Den tredje dagen på Inkaleden grydde och jag klev upp i god tid till frukosten. Jag kände mig betydligt bättre och var laddad inför dagens vandring. Vandringen fortsatte uppåt 150 meter till 3950 meters höjd på branta stentrappsteg. Detta var det andra höga passet (av tre) och jämfört med det första var detta en barnlek. Sedan fortsatte stigen snabbt neråt. Det började regna och regnjackan och den stora plastpåsen jag inhandlade tidigare kom väl till pass som skydd för min ryggsäck.
Jag stannade till vid den mäktiga ruinen Sayac Marca på 3600 meters höjd. Denna ruin var mycket välbevarad men regnet och dimman gjorde att man inte såg många meter av den förmodligen vackra utsikten.

Detta var den tredje dagen på vandringen och den skilde sig markant från de två tidigare dagarna. Då såg man bara höga berg och fortsatte uppåt hela tiden. Nu befann man sig plötsligt i en grönskade regnskog och vägen fortsatte antingen rakt framåt eller svagt neråt. Höga träd med klängväxter kantade den samla vägen och molnen svepte sakta förbi. En härlig känsla infann sig när man insåg att det som såg ut som dimma i själva verket var moln. Fantastiskt att vandra genom molnen i en regnskog på över 3000 meters höjd!

Man bara väntade på att Indiana Jones skulle komma fram ur ruinerna.

Jag vandrade på i god fart tillsammans med en tysk kille. Jag blev van att gå åt sidan och lämna företräde åt de snabba bärarna men efter ett tag såg vi inte till vare sig bärare eller andra vandrare på ett bra tag.
När allt kändes perfekt brast en bärrem på ryggsäcken. Jag svor högt, det är inte kul att bära en ryggsäck i händerna precis. Jag lyckade laga den tillfälligt med hjälp av Leukoplast och en bit rem som satt på sidan av ryggsäcken. Kändes lite obekvämt till en början men hellre det än att ha all tyngd på bara en axel.
Det kändes nästan spökligt att vandra genom denna mystiska regnskog. Helt plötsligt får jag syn på en kolibri! Jag hade kameran runt halsen och lyckas ta några kort innan den snabbt flög vidare. Tysken hade knappt fått fram sin pocketkamera ur fickan förrän kolibrin var borta. Helt otroligt att få se en kolibri på så nära håll. Trots de höga bergen ligger djungeln inte många mil härifrån. Jag såg växter som jag inte visste fanns med fantastiska former och färger.

En kolibri i regnskogen jag passerade på min vandring.

Vi åt lunch efter alla hade återsamlats och då det envisades med att spöregna fick vi sitta inne i kökstältet. Jag bara hoppades att det skulle sluta regna snart. Nedanför leden rann Urubambafloden flera kilometer längre bort omgiven av grönklädda berg.
Jag såg en stor inkaruin nere i dalen och bortanför den våra tält. Jag fick nya krafter men det tog längre tid att komma fram än jag trodde. Klättrade ner de branta trappstegen till ruinen Winay Wayna på 2650 meters höjd. Denna ruin var enorm med terrasser längst den branta bergsluttningen. Kom slutligen fram till "mitt" tält.

Winay Wayna var en av flera Inkaruiner som passerades under vandringen.

Tälten var placerade på en liten platå med en underbar utsikt. Detta var det sista tältlägret och här fanns affär, toaletter och en restaurang. Det var inte många timmars vandring till Machu Picchu och jag hade krafter att fortsätta. Jag ville komma så nära Machu Picchu som möjligt för att kunna fotografera och vandra omkring utan en massa andra vandrare och turister. Jag fick då reda på att det inte fanns några fler tältplatser eller lägerplatser längre fram. Detta var den sista lägerplatsen på hela Inkaleden. Jag höll tummarna att vi skulle påbörja vandringen mycket tidigt i gryning.

Mina Chirucakängor som tog mig fram längs Inkaleden.

Vi åt vår middag i restaurangmatsalen medan en bärare vaktade våra ryggsäckar i tälten. Det var flera olika grupper i restauranger och alla hade samma mål nästa dag - Machu Picchu.
Vår tokige italienare i gruppen ställde sig upp och sjöng "Sole Mio" och sedan var vår grupp igång. Vi dansade runt borden, på borden och runt restaurangen. Det tog inte många minuter förrän folk inne i restaurangen dansade. Detta var en perfekt kväll.
Vi fick beskedet att väckningen var klockan 04.00! Det var bara att krypa ner i sovsäcken. I morgon skulle jag äntligen få se Machu Picchu. Något som jag drömt om redan när jag första gången fick höra talas om denna mytomspunna inkaruin som liten grabb...

