PORTUGAL

MADEIRA - Atlantens flytande trädgård

Då hade det blivit dags att packa min ryggsäck igen. Jessica och jag skulle denna gång åka till den grönskande ön Madeira. Vi hade fått smak på öar med vackert landskap, god mat och närheten till havet efter vår fantastiska resa till Island året innan.

Vi köpte våra biljetter hos STS Solresor. Både bokning och betalning gjordes smidigt på deras hemsida. Resan, sju nätter med flyg och boende på hotell kostade 5950 kr/person inklusive transfer till och från flygplatsen (på Madeira), avbeställningsskydd och frukost.
Vi hade med lätthet kunnat få resan både en och två tusenlappar billigare om vi hade valt en vecka tidigare eller senare men vi valde att resa just under påskhelgen.

Hotellet vi valde, Hotel Albergaria Catedral, ligger så centralt man kan komma. Det är ett ganska enkelt trestjärnigt hotell men vi ville båda bo centralt. Det finns både fyr- och femstjärniga hotell i Funchal och som bara skulle kosta oss en dryg tusenlapp extra per person men dessa ligger oftast några kilometer ifrån stadskärnan. Jag värdesätter hellre att ha närheten till centrum än att hotellet har några stjärnor extra och en swimmingpool.

Madeiras flagga.

Tidigt på morgonen den 6 april 2004 var det dags. Inte kul att kliva upp 04.30 men ska man flyga så är det oftast mer regel än undantag att planen avgår tidigt på morgonen.
Väl på Landvetter flygplats flöt incheckning och säkerhetskontroll smidigt. Vi flög med flygbolaget Sterling i en av deras Boeing 737-800. Flygresan tog 30 minuter till Malmö där det gjordes ett kort stopp för tankning och för att hämta upp fler passagerare. Efter knappt 40 minuter lyfte planet igen. Flygresan från Malmö till Madeira tog 4,5 timme.
På planet såldes bland annat dricka, smörgåsar och kalla maträtter. En muffins kostade 20 kronor, en miniburk CocaCola (15cl) kostade femton kronor och en halvliter mineralvatten tog de 24 kronor för. Jag förstår varför barnfamiljen i sätena bredvid hade med sig egna smörgåsar...

Vi landade på Madeiras flygplats klockan 11.35 lokal tid (-1 timme svensk tid). En gång i tiden var landningen på Madeira en skräckfylld upplevelse då landningsbanan var otroligt kort och det krävdes faktiskt specialutbildade piloter. Sedan 2000 finns nu en förlängd landningsbana så risken att hamna i havet är minimal.
Landningsbanans ena ände bärs upp av 60 meter höga betongpelare. Invånarna på Madeira skryter om att de har världens längsta landningsbana (det är den inte) då den börjar i Santa Cruz och slutar i grannbyn Machico. Madeira är en så liten ö att flygplatsen ofta är utritad på kartor över ön.

Landningsbanan på Funchals flygplats.

Madeira är mest känt för sitt starkvin, Madeiravin. Man tillför sprit och värmer sedan upp vinet innan det lagras på ekfat. Madeiravin kan lagras nästan hur länge som helst. Det finns fyra olika sorter av Madeiravin;

• Sercial: Torr.
• Verdelho: Halvtorr.
• Boal: Halvsött.
• Malvasia (Malmsey): Sött och fylligt.

Flaskor med Madeiravin på The Old Blandy Wine Lodge i Funchal.

Men det är inte bara starkvin som gör ön Madeira berömd, den är också en grönskande ö med otaliga blommor, växter och fruktträd. Det är inte för inte som ön har fått smeknamnet ”Guds botaniska trädgård” eller "Den gröna ön". Skämtsamt kallas även ön för "Den gråa ön" då merparten av besökarna är gråhåriga pensionärer...
Madeira är inget resmål som lockar badresenärer utan hit åker man främst för att uppleva naturen, vandra och njuta av solen.
Madeira har ett behagligt klimat året runt och temperaturen ligger på mellan 20 och 25 plusgrader i huvudstaden Funchal. Inåt landet och i bergen är temperaturen lägre än längs kusten.
Madeira har ca 280 000 invånare, varav drygt 130 000 bor i Funchal.

Vy över Madeiras huvudstad Funchal.

Från flygplatsen åkte vi minibuss in mot huvudstaden Funchals centrum. Färden nedför de branta kullarna gick i närmare 100 km/h. Vår kvinnliga chaufför brydde sig inte om att sakta ner även när vägen smalnade.
Efter drygt en halvtimme stannade vi framför vårt hotell Albergaria Catedral på Rua do Aljube 13, med katedralen precis framför porten.
Hotell hade låg standard men var fräscht. Vi fick rum 102 med balkong och utsikt över katedralen. Katedralen (Sé Catedral) ser inte så imponerande ut från utsidan men på insidan gömmer sig fantastiska utsmyckningar och målningar. Katedralen byggdes mellan åren 1485 och 1514 och är en av Funchals äldsta men också mest kända och historiskt viktiga byggnader. Dess klocktorn syns på långt håll och fungerar som ett utmärkt landmärke.

Jessica på vår balkong på hotel Albergaria Catedral.

Vi packade upp men stannade inte länge på rummet då vi både ville ut och utforska Funchal och kvarteren runt vårt hotell.
På flyget ner sa de att vädret på Madeira skulle vara molnigt och runt 13 grader men solen sken från den molnfria himlen och det var närmare 23 grader i skuggan. Perfekt semesterväder alltså!

