PERU - Inkaleden och Machu Picchu

Lima

Jag landade i Perus huvudstad Lima på eftermiddagen den 10 september 2001.
Flygresan från Quito i Ecuador gick bra och tog bara 3 timmar och 20 minuter inklusive en mellanlandning i Guayaquil.
Jag mötte två backpackers som var på väg in i flygplatsterminalen. Jag stoppade dem och frågade om de kunde rekommendera något bra och prisvärt hotell. De nämnde några namn på hotell men de visade sig ligga i det betydligt dyrare och turistiga området Miraflores, och dit ville inte jag.

Jag hade knappt kommit ut från flygplatsterminalen förrän ett 30-tal taxichaufförer rusade fram mot mig. De förklarade att just deras taxibil var den bästa i hela Peru och att det inte skulle kosta många dollar att åka med. Jag ignorerade dem och fortsatte mot inrikeshallen för att i lugn och ro fråga någon om varifrån bussarna in mot centrum avgick ifrån.
De nötter som ställde sig framför mig när jag gick och fortsatte att tjata om deras bra priser klev snabbt åt sidan då jag ökade farten mot dem. Inte kul att stå i vägen för en 90 kilos backpacker med kängor och en ryggsäck på 15 kilo...
Det var en ettrig liten fan som inte kunde sluta att förfölja mig. Han frågade om jag ville ha en taxi, jag svarade inte. Han sa att han kunde köra mig för tolv US dollar, jag svarade inte. Han sa sedan både tio och åtta US dollar då jag sa att bussen in till centrum inte kunde gå på mer än fem. Han skruvade på sig och sa sedan: Okej! Six dollars!
Jag följde honom till hans taxibil. Det enda som skilde hans taxi från en vanlig personbil var en liten skylt i vindrutan där det stod "TAXI".
Jag slängde in min ryggsäck i bagageutrymmet och klev in. Han sade åt mig att vänta fem minuter, han skulle bara ragga upp en passagerare till. Jag svor och tänkte att det vore lika bra att letat upp en flygbuss från första början. Efter närmare tio minuter kom så den lille ettrige fan med ytterligare en passagerare. Vi satte av mot Limas centrum.

Lima är inte alltid en vacker stad...

Förorterna såg riktigt risiga ut och det var ingen vidare vacker stad som jag hade kommit till.
Trafiken var tät och det gick inte undan precis. Efter närmare en timme kom vi fram till Plaza San Martin. Jag hoppades att det skulle finnas något bra och prisvärt hotell i närheten. Jag behövde inte gå mer än femtio meter från torget då jag såg en stor skylt - "Hostal A Belen". Jag klev in i en stor port och fortsatte uppför en stor trappa. Kom fram till en enorm lobby med säkert sex meter i takhöjd. Det såg ut att vara ett ganska dyrt hotell men jag frågade om ett enkelrum ändå. De hade ett för 22 nuevo sol (knappt 65 kronor) utan toalett och dusch. Detta gjorde inget då rummet låg precis mitt emot badrummet.
Jag packade upp min ryggsäck och gjorde mig hemmastad så gott det gick. Madrassen i sängen var hård som granit och jag undrade varför det låg fem tjocka och tunga filtar på överkastet. När natten kom och jag skulle sova förstod jag varför, det blev svinkallt i rummet.

Jag gick ut för att rekognosera omgivningen och för att äta. Gick runt på Plaza San Martin och tittade på allt folk. Det mörknade fort och jag fortsatte på den stora shoppinggatan Jirón de la Unión som var upplyst. Här låg affärer, kasinon, biografer, banker och snabbmatsrestauranger. Det var fullt av folk och trångt. Poliser patrullerade i grupp för att på så sätt försvåra för ficktjuvar och rånare att operera. Jag tänkte på alla varningar om ficktjuvar och rånare jag fått innan jag kom till Lima. Kände mig ändå säker då jag inte hade mycket kontanter på mig. Då upptäcker jag plötsligt att jag är förföljd. Det var en man som inte var något vidare bra på att skugga personer då jag upptäckte honom ganska omgående. Jag tittade i flera skyltfönster och såg hans spegelbild och han stannade upp när jag stannade. Det var inga som helst tvivel att det var mig han skuggade.
Jag gick in på en sidogata och märkte att han följde efter mig. Jag gled in bakom ett litet försäljningsstånd och när han befann sig tre meter ifrån mig klev jag fram och spände blicken i honom. Han blev förvånad och visste inte vart han skulle ta vägen. Jag blev riktigt misstänksam när han skyndade sig bort därifrån. Gissa om jag hade mina sinnen på helspänn efter detta...

Shoppingstråket Jirón de la Unión i Lima.