Denna utsikt var det första jag såg när
jag vaknade på morgonen...

Solen hade inte gått upp när en av bärarna ryckte i tältduken. Jag flög upp och packade ner allt utom tandborsten och tandkrämen i min ryggsäck. Jag vandrade yrvaken mot restaurangen där vi skulle äta frukost. Ryggsäckarna hade vi med oss. Jag hade ingen vidare aptit och kunde bara få i mig en kopp med varmt kokate. Jag mådde inget vidare, min mage var i uppror och jag hade diarré. Jag oroade mig inte då det var flera som hade varit magsjuka i min grupp.
Det var inte bara "Ruben's group" som skulle iväg. Vi stod på led och var beredda på avmarsch. Man skulle visa upp biljetten och eventuell studentlegitimation för en vakt. Han var ensam, inte vidare snabb och vi var ett hundratal personer. Efter en evighet var det min tur och jag släpptes igenom. Nu skulle vandringen inte ta mer än tre timmar till Machu Picchu.

Jag skyndade på för jag ville snabbt komma fram till den mindre kända ruinen Inti Punco där man lär ha en underbar utsikt över Machu Picchu. Om jag kunde hinna fram innan soluppgången och få se solen resa sig över staden hade inte varit helt fel. Det blev ljusare och ljusare och jag kom fram till Inti Punco. Det var dimma så man såg inte många meter framför sig men guiden Ruben berättade om den fantastiska utsikten som man i vanliga fall kunde se härifrån.

En alpacka på Inkaleden.

Istället för att stanna kvar och samla krafterna igen ville jag iväg. Jag frågade Ruben om jag kunde fortsätta och det var inga problem, bara jag inväntade honom och de andra vid ingången till Machu Picchu. Jag fick luft under fötterna och fortsatte med god fart nerför berget. Jag blev upphunnen av tre andra i Ruben's group och vi peppade varandra. De ville också komma fram innan horderna av turister hann fram, både dem som vi sett på Inkaleden men även de som kommer med tåg och turistbussar från Cuzco.
Dimman tätnade och leden blev bredare. Man kände på sig att man inte var långt borta, bara dimman kunde lätta snart! Det regnade inte och det var ju ett gott tecken. Jag fick syn på en liten skylt med en pil och texten "Machu Picchu". Tyckte att jag höll en bra fart men ökade så jag nästan halvsprang, de tre andra hängde på. Vi var givetvis inte först men vi hade brutit oss loss från den största klungan eller rättare sagt horden med vandrare. Vi kom fram till en stenplatå och medan vi gick dök det upp allt fler små stenhus och ruiner. Det kunde inte vara långt kvar nu...

Plötsligt uppenbarade sig staden Machu Picchu, "The Lost City of the Incas", framför oss! Tunna moln drog sakta över staden och jag slet upp kameran. Inte en människa i hela staden, detta var perfekta fotoförhållanden. Detta var belöningen efter fyra tuffa dagars vandring!

Machu Picchu - The Lost City of the Incas.
Efter fyra dagars vandring var jag så äntligen framme...

Machu Picchu ligger på en klipphylla, 2500 meter över havet och 850 meter över floden Urubamba. Denna flod var helig för inkaindianerna och Urubamba rinner faktiskt ut i självaste Amazonfloden.
Machu Picchu kan man inte se nerifrån floden utan man kan bara se den om man bokstavligen snubblar över den. Detta är den mest kända och fascinerande arkeologiska platsen i hela Sydamerika.
Trots att platsen besöks av tusental personer dagligen under högsäsongen så behåller den ändå sin mystik och fascinerar sina besökare.

Efter att vi fotograferat en stund så fortsatte vi de sista hundra metrarna till själva ingången.
Man får inte ta med ryggsäck in i ruinen utan den måste lämnas in i bagageförvaringen alldeles vid ingången. Det obligatoriska uppvisandet av studentkortet skedde också tillsammans med inträdesbiljetten. Jag blev inskriven i en stor anteckningsbok vid ingången. Vi som gått Inkaleden kom från "fel" håll. Vi passerade ingången bakvägen och var således tvungna att passera den igen när vi skulle se ruinerna.

De mäktiga Inkaruinerna med berget Huayna Picchu i bakgrunden.

Jag och "utbrytargruppen" satte oss vid restaurangen och baren som serverade allt från goda sandwichar och hamburgare till Absolut Vodka. Jag köpte en sandwich och en vattenflaska och njöt av utsikten och av att äntligen vara framme. En gul kolibri flög förbi och jag var mycket nöjd med livet.

