserhjulet på nöjesfältet Luna Park vid Corniche Beirut.

Vi fortsatte längs Corniche en lång stund. Vid ett enkelt kafé längs promenaden beställde vi in te, kaffe och var sin vattenpipa (narghile). Höga vågor slog in mot stenstranden nedanför terrassen och en sval bris blåste in i lokalen. Vi åt en sen middag bestående av shawarma (ja, jag älskar shawarma) på Kababji Grill på Hamra Street. Under middagen planerade vi de kommande dagarnas utflykter och aktiviteter.

Följande morgon styrde jag stegen mot Café Younes på samma gata som mitt hotell. På vägen dit hamnade jag i samtal med en ung kille, Muhammed. Muhammed berättade att han var flykting ifrån Syrien och nu försörjde sig på att putsa skor. Mina kängor i canvas var ingen idé att Muhammed putsade så jag gav honom några tusen pund istället.

Skoputsaren Muhammad.

Frukosten på Café Younes bestod av en stor kaffe latte och en ciabatta med grillad halloumi, tomat, oliver och färsk mynta för 12 000 pund (drygt 50 kronor). Café Younes specialtitet är deras kaffe vilket smakar fantstiskt.

Café Younes har serverat kaffe i Beirut sedan 1935.

Efter frukosten på Café Younes uteservering tog jag en taxi till Cola Intersection. Jag betalade taxichauffören 8 000 pund (35 kronor) och hamnade i ett oorganiserat kaos, tät trafik och nyfikna blickar. Från denna stora vägkorsning i området Mazraa avgår taxibilar, minibussar och bussar till stora delar av Libanon. Denna livliga knutpunkt har fått sitt namn efter en Coca-Colafabrik som låg i närheten. Fabriken revs dock för flera decennier sedan men namnet lever kvar.
Detta är inget område man som västerlänning skall vistas alltför länge hade jag tidigare blivit informerad om. Jag frågade en man vilken buss som avgick mot staden Byblos. I samma sekund passerade en röd minibuss som mannen vinkade in. Jag hoppade in i minibussen och satte mig på ett ledigt säte längst bak. Minibussen kom snart ut på den livliga motorvägen mellan Beirut och Tripoli i norr. Trafiken var hektisk och tät. Minibussen stannade och släppte av passagerare på vägen och resan till Byblos tog närmare en timme de 35 kilometerna från Beirut. Resan kostade inte mer än 3 000 pund enkel väg (ungefär 13 kronor). Chauffören stannade vid vägkanten och jag och en annan passagerare hoppade ur.

Kuststaden Byblos (Jbeil på arabiska) ligger norr om Beirut och tros vara den äldsta kontinuerligt bebodda staden i världen. Man har hittat bevis för att människor har bebott platsen sedan 5000-talet f.Kr. Det vill säga för över 7000 år sedan!
Flera konstföremål som hittats vid utgrävningar i Byblos finns nu att beskåda i Beiruts Nationalmuseum. Redan på 3000-talet f.Kr. fanns det här en betydande hamn varifrån handel med Egypten och Grekland bedrevs. Det feniciska alfabetet tros har spridits härifrån. Det feniciska alfabetet kan dateras till cirka 1000 f.Kr. och antas ha givit upphov till främst det grekiska och hebreiska alfabetet.  Området har styrts av assyrier, babylonier, perser och seleukider. Under medeltidens korståg anlade kristna fartyg Byblos hamn. År 1187 erövrar Saladin staden. År 1516 blir staden en del i det Osmanska riket. Byblos upptogs på Unescos världsarvslista redan 1984.

Jag styrde stegen ner mot vattnet och hamnade snart i den lilla basaren Byblos Souk. Den lilla utomhusbasaren riktar sig främst till turister och här säljs mestadels hantverk och souvenirer.
Den stora korsfararborgen från 1100-talet lockade mig och jag betalade inträdet på 8 000 pund (35 kronor). Kvinnan i biljettluckan frågade varifrån jag kom och förklarade samtidigt att de förde statistik på varifrån deras besökare kom ifrån. Hon berättade också att det tyvärr varit få utländska turister den senaste tiden.

Korsfararborgen i Byblos.

Den stora borgen uppfördes av korsfarare 1104 från kalksten och de romerska ruiner som fanns på platsen. Borgen var omgiven av en stor vallgrav som idag är torrlagd. Vissa av väggarna är uppemot fyra meter tjocka. Den muslimske sultanen Saladins trupper erövrade korsfararborgen 1188. Senare korsfarare lyckades återerövra Byblos 1197. I slutet av 1800-talet användes borgen som en militär garnison av osmanska soldater.