Jag besökte ett av alla snabbmatsställena på Jirón Unión som serverade grillad pollo (kyckling). Jag beställde en kvarts kyckling med papas fritas (pommes frites), sallad och ett glas Fanta, vilket kostade 5 nuevo sol (knappt 15 kronor). Jag var den ende västerlänningen i restaurangen och folk tittade nyfiket på mig. Även på gatorna tittade folk nyfiket på mig, vilket jag tyckte var ganska konstigt då det faktiskt är förhållandevis mycket västerländska turister i Peru.
Jag fortsatte uppför Jirón Unión tills jag kom fram till en vacker kyrka inträngd mellan husen på höger sida. Det var Iglesia De La Merced, byggd på 1700-talet och innehåller bland annat de finaste oljemålningarna och träsmide från kolonialtiden i hela Lima. Jag klev in genom den stora porten. Utanför satt tiggare och bad om pengar.
Kyrkan var otroligt vacker med dess utsmyckningar och målningar. Det var ganska mycket folk på bänkarna och jag insåg att gudstjänsten snart skulle börja. Jag satte mig ner på en ledig bänk och hängde med ganska bra vad prästen sa trots att gudstjänsten skedde på spanska.
Det var intressant att se en katolsk gudstjänst. Senast jag deltog i en sådan var på julafton 1996 i Israel.

Iglesia De La Merced från 1700-talet.

Jag började så sakta att ta mig tillbaka till hotellet då jag fick syn på en arkadhall. Jag växlade till mig några marker som fungerade som mynt, varför man inte använde mynt förstod jag aldrig. De hade en hel del moderna spel men jag prövade bara en bråkdel. I samma lokal fanns även en biograf, de senaste filmerna kostade knappt fyrtio kronor.

Jag köpte en 1,5 liters vattenflaska utan kolsyra (sin gas) för fyra sol. Jag köpte även en liten flaska Inca Kola vilket är en gul, sötsliskig läskedryck som det gjordes reklam för precis överallt. Inca Kola är en peruansk läskedryck som smakar ungefär som bubbelgum. Inca Kola är större än Coca-Cola i Peru trots aggressiva reklamkampanjer från Coca-Colas sida. Personligen tycker jag att Inca Kola smakar riktigt gott.

Vid ena hörnet av Plaza San Martin låg ett kasino med enarmade banditer. Jag spelade en kort stund men förlorade snabbt mina inväxlade mynt. Jag småpratade med två revolverbeväpnade vakter som stod vid ingången till kasinot. De tipsade mig om att hålla mig borta från Plaza San Martin sent på kvällen och på natten. Jag har hört många riktigt hemska historier om vad turister råkat ut för i Lima. Använder man bara sitt sunda förnuft och inte vandrar omkring ensam och är stupfull så ska det inte vara några problem att komma hem i ett stycke och med alla ägodelar i behåll.
Jag gick tillbaka till mitt hotellrum, duschade och kröp ner i den stenhårda sängen och drog de fem tunga filtarna över mig.

Jag vaknade på morgonen och slängde av mig de fem tunga filtarna. Det hade hunnit bli tisdagen den 11 september 2001, en tragisk dag då mycket skulle förändras och historia skrivas, men det var jag helt omedveten om då.

Jag laddade min kamera med en ny rulle film och packade ner kameran i den lilla axelremsväskan jag köpt tidigare i Quito, Ecuador. Det är en fördel att inte skylta med en dyrbar kamera och det syntes inte vad jag hade i min väska. Hade jag haft en mindre ryggsäck så kunde den bli uppskuren utan att jag skulle upptäcka något. Med en axelremsväska hängande på ena sidan eller på magen har man bättre koll.

Jag med en vacker turistpolis på Plaza San Martin i Lima, Peru.

Jag vandrade längs hela Jirón Unión tills jag kom fram till Plaza Mayor (Main Square). Lima grundades just här den 15 januari 1535 av den spanske erövraren Francisco Pizzaro. Mitt på torget står en stor bronsfontän som faktiskt stått där sedan 1651.
Torget har varit skådespel för avrättningar under inkvisitionen och det var här som peruanerna 1821 utropade sin självständighet. Nu ligger flera kända byggnader runt torget. På den norra sidan ligger det vita presidentpalatset, katedralen och ärkebiskopens palats på den östra och rådhuset (Municipalidad) från 1945 på den västra sidan.

Plaza Mayor i Lima.
I bakgrunden syns fontänen från 1651 och rådhuset (Municipilidad).

Jag passerade det stora presidentpalatset och såg alla säkerhetsvakter och poliser runt omkring. Två motorcykelpoliser med solbrillor satt på varsin Harley Davidson-motorcykel. De såg riktigt häftiga ut och jag frågade om jag kunde ta ett kort på dem. Det visade sig inte vara några som helst problem.
När jag skulle gå därifrån sa en av polismännen att jag skulle sätta mig på hans motorcykel så skulle han ta ett kort på mig. Alla människor på torget och runt presidentpalatset stirrade på mig när jag klev upp på den stora motorcykeln.

Palacio de Gobierno, presidentpalatset i Lima.
Vaktavlösningen är varje dag klockan kvart i tolv.

Jag på en polismotorcykel framför presidentpalatset i Lima.

Jag gick in på en sidogata och passerade en klunga människor som stod utanför en affär och tittade på TV. Två män kom fram till mig och frågade på spanska om jag var amerikan, jag skakar på huvudet och fortsätter. Då tar en av dem tag i min arm, jag sliter mig loss och spänner blicken i honom. Jag ser på deras ansiktsuttryck att det är något som hänt och de pekar mot klungan framför TV:n. Jag följer nyfiket efter.
De bilder jag fick se glömmer jag aldrig. Det tog ett tag innan jag fattade att det inte var en ny actionfilm utan nyheterna! Terroristattackerna mot USA hade börjat...
Jag frågade på knagglig spanska vad som hänt, då jag ser ytterligare ett flygplan flyga in i World Trade Center! Attacken mot New York och Pentagon i Washington var något som påverkade hela min resa efteråt. Inte bara känslomässigt utan också ganska uppenbart vid säkerhetskontroller och samtal med amerikaner som jag mötte under min resa. Man behövde inte vara amerikan för att känna sorg, empati och rädsla just denna dag. Det var flera peruaner som kom fram till mig, skakade på huvudet och klappade mig på axeln, i tron att jag var amerikan.
Chockad och rädd gick jag därifrån. New York kändes närmare än någonsin förut.

Senare blev jag upphunnen av tre flickor. De var studenter som ville intervjua mig. De hade en uppgift för sin skola och hade med sig en liten bandspelare. De frågade varifrån jag kom, lite om vad jag tyckte om Peru och Lima i synnerhet. Efter intervjun frågade jag dem om de hade några tips på vad man absolut inte skulle missa som förstagångsbesökare i Lima. En av dem, Ruth, hade jobbat som guide på Iglesia de San Francisco, ett komplex från 1600-talet som inrymmer en stor vacker gul kyrka, ett kloster och djupa mörka katakomber.

Iglesia San Francisco.
De svarta "fläckarna" på kyrkan är faktiskt duvor.

Jag betalade inträdet till kyrkan och Ruth berättade om alla sevärdheterna därinne. I klostret finns ett bibliotek med över 25 000 böcker, flera krucifix och Jesusstatyer i naturlig storlek. Det mest spännande var dock de mörka och mystiska katakomberna. Det var väldigt lågt i tak och lite skrämmande med alla ben och dödskallar som låg i trälådor och i uthuggna hyllor i väggarna. Vi kom fram till en djup brunn där det låg ben och dödskallar i cirklar, som ett makabert konstverk.

I katakomberna finns det fullt av dödskallar och benknotor.

Ruth berättade att det låg skelettdelar från uppskattningsvis 25 000 människor i dessa katakomber. Efter guidningen var det skönt att komma upp i den "friska" luften. Jag föredrog Limas luftförorenade luft framför katakombernas unkna stank.

Jag frågade flickorna om de hört om terroristattackerna i USA. Det hade de inte gjort och när jag berättade att New York var attackerat stelnade en av tjejerna till. Hennes pojkvän bodde och jobbade tillfälligt i New York. Vi letade upp en telefonkiosk och hon ringde hem. Hon sken upp som en sol då hennes mamma sagt att hennes pojkvän ringt hem till dem och meddelat att han levde.
Jag tänkte på alla oroliga anhöriga och jag hade svårt att få grepp på hela situationen. Det var många tankar och frågetecken som virvlade runt i mitt huvud denna dag.

De tre flickorna visade mig China Town med alla små butiker, restauranger och små marknader. Hade faktiskt ingen aning om att det ens fanns ett China Town i Lima. Det var intressant och det var som att komma till ett annat land bara genom att korsa en gata.
Jag frågade om de var hungriga, för jag hade blivit det. En av flickorna var tvungen att åka hem medan de andra två hängde med till en restaurang som serverade kyckling. Det var det jag levde på i Lima, det var riktigt gott och billigt. Jag betalade notan, sa adjö och tack till tjejerna och fortsatte att utforska Limas centrala delar på egen hand.

Jag kom fram till en stor folksamling med strejkande mototaxichaufförer som demonstrerade. Överallt syntes plakat och upprörda röster ekade mellan deras mototaxis. En mototaxi är en trehjulig motorcykel och Perus motsvarighet till Thailands tuk-tuks och Indiens autorickshaw. Jag tog några kort innan jag fortsatte min sightseeing i Lima.

Strejkande mototaxichaufförer i Lima.

Jag skulle köpa en flygbiljett till Cuzco för nästa dag. Jag frågade runt på fyra olika resebyråer men det visade sig att biljetten kostade lika mycket överallt, 69 US dollar (245 neuvo sol) för morgonflyget och 79 US dollar för flygen mitt på dagen. Jag köpte en enkelbiljett till Cuzco för 245 nuevo sol (ungefär 735 kronor).
Jag gick tillbaka till mitt hotell och satte mig i den jättelika receptionen och tittade på nyheterna. Nu hade de båda tornen som utgjorde World Trade Center rasat. Jag fick en stor klump i magen. Det kom fram en kille och satte sig bredvid mig. Han hade tårar i ögonen och jag förstod snabbt att han var amerikan. Jag frågade var i USA han kom ifrån. Han sa att han kom från Florida men att han hade många vänner och släktingar i New York. Han berättade också att det jobbade cirka 50 000 personer i World Trade Center...
Jag mådde illa... Det sades inget om några eventuella dödssiffror på nyheterna men man kunde ju bara gissa. Jag gick och la mig i det iskalla rummet och drog de fem filtarna över mig.

Följande morgon klev jag upp klockan 03.40. Mannen i receptionen följde mig ut till gatan där en taxi redan väntade. När jag höll på att packa in min ryggsäck i bagageutrymmet dök det upp fyra storvuxna peruanska killar bakom mig. De var berusade och den störste av dem tittade på mig med knutna nävar och skakade på huvudet. Jag såg att han var förbannad och han drog pekfingret över sin hals. Tecknet för att skära halsen av någon såg tydligen likadant ut även i Peru. Han kom närmare och sa på en blandning av spanska och engelska att jag skulle ge terroristerna en rejäl omgång när jag kom hem. Han trodde att jag var en amerikansk soldat på väg hem till U.S.A.! De andra killarna önskade mig en bra hemresa och att jag skulle döda många terrorister...
Jag höll god min och hoppade in i taxin. Det tog en bra stund att förklara för taxichauffören att jag inte var på väg för att ha ihjäl terrorister.

Jag kom fram till flygplatsen i god tid och checkade in. Denna gång skulle jag flyga med bolaget TACA. Jag betalade den obligatoriska flygplansskatten på 12 sol (cirka 19 kronor).
Det var en liten och tråkig flygplatsterminal. Det ropades ut från vilken gate de olika planen avgick ifrån, volymen var på max. 
Flygresan gick bra men jag kunde inte låta bli att tänka på scenerna från World Trade Center från föregående dag.

Cusco

Det var en av de vackraste inflygningar jag varit med om. Att glida fram över de snöklädda Anderna ner till staden Cusco var en upplevelse, så underbart vackert. Jag förstod att jag var på hög höjd nu.
Landningen gick bra och jag var således i den gamla Inkahuvudstaden Cuzco.

Jag hämtade upp min ryggsäck på rullbandet medan en välkomstorkester spelade folkmusik. Jag tog mig ut ur flygplansbyggnaden och letade upp en busshållplats. En man kom fram till mig och sa att det var strejk i dag. Det gick inga bussar eller några taxibilar varken till eller från flygplatsen. Det enda transportmedlet var cyklar med flak. Jag bestämde mig för att gå in mot centrum. Det var en bra bit men jag tänkte att det var bra träning inför Inkaleden.
Jag hade flugit från Lima, som ligger på havsnivå, till Cuzco som ligger på 3400 meters höjd. Trots höjdskillnaden gick den långa promenaden in mot centrum bra.
Jag fortsatte på huvudvägen mot centrum. Några hundra meter från flygplatsen såg jag ett tiotal personer mitt på vägen. De hade lagt ut stora stenblock och tänt eld på bildäck. Vad de demonstrerade för eller emot vet jag inte. Jag gick runt dem och fortsatte min långa promenad.
Jag blev omkörd av cyklar där folk satt på flaket med sina ryggsäckar och resväskor. Jag bet ihop och fortsatte gå.

Demonstranter som blockerat huvudvägen till flygplatsen med brinnande bildäck.

Vägen började efter en timme att luta brant uppåt men personer jag frågade längs vägen sa att Plaza De Armas inte låg så värst långt borta. Jag fortsatte längs med den stora paradgatan Av. Sol mot Plaza de Armas. Kom slutligen fram till torget Plaza de Armas efter en och halv timme, där skulle jag försöka hitta något bra hotell. Jag gick in i första bästa hotell och frågade efter ett enkelrum. De hade ett för 25 dollar. Jag frågade om de hade något billigare och då sa kvinnan i receptionen 20 dollar. Jag letade vidare.
Alla hotellen i anslutning till torget var förhållandevis dyra. Jag letade billigt boende för då kunde jag lägga mer pengar på annat.
En ung kille dök upp från ingenstans och frågade om jag letade efter hotell. Jag svarade att det skulle vara ett bra men billigt hotell. Han visste ett bra, sa han och jag hängde efter. Gick inte mer än hundrafemtio meter från torget då han visade in mig till ett hotell. Det visade sig att de bara hade sovsalar (dormitories) för 20 sol/natt. Jag ville ha ett enkelrum på denna resa då jag reste med kamerautrustning som systemkamera, teleobjektiv och fotorullar som för mig var ovärderliga.
Jag och den unge killen gick runt hörnet och kom fram till hotellet Royal Qozco. Jag lyckades pruta ner priset på ett enkelrum till 15 sol/natt (knappt 30 kronor) och då fick även killen några sol som provision av receptionisten, båda var nöjda. Rummet var helt okej, toalett och dusch fick jag dela med andra gäster.
I Cuzco är det inte säkert att det alltid finns varmt vatten på hotellet. Och även om de säger att de har varmt vatten är det inte säkert att det finns hela dygnet.

Jag gjorde mig hemmastad och packade upp. Jag och min kamera gick ut på en promenad för att lära känna omgivningen bättre. Alldeles runt hörnet på mitt hotell gick en smal och lång gata, Calle Procuradores, som gick hela vägen fram till Plaza de Armas. Gatan var kantad med resebyråer, Internetcaféer, tvätterier (laundries) och restauranger med folk med menyn i händerna som försökte ragga gäster. Längst upp vid en stentrappa satt det ofta några indianer som sålde smycken, spelade gitarr och frågade mig varje gång jag passerade om jag ville köpa marijuana. Det var betydligt mer turister, påträngande försäljare och tjafs (hassle) här än i Lima.

Plaza de Armas var vackert med alla byggnader med sina utsmyckade balkonger och de höga bergen som omgav hela staden. Det hölls en stor demonstration på torget med tusentals demonstranter. Kravallpolis med stora sköldar och tårgashandgranater stod och iakttog demonstrationen på strategiska platser.

Demonstrationståg på Plaza de Armas i Cuzco.

Kravallpoliser i Cuzco.

Jag fotograferade en stund innan jag fortsatte in på sidogatorna där det vimlade av små affärer och indiankvinnor som sålde inkafiltar och kläder gjord av ull från alpacka (en mindre men hårigare släkting till lamadjuret). Indiankvinnorna bar sin typiska färgglada dräkt och den obligatoriska huvudbonaden.

Indiankvinna i färggrann klädsel
tillsammans med sin alpacka.

Jag gick tillbaka till den hektiska gatan Calle Procuradores och försökte hitta någon reseagent som anordnade organiserade turer för Inkaleden. Överallt fanns det skyltar som gjorde reklam för två eller fyra dagars vandring på den berömda Inkaleden. För att få vandra på Inkaleden måste man vara tvungen att ingå i en organiserad grupp, att gå ensam eller på egen hand är förbjudet.
Jag klev in i första bästa resebutik och frågade vad det skulle kosta. Det fanns tre priser; ordinariepris som de flesta får betala, "special price" som bara speciellt utvalda får efter viss prutning och hård förhandling samt studentpris om man kan visa upp giltig studentlegitimation. Jag slängde upp mitt "International Youth Travel Card" som definitivt inte är en studentlegitimation men jag skulle få studentpris ändå.
Plötsligt hördes höga rop och smällar utanför. Mannen bakom disken framför mig flög upp och hängde en kraftig träplanka över dörren och reglade den inifrån. Jag frågade vad i helsike som stod på samtidigt som jag höll emot dörren. Innan jag fick något svar började folk på utsidan sparka och slå på dörren. Jag undrade vad som skulle hända om dörren skulle ge vika, skulle personerna på utsidan ge sig på oss? Jag såg mig om efter en flyktväg samtidigt som jag höll emot och frågade igen vad de på utsidan ville. Svaret blev att det var några av demonstranterna som var arga på dem som jobbade idag, för det var utlyst generalstrejk. Efter någon minut försvann mobben. Jag hann aldrig bli rädd men det var riktigt olustigt ett tag, just när man inte visste vad de ville eller vad som skulle hända om de lyckades forcera dörren. Jag kände mig väl mottagen i Cuzco...
Jag tackade för informationen jag fått från reseagenten och jag skulle jämföra priserna på några fler ställen. Jag gick inte många meter förrän jag kom fram till ytterligare en resebyrå, Emperadores Tours E.I.R.L. Jag klev in och frågade om det fanns någon plats för mig på en organiserad vandring på Inkaleden och hur mycket det skulle kosta. Kvinnan som arbetade på resebyrån, Bertha, sa att priset låg på 150 US dollar utan studentkort. Då ingick:

• Buss från Cuzco till Km. 82.
• Måltider (frukost, lunch och middag för tre dagar).
• Bärare (som bar mat, tält, bränsle och kök).
• Utbildad och engelskspråkig guide.
• Tält och liggunderlag.
• Tågbiljett från Aguas Calientes till Cuzco.
• Tillstånd för Inkaleden och inträdesbiljetter till Machu Picchu.

Priset jag skulle betala som "student" var 115 US dollar (ungefär 1200 kronor i september 2001) för fyra dagars vandring. Med ett studentkort kan man få mycket fördelaktiga rabatter när man reser. En falsk studentlegitimation kan man köpa för några tior på flera platser runt om i världen. Jag mötte många "studenter" på min resa i Sydamerika.
Det skulle bara vara tio andra personer i min grupp och det tyckte jag lät som en lagom stor grupp. Jag hade ingen sovsäck och ville inte gå med min 100 liters Berghausryggsäck. För 65 kronor fick jag hyra både en ryggsäck och ett liggunderlag av Bertha. Hon skrev även en liten lapp på spanska där det stod att jag skulle vara borta fyra dagar men om hotellet kunde förvara min ryggsäck under tiden. Denna lapp visade jag sedan upp för personalen på hotellet. Jag hade försökt förklara detta tidigare men min spanska räckte inte till.
Jag kände mig både laddad och nervös när jag gick därifrån. Jag skulle vandra Inkaleden i fyra dagar fram till Machu Picchu!

Jag hann knappt ut på gatan då en ung kvinna med hela restaurangmenyn i händerna visade vad det fanns för gott på just hennes restaurang. Jag klev in i en mexikansk restaurang och satte mig till bords.
Jag beställde in en trerätters måltid. Först serverades sallad och vitlöksbröd med tre olika såser varav en var riktigt stark. Sedan bars en soppa in innehållandes kött, spaghetti, grönsaker och ägg samt sallad med lök, avokado och tomater. Till sist serverades efterrätt bestående av fruktsallad men jag var proppmätt. Även dricka ingick i priset och notan slutade på 15 nuevo sol, knappt 45 kronor. Bra mat för ett mycket bra pris.

Bertha på resebutiken hade tipsat mig om att letade upp en "drugstore" (apotek) där jag skulle inhandla piller och tabletter inför vandringen. Jag köpte vattenrengöringstabletter (water purification pills) och Colimina som skulle hjälpa mot höjdsjuka. Kvinnan bakom disken slängde även med en liten påse med kokablad men de var inte färska så de fick jag slänga sedan. Vattenrengöringstabletterna som såldes i Cusco visade sig senare inte vara tillförlitliga. Ett tips är att packa ner Xinix AquaCare hemifrån, finns i välsorterade friluftsbutiker.

Jag gick tillbaka till mitt hotell och visade lappen som Bertha hade skrivit. På hotellet fanns ett litet förråd där jag kunde förvara min stora ryggsäck medan jag vandrade. Jag gick och la mig tidigt, laddad och spänd på morgondagens äventyr.

Det blev torsdagen den 13:e september. Då var det dags för nästa äventyr på min resa.
Det finns tre sätt att ta sig till Machu Picchu; tåg från Cuzco som tar tre timmar, helikopter (!) som tar runt 30 minuter eller det mest macho, vandra i fyra dagar.

En buss hämtade upp mig utanför hotellet klockan 08.30. Bertha från resebyrån var med ombord. Jag frågade om någon mer hade anmält sig men hon svarade att så inte var fallet. Det innebar att vi bara skulle bli 11 personer i gruppen, en lagom stor grupp.
När jag klev på bussen var det svårt att hitta en ledig plats. Jag fann en plats längst bak (det är tuffast att sitta längst bak). Det var många personer i bussen och jag räknade till 17 personer med mig inräknad. Tydligen kunde inte Bertha räkna.
Vi körde en kort sträcka och Bertha skulle ordna med biljetter till oss alla. Detta tog drygt en halvtimme och under denna tid blev bussen omringad av försäljare ett flertal gånger. Jag började småprata med en amerikan och en italienare. Vi var de tre tuffa grabbarna längst bak i bussen.
Efter en evighet fick de som hade studentkort tillbaka dem av Bertha, även jag som hade ett helt annat kort. Bra, för jag tjänade 25 US dollar på det.

Bussen körde vidare upp mot höga snöklädda bergspass. Utsikten från bussen var otroligt vacker. Vi gjorde ett kort stopp i en liten by där vi kunde äta frukost/lunch och inhandla lite extra proviant. Jag gick fram till en ung pojke med en vagn full med kex och chokladkakor. Jag frågade vad han skulle ha för en "Twix". Han svarade fyra nuevo sol. Det var ju tolv svenska kronor. Jag sa att den kostade mindre än hälften i Sverige men det brydde han sig inte om utan upprepade att den kostade fyra nuevo sol. Jag fick nöja mig med några paket torra vidriga peruanska kex och inhemsk choklad.

Vi passagerare på bussen blev erbjudna att köpa kokablad av en ung tjej. En stor påse kokablad gick inte på många kronor. Jag inhandlade en påse och fick även en liten bit svart sörja som man skulle tugga samtidigt med bladen för att tillgodogöra sig bladens växtsaft. Kokablad används som bekant vid tillverkning av kokain (vilket utvinns ur bladen). Kokablad har använts i minst 5000 år av indianerna i Sydamerika.
När man tuggar kokablad formar man en boll av blad och tillsätter sedan ett basiskt ämne (oftast aska) för att frigöra substanserna i bladen. Man tuggar inte bladen utan man suger ut saften som bildas. Kokablad lindrar effektivt hungerskänslor, trötthet och smärta och då det samtidigt är blodförtunnande så ökar syre-upptagningsförmågan vilket är mycket viktigt på hög höjd.
Att tugga kokablad ger inga häftiga rusupplevelser. Kyla och viss smärta känner man inte av lika mycket och kan på så sett prestera mer, effektiv naturdoping inför Inkaleden.

Tepåsar och kokablad i mitten.

Det enda jag kände av när jag tuggade kokabladen var att munnen domnade på samma sett som en bedövning efter ett tandläkarbesök. Att jag orkade prestera mer eller några andra effekter märkte jag inte av. Kan tillägga att kokablad inte på något sett är olagligt i Peru utan används för att klara av den höga höjden. Kokablad är inte beroendeframkallande och att tugga kokablad ger således inget beroende.
Hade jag däremot fastnat i tullen på Landvetter med några påsar kokablad hade jag gripits för narkotikainnehav, även för några enstaka kokablad. Det är nolltolerans som gäller i Sverige och kokablad klassas som kokain (!) i Sverige. För 0 – 0,2 gram kokain är straffet 100 dagsböter (för ringa narkotikainnehav är straffsatsen böter eller upp till 6 månaders fängelse).
Proportionen kokain i kokaplantans blad är till exempel mindre än proportionen alkohol i vinbär. Bladen går att använda till en mängd saker som mediciner och matvaror. Det krävs omkring 200 kilo kokablad för att framställa ett kilo kokapasta. Ur kokapastan utvinns sedan rent kokain. Det är alltså enorma mängder kokablad som går åt för att framställa rent kokain.

Efter inhandlande av proviant och kokablad så fortsatte bussfärden mot startpunkten av Inkaleden. Det finns många ställen att påbörja vandringen, beroende på hur många dagar man vill vandra. De mest kända är Km. 82 och Km. 88. Jag skulle börja vandra från Km. 82, belägen på 2600 meters höjd.
Inkaleden består egentligen av ett helt nätverk av leder och stigar som grenar ut i Anderna. Men den mest kända och vad som idag kallas för ”Inkaleden” är den stig som byggdes för att nå den heliga staden Machu Picchu i Peru.

Km. 82. Början på Inkaleden
och fyra dagars vandring...

Vi klev av bussen och tog på oss våra ryggsäckar. Vi tilldelades liggunderlag och gick 100 meter ner till hängbron över floden Urubamba. Vid brons början fanns en litet vaktkur med två polismän som kontrollerade våra biljetter och studentkort.
Efter de första stegen på den vingliga hängbron kände jag mig upprymd. Nu hade jag tagit mina första stapplande steg på den berömda Inkaleden. Denna stig skulle jag följa de närmaste fyra dagarna.

Den vingliga hängbron över floden Urubamba.

Vi knatade på i ett lagom tempo i drygt två timmar. Vi stannade på en vacker platå där vi åt lunch och njöt av utsikten. De snöklädda bergen går inte att beskriva med ord, annat än att de var otroligt vackra, höga och snöklädda då förstås.
Lunchen smakade bra och vandringen fortsatte i ytterligare ungefär två timmar till vårt första läger. Tälten var redan uppsatta av våra bärare som var betydligt snabbare än någon av oss andra i gruppen.
Bärarna var de som bar mest, hade sämst betalt och hade till skillnad från oss sandaler. Trots detta var de alltid före oss. Helt otroligt att se dem rusa fram med sin enorma packning och tyngd på deras ryggar. Glöm för allt i världen inte att ge dem dricks!

Bärare på Inkaleden. Lägg märke till den
tunga packningen och deras sandaler.

Första lägerplatsen var Huayllabamba på drygt 3000 meters höjd. Medan middagen förbereddes så mörknade det på ett ögonblick. Det bjöds på ett vackert skådespel med blixtar på avstånd, stjärnfall och improviserad sång. Det var ett kul gäng och alla bjöd verkligen på sig själva. Vår guide hette Ruben så vi blev helt enkelt "Ruben's group".
Jag fick dela tält med en kille från Israel som klagade på precis allt. Maten var inte god och tältet var för litet gnällde han. Jag fick bra plats med både mig själv och ryggsäcken trots att jag var ett halvt huvud högre än honom. Något som stör mig är personer som klagar på småsaker. Hade det varit ett enmanstält för oss två eller om maten var oätlig på grund av hygieniska skäl hade jag också klagat men detta var bara barnsligt gnäll. Jag njöt av maten, koppen med varmt kokate och min tältplats. 
Efter middagen somnade jag gott med ryggsäcken som huvudkudde. Att ha sin packning eller kängor utanför tälten är ingen vidare god idé då folk blivit av med både det ena och det andra.

Glada barn som bodde längs Inkaleden.

Vi väcktes klockan 06.30. Medan vi åt frukost packade bärarna ner våra tält och fortsatte vandringen. Jag hade hört och läst att den andra dagen på Inkaleden är den tuffaste. Jag kontrollerade så att jag hade all utrustning med mig och tejpade fötterna på strategiska ställen (hälarna, ovansidan stortårna och andra ställen som hade blivit ömma). Skoskav är inget kul, särskilt inte om skall vandra i fyra dagar eller mer. Se till att ha antingen skavsårsplåster eller en rulle Leukoplast (skavsårstejp) i packningen.

Vandringen fortsatte uppåt, bara uppåt genom skog och höga bergspass. Utsikten var helt otrolig och jag stannade flera gånger för att dricka vatten och fotografera. Vandringen gick ganska bra. Jag hade bestämt mig tidigt att hålla mitt eget tempo. Att stressa och försöka att komma fram först är bara onödigt och korkat. Ingen kommer att tacka dig eller ge dig en guldmedalj bara för att du är först framme vid tältlägret.
Jag fortsatte vandringen uppåt. Helt plötsligt var det som att springa in i en vägg. Benen blev som spaghetti och jag fick svårt att andas. Huvudet sprängde och jag satte mig ner för att vila. Guidens son José frågade mig vad som stod på. Jag drack några klunkar vatten och fick en liten hög rosalila blommor. José sa att jag skulle smula sönder dem i handflatorna och "sniffa" i mig lukten med jämna mellanrum. Det var en stark lukt, inte illaluktande men stark och jag fick ny fart. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad växten hette. Kom slutligen fram till en platå där några andra i gruppen satt och vilade. Vi fyllde på våra vattenflaskor i bäcken, slängde ner de obligatoriska rengöringstabletterna i våra flaskor och inväntade resten av gruppen. Jag tittade uppåt och såg en massa små punkter på toppen av ett högt berg framför oss. Jag insåg att punkterna var människor och att vi skulle fortsätta dit upp. Jag suckade.
Gruppen började samlas och vi fortsatte uppåt mot Warmi Wanuscca (Dead Woman's Pass) på 4200 meters höjd. Namnet "Dead Woman's Pass" kommer från att man har funnit en mumifierad kvinna i närheten. Detta var en tuff vandring. Jag såg toppen men hur länge jag än gick kom jag inte närmare. På grund av den höga höjden orkade jag inte gå mer än ett tiotal meter, stanna någon minut och vila och sedan fortsätta ett tiotal meter till.

Den branta och krävande vägen upp till Warma Wanuscca.

Efter en evighet var det bara femtio meter kvar. De i gruppen som hunnit fram skrek och ropade. Jag ville bara springa fram men det gick inte. Jag hörde de andras uppmaningar och hejarop men det var bara att försöka att andas lugnt och samla krafter.
När jag till sist kom upp till toppen på 4200 meters höjd så kände jag mig otroligt stolt. Tog lite kort och vilade tills resten av gruppen var samlad. Efter ett tiotal minuter hade jag vant mig vid höjden och tröttheten var borta. Efter en halvtimme var gruppen fortfarande inte samlad men jag och några andra ur gruppen frågade guiden om vi kunde fortsätta neråt mot nästa läger. Det var kallt uppe på toppen och vi ville röra på oss. Han förklarade att vi skulle fortsätta i ungefär en timme nerför berget och att vi skulle se våra tält nere i dalen. Vi fortsatte neråt.

Utsikt från 4200 meters höjd.

Det var hur enkelt som helst att vandra neråt. Det kändes otroligt skönt att veta att den svåraste delen redan var avklarad. Efter knappt en timme var vi så framme vid vårt andra tältläger, vid Runcu Raqay på 3800 meters höjd.
Det var flera andra grupper som hade sina läger här och köerna vid de två toaletterna blev bara längre och längre. Jag mådde inte så bra på grund av den höga höjden och hade ingen vidare aptit. Jag njöt av den vackra utsikten och tanken på att det värsta nu var över. Jag somnade omgående efter kvällsmåltiden.

Min reseskildring fortsätter