Inkaleden var och är en tuff utmaning. Men den var värd varenda sekund. Den som säger att den inte är tuff ljuger. Blir man trött vilar man, det är ingen tävling och man vandrar på sina egna villkor.
Det spelar ingen roll om man är elitidrottsman eller storrökare, vem som helst kan drabbas av höjdsjuka (altitude sickness) och alla påverkas olika mycket. Jag såg medelålders, överviktiga och 70-åringar vandra leden, alla kom fram.

Vi inväntade de andra från "Ruben's group" och blev presenterade för vår guide som skulle visa oss runt i Machu Picchu.

Inka expanderade kraftigt på 1400-talet och blev den största kulturen. Inkariket sträckte sig som störst från sydvästra Colombia, Ecuador, Peru, Bolivia, nordvästra Argentina och den norra halvan av Chile. År 1532 intogs riket av de spanska conquistadorerna.
Machu Picchu återupptäcktes 1911 uv den amerikanske professorn och upptäcktsresanden Hiram Bingham från Yale universitetet. Det var den 14 juli som han fann staden Machu Picchu som då varit bortglömd i över 400 år.
Bingham trodde dock att detta var de äldre delarna av "Vilcapampa", en viktig stad som styrdes av Manco Inka och dennes son.

Förhållandevis välbevarande ruiner av bostadshus och tempel.

Hela området var helt igenvuxet av träd, gräs och klängväxter. Bingham återvände året därpå och 1915. Det tog flera år att röja området.
1934 kom den peruanska arkeologen Luis E. Valcárcel till platsen för fortsatta studier och röjningsarbeten.
Ytterligare en expedition, denna gång ett samarbete mellan USA och Peru, kom till platsen 1940 - 41. Denna expedition leddes av Paul Fejos.
Jag har sett foton tagna av Binghams expedition från 1911 över hur området såg ut då, helt fantastiskt med alla växter och träd som täckte hela staden.
Forskarna kan inte säga med exakthet vad platsen användes till. Med tanke på kvalitén och skickligheten på dess arkitektur och byggnader så är de flesta eniga om att Machu Picchu var en viktig religiös plats.
Staden upptäcktes aldrig av de spanska erövrarna, man vet bara att hela området övergavs mycket plötsligt.
Hela området döljer en hemlighet och mystiken tätnar likt dimman som sakta sveper in över staden från de höga, mäktiga och heliga bergen.
Inkaimperiet föll 1532. Dess storhetstid var extremt kort, knappt 100 år.

Machu Picchu, höjdpunkten på hela min resa i Peru.

Jag gick runt ett bra tag i ruinerna och fotograferade och njöt av denna underbara plats. Machu Picchu hör till en av de mest mystiska platser jag besökt, så storslaget och mäktigt.

Det gick bussar ner till byn Aguas Calientes varifrån vi skulle åka tåg tillbaka till Cuzco. Dessa bussar skulle kosta 16 sol enkel väg men jag och fem andra ur gruppen beslutade oss för att gå, något jag nu var van vid.
Vägen bestod av en brant stenklädd stig med trappor med jämna mellanrum. Den stora vägen, där turistbussarna gick i skytteltrafik, gick slingrande upp och stigen korsade den ett tiotal gånger. Det började regna igen.
Vi kom äntligen ner till platt mark efter en evighet. Korsade en bro över floden Urubamba. Stenarna i floden hade formats under tusentals år till fantastiska former, otroligt vackert.

Jag är nöjd efter min vandring längs Inkaleden.

Fortsatte längs den leriga vägen fram till Aguas Calientes ("varmt vatten" på spanska). Dess namn kommer från de varma källorna som finns i byn. Urubamba rann på vägens högra sida och järnvägen gick på den vänstra.
Aguas Calientes, även kallad "Machu Picchu City", är en ganska ful och tråkig stad. Det fanns en stor marknad mitt i byn, otroligt turistanpassat med t-shirts med Machu Picchu-tryck och annat skräp.
Mitt sällskap var hungriga och vi klev in i en liten restaurang, en bra bit från turistrestaurangerna. Jag mådde inget vidare och beställde bara in en Coca-Cola. Medan de övriga njöt av sin mat satt jag på toaletten.

Aguas Calientes vid floden Urubamba, omgiven av höga bergsmassiv.

Vi fortsatte till den restaurang där vi skulle möta upp de övriga i Ruben's group och Ruben själv som skulle ge oss våra tågbiljetter. Då tåget inte skulle gå förrän om fyra timmar och jag mådde skit så var det bara att sitta och vänta.
Jag mådde bara värre och värre och var enligt de andra likblek. Jag hade kraftiga diarréer och kräktes. Besökte toaletten runt femton gånger på fyra timmar. Ska inte ge några ingående detaljer men jag mådde riktