Följande morgon tog jag en taxi till Philipe och hans familj. Tillsammans med Philipe, hans fru Pauline och deras äldste son Lionel steg vi ombord i vår chaufför Nehmers vita Hyundai-taxi. Nehmer styrde säkert och vant oss förbi den värsta Beiruttrafiken och snart befann vi oss i utkanten av staden.
Taxin fortsatte genom bergskedjan Libanonbergen och landskapet ändrades från höga dalar till platt åkerlandskap. Vi befann oss nu i Bekaadalen. Denna bördiga dal lämpar sig utmärkt till vinodling.
Philipe fick ett SMS och räckte sedan över sin mobiltelefon till mig så att jag kunde läsa. Det var från den Syriska mobiloperatören MTN Syria, vi befann oss nu drygt tiotalet kilometer från Syrien...

Welcome to Syria!

Vi gjorde ett kort stopp på vägen och åt frukost på en enkel restaurang. Frukosten bestod av nybakad manakish som smakade utmärkt och gav fortsatt energi för dagens aktiviteter. Vägen gick sedan rakt igenom flera stora vinodlingar och vi gjorde ett kort besök på Libanons nästa största vingård, Château Kefraya. Vingården ligger vackert belägen nedanför det 1943 meter höga berget Barouk (Jabal el Barouk).

En flaska för det nätta priset 560 kronor...

Efter besöket och provsmakningen på vingården styrde bilen vidare mot staden Chtaura och vidare mot Anjar.

Staden Anjars invånare består till största delen av armenier och staden ligger knappt 60 kilometer öster om Beirut. Här finns resterna av en större stad som uppfördes på 700-talet av Umayyaderna under ledning av kalif Al-Walid I (668 – 715). Staden blomstrade i knappt 30 år innan abbasiderna invaderade staden och den föll i glömska. Ruinstaden upptäcktes först på 1940-talet av arkeologer och besår av ett rektangulärt område som mäter 385 gånger 350 meter.

Ruinstaden i Anjar från 700-talet. Bakom berget ligger Syrien.

De välbevarade ruinerna vittnar om Umayyadernas stadsplanering med fungerande avlopp, badhus, butiker och palats. Staden omgavs av en befäst mur som var två meter tjock och hade 40 vakttorn.
Jag betalade inträdet som var 6 000 pund för mig (25 kronor) medan Philipes och Paulines biljett kostade hälften så mycket. Vi var de enda besökarna i hela området och biljettförsäljaren såg både förvånad och glad ut för att få sälja några biljetter. Vi följde den breda norr- sydgående avenyn Cardo Maximus en lång sträcka. Mina kameror gick på högvarv samtidigt som vi promenerade runt i denna mäktiga ruinstad.

Ruiner efter palatset i Anjar.

Välbevarade ruiner i Anjar.

Platsen upptogs på Unescos världsarvslista 1984. Området var omgivet av vackra gröna barrträd och bakom en kulle låg den Syriska gränsen blott en kilometer längre bort. Det kändes overkligt att befinna sig på denna tysta och lugna historiska plats medan det bara några fåtal kilometer längre bort rasade ett blodigt och fruktansvärt inbördeskrig...

35 kilometer till Syrien.

Innan vi fortsatte vidare till nästa sevärdhet i Bekaadalen körde Nehmer en omväg så att vi fick se gränsövergången mellan Libanon och Syrien. Det var fullt med bilar, lastbilar och människor vid Masnaa Border Crossing. Denna gränsövergång sammanbinder de båda huvudstäderna Beirut och Damaskus. 

Gränsövergången Masnaa Border Crossing.

Nästa punkt på vår utflykt var den romerska ruinstaden Baalbek. På vägen passerade vi kilometerlånga rader med flyktingläger med syriska flyktingar.

Flyktingläger med syriska flyktingar.

Över två miljoner människor har flytt undan striderna i Syrien. Hälften av dem har sökt skydd i grannlandet Libanon där de flesta av flyktingarna bor i mycket enkla tältläger.

Över två miljoner människor har flytt från inbördeskriget i Syrien. Många är barn...

Flyktingpojke från Syrien.

Jag stödjer Unicef, det skall du också göra...

Vi närmade oss nu staden Baalbek och vägen började kantas av gula Hizbollahflaggor och stora affischer föreställandes Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah. Hizbollah är en shiamuslimsk organisation i Libanon. Hizbollah (”Guds parti” på arabiska) består av en politisk, en militär och många sociala grenar varav den militära grenen (Al-Muqawama al-Islamiyya) blivit klassad som en terroristorganisation av bland annat USA och Storbritannien.
Partiet är framförallt aktivt i Bekaadalen, Beiruts södra förorter (främst Dahiyeh där högkvarteret är beläget) och i södra Libanon.

Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah på en reklamskylt utanför Baalbek.

Efter en stund längs huvudvägen genom Baalbek såg vi de mäktiga och välbevarade ruinerna som utgjorde den antika staden Baalbek. Denna arkeologiska plats ligger på 1 200 meters höjd över havet i Bekaadalen drygt 85 kilometer nordöst om huvudstaden Beirut.
Nehmer parkerade precis utanför tempelområdet. Vi blev omedelbart omringade av påstridiga försäljare som ville sälja allt från scarfar och smycken till gula flaggor och t-shirts med Hizbollahtryck.

Flaggförsäljare i Baalbek.

Det fanns även en illaluktande kamel för den som önskade ta en ridtur...
Jag betalade inträdet på drygt 20 dollar (ungefär 130 kronor) för mig, Philipe och Pauline. Även här fick jag betala dubbelt så mycket i inträde som Philipe och Pauline.
Vi passerade genom den mäktiga stadsporten (Propyléerna) och hamnade i en hexagonformad (sexkantig) förgård innan vi fortsatte in i det enorma tempelområdet. Förutom ett libanesiskt par och en guide var vi de enda personerna i hela det gigantiska tempelområdet. Det kändes helt fantastiskt att ha hela platsen för oss själva...

Panorama över tempelområdet i Baalbek.

Tempelkomplexet som utgör Baalbek ligger nedanför sluttningarna till bergskedjan Antilibanon på den fruktbara slätten som utgör Bekaadalen. Baalbek ligger på en höjd av 1 150 meter.
Fenicierna uppförde på platsen ett tempel åt deras gud Baal. Platsen blev senare en handelsstad med namnet Baalbek (Baals stad). Grekerna övertog staden och ansåg att Baal var deras solgud Helios. Baalbek fick därmed namnet Heliopolis (Solstaden).
Omkring tiden för Krisit födelse intog staden av den romerske kejsaren Augustus legioner. De i sin tur ansåg att Baal/Helios var samma gud som deras Jupiter. De uppförde det stora Jupitertemplet till guden Jupiters ära som stod klart under mitten av det första århundradet.
År 634 intog muslimska styrkor under ledning av Abu Ubaidah ibn al-Jarrah (583-638) Heliopolis. Staden bjöd på knappt motstånd och kapitulerade. Staden återfick sitt namn Baalbek. Umayyaderna byggde en moské i området vilket blev en av de första muslimska böneplatserna.
På mynt från 800-talet har man funnit namnet Balabakk.
År 1517 blev området en del av det osmanska riket.

Baalbek med sina ruiner är Libanons främsta sevärdhet.

Den främsta sevärdheten i tempelområdet är de sex 21 meter höga kolonner som är det enda som återstår av det gigantiska Jupitertemplet som en gång stod här. Jupitertemplet uppfördes på en enorm stenlagd avsats och stod klart omkring år 60 e. Kr. Några av grundstenarna mäter över femton meter och med en vikt på uppskattningsvis 800 ton hör de till några av de största byggstenar som någonsin tillverkats. Templet bestod av sammanlagt 54 stycken 21 meter långa kolonner. Idag återstår dock endast sex av de ursprungliga kolonnerna.

Det enda som idag återstår av Jupitertemplet.

Philipe är ingen liten kille utan kolonnerna är hela 21 meter höga...

I området finns en av de bäst bevarade romerska templen i världen, nämligen Bacchustemplet. Detta tempel uppfördes på uppdrag av den romerske kejsaren Antoninus Pius (86 - 161) till den romerske guden Bacchus (grekernas Dionysos) ära. Bacchustemplet är 66 meter långt, 35 meter brett och har en höjd på hela 31 meter. Denna fantastiska byggnad är både större och mer välbevarad än Parthenon på Akropolis i Aten men är i jämförelse nästintill okänt.

Bacchustemplet i Baalbek är över 1 900 år gammalt...

Balbeek upptogs på Unescos världsarvslista 1984.
Det började duggregna men det struntade jag i. Det var en mäktig känsla att promenera runt på denna historiska plats. Att området var nästintill folktom gjorde att jag i min egen takt kunde utforska och fotografera alla ruiner och historiska lämningar.

Regnet tilltog och vi gick tillbaka till Nehmers taxi.
På vägen passerade vi den imponerande Makam al Sayyida Khawla-moskén. Denna shiamuslimska helgedom innehåller Sayyida Khawlas grav. Sayyida Khawla var dotter till profeten Muhammeds dotterson Husayn ibn Ali. Helgedomen har blivit en vallfärdsort. Moskéns förgyllda kupol och de två förgyllda minareterna syns över stora delar av Baalbek. Makam al Sayyida Khawla-moskén är restaurerad med hjälp av pengar från Iran. Även på och utanför moskén syntes Hizbollahs gula flaggor...

Makam al Sayyida Khawla-moskén med sin förgyllda kupol och minareter.

Medan regnet föll från den gråa himlen satt vi i Nehmers taxi. Jag såg snötäckta bergstoppar i fjärran och kände en härlig känsla av lugn och tacksamhet för att ha fått sett de mäktiga ruinerna i Baalbek. De välbevarade romerska templen i Baalbek är Libanons främsta sevärdhet och blev den absoluta höjdpunkten på min resa...

Innan man besöker Baalbek är det viktigt att försäkra sig om säkerhetsläget då oroligheter snabbt kan blossa upp i området.
Vi gjorde ett kortare stopp i staden Zahle, den största orten i Bekaadalen. Vi åt en sen lunch bestående av shawarma och meze.
Bara den libanesiska maten är ett utmärkt skäl till att besöka landet!

Philipe, vår chaufför Nehmer, jag, Pauline och lille Lionel äter lunch i Zahle.

Några kilometer söder om Zahle låg sista punkten på vår dagsutflykt, vingården Ksara. Château Ksara är Libanons största vinproducent. Vingården ligger på ungefär 1 000 meters höjd och de närmare 300 soldagarna i kombination med den mineralrika jorden och smältvatten från de höga Libanonbergen lämpar sig området exceptionellt bra för vinodling. Det är inte bara vindruvor som går att odla här. Under inbördeskriget odlades stora mängder cannabis här. Château Ksara erbjuder kostnadsfria rundturer dagligen mellan 09:00 – 17:00 inklusive provsmakning.

Ett besök på en vingård är alltid trevligt...

Vi blev visade runt i de underjordiska grottorna där tusentals vintunnor låg på lagring. Dessa underjordiska grottor, Les Caves de Ksara, lär ha upptäcktes av en slump under romartiden. Jesuitmunkar köpte gården och den omgivande marken 1857. Munkarna återupptäckte grottsystemet och grävde ut tunnlarna i kalkstensberget. Idag sträcker sig grottsystemet sig närmare två kilometer. Temperaturen pendlar endast mellan tretton och femton grader året runt vilket är perfekt för att lagra vin.

Vingårdens underjordiska grottor, Les Caves de Ksara.

Efter en kort men informativ rundvandring i grottorna fick vi provsmaka ett par viner ur sortimentet. Jag fastnade särskilt för deras röda vin och ett mycket fint rosévin. Château Ksara tillverkar även en egen arak. I butiken på markplan handlade jag två flaskor, en Cabernet Sauvignon från 2010 i det högre prissegmentet och en något billigare Reserve du Couvent från 2011. I butiken finns även några vinflaskor från 1941 respektive 1951. Dessa flaskor kan dock inte köpas för pengar...
Château Ksaras viner går att beställa från Systembolagets beställningssortiment.

Château Ksara har flera utsökta viner. Libanesiska viner är definitivt på frammarsch...

Efter denna intensiva dag styrde sedan Nehmer oss tillbaka till Beirut. På kvällen åkte Philipe och jag taxi till marknaden Souk al Ahad (Söndagsmarknaden). Denna stora loppmarknad ligger belägen under en motorvägsbro under den livligt trafikerade Emile Lahoud Avenue. Marknaden har funnit i över 20 år och nu finns det även försäljningsstånd utanför bron. Här säljs allt bland annat kläder, antikviteter, möbler, klockor, verktyg, elektronik, DVD-filmer och parfymer. I en sektion finns även en djurmarknad där man kan handla akvariefiskar, undulater och kaniner. Här kan man även handla exotiska husdjur som ekorrar och till och med apor! Philipe och jag fastnade en lång stund vid en försäljare som sålde kycklingar i alla tänkbara färger. Den unge försäljaren förklarade att kycklingarna färgas genom att man injicerar färgämne i ägget innan de kläcks. Färgämnet färgar dock endast kycklingarna första dun, när sedan täckfjädrarna bildas så får kycklingen sin naturliga och ursprungliga färg. De färgglada kycklingarna kostade endast 2 000 pund styck (knappt nio kronor).

En färgglad kyckling på Souk al Ahad blir din för en tia!

Trots sitt namn (Söndagsmarknaden) är loppmarknaden öppen både lördagar och söndagar från ungefär 08:00 till 18:00.
Jag sade adjö till min vän Philipe och hans familj och tog sedan en taxi tillbaka till Hamra. Jag åt middag på restaurang Barbar i Hamra. Det var nästintill fullsatt i restaurangen men jag hittade ett ledigt bord. Jag beställde in lammrevbenspjäll, hummus och sallad. Maten smakade utmärkt och notan för hela middagen slutade på 30 000 pund/20 U.S. Dollar (ungefär 130 kronor).
Barbar har även ett mindre försäljningsställe på andra sidan gatan som har öppet dygnet runt.

Här kan man köpa shawarma dygnet runt!

Jag gick till hotellet och packade inför morgondagens flygresa till en av mina personliga favoritstäder, Istanbul i Turkiet...

Nästa morgon klev jag upp 04:00. Jag checkade ut och mannen i receptionen sa att en taxi till flygplatsen skulle kosta mellan 20 och 25 dollar. Då jag berättade att jag tidigare hade åkt från flygplatsen till hotellet för endast tio dollar trodde han inte på mig då priset enligt honom var minst 20 dollar.
Jag stoppade en taxi ett hundratal meter från hotellet. Chauffören sa att han kunde köra mig till flygplatsen för 20 dollar. När det sedan var dags att betala nöjde chauffören sig med 15 dollar. Jag kommer aldrig bli klok på hur det fungerar med taxipriserna i Beirut...
Se till att vara i god tid på flygplatsen då det är en säkerhetskontroll som man skall passera innan man ens får checka in.

Jag klev ombord på Turkish Airlines flight 827 till Istanbul. Planet var en Airbus 321-200 och flygtiden från Beirut till Istanbul tog mindre än två timmar.

TURKIET

ISTANBUL - Ett kärt återseende

Planet landade på Atatürk International Airport/Istanbul Atatürk Havalimani på morgonen söndagen den 9 mars 2014. Det var en kvarts kö till passkontrollen innan jag släpptes in i landet. Detta var mitt andra besök i Istanbul på mindre än ett år. Senaste gången var i maj 2013 med min äldste son Caspian. Både jag och Caspian blev förtjusta i staden och jag unnade mig därför ett dygn i Istanbul på min resa hem från Beirut. Att åka hem ett dygn senare med Turkish Airlines kostade bara ett par hundralappar, väl värt att tänka på om man mellanlandar i Istanbul. En extra bonus var att den turkiska liran hade försvagats med närmare en fjärdedel på mindre än ett år så alla priser i staden var ungefär 25 procent lägre än vid mitt förra besök...

Min favoritstad Istanbul.

En kort promenad till tunnelbanestationen Havalimani (flygplats) Metro Station där jag köpte ett Istanbulkart (Istanbul Card) för 10 lira (för själva kortet) och som jag sedan laddade med lira. Detta kort gäller sedan både i tunnelbanan (Metron) och på spårvagnarna i staden. Summan på kortet dras automatiskt i spärrarna vid stationerna och man ser tydligt den återstående summan på en display på spärren. Särskilda automater, så kallade ”Biletmatik”, finns på varje station där man kan ladda sitt Istanbulkart. Observera att det endast går att betala med kontanter (sedlar och mynt) i dessa automater.
Då Havalimani Metro Station är slutstationen på linjen M1 Aksaray – Havalimani (Röd linje) är det bara att hoppa ombord då tåget bara kan gå åt ”rätt” håll.  På Zeytinburnu Station bytte jag från tunnelbana till spårvagn, sträckan T1 (Mörkblå linje) med riktning Kabatas. 

Gatuskyltar i Istanbul.

Det regnade och Istanbul bjöd på en betydligt gråare och kallare sida än vid mitt tidigare besök i maj. Jag hade tidigare bott i området Sultanahmet men fortsatte nu ett par hållplatser till kvarteret Sirkeci. Jag steg av på spårvagnshållplatsen Gülhane och promenerade ett fåtal meter till mitt hotell. Hotel Olimpiyat är ett prisvärt trestjärnigt hotell på promenadavstånd till flera sevärdheter. Hotellet höll på att renoveras och jag fick passera genom byggnaden bredvid för att komma fram till hotellobbyn. Jag checkade in och fick rum 102. Det lilla enkelrummet på andra våningen var modernt och smart inrett på de få kvadratmeterna.
Jag kan verkligen rekommendera att man bor i Sirkeci som besökare i staden då det finns bra hotell i alla prisklasser i området.