Det var lätt att orientera sig då vägarna som leder neråt slutar i marinan eller vid strandpromenaden. Vägarna som sluttar brant uppåt leder till bergen. Vi gick österut längs Rua do Aljube och passerade Rua 5 de Outubro (leder neråt) och Rua 31 de Janeiro (leder uppåt). Mellan de två enkelriktade gatorna leder en bred kanal (ribeira) täckt med färggranna blommor och klätterväxter. De båda gatorna är sammanbundna vid torget Praca da Autonomia där en annan kanal leder ner. Gatorna på sidorna om denna kanal heter Rua Visconde Anadia (leder neråt) och Rua Brigadeiro Oudinot. Det är lätt att förväxla de två kanalerna och även läsa fel på kartor över Funchal. Försäkra dig om på vilken sida du befinner dig om de båda kanalerna så sparar du tid.
Rua do Aljube bytte snart namn till Rua Fernão Ornelas och vi kom fram till saluhallen Mercado dos Lavradores (Farmarnas marknad). Saluhallen består av en frukt- och grönsaksmarknad på de två våningarna och en fiskmarknad i källaren. Byggnaden har inget tak och släpper in solens strålar. Här säljs frukt och grönsaker från hela Madeira och på främst fredagar och lördagar kommer folk från byarna utanför Funchal för att sälja sina varor.

På marknaden säljs frukt och grönsaker i alla former och färger.

Vi gick runt i marknaden en stund och trängdes med andra resenärer och turister. Flera fruktförsäljare var påflugna och så fort vi stannade framför ett stånd tog de fram en plastpåse och skulle fylla den med frukt. De accepterade ett nej till skillnad från försäljare i många andra länder men det blev tröttsamt i längden.
Vissa bjöd på smakprov av flera olika och exotiska frukter men de förväntar sig givetvis att man handlar av dem efteråt. Titta och provsmaka gärna men vänta med att handla här om du inte vill betala en halv förmögenhet för tre frukter. Handla istället i mataffärerna utanför.
Jag fotograferade de vackra fruktstånden innan vi gick en trappa ner till fiskmarknaden. Att vi kommit rätt kände vi på lukten...
Frukt i all ära men det är ändå fiskmarknaden som är mest fascinerande. Här säljs bl.a. bläckfisk, tonfisk i stora stycken och den för Madeira speciella djuphavsfisken ”espada” (betyder svärdfisk på portugisiska men har inga likheter med en svärdfisk). Espadan lever på mellan 600 och 1000 meters djup och finns endast utanför Madeiras och Japans kust. Den är fruktansvärt ful med sin avlånga svarta kropp, vassa huggtänder och stora runda ögon men den smakar underbart. Vi tog givetvis flera kort även här innan vi klev ut i solen igen.

Djuphavsfisken espada är en delikatess på Madeira.

Vi gick ner mot linbanestationen i direkt anslutning till parken Campo Almirante Reis och bussterminalen. Linbanan går upp till bergsbyn Monte ovanför Funchal. Det kostade 9 Euro/person att åka upp till Monte.
Linbanan har funnits sedan år 2000 och har blivit en turistattraktion i Funchal. Den har sammanlagt 41 glaskabiner med plats för upptill åtta passagerare i varje. Linbanan har en kapacitet på maximalt 800 passagerare/timme.
Jessica och jag fick en egen kabin. De stora glasfönstren på alla sidorna gjorde att man hade perfekt utsikt. Linbanekabinen gled ljudlöst fram över hustaken och fortsatte upp mot de grönklädda bergssluttningarna.
Efter knappt femton minuter var vi framme i Monte på 560 meters höjd över havet och med en fantastisk utsikt över Funchal.

Vi köpte biljetter till den tropiska trädgården, Monte Palace Tropical Garden, tjugo meter från linbanans slutstation. Inträdet var 7.50 Euro och då ingick ett minimalt glas Madeiravin i kaféet i trädgårdens södra ände. Trädgården innehåller bl.a. en japansk trädgård, en utställning av vackra kakelplattor (azulejos) med fantastiska målningar, en fiskdamm och vackra statyer. Här finns också världens högsta vas, 5,35 meter hög.

Vi gick tillbaka till trädgårdens början igen och såg på turisterna som åkte toboggans (slädar av trä) ner mot Funchal. Toboggan, Carro de cesto på portugisiska, har plats för två personer och den styrs och framförallt bromsas av två vitklädda män i stråhattar. De bromsar med hjälp av deras gummiförsedda skosulor. Priset för att åka släde två kilometer (alltså inte hela vägen ner till Funchal) var tio Euro/person. Jag hörde från personer som åkt att så fort släden stannat så krävdes de på dricks. Varken Jessica eller jag tyckte att det verkade något kul, särskilt då man inte kom hela vägen ner till Funchal utan var tvungen att ta taxi ändå...
Vi gick upp till kyrkan Igreja de Nossa Senhora do Monte istället. En lång trappa ledde upp till den vackra vita kyrkan, som var minst lika vacker på utsidan som på insidan.
På vägen tillbaka såg vi flera tobogganförare, s.k. carreiros stå vid sina nya och dyra motorcyklar. De var ganska framfusiga och ville att vi skulle åka släde vi med. Vi åkte linbana ner igen, det kändes tryggare.

Carreiros med sina stråhattar och slädar. Detta är turistfällan nummer ett på Madeira.

Båda hade nu blivit rejält hungriga och vi slog oss ner på uteserveringen till Restaurante Violino mittemot Campo Almirante Reis. Jag hade blivit nyfiken på tonfisk efter att ha sett de stora styckena på fiskmarknaden tidigare. Notan för två personer slutade på ca 18 Euro.
Vi gick runt ett bra tag i Funchal efter maten. Kom fram till marinan (Cais da Cidade) där vi hamnade utanför en kiosk där det stod en trevlig snubbe i dreadlocks, Miguel. Han sålde biljetter till delfinsafarin följande dag. Vi nappade på hans erbjudande och preliminärbokade varsin biljett. Om vädret var lika bra följande dag så skulle vi köpa biljett. Det kostade 20 Euro/person och då var man ute i två och en halv timma.

Följande morgon sken solen igen. Det skulle bli delfinsafari idag. Vi åt frukost på hotellets takterrass. Frukosten bestod av en kanna kaffe, juice och vitt bröd som bestod till 90 % av luft. Från takterrassen såg vi att ett stort passagerarfartyg nu hade lagt till i hamnen.
Vi gick ner till marinan för att se närmare på det stora fartyget. Det visade sig vara Queen Mary 2 (QM2), världens största, längsta, högsta, dyraste och lyxigaste fartyg som någonsin byggts. Med sina 345 meter (jämför en Danmarksfärja som är 155 meter!) är den t.o.m. längre än vad Eiffeltornet i Paris är högt. Fartyget har plats för 2620 passagerare och 1253 besättningsmän.

Världens mäktigaste passagerarfartyg - Queen Mary 2 (QM2).

Vi köpte biljett till delfinsafarin av Miguel och klev ombord på båten Albatroz do Mar. Vi var bara sex passagerare och två besättningsmän, så det blev aldrig trångt på båten. Så fort vi passerat hamninloppet släppte en av besättningsmännen ut linorna på tre medtagna fiskespön. Dessa var avsedda för djuphavsfiske och satt fast i aktern. Det var kanonväder och efter drygt 20 minuter såg vi de första delfinerna på håll. Vår kapten ökade farten och plötsligt hade vi delfiner både framför oss och på båda sidor om båten. Jag hade svårt att bestämma mig för var jag skulle stå och fotografera så jag sprang mest runt. De delfiner vi såg var fläckiga delfiner (Atlantic Spotted Dolphin) vilka är betydligt mindre än flasknosdelfiner. Flocken vi såg bestod av ett tiotal individer.

Chansen att se delfiner är stor utanför Funchals kust. Här syns fläckiga atlantdelfiner.

Båten körde vidare och vi passerade fiskebyn Câmara de Lobos innan vi kom fram till klippväggen Cabo Girão. Detta är världens näst högsta havsklippa med ett stup på 580 meter.
Helt plötsligt såg vi ett piratskepp komma mot oss! Det måste vara ”the Black Pearl” från filmen ”Pirates of the Caribbean”, tänkte vi, men när det kom närmare såg jag att det inte var Jack Sparrow bakom rodret. Det var ”Santa Maria”, en nybyggd kopia av Columbus skepp. Den som har lust kan åka med några timmar. Biljett köper man i marinan.

En kopia av Columbus skepp Santa Maria.

Jessica och jag satt längst fram i fören och njöt av vädret och utsikten. Vi spanade efter fler delfiner men vi såg inga fler.
Jag hann med ett snabbt dopp i det 19-gradiga klarblå havet innan båten styrde tillbaka till Funchal igen.

Efter en timmes siesta på rummet gick vi ut i det fantastiska vädret igen. Vi gick till turistinformationen som låg knappt 200 meter från vårt hotell på den vackra Avenida Arriaga där en allé med jakarandaträd blommade. De lyste otroligt vackert blåviolett på långt håll.
På turistinformationen köpte vi en busstidtabell för 1.25 Euro och bokade in oss på en guidad busstur till på fredagen. Turen skulle ta oss till Porto Moniz i norr och tillbaka och kostade 42.50 Euro/person men då ingick lunch (32.50 Euro utan lunch). Såg på hotellet att STS Solresor anordnade en nästan identisk busstur men den kostade 47 Euro/person och då ingick inte lunch.

Det är en speciell känsla att gå omkring i Funchal. Det första som man lägger märke till är de gamla husen med vackra fasader och balkonger, att det är blommor och färggranna träd överallt och de vackra trottoarerna. Trottoarerna består av små gatstenar i svart och vitt och är lagda i fantastiska mönster. I vissa fall föreställer de exempelvis fartyg eller historiska årtal. Mycket vackert och framförallt välvårdat.

Stenläggare i fullt arbete i Funchals centrum.

Ett pilligt jobb men otroligt vackert när det väl är klart.

Vi passerade guvernörspalatset, Palacio de Sao Lourenco, som är en vacker gulvit byggnad från 1500-talet med runda torn och kanoner. Palatset rymmer nu Madeiras militära högkvarter men man får tyvärr inte kliva in och beskåda dess borggård.

Guvernörspalatset Palacio de Sao Lourenco
med sina kanoner riktade mot havet.

Lunch åt vi på Restaurant FX som låg alldeles vid strandvägen Avenido do Mar. Vi åt köttfärsfylld bläckfisk för 8.50 Euro och stekt lax med bläckfisk för 8.80 Euro.
Madeira är ett eldorado för den som vill odla frukt och grönsaker. Det är därför förvånande att alla restauranger envisas med att servera kokta grönsaker som morötter, ärtor och bönor. Verkligen trist när man enkelt hade kunnat göra något mer fantasifullt. Det hela ger en otrevlig känsla av ”skolbespisning”.
Vi spenderade några timmar på Funchals gator och i affärer. Köpte några vattenflaskor i en stor matbutik. Det är betydligt billigare att handla vatten i mataffärer än i kiosker och speceriaffärer. I matbutiken kunde man även få en flaska rödvin för mindre än 1.50 Euro.
Vi gick tillbaka längs med Aveinda do Mar och tittade på båtarna i marinan. Vilade fötterna i parken Parque de S:ta Catarina där vi hade bra utsikt över hamnområdet. I parken finns givetvis vackra blommor och andra växter samt en liten fågeldamm, en lekplats och ett café.

Vi tog skydd för den stekande solen en stund på hotellrummet. TV:n på rummet hade ett trettiotal kanaler (brydde mig inte om att räkna så noga). Kollade lite på CNN men det kändes fel att titta på TV när solen lyste utanför (måste varit min mors röst från det jag var barn som ekande i mitt huvud).

Solen var på väg ner och det var perfekt väder för en promenad. Vi hittade en mysig restaurang på en smal gata. Restaurante Jardim da Carreira hade en mysig innergård på baksidan med burfåglar och vinrankor. Jag beställde in Madeiras nationalrätt, espada med banan för 6 Euro. Vi märkte att priserna blev lägre ju längre bort från hotell- och hamnområdena vi kom.
Att äta grillad fisk med banan var en lyckad kombination men de tråkiga kokta grönsakerna hoppade jag över och snyltade från Jessicas tonfisksallad istället. Solen gick ner och vi var båda mätta och belåtna.
Maten hade än så länge inte varit någon direkt höjdare. Långt ifrån oätlig men inte heller några kulinariska överraskningar.

Vy över Funchals småbåtshamn och marina.

Efter maten styrde vi vår kosa ner till marinan. Det var som en osynlig hand förde oss ner dit för vi hamnade där flera gånger varje dag. Det var mycket liv och rörelse i marinan och restaurangpersonalen gjorde sitt bästa för att locka in oss i just deras restaurang.
Utanför en restaurang spelade, dansade och sjöng en grupp folkdansare. Sången fastnade omedelbart och jag nynnande iväg tillsammans med Jessica till shoppingcentret Marina Shopping. Det var öppet varje dag 10-22 vilket var bra då vi behövde handla fler vattenflaskor. Vi planerade morgondagens aktiviteter innan vi lade oss och kom fram till att det var vädret som fick styra även imorgon.

Efter en snabb frukost nästa morgon gick vi till bussterminalen där vi köpte var sin biljett till Santana för 3.10 Euro. Vi klev på buss 56 och punktligt avgick bussen prick klockan 10.00.
Bussen klättrade sig upp för de branta backarna. Efter 20 minuter befann vi oss i en vacker blandskog. Fem minuter senare åkte vi genom moln! Det var en mycket vacker bussfärd och efter ungefär en och en halv timme var vi framme i Santana i norr.
Vi såg de vackra triangelformade husen, palheiros (=höloft) som är Santanas symbol. Dessa hus fanns förr över hela Madeira och fungerade som boskapshus och förråd men i vissa fall även som boningshus. Det verkade inte finnas något annat att göra i Santana än att titta på de trekantiga husen. Turistinformationen var stängd så jag kunde inte fråga dem om något heller. Det var molnigt och jag kände några regndroppar på nästippen.

De berömda trekantiga husen (palheiros) i byn Santana.

Vi beslöt oss för att se något i Santanas närhet istället. Queimadas verkade vara en bra utgångspunkt för vandringar. Vi letade upp en taxichaufför och frågade honom om lite tips på saker att se och göra. Han sa att det var väldigt lerigt att vandra från Queimadas då det hade regnat hela natten. Istället föreslog han att vi kunde vandra till toppen på Pico Ruivo, Madeiras högsta topp.
Vår chaufför körde oss till Achada do Teixeira på 1592 meters höjd varifrån vandringen till Pico Ruivo utgick från. Taxiresan från Santana gick på 15 Euro.
Jessica och jag höll tummarna för att vädret skulle lätta upp men hela omgivningen låg i dimma. Vi började gå mot toppen.
Vi var helt ensamma och det kändes helt okej. Även om dimman på sina ställen låg tät så var det ingen risk att gå vilse. Det var bara att följa den stenbelagda stigen och följa skyltarna som dök upp. Efter ca 40 minuter kom vi fram till en jaktstuga. Där inne satt några vandrare och vilade och åt. Vi fortsatte ytterligare knappt tio minuter tills vi till sist nådde toppen Pico Ruivo. Vi befann oss nu 1862 meter över havet och enligt alla guideböcker skulle vi nu ha en fantastisk utsikt över hela Madeira, om det nu inte vore för den förbannade dimman.
Det var helt knäpptyst och vi var ensamma på toppen då vi hörde kvittrande. En liten rödhake satte sig drygt en halvmeter ifrån oss. Den satt helt stilla och lät sig fotograferas innan den flög vidare.

Rödhake på Madeiras högsta topp, 1862 m.ö.h.

Vi satt på toppen knappt tio minuter innan vi vandrade tillbaka ner till jaktstugan.
I jaktstugan arbetade en man och vi bad honom att ringa efter en taxi. Vi beräknade att vandringen ner skulle ta mellan trettio och fyrtio minuter. Mannen i jaktstugan ordnade så att en taxi skulle vara framkörd till oss prick 15.00.
När vi närmade oss parkeringsplatsen i Achada do Teixeira såg vi den gula Mercedestaxin komma körande mot oss. Vi kände oss lite stressade för enligt busstidtabellen skulle det gå en buss från Santana tillbaka till Funchal klockan 15.30. Vi var framme i Santana klockan 15.20. Vi gick in i en bar och beställde smörgåsar att ta med på bussen. Vi hann precis med bussen tillbaka till Funchal. Jag trodde att det fanns betydligt mer att se och göra i Santana men hade fel. Även om dagen inte blev som jag hade planerat var vi båda nöjda, trots att vi inte såg mer än moln och dimma från Madeiras högsta topp.
Bussen körde en helt annan väg tillbaka till Funchal än den vi åkte till Santana. Denna gång körde bussen längs kusten. Det spöregnade när vi kom fram till Funchal. Vi hade packat ner regnjackor och de kom väl till pass.

Vi väntade ut regnet från vårt hotellrum. Vi åt middag på den mysiga lilla restaurangen Carochinha på tvärgatan Rua Sâo Francisco mellan parken Jardim Municipal och turistinformationen.
Restaurangen var vackert inredd och servitrisen frågade varifrån vi kom. När vi svarade återkom hon med en svensk flagga som hon ställde mitt på bordet, en trevlig gest. Vi beställde in grillade jätteräkor för 10 Euro/portion. De var verkligen enorma och de fem räkorna tog upp nästan hela tallriken. Vi fick varsin skål med varmt citronvatten att tvätta av händerna i. Personalen var trevlig och denna restaurang kan jag varmt rekommendera.

Jessica på restaurang Carochinha i Funchal.

Efter maten gick vi ner till marinan. Passagerarfartyget ”The World” (The World of ResidenSea) hade nu tagit platsen efter Queen Mary 2.
The World byggdes 2002 i Norge (skrovet är dock tillverkat i Landskrona) men är registrerat på Bahamas. Det 196 meter långa fartyget har bl.a. tennisbana, golfgreen och simulator (golfbollarna löses upp till fiskmat när de hamnar i vattnet!), flera pooler, gym, casino, joggingbana och teater. The World är det första kryssningsfartyget där passagerarna kan köpa sina lägenheter och på så sätt segla jorden runt från sitt vardagsrum. Fartyget har 110 lägenheter och 88 gästsviter. Gästsviterna går att hyra medan lägenheterna köps. Pris för en lägenhet med garanterad havsutsikt? Mellan 2,25 och 7,5 miljoner och då snackar vi dollars...

The World (The World of ResidenSea) i Funchals hamn.

En vacker regnbåge slutade i havet och blev en perfekt avslutning på dagen. Vi skulle upp tidigt nästa morgon och återvände till vårt hotellrum...

Det hade nu blivit långfredag och idag skulle vi på guidad busstur. Efter frukosten blev vi upphämtade av en minibuss utanför vårt hotell. Den körde oss till ett av de större hotellen i hotellområdet. Där fick vi hoppa ombord på en större buss. Den körde runt i drygt 40 minuter för att hämta upp fler passagerare. Det enda som verkade finnas i hotellområdet väster om Funchals centrum var stora, dyra och oftast riktigt fula hotell, flera restauranger och souvenirbutiker. Inget att se med andra ord.
Vår guide hette Gaspar och påminde om en valross med hatt. Bussen passerade den lilla fiskebyn Cãmara de Lobos där vi såg en lång procession människor som var på väg till bergstoppen bakom byn. Det var ”the Procession of the Cross” som sker varje långfredag. Då reser byborna ett stort kors på toppen.
Bussen passerade långsamt platsen ovanför hamnen där Sir Winston Churchill satt och målade på 1950-talet.

Vi fortsatte till grannbyn Ribeira Brava där vi gjorde ett stopp på 30 minuter. Fanns inte så mycket att se, mest caféer och souvenirbutiker. Det var flera turistbussar parkerade vid parkeringsplatsen vid stenstranden. Jessica och jag gick till torget och fotograferade kyrkan Igreja São Bento med dess vackra kyrktorn som är klätt i blått och vitt kakel.
Bussen fortsatte nu och passerade Ponta do Sol och som namnet antyder är detta den soligaste byn på hela Madeira. Vi passerade samhället Calheta där bananodlingen på ön är som mest betydande innan vi fortsatte upp mot högplatån Paúl da Serra. På vägen körde bussen genom eukalyptusskog. Eukalyptusträden är importerade från Australien berättade Gaspar medan bussen kämpade sig uppför de branta backarna..
Vi kom upp på platån, ca 1500 m.ö.h. Vi gjorde ett kort stopp även här. Det var ruggigt och kallt men det övervägdes av den vackra utsikten. På ena sidan såg man djupa dalar och på den andra kusten med det azurblå havet. Detta är den enda platån på hela ön, all annan mark består av kullar eller dalar.
Vi kom fram till Porto Moniz, belägen på Madeiras nordvästra spets. Porto Moniz ligger knappt 10 mil från Funchal och är mest känt för sina saltvattenbassänger.

Vy över Porto Moniz.

I Porto Moniz gjorde vi ett stopp i en och en halv timme. Vi hade beställt lunch när vi bokade utflykten och den serverades på restaurang Bútio som låg i hotellet Moniz Sol. Vi blev serverade en kött- och grönsakssoppa som förrätt. På bordet stod två flaskor vin, ett vitt och ett rött. Till huvudrätt fick man välja mellan kött eller fisk. Jag valde fisk, det blev stekt espada, medan Jessica valde kött. Vinet, Pedra da Lousa smakade bra.
Mitt under måltiden kom det fram en ung tjej klädd i folkdräkt och en fotograf. Tjejen i folkdräkt ställde sig mellan paren som åt och blev fotograferad, otroligt fånigt. Men flera par (mest tyska) betalade gladligen fem euro för ett fotografi tillsammans med en tjej i folkdräkt.
Vi struntade i kaffet och gick ut till saltvattenbassängerna. Atlantens vågor slog hårt mot klipporna och demonstrerade sin kraft. Det var ett vackert skådespel när de stora vågorna slog emot de kolsvarta vulkanklipporna.

Naturlig simbassäng i Porto Moniz.

Vi klev ombord på bussen igen och denna gång fortsatte färden längs med kusten till den vackra lilla kustbyn São Vicente. Denna kuststräcka är lika vacker som den är dramatisk. Från São Vicente styrde bussen in mot land och vi nådde Pousada dos Vinháticos där vi gjorde ett kort stopp. Härifrån hade vi en otrolig utsikt över terrassodlingarna på bergssluttningarna. Hela området var grönskande och mycket vackert.

Jag i det vackra landskapet i Pousada dos Vinháticos.

Sista stoppet på vår tur var Cabo Girão, den näst högsta havsklippan i världen. Vi hade tidigare sett den från havet när vi var på delfinsafarin men nu skulle det bli spännande att få se den uppifrån.
Vi trängdes vid järnstaketet och kikade ner. Jäklar vad högt! Mäktigt att stirra 580 meter rakt ner. Det var verkligen respektingivande...

Cabo Girão med sitt stup på hela 580 meter.

Bussen släppte till sist av oss knappt hundra meter ifrån vårt hotell. När vi närmade oss katedralen såg vi en stor folksamling utanför.
Vi hade perfekt utsikt över folksamlingen och katedralen då vi satt på första parkett, vår balkong. Vi bar ut stolar och satte oss och tittade på skådespelet. Efter gudstjänsten började en procession med människor som bar ett stort träkors, några bar en kista och andra bar en stor madonnastaty. En blåsorkester följde spelande efter processionen.

Långfredag i Funchal.

Efter skådespelet gick vi ner till en restaurang vi passerat många gånger tidigare. Restaurant Vagrant är en yacht som tidigare tillhört the Beatles och som nu ligger uppdragen på land.
Utanför stod en inkastare som envist försökte locka matgäster. Vi hade redan innan bestämt oss för att kliva ombord så han måste ha känt sig som den bäste inkastaren på hela Madeira då vi utan att tveka följde efter honom ombord.
Vi fick ett fönsterbord och ur högtalarna spelades Beatleslåtar (ja, vad annars?). Yachten Vagrant var verkligen ett vackert bygge och det kändes lite lyxigt när vi satt på Beatles gamla yacht. Priserna i matsedeln var ganska höga men detta är nästan ett måste när man är i Funchal. Jag beställde in bläckfisk fylld med skaldjursröra för 12 Euro och Jessica fastnade för tonfisk ”Madeirastyle” (lät för spännande för att låta bli) för drygt 12 Euro. Drickorna kostade 2.50 Euro för 33 cl.
Min bläckfisk serverades med ris och så de förbannade ångkokta grönsakerna igen. Jessica fick stekta potatistärningar till sin tonfisk och de var riktigt goda. Mätta och belåtna avslutade vi kvällen med en lång romantisk kvällspromenad...

Denna båt har tidigare tillhört the Beatles men är
nu en restaurang längs hamnpromenaden.

Följande morgon hade vi planerat att åka till Curral das Freiras, Nunnornas dal. Vi hade någon timma att slå ihjäl innan bussen skulle avgå. Vi gick mot Funchals äldsta delar, Zona Velha. På vägen besökte vi saluhallen igen. Vi hade blivit informerade om att de bästa dagarna att besöka saluhallen var fredagar och lördagar då folk från grannbyarna tog sig till saluhallen för att sälja sina varor.
I saluhallen var det fullt med försäljare och turister som trängdes mellan alla försäljningsstånd och bord.
Det var betydligt mer att se nu än under vårt besök tidigare i veckan.
Efter besöket i saluhallen gick vi vidare längs med strandpromenaden till det gula fortet Forte de São Tiago från 1600-talet. Detta är en av Funchals allra äldsta byggnader och det känns som man befinner sig i en piratfilm när man går innanför murarna. I fortet ryms nu en restaurang och ett museum för modern konst. På vägen tillbaka mot bussterminalen passerade vi flera små mysiga restauranger i de slitna kvarteren.

Vår buss med slutstation Curral das Freiras skulle snart avgå och vi klev på buss nr. 81. Vi skulle inte åka ända fram med bussen utan kliva av i Eira do Serrado och därifrån fotografera och sedan vandra ner till Curral das Freiras (Nunnornas dal). Vi köpte varsin biljett på bussen för 1.85 Euro. Bussresan tog ungefär 40 minuter de 13 kilometrarna från Funchal.

Byn Curral das Freiras omgiven av höga berg.

Vi fick gå nästan en kilometer upp för en brant bilväg tills vi kom fram till Eira do Serrado. Därifrån hade vi en fantastisk utsikt över Nunnornas dal. Byn har fått namnet Nunnornas dal efter det att nunnor sökt skydd från piratattacker någon gång på 1500-talet. Nunnorna tog skydd i denna dal omgiven av höga berg.
Byn hade varit i stort sett helt avskild från omgivningen tills man sprängde vägtunnlar genom bergen. Invånarna fick vänta tills 1986 tills de för första gången fick tillgång till TV.
Jessica och jag hade planerat att vandra neråt till byn men det började regna och det såg faktiskt inte ut som byn hade så mycket att erbjuda. Vi bestämde enhälligt att vi skulle äta på plats och därifrån ta oss tillbaka till Funchal.
Eira do Serrado bestod av ett stort hotell med restaurang, bar och souvenirbutik. Vi handlade två flaskor lokalt tillverkad ginja (körbärslikör) som Nunnornas dal är känt för. Jessica fastnade för fröer att så hemma och handlade allt från papegojblomsfröer till en bananplanta. Det ska bli spännande att se om bananplantan tar sig.

Papegojblomman (Strelizia) syns överallt på Madeira.

Vi beställde in var sin smörgås i serveringen. Jag fick stekt espada och vitlökssmör på min, den smakade himmelskt gott.
Det började regna och vi ställde oss och väntade på bussen. Efter drygt 30 minuter dök den slutligen upp bakom ett backkrön. Färden tillbaka nerför bergen gick verkligen undan. Väl inne i Funchal var farten säkert uppe i 70 km/h på de trånga gatorna. Kändes spännande och olustigt på samma gång.

Vi lämnade våra nyinhandlade flaskor ginja och Jessicas påsar med fröer på hotellrummet innan vi gick till restaurangerna i Zona Velha. Vissa restauranger hade stängt mellan 15.00 och 18.00 och vi kom fram precis klockan 15.00. Vi fastnade för A Muralha Restaurant som dock höll öppet.
Jessica beställde in grillspett med bläckfisk och räkor för ca 9 Euro. Jag valde espetada (grillspett), ej att förväxla med espada som är djuphavsfisken på Madeira, för 7.50 Euro. Vi beställde även in Bolo do Caco, det otroligt goda vitlöksbrödet som serveras överallt på Madeira.
Efter vår måltid gick vi längs med strandpromenaden hela vägen till parken S:t Catarina. Fortsatte sedan en bra bit till hotellområdet. Det fanns inte så mycket att se så vi vände tillbaka.

Taxibilar på rad i Funchal.

Söndagsmorgon och vi intog vår frukost på hotellrummet. Mycket liv från katedralen utanför då band med blåsinstrument och trummor försökte överrösta kyrkklockorna.
Vår plan för dagen var att promenera längs en s.k. levada, vilket är bevattningskanaler som finns över hela ön. De leder vatten från bergen ner till odlingar längre ner. Ett plus är att de är perfekta att vandra längs med då de oftast bjuder på fantastisk utsikt och har svag lutning så vandringen blir ganska lätt. Vår levada-vandring skulle utgå från Monte så vi tog buss nr 21 för 1.30 Euro enkel väg.
Vi hoppade av i Monte och gick några hundra meter till levadans utgångspunkt. Man kan även ta linbanan upp då utgångspunkten för vandringen ligger precis ovanför linbanestationen.

Vi började vandringen och såg ett vattenfall på håll. Efter knappt tio minuter började så levadan ”Levada dos Tornos”. Detta är en av de enklaste levadavandringarna på Madeira men mycket vacker.
Vandringen var otroligt rofylld, solen sken och vi såg få människor under vår vandring.
Vi kom fram till en liten by och gjorde misstaget att inte vända om utan följde stigen tillbaka upp till Monte. Nackdelen var att det inte fanns så mycket att se utan det hade varit bäst att ha vänt om och gått tillbaka längs den vackra levadan istället.

Levada dos Tornos.

Vi tog bussen tillbaka till Funchals centrum och kände båda att vandringen gjort oss rejält hungriga. Vi gick till en restaurang med en vacker uteservering alldeles i närheten av saluhallen. Vi blev ignorerade efter att vi fått menyn så vi gick vidare. Hamnade på en tvärgata, Rua Casa da Luz, där skylten Ipanema Grill lockade in oss. Vi steg upp för en trappa och blev visade till ett bord längst in. Det var nästan folktomt i den stora matsalen. Vi beställde in varsitt grillspett (espetada), pommes frites och sallad. Grillspetten kom in på en speciell ställning så de hängde lodrätt. Detta för att vitlökssmör ska kunna rinna ner över köttbitarna. Vi fick mycket och god mat för pengarna och notan slutade på drygt 20 Euro. Både Jessica och jag tyckte att vi fick ett mycket trevligt bemötande och god service.

Vi hade verkligen fått smak för levadavandring och övervägde att göra ytterligare en vandring nästa dag men även djuphavsfiske lockade. Tog lite kort på vägen till hotellet. Vilade knappt en timma innan vi blev rastlösa igen. Vi gick ner till marinan för att höra oss för om priser och tider för djuphavsfiske (Big Game Fishing).
En heldagstur (sju timmar) kostade 150 Euro/person och en halvdagstur (fyra timmar) kostade 100 Euro/person. Då ingick all utrustning men man var inte garanterad napp. Det var inte säsong för bjässar som Blue Marlin (svärdfisk) utan vanligast för årstiden var tonfisk. Vi övervägde en bra stund och beslutade oss för att vandra längs med ytterligare en levada istället. Djuphavsfiske får vi pröva på en annan resa istället.

Kvällen avslutades på restaurangen Diamante bredvid Beatlesbåten Vagrant. Det visade sig att dessa båda restauranger hade samma kök men menyn och priserna skilde dem åt.
Inkastaren visade in oss till ett ledigt bord i den stora runda matsalen. Väggarna bestod av stora glasfönster så att man kunde se ut åt alla håll. Interiören bestod av en vacker inomhusfontän och genomskinliga pelare med färgat vatten, mycket effektfullt men det att man satt på fula plaststolar liknande dem man har utomhus i trädgården kändes lite fel. Visst, restaurangen var vacker men vad hjälpte det när servicen inte var den bästa?
Vi var sugna på pizza och beställde in varsin med allt från musslor, räkor (stora), bläckfisk och tonfisk. Jag har aldrig tidigare ätit bläckfisk på en pizza förut men någon gång måste vara den första. Pizzorna var goda men små som barnpizzor. De kostade drygt 9 Euro styck.

Pokerspelande herrar i Funchal.

Det hade nu blivit måndagen 12 april och detta var vår sista heldag på Madeira. En vecka utomlands går alltid lika fort.
Idag skulle vi vandra längs en levada igen. Vi tog buss 56 till Riberio Frio för 2.40 Euro enkel resa. Det var mycket folk på bussen men då vi kom i god tid slapp vi stå upp till skillnad från många andra. Det var varmt och soligt i Funchal men så fort vi kom upp i bergen blev det kyligt. Resan tog ca 40 minuter och mer än halva bussen klev av och stegade bort mot vandringens början. Jessica och jag stannade till vid forellodlingen en stund.
Vi började vår vandring mot Portela exakt klockan 11.00. Enligt en informationsskylt skulle hela sträckan ta ca fyra timmar de tolv kilometrarna från Ribeiro Frio till Portela. Detta är en medelsvår vandring men hör till en av de mest populära levadorna på Madeira.

Få saker är så rofyllda som att vandra längs med en levada.

Vi vandrade i stort sett helt själva men hann ibland ikapp andra vandrare. Det var en underbar upplevelse att vandra längs med levadan som slingrade sig fram under tjocka lövträd. Utsikten på sina ställen var imponerande och solen sken in genom den tjocka vegetationen. Vissa sträckor gick under klippblock och på en sträcka var man tvungen att passera mellan två klippväggar vilket gjorde stigen mycket smal.
Jessica fick plötsligt syn på några foreller i levadan! De måste ha rymt från forellodlingen i Ribeiro Frio. Det kändes verkligen overkligt med foreller som snabbt ilade fram i den smala kanalen.
Vi tog en kort paus efter en och en halv timmes vandring innan vi fortsatte igen. Vi passerade ett stup på några hundra meter och det enda skydd som fanns var ett tunt staket bestående av smal ståltråd. Efter åtta kilometer kom vi fram till Lamaceiros där det fanns WC. Här blev levadan inte mer än en smal rännil som letade sig neråt. Vi fortsatte nu till Portela men nu förvandlades området till ett kalhygge och ett öppet fält innan vi kom in i vegetationen igen. Vi kom fram till Portela efter drygt tre timmars vandring.

Levadan från Ribeiro Frio till Portela.

I Portela stod några försäljare och försökte sälja blommor, fröer och plantor men vi var mer nyfikna på hur vi skulle ta oss till Funchal. Jag frågade en ung taxichaufför som ville ha 27 Euro för att köra oss tillbaka. Vi tog bussen för 2.65 Euro istället.
Bussen tog lång tid på sig till Funchal då den skulle in i varje litet samhälle och avkrok på vägen.

Vi duschade och bytte om på hotellet innan vi gick ner till marinan för att äta. Vi valde Restaurante Típico Mar Azul med utsikt över småbåtshamnen. Vi valde ett bord bredvid ett stort saltvattenakvarium med humrar och languster. Jessica beställde ett grillspett med bläckfisk och räkor för drygt 13 Euro och jag beställde T-bone steak för 12 Euro. Givetvis bad vi om det fantastiska vitlöksbrödet Bolo do Caco.

Efter maten gick vi till The Old Blandy Wine Lodge på Avenida Arriaga, vägg i vägg med turistinformationen.
Här finns ett museum och man kan även gå en guidad tur och se hur tillverkningsprocessen av Madeiravin går till. Det finns även en souvenirshop och möjlighet att provsmaka Madeiravin. Den som vill kan köpa med sig Madeiravin. Den dyraste flaskan till försäljning var en Cossart Gordon Bual (halvtorr) från 1908.
Priset då? 698.35 Euro (= Ca 6500 kronor)...
Vi gick runt en stund på egen hand och fascinerades av alla de gamliga dammiga flaskorna de hade inlåsta i ett provsmakningsrum.
Vi gick tillbaka till vårt hotellrum och packade inför vår hemresa följande dag.

Tisdagen den 13 april var det dags att åka hem till Sverige igen. Hade gärna velat stanna kvar en vecka till på Madeira.
Höjdpunkterna på denna resa var delfinsafarin, levadavandringarna och att bara strosa omkring i Funchal...

Vacker kyrka med vakthundar i Monte.

Några nyttiga ord och fraser på portugisiska:

Hej! = Olá
God morgon = Bom dia
God kväll = Boa noite
Tack! = Obrigado (obrigada om man är tjej).
Bra = Bem
Ja = sim
Nej = não 
Var så god/ingen orsak = De nada
Ursäkta = desculpe
Var ligger toaletten? = Onde é o banheiro?
Skål! = saúde!
Notan, tack = A conta, por favor
Ring polisen! = Chame a policia!
Ring efter en ambulans! = Chame uma ambulância!

Räkneord:

0 = zero
1 = um
2 = dois
3 = três
4 = quatro
5 = cinco
6 = seis
7 = sete
8 = oito
9 = nove
10 = dez
11 = onze
12 = doze
13 = treze
14 = catorze
15 = quinze
20 = vinte
30 = trinta
50 = cinquenta
100 = cemtema

Med reservation för förändringar som skett efter april 2004.