Idag finns ett litet museum i borgen. Spåren efter Byblos mångtusenåriga historia syns runt om den mäktiga borgen. Här finns bland annat ruinerna efter ett egyptiskt tempel, feniciska lämningar och en romersk amfiteater. I det feniciska Obelisktemplet har man funnit de berömda små bronsfigurerna från 1500-talet f.Kr. som idag finns att beskåda på Beiruts Nationalmuseum.

Romerska lämningar i Byblos.

Medan jag gick omkring i området försökte jag verkligen känna historiens vingslag. Jag kände både förundran och vördnad för våra förfäder som skapat dessa fantastiska byggnader. Utförliga informationstavlor på arabiska, franska och engelska finns utplacerade i området och dessa gav kortfattad men bra information om platserna och sevärdheterna.
Solen stekte och från området hade man en fantastik utsikt över det blå Medelhavet nedanför klipporna.

Vy över Medelhavet från korsfararborgen.

Efter en stund gick jag vidare ner mot havet och kom fram till den lilla och pittoreska småbåtshamnen Byblos Port. Vid kajen finns flera fisk- och skaldjursrestauranger, den kändaste av dem är Byblos Fishing Club. Denna restaurang drevs av äventyraren, arkeologen och kvinnokarlen Pépé Abed (1911 – 2006). På 1960-talet var Byblos Fishing Club ett tillhåll för skådespelare och berömdheter som exempelvis Brigitte Bardot, Marlon Brando, Anita Ekberg, Kim Novak och Frank Sinatra. Längs en vägg i restaurangen finns mängder av fotografier på några av alla de kändisar som besökt Byblos Fishing Club.

Den lilla och pittoreska småbåtshamnen Byblos Port.

Jag slog mig ner på en av de ljusblåa trästolarna vid ett ledigt bord med utsikt över småbåtshamnen. Den trevliga servitrisen rekommenderade bläckfisk (akhtabout) serverad i olivolja, vitlök, en stänk lime och koriander och till detta fårost (shanklish) kryddad med timjan tillsammans med hackad lök och tomat. Till detta ett glas nypressad apelsinjuice. Maten smakade riktigt bra och då jag bad om notan blev jag serverad en liten skål med meghli som en gratis efterrätt. Meghli är en traditionell libanesisk dessert som enklast kan beskrivas som en brun rispudding kryddad med anis, kummin och kanel och garnerad med riven kokos. Meghli är en populär efterrätt i Libanon, särskilt runt jul men även för att fira ett barns födelse.

Smile you are at Pépé!

Notan för hela kalaset slutade på 35 000 pund (drygt 150 kronor). Servitrisen rekommenderade att jag besökte det lilla museet i direkt anslutning till restaurangen. Museet består av två rum med olika arkeologiska fynd som Pépé Abed samlat på sig under sin levnad.

Utsikt över hamnen från Byblos Fishing Club.

Efter lunchen på Byblos Fishing Club gick jag tillbaka till motorvägen via den lilla basaren. Vid vägkanten stod några bussar på tomgång och jag frågade en chaufför om bussen stannade i Jounieh, som var min nästa destination för dagen.
Chauffören nickade kort och pekade att det bara var att kliva ombord på bussen med nummer 6. Enkelbiljetten till Jounieh kostade inte mer än 1 500 pund (knappt sju kronor).

Bussen slingrade sig fram på småvägar längs med kusten medan chauffören konstant rökte. Bussen passerade bland annat det stora kasinokomplexet Casino du Liban från 1959.
Kuststaden Jounieh ligger sexton kilometer norr om Beirut vid en vacker vik. Chauffören stannade och släppte av mig precis framför ingången till linbanan Téléphérique. Linbanan byggdes 1965 och är en av Jouniehs största turistattraktioner.
Jag köpte en tur- och returbiljett för 9 000 pund (38 kronor), spara biljetten för återfärden! Från gondolen har man en makalös utsikt över staden Jounieh och Medelhavet. Den lilla gondolen passerade precis utanför några bostadshus och man kunde kika rakt in genom fönstren till ett par av lägenheterna.

Linbanan Téléphérique i Jounieh.

Gondolen klättrade långsamt uppför det 650 meter höga berget. Linbanefärden tar ungefär nio minuter enkel väg de 1 570 metrarna. Vid ändstationen finns en liten kaffeteria samt ett litet nöjesfält. På toppen ligger bergsbyn Harissa som är en populär vallfärdsort för kristna pilgrimer. Den främsta sevärdheten är den 8,5 meter höga vitmålade bronsstatyn Our Lady of Lebanon. Statyn står på ett över 20 meter högt fundament som man kan gå uppför. Statyn Our Lady of Lebanon invigdes 1908.

Our Lady of Lebanon i Harissa.

Jag beundrade utsikten och fotograferade omgivningarna innan jag åkte ner till Jounieh igen. Buss nummer 6 tog mig sedan tillbaka till Beirut och Cola Intersection. Där hoppade jag ombord en buss med destinationen Sayda (stavas även Saida). Resan kostade inte mer än 1 500 pund och tog drygt en timme. Sayda är en kuststad ungefär 40 kilometer söder om beirut. Sayda är Libanons tredje största stad och staden har varit bebodd sedan 4000-talet f.Kr.
Staden var känd under namnet Sidon under antiken och var en av de främsta stadsstaterna i det feniciska riket. Sidon blev bland annat centrum för feniciernas glastillverkning. Sidon är även flitigt förekommande i Bibeln. Under det libanesisika inbördeskriget förstördes stora delar av staden. Staden attackerades även under Israels krig mot Libanon 2006. Invånarna i Sayda domineras av sunnimuslimer men här finns även en kristen minoritet.

Kuststaden Sayda (Saida) i södra Libanon.

Bussen anlände Sayda en knapp timma innan solen gick ner. Jag promenerade in i ett kvarter i centrum och hamnade i ett nedgånget kvarter med slitna hus. Jag kände på folks blickar att jag var långt ifrån välkommen i området. Jag vet inte om det var för att jag var västerlänning eller min stora kamera som gjorde att folk blängde surt på mig. Jag vände tillbaka och fortsatte istället min promenad längs med stranden. Längs strandpromenaden var det liv och rörelse. På sandstranden hade familjer picknick och på strandpromenaden fanns försäljare som sålde sockervadd. På enkla plaststolar satt män i alla åldrar och rökte vattenpipa.
Jag kom fram till det lilla “Havsslottet”, korsfararborgen från 1228, som är byggd på en liten ö. Ön är förbunden med fastlandet genom en 80 meter lång stenbro.

Korsfararborgen "Havsslottet" från 1228 i Sayda.

Ett brudpar höll på att fotograferas med borgen som bakgrund. Jag gratulerade brudparet och fick även fotografera dem. Dock lät jag snällt bli att kyssa bruden...

Nygifta i Sayda...

Jag passerade den lilla hamnen med fiskebåtar och kom sedan fram till fiskmarknaden när solen precis gick ner i horisonten.

Hamnen i skymningen.

Jag började bli riktigt hungrig och promenerade tillbaka. Efter en stund kom jag fram till gamla basaren, Saida Old Souk. De smala labyrintliknande gångarna gjorde att jag gick omedelbart gick vilse. För att göra det ännu svårare att hitta ut så drabbades större delen av kvarteret av ett strömavbrott. Med hjälp av LED-blixten på min mobiltelefon kunde jag lysa mig fram i de mörka gränderna. Jag passerade en liten butik som sålde kött. Jag pekade på tre stycken korvar och slaktaren tryckte ner sex stycken i en plastpåse. När jag skulle betala korvarna skakade slaktaren bara på huvudet och skrattade. Det var bara att tacka för de otroligt goda gratiskorvarna. Jag fortsatte i mörkret längs de smala gränderna en lång stund. Få personer jag mötte hade ficklampor och jag hade snart några personer som med hjälp av min mobiltelefon följde mina steg. Efter en stund kom jag fram till ett litet torg där strömmen fungerade. Jag besökte en enkel pizzeria och pratade med den glade och trevlige pizzabagaren. Han berättade att en enkel pizza med ost kostade 1 000 pund (knappt fem kronor) medan en pizza med köttfärs kostade 3 000 pund (ungefär tretton kronor). Jag beställde en pizza med köttfärs men behövde bara betala 1 000 pund. Merci!

Glad pizzabagare i Saida Old Souk.

Med en rykande och nygräddad tunn pizza fortsatte jag min upptäcktsfärd i denna trevliga marknad. Jag möttes enbart av leenden och trevliga människor i basaren. De med fördomar bör åka hit!

Jag tog bussen tillbaka till Beirut och Cola Intersection. En taxi tog mig därifrån till stadsdelen Hamra. Kvällsmat intogs på restaurangen Café Hamra på Hamra Street.

Jag vaknade upp till fredagen den 7 mars 2014. Solen sken och det verkade bli en perfekt start på min 38:e födelsedag. Jag startade dagen med en stor kaffe latte på favoritkaféet Younes. Jag ringde och bestämde träff med Philipe.
Jag tog en taxi till stadsdelen Achrafieh där Philipe bodde hos hans fru Paulines mormor. Philipe mötte upp mig på gatan utanför huset de bodde i. Vi åt sedan typisk libanesisk frukost bestående av nygräddade manakish (libanesisk pizza) från en butik i närheten. Manakish består av tunnbröd toppad med za'atar (en kryddblandning med timjan, oregano och rostade sesamfrön) ost och köttfärs. Manakish är en billig och god rätt som antingen äts till frukost eller lunch.

Nygräddad manakish (libanesisk pizza) är en bra start på dagen.

Efter frukosten gick Philipe och jag runt i stadsdelen Achrafieh. Det var fredag och fredagsbönen höll på att starta i en moské vi passerade. På grund av spänningarna mellan shia- och sunnimuslimer var den militära närvaron hög. Vi passerade flera amerikanska M113 APC pansarbandvagnar som var strategisk utplacerade kring moskén. Så sent som i oktober 2012 sprängdes en kraftig bilbomb i Achrafieh som dödade åtta personer och skadade ytterligare 110.
Philipe och jag gick tillbaka till lägenheten där Philipes familj bodde under deras vistelse i Beirut. Philipes bekant Nehmer kom och hämtade upp oss i dennes taxi och styrde sedan mot den 160 kilometer långa bergskedjan Libanonberget (Mount Lebanon). Utsikten var makalös och luften frisk till skillnad från centrala Beirut.

Libanonbergen.

Nehmer guidade oss och visade ett område med flera lyxiga villor som ägdes av en saudisk prins.
Vi passerade senare under den 75 meter höga Mdairejbron som delvis förstördes under ett israeliskt flyganfall under Libanonkriget 2006.

Mdairejbron som utsattes för ett israeliskt flygangrepp 2006.

Bilen fortsatte vidare uppför bergen och vi stannade flera gånger för att fotografera de vackra vyerna. Vår chaufför Nehmer stannade till i en liten bergsby och vi handlade nybakat tunnbröd, grönsaker och nymald lammfärs med kryddor. Vi intog denna delikata picknick vid vägkanten och drack hembränd arak (anisbrännvin) till.

Picknick i Libanonbergen med kompisen Philipe.

Vi fortsatte sedan längre upp i bergen och snart kantades vägen av de för Libanon berömda cederträden. Det är när man kommer upp i bergen man inser hur otroligt vackert detta lilla land är...

Cederträd på Libanonbergen.

Ju högre upp vi kom desto kallare blev det och efter en stund såg vi de snötäckta bergstopparna i fjärran. Vi gjorde ett kort stopp i bergsbyn Deir al-Qamar (”Månens kloster” på arabiska). Libanons tidigare president Camille Nemr Chamoun föddes i Deir al-Qamar 1900. På det charmiga lilla torget finns en staty över Camille Chamoun. I Deir al-Qamar finns förutom kristna kyrkor även en muslimsk moské och en judisk synagoga.

Bergsbyn Deir al-Qamar (”Månens kloster”).

Kvällen avslutades med en fantastisk födelsedagsmiddag på meze-restaurangen Jabbour i stadsdelen Dora (stavas även Dowra) i Beirut. Jabbour är en utmärkt och mycket populär libanesisk restaurang, de är mest berömda för sina utsökta shawarma.

Kebabmannen!

Beiruts bästa shawarma hittar man på restaurangen Jabbour.

I disken kan man se de olika ingredienserna som går att beställa till sin shawarma. Det går att beställa take away men vi gick ner till matsalen en trappa ner. Jag blev rekommenderad shawarma med grillade lammtestiklar. Jag kom på tiotalet mer eller mindre roliga skämt om testiklar i munnen... Min testikelshawarma smakade riktigt bra. Smakade det lika bra för dig som för mig? 
Tabbouleh, libanesisk persiljesallad, samt andra små mezerätter beställdes också in. Till detta drack vi det libanesiska ljusa ölet Almaza. Libanesisk meze visade sig vara bättre än födelsedagstårta!

Födelsedagsfirande med meze och libanesisk öl.

Efter middagen besökte vi den lilla juicebaren Cocktail Jabbour några meter därifrån på samma gata. Som efterrätt beställde vi in en sanslöst välsmakande fruktcocktail bestående av bland annat banan, melon, ananas, vindruvor, jordgubbar, kiwi och avokado toppad med ashta (libanesisk tjock grädde), mandel och flytande honung. Fruktdrinken smakade underbart och var otroligt mättande, se till att beställd en liten! Besöket på Jabbour blev en perfekt avslutning på min födelsedag...

Underbart goda fruktdrinkar...

Innan jag skjutsades tillbaka till mitt hotell gjorde vi ett kort stopp i en butik som enbart sålde vattenpipor, tobak och tillbehör till vattenpipor. Det var vattenpipor från golv till tak i alla tänkbara färger och storlekar.

Vattenpipor från golv till tak i Beirut.

 

 

Fortsättning på min reseskildring