Medan duggregnet föll från den askgrå himlen utforskade jag omgivningarna runt hotellet. Jag passerade kryddbutiker och kebabställen vilka spred sina underbara dofter lång väg. Jag provsmakade turkisk konfektyr i en butik och blev genast påmind om varför jag älskar Istanbul.

Ytterligare en anledning till att älska staden...

Jag åt en sen frukost på konditoriet Hafiz Mustafa 1864 på hörnet av Ankara Caddesi och Hamidiye Caddesi. Detta utmärkta konditori är världsberömt för sin fantastiska baklava och sagolika bakverk. Om du gillar sötsaker så är detta det närmaste du kommer himmelriket!
Jag steg in i den lilla butikslokalen på nedervåningen och möttes genast av en trevlig kypare som hänvisade mig till matsalsdelen en trappa upp. Trots att det var tidig förmiddag var det nästintill fullsatt i lokalen och jag slog mig ner vid det enda lediga bordet. Från de stora panoramafönstren har man utsikt över den livliga Ankaragatan utanför, den historiska järnvägsstationen Istanbul Sirkeci Terminal från 1890 och Bosporen. Det var just Sirkecistationen som var slutstation för de förnäma passagerarna på den berömda Orientexpressen. 

Utsikt från Hafiz Mustafa 1864.

Jag beställde in en stor kaffe latte, en bit chokladtårta och ett fat med baklava från den gedigna menyn. Priserna är långt ifrån låga på Hafiz Mustafa 1864 men bättre baklava är svår att hitta. Notan för hela kalaset gick dock inte på mer än 25 turkiska lira (75 kronor).

Sagolikt god frukost på Hafiz Mustafa i Istanbul.

Både rejält socker- och koffeinstinn fortsatte jag min promenad i ett regngrått Istanbul. Jag passerade den mäktiga byggnaden Istanbul 4th Vakif Han från 1926. Idag inrymmer byggnaden det femstjärniga hotellet Legacy Ottoman Hotel. Bara några stenkast därifrån ligger ytterligare en imponerande byggnad, Deutsche Orientbank. Byggnaden ritades av den tyske arkitekten August Jachmund och uppfördes 1890. Byggnaden förekommer i den 23:e James Bond-filmen ”Skyfall” från 2012. I filmens inledning ser vi James Bond (Daniel Craig) komma ut från porten till Deutsche Orientbank. 

Jag framför porten till Deutsche Orientbank som förekommer
i James Bond-filmen "Skyfall".

Jag passerade en liten marknad där jag stannade till och handlade lite presenter. Det blev bland annat en fotbollströja med till min fotbollstokige sexåring.
Ett besök i den myllrande Egyptiska basaren (Misir Carsisi) är ett absolut måste. Detta är Istanbuls näst största basar och är även känt som ”Kryddbasaren”.  Basaren har fått sitt namn från att den finansierades med skatteintäkter från Egypten. Egyptiska basaren färdigställdes 1664 och saluförde främst exotiska kryddor och örter.
I den ”L”-formade basaren finns idag 88 butiker, alla numrerade. Förutom kryddor kan man även handla juveler, torkad frukt, nötter, teer och lokum/Turkish delight. Än idag säljs det främst kryddor i basaren, därav dess smeknamn Kryddbasaren.

Egyptiska basaren (Misir Carsisi) kallas även för Kryddbasaren.

Utanför Egyptiska basaren finns kvarter med små butiker men dessa var stängda då det var söndag. Jag promenerade upp till den gigantiska Stora basaren (Kapali Carsi på turkiska vilket betyder ”den täckta basaren”). Stora basaren/Grand Bazaar är en av världens största basarer och uppfördes redan under mitten av 1400-talet! Dess nuvarande form och storlek fick basaren runt 1730-talet.  Det finns ingen officiell statistik över hur många butiker det finns i Stora basaren men någonstans mellan 3500 och 4000 butiker är ett rimligt antal. Basaren är öppen från 09:00 till 19:00 alla dagar förutom söndagar. Däremot brukar de omkringliggande gatumarknaderna ha öppet även på söndagar.

 
Butiksgata i ett regngrått Istanbul.

Jag passerade sedan genom den lilla bokbasaren Sahaflar Carsisi där det såldes böcker från golv till tak. Från bokbasaren steg jag ut på det stora Beyazittorget (Beyazit Meydani) framför Istanbuls universitet (Istanbul Üniversitesi). I direkt anslutning till torget ligger Beayzitmoskén från 1506.
En försäljare gick omkring med en vagn och sålde kokhet salep. Det rök från mässingskitteln på vagnen med denna kokheta dryck. Salep är ett mjöl från orkidérötter som blandas med vatten och/eller mjölk och smaksätts med rosenvatten. En mugg med salep toppad med kanel kostade inte mer än två turkiska lira vilket motsvarade sex svenska kronor. Det visade sig att den vällingliknande drycken smakade riktigt bra i kylan. Salep är en populär dryck, särskilt under de kallaste månaderna i Turkiet.

Rykande het salep värmer gott i kylan.

Hela Beyazittorget hade förvandlats till en loppmarknad där försäljare brett ut sina varor på filtar. I duggregnet kunde man handla allt från gamla TV-spel och tangentbord till köksknivar, kläder och böcker.

Utomhusmarknad på Beyazittorget (Beyazit Meydani).

Min promenad fortsatte längs med gatan Yeniceriler Caddesi som förr var en del av stadens huvudväg under det osmanska riket. Gatan byter namn flera gånger; vägen från Aksaray till Istanbuls universitet heter Ordu Caddesi, sträckan mellan Beyazit-torget och Cemberlitas heter Yeniceriler Caddesi och sträckan mellan Cemberlitas och Sultanahmetparken heter Divanyolu. För den som inte vill gå så långt kan hoppa på spårvagnen (linje T1) går längs med hela sträckan. 

Lunch blev det på restaurangen Tarihi Sultanahmet Köftecisi Selim Usta på huvudgatan Divanyolu Caddesi. Denna restaurang har funnits på platsen sedan 1920 och är populär bland både Istanbulbor och besökare. Detta var mitt andra besök men långt ifrån mitt sista... Menyn består bara av ett fåtal rätter men de tillagas till perfektion.  Jag beställde in restaurangens specialitet, köfte. Denna turkiska delikatess kallas ofta för ”turkiska köttbullar” men detta namn är en aning missvisande. Köfte är avlånga köttbiffar gjorda på främst lammkött (men även nötkött förekommer) och förekommer i hundratals olika varianter. Köttfärsen knådas och blandas med kryddor och lök. Biffarna grillas, steks eller kokas innan de serveras.  Maträtten härstammar ursprungligen från Iran (kufteh) och har sedan spridits världen över och är ursprunget till våra svenska köttbullar.

Jag beställde en portion med grillad köfte (izgara köfte) och yoghurtdrycken ayran. Ayran är en dryck gjord av yoghurt, vatten och salt och är betydligt godare än vad det låter. Ayran är otroligt populärt i Turkiet och serveras till och med på McDonald's i landet. Ayran passar utmärkt till grillat kött som kebab och är en utmärkt törstsläckare. 
Jag blev serverad en tallrik med sex bitar grillad köfte och några feferoni tillsammans med en korg med nybakat bröd. En annan servitör gick och serverade stark chilipasta till den som önskade. Chilipastan är riktigt stark, du har blivit varnad! Den enkla men riktigt utsökta lunchen kostade inte mer än 17 lira (drygt 50 kronor).

Köfte, grillad till perfektion.

Inte långt ifrån restaurangen ligger en av Istanbuls mer okända sevärdheter och en personlig favorit, nämligen Basilikacisternen. Cisternen är även känd under namnet ”Det sjunkna palatset” (Yerebatan Sarayi). Inträdet till Basilikacisternen var endast tio lira (knappt 30 kronor) vilket jag gladeligen betalade för att återbesöka denna mäktiga sevärdhet.
Basilikacisternen var en av Konstantinopels underjordiska vattencisterner och byggdes under kejsare Justinianus I styre 532 e. Kr. Detta är den största av Istanbuls över hundra underjordiska cisterner. Basilikacisternen användes för att lagra vatten till de kejserliga palatsbyggnaderna i staden. Cisternen glömdes med tiden bort i och med osmanernas intåg i staden. Cisternen återupptäcktes 1545 då en fransman såg människor som hämtade vatten genom att hissa ner hinkar från sina källargolv. En del lyckades även fånga fisk från sina källare!

En brant trappa leder ner till underjorden. Det är verkligen som att komma in i ett underjordiskt palats! Det 138 meter långa och 65 meter breda taket bärs upp av sammanlagt 336 pelare. Pelarna, var och en närmare nio meter höga, är fördelade på tolv rader. I cisternen, större än en fotbollsplan, förvarades hela 80 000 kubikmeter vatten.

Basilikacisternen (Yerebatan Sarayi) från 500-talet.

Pelarsalen var vackert upplyst och man tog sig fram på träbryggor. I vattnet nedanför simmar stora fiskar omkring som mörka skuggor.
I cisternens nordvästra hörn finner man två pelare vars bas pryds av två huvuden föreställande det mytologiska monstret Medusa. Det ena huvudet är placerat på sidan och det andra upp och ner. Än idag vet man inte orsaken till huvudenas annorlunda placering.

Medusahuvud i Basilikacisternen.

Den mäktiga Basilikacisternen förekommer bland annat i en scen i James Bond-filmen ”Agent 007 ser rött” från 1963. I filmen åker båt James Bond (Sean Connery) i cisternen för att kunna spionera under det ryska konsulatet. Även i filmen ”The International” från 2009 utspelar sig en scen i Basilikacisternen. I Dan Browns fjärde roman om Harvardprofessorn Robert Langdon, ”Inferno”, sker den spännande upplösningen i just Basilikacisternen i Istanbul. 

Basilikacisternen har sammanlagt 336 pelare.

Efter mitt besök i den underjordiska Basilikacisternen styrde jag stegen till Istanbuls absolut främsta sevärdhet, den gigantiska Hagia Sofia. Hagia Sofia (Aya Sofya) var under flera århundraden världens största kyrka och den största takförsedda byggnaden på jorden. Den bysantinska arkitekturens absoluta mästerverk blev senare moské och slutligen museum.
Hagia Sofia är grekiska för ”den heliga visheten”.  Hagia Sofia började uppföras 532 på uppdrag av den bysantinske kejsaren Justinianus I. Arkitekter för den magnifika byggnaden var Anthemius från Tralles (dagens Aydin i västra Turkiet) och Isidoros från Miletos. Det tog uppskattningsvis 10 000 arbetare endast fem år att färdigställa detta mäktiga byggnadsverk.  Hagia Sofia uppfördes på platsen där ett tidigare Bysantinskt Akropolis legat liksom två tidigare kyrkor vilka brändes ner 404 respektive 532.  När osmanerna med Mehmet II i täten intog Konstantinopel 1453 omvandlades Hagia Sofia till moské.

Hagia Sofia (Aya Sofya) är ett absolut måste att besöka.

Förstärkningsarbeten på utsidan genomfördes liksom tillkomsten av minareter och islamisk konst. De kristna symbolerna togs bort och målningarna täcktes över.  Efter det osmanska rikets fall och grundandet av republiken Turkiet beslöt Mustafa Kemal Ataürk att Hagia Sofia skulle omvandlas till museum vilket skedde 1934. Dock lät man Hagia Sofia förfalla. Under 1990-talet påtalade Unesco behovet av att restaurera museet vilket långsamt sker.

Du slipper känna dig ensam i Hagia Sofia...

Jag betalade inträdet på blygsamma 25 lira (75 kronor) och efter att ha fått passera en metalldetektor fick jag kliva in i denna fantastiska byggnad. Utsidan är ganska tråkig och avskalad på grund av alla förstärkningsarbeten som skett. Däremot invändigt är Hagia Sofia en av de mest imponerande och vackraste byggnadsverken på jordklotet. Dess enorma rymd gör en både förstummad och imponerad på samma gång.  Salen med den mäktiga kupolen omges av gallerier i två våningar. Väggarna täcks av fantastiska mosaiker och väggmålningar föreställande Jesus, jungfru Maria och andra bibliska personer. Vissa av mosaikerna härstammar från 1200-talet.

Otroligt detaljerade mosaiker i Hagia Sofia.

I hörnen hänger enorma runda plakat med Allah och profeten Muhammed samt namnen på andra viktiga personer i islams historia skrivna i arabisk kalligrafi. De högt placerade fönstren släpper in få ljusstrålar vilket ger ett dunkelt och en nästan mystisk känsla i hela byggnaden.  Det enorma kupolvalvet mäter över 31 meter i diameter och sträcker sig 55,6 meter upp i luften. Den ursprungliga kupolen rasade efter en kraftig jordbävning år 558. Ytterligare två gånger har delar av kupolen kollapsat, 989 och 1346. 
Runt kupolen finns 40 fönster vilka släpper in ljus men även reducerar vikten på själva kupolen.

Det råder ett mystiskt dunkel i hela byggnaden...

Jag följde sedan en brant och lång stentrappa upp till andra våningen. Här pryds väggarna av otroliga väggmålningar. En marmorbalustrad sträcker sig runt hela salen. På en kort sektion av balustraden finns faktiskt klotter i form av runor som några vikingar ristat in.  Klottret är svårtytt men namnet Halvdan (skrivet ”alftan”) har man lyckats tyda.  Vikingarna kallades för ”väringar” (Varangian Guards) och värvades som legosoldater och livvakter åt den bysantinska kejsaren i Konstantinopel. Vikingarna kallade Konstantinopel för Miklagård.

Klotter från en viking i Hagia Sofia.

Mitt besök varade en lång stund och jag kan inte få nog av denna mäktiga byggnad! Med spårvagnen tog jag mig snabbt och smidigt vidare och hoppade av på hållplatsen Karaköy på andra sidan Galatabron. Därifrån var det en kortare men väldigt brant promenad upp till Galatatornet.
Galatatornet (Galata Kulesi) är ett medeltida stentorn och en av stadens mest kända landmärken. Tornet uppfördes 1348 under namnet Christea Turris (Kristustornet på latin). Tornet är 67 meter högt och var länge stadens högsta byggnad. I tornet finns ett kafé och ett observationsdäck varifrån man har en magnifik utsikt över stora delar av Istanbul och Bosporen.

Galatatornet (Galata Kulesi).

Kön till utsiktsplatsen uppe i tornet ringlade sig lång utanför och jag valde att istället leta upp ett trevligt kafé jag blivit rekommenderad. På en liten tvärgata ett trettiotal meter från Galatatornet ligger det lilla bohemiska kaféet Velvet Café. Kaféet är riktigt mysigt inrett och det känns som att sitta i vardagsrummet hos farmor. En kul detalj är den gamla vita brudklänningen som tillhört kaféägarens mamma och som nu hänger inramad på väggen.

Inramad brudklänning på Velvet Café.

En kaffe latte kostar inte mer än sex lira (arton kronor) och detta är så långt ifrån Starbucks det bara går. Här kunde jag sitta i all evighet...
Det är inte lätt att hitta hit men väl värt mödan och besväret. Adressen är Kule Çikmazi No. 7A och dörren är lätt att missa.

Det lilla Velvet Café är en gömd pärla i Istanbul.

Efter fikan promenerade jag tillbaka mot Eminönü. Jag passerade längs helt folktomma butiksgator där alla affärer var stängda och igenbommade.

På söndagar är det mesta stängt i Istanbul.

Jag kunde inte låta bli att återigen gå igenom den väldoftande Egyptiska marknaden på min promenad.
Jag återvände till hotellet och bytte om till torra kläder efter långpromenaden i duggregnet. Senare på kvällen gjorde jag ett besök i det turkiska badhuset (hamam) Cagaloglu Hamami inte långt ifrån mitt hotell.
Cagaloglubadet är tillsammans med Cemberlitas Hamami de mest kända turkiska badhusen i Istanbul. Då jag tidigare besökt Cemberlitasbadet stod nu Cagaloglubadet på tur. Cagaloglu Hamami stod klart 1741 och hör till ett av Istanbuls vackraste badhus. Cagaloglu Hamami är till stor del ett turistanpassat badhus men ändå genuint.

Badhuset Cagaloglu Hamami från 1741.

Enligt flera guideböcker och källor på Internet skall några scener i filmen Indiana Jones och de fördömdas tempel (Indiana Jones and the Temple of Doom) från 1984 vara inspelad i Cagaloglu Hamami. Dessa påståenden är felaktiga. Badet förekommer dock i ett avsnitt i TV-serien ”The Adventures of Young Indiana Jones” med Sean Patrick Flanery som den unge Indiana Jones. Avsnittet heter "Istanbul, September 1918" (23:e avsnittet av The Young Indiana Jones Chronicles och det sjuttonde avsnittet i säsong två).

Vid kassan läste jag på ett plakat vilka behandlingar som erbjöds. Priserna visade sig vara riktigt höga. Jag bestämde mig för ”Complete Bath Service” för 150 turkiska lira (drygt 450 kronor). I priset ingick badhanddukar, tofflor och tvål. Jag blev visad till ett litet bås där jag fick byta om. Ja, man ska vara naken under badhandduken. Det är bara nybörjare och okunniga turister som bär badbyxor i ett hamam! Ombytt och klar i rutigt höftskynke och trätofflor fick jag stiga in i det vackra och uppvärmda ångrummet. I ångrummet får man sitta en stund så att porerna i huden öppnas och man börjar bli rejält svettig.
Efter en stund presenterade sig min massör och jag fick sedan lägga mig på den varma upphöjda marmorbänken mitt i rummet. Jag fick tio minuters hårdhänt men underbart skön massage och sedan skrubbades jag med en grov tvätthandske (så kallad kese) för att ta bort döda hudceller. Det sägs att den som aldrig varit på ett turkiskt hamam har heller aldrig varit riktigt ren... 
Efter behandlingen gjorde massören mycket tydligt klart för mig att han önskade dricks. Jag tycker inte att priset jag betalade motsvarade mina förväntningar. Ett tips är att välja ”self service”, då badar du själv utan att någon tvålar in och skrubbar dig. Det blir garanterat billigast och du slipper det eviga tjatet om dricks...

Cagaloglu Hamami i Istanbul.

Cemberlitas Hamami som jag året innan besökte upplevde jag personligen som betydligt bättre och framförallt billigare än Cagaloglu Hamami.

Efter badet gick jag tillbaka mot hotellet. Gatorna var fullkomligt folktomma vilket kändes en smula overkligt då det bor över 14 miljoner invånare i staden.

Öde gata mitt i Istanbul.

En sen middag åt jag på hotellrestarangen Raymond Hotel Restaurant ett stenkast från mitt hotell. Kyparen rekommenderade Testi kebab, kött som tillagas tillsammans med grönsaker i en lerkruka. Jag beställde in en lerkruka med ”mixed meat” vilket innebar nötkött, fläsk och kyckling grillat på öppen eld tillsammans med grönsaker och kryddor. Till maten beställde jag in ett glas av husets vin. Sallad och pommes frites ställdes fram på bordet. Efter en lång stund kom kyparen in med den varma lerkrukan som låg på ett fat med brinnande kol. Kyparen hade en liten uppvisning och rullade krukan fram och tillbaka i lågorna medan både jag och flera av mina bordsgrannar fotograferade. Kyparen slog sedan hål i krukan och hällde upp innehållet på min tallrik.

Testi kebab är kött och grönsaker tillagade i en lerkruka över öppen eld.

Maten smakade utsökt och då notan slutade på blygsamma 42 lira (125 kronor) blev detta en perfekt avslutning på min heldag i min favoritstad Istanbul... Jag gick och lade mig. Nästa dag skulle jag upp tidigt för att hinna med planet hem till Sverige.

Mitt korta besök i Istanbul var en trevlig bonus men Libanon var den riktiga höjdpunkten på min resa...
Jag kan verkligen rekommendera Libanon för den som är ute efter en annorlunda semester. Förutom sol och bad finns det under vintermånaderna häftig och prisvärd skidåkning. För den historieintresserade finns det hur mycket som helst att se i landet, från 7000-åriga staden Byblos (Jbeil) till dagens Beirut. Och bara att pröva den libanesiska maten är värt en resa hit!

Go gubbe i Bekaadalen, Libanon.

Denna glassbutik i Beirut går inte att missa.

Vattenpipor.

Äldre herre i Anjar, Libanon.

Pröva libanesisk mat istället!

Taxibil i Hamra, Beirut.

Några praktiska tips:

Eluttag: Nyare eluttag är av samma typ som i Sverige medan flera äldre hotell har rum med brittiska kontakter. Ta med en adapter för enkelhetens skull.
Vatten: Kranvattnet är starkt klorerat men duger till tandborstning. Dricksvatten på flaska finns att köpa överallt. Vattenflaskor köps enklast (och billigast) på supermarkets.
Valuta: Valutan i Libanon heter pund (även namnet lira förekommer) och har valutakoden LBP.
Det libanesiska pundet är bundet till den amerikanska dollarn. 1 U.S. Dollar = 1 500 pund.
Mynt finns i valörerna 250 och 500 pund.
Sedlar finns i valörerna 1000, 5000, 10.000, 20.000, 50.000 och 100.000 pund.
Taxi: Förekommer dygnets alla timmar och syns överallt i Beirut. Taxibilar har röda registreringsskyltar. Gör alltid upp om priset i förväg.
Trafik: Trafikolyckor är tyvärr vanligt i Libanon och som fotgängare får man noga se sig för då man skall korsa gatan. Bilar stannar vare sig för fotgängare eller rött ljus!

Mat och dryck:

Det libanesiska köket är fantastiskt och är mest känt för sina meze (smårätter liknande tapas) och shawarma (Mellanösterns svar på turkisk kebab).

Kibbeh trabolsie: Libanons nationalrätt. Består av en friterad kudde med kryddad lamm- eller nötfärs med bulgur och pinjenötter.
Tabbouli: Tomatsallad med persilja, lök, mynta och krossat bulgurvete. Serveras överallt i Libanon.
Shawarma: Lammköttskebab med bröd. Fantastikt gott och billigt!
Falafel: Kikärtsbollar som friteras. Serveras i pitabröd och sallad. Populär snabbmat i Mellanöstern.
Halloumi: Getost som grillas, konsistens som frigolit men smakar riktigt gott.
Labneh: Youghurt med inhemska kryddor.
Hummus: Kikärtsröra med tahina (sesampasta), olivolja, citron och vitlök.
Baba ganoush: Dipp gjord på aubergine (äggplanta). Passar perfekt till exempelvis stekt mat.

Tabbouli, libanesisk persiljesallad.

Hummus, krämig kikärtsröra.

I Libanon produceras flera bra viner, båda röda och vita. I Beekadalen finns flera bra vingårdar, exempelvis Château Musar, Kefraya och Ksara.

Det ljusa libaneiska ölet Almaza finns i Systembolagets beställningssortiment, beställningsnummer 88378.

Viktiga telefonnummer (i Beirut):

Ambulans: 865 561
Polis: 425 250
Turistpolis: 343 209

Några nyttiga ord och fraser på standardarabiska;

ja = na'am
nej = la
hej = marhaba/salam
hej då = ma al salaama
bra = momtaz
tack = merci.
god morgon = saba al keir
god kväll = massau al keir

toalett/WC = hammam
Lämna mig ifred = Etrokny wahdy
hjälp! = moosaaid!
polis = shurta
Ring polisen! = Etasell bil shurta!
Jag är sjuk = Ana maarid
läkare = tabib
sjukhus = mustashfa
Var ligger närmaste sjukhus? = Wayn aghrab mustashfa?
apotek = saydalee
feber = sukhoona
huvudvärk = suda
diarré = ishaal
smärta/ont = alam/waja
buss = bas
flygplan = teyara
tåg = qetar

pengar = nogod/masari
nota = el hesab
bank = bank
växelkontor = maktab saraf
växel = saraf
bankomat = saraf ali
marknad = souk
torg = deira

idag = al yom
imorgon = baachir
måndag = al elefnein
tisdag = al tholatha
onsdag = al arbia
torsdag = al khamis
fredag = al yoma
lördag = al sabeth
söndag = al ahad

te = chai
kaffe = ghawa
vin = arak
öl = bira
vatten = ma'a
juice = asir

Räkneord;

0 = siffer
1 = wahid
2 = itnan
3 = thalate
4 = arbaa
5 = khamse
6 = sitte
7 = sabaa
8 = thamanie
9 = tisaa
10 = ashra
11 = echta ashar
12 = ethna ashar
13 = thalate ashon
14 = arbaa ashon
15 = khamse ashon
20 = eshron
30 = thalathon
40 = arbaon
50 =khamson
60 = sitton
70 = sabaon
80 = thamanoon
90 = tisoon
100 = mie
1000 = alif

Filmtips inför en resa till Libanon:

• Beaufort (2007): Om israeliska soldater stationerade i en utpost i Libanon innan Israels tillbakadragande år 2000.
• Circumstance/Förbjuden kärlek (2011): Filmen kretsar kring den förbjudna kärleken mellan Atafeh (Nikohl Boosheri) som lever i en förmögen familj i dagens Iran och hennes bästa vän Shireen (Sarah Kazemy). De båda ungdomarna går på förbjudna fester med alkohol och droger och inleder en kärleksaffär. Atafehs bror Mehran (Reza Sixo Safai), en före detta narkoman som blivit djupt religiös, börjar snart misstänka att relationen mellan hans syster och Shireen är mer än bara vänskaplig.
  Filmen utspelar sig i Iran men är inspelad i Beirut i Libanon.
• Et maintenant on va où?/Vad gör vi nu? (2011): Denna libanesiska komedi handlar om en liten by på landsbygden. I den lugna byn har motsättningar plötsligt blossat upp mellan kristna och muslimska män. Kvinnorna i byn är trötta på allt bråk och med en blandning av kvinnlig list, hasch och utländska strippor försöker de få sina män på andra tankar än att slåss...
  Filmen är till största delen inspelad i byn Taybeh i närheten av Baalbek då byn har en moské i anslutning till en kyrka.
• Lebanon (2009 film): Denna hyllade film (den vann bland annat Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig) handlar om en besättning i en israelisk stridsvagn under de första dagarna av Israels invasion av Libanon 1982. Filmen utspelar sig till största delen inne i stridsvagnen vilket ger en klaustrofobisk, smutsig och realistisk känsla av krigets vansinne och grymhet.
  Filmen utspelar sig i Libanon men är helt och hållet inspelad i och omkring Tel Aviv i Israel.
• Navy Seals (1990): Amerikansk B-actionfilm som nått en viss kultstatus. En styrka ur det amerikanska elitförbandet Navy SEAL skickas till Beirut för att förstöra avancerad luftvärnsmissiler som har kommit i händerna på terrorister. Kända skådespelare som Charlie Sheen, Michael Biehn, Bill Paxton och Dennis Haysbert spelar elitsoldater i filmen.
  Navy Seals utspelar sig till vissa delar i centrala Beirut men är inspelad i Spanien och USA.
• Sous les bombes/Under the Bombs (2007): Filmen utspelar sig alldeles i slutskedet av Libanonkriget 2006. Libanesiskan Zeina (Nada Abu Farhat) återvänder till Libanon för att leta efter sin son som bott hos hennes syster. Till sin hjälp har hon taxichauffören Tony (Georges Khabbaz). I ett sönderbombat land letar Zeina efter sin försvunna son...
  Filmen är inspelad efter Libanonkriget och scener blandas med autentiska filmsekvenser vilket ger Under the Bombs en dokumentär känsla.
• Sukkar Banat/Caramel (2007): Denna libanesiska romantiska dramakomedi kretsar kring fem kvinnor och en skönhetssalong i Beirut. Kvinnorna umgås och skvallrar i slaongen och var och en av dem brottas med sina egna problem...
  Filmen är inspelad i och omkring området Achrafieh i centrala Beirut.
  Sukkar Banat var Libanons officiella bidrag för Bästa icke-engelskspråkiga film till 2008 års Oscarsgala.
• Vals Im Bashir/Waltz With Bashir (2008): Denna animerade israeliska dokumentärfilm handlar om Ari Folman som efter ett samtal med en gammal vän inser att han inte har några som helst minnen kvar av sin delaktighet som soldat i invasionen av Libanon 1982. Han beslutar sig för att leta upp och intervjua sina gamla stridskamrater som liksom Ari deltog i invasionen. 
  Sakta kommer hans smärtsamma och skuldfyllda minnesbilder tillbaka...
• Zaytoun (2012): Denna israeliska film utspelar sig i Libanon 1982. Inbördeskriget rasar mellan olika politiska och religiösa falanger. Grannlandet Israel, som på grund av PLO:s raketattacker mot landet, planerar en invasion.
  Den palestinske flyktingpojken Fahed (Abdallah El Akal) livnär sig på att sälja tuggummi och cigaretter på Beiruts gator. Fahed lever i vad som skall föreställa flyktinglägret Shatila i Beirut. Yoni (Stephen Dorff) är en israelisk stridspilot. Under ett uppdrag skjuts Yonis F-16 ner över Beirut och Yoni tas tillfånga...
  Fahed hjälper Yoni att fly och tillsammans ska de båda försöka ta sig över gränsen till Israel.
  I filmens inledning syns vad som skall föreställa Beirut med pariserhjulet på nöjesfältet Luna Park vid Corniche Beirut.
  Filmen är dock helt och hållet inspelad i Israel.
• Zozo (2005): Josef Fares tredje långfilm. Zozo (Imad Creidi) lever i inbördeskrigets Beirut. En dag drabbas Zozo personligen av kriget och tvingas ta sig till sina farföräldrar i Sverige, ett land som han inte vet någonting om. Filmens första del är inspelad på plats i Beirut.

Med reservation för förändringar som skett efter mars 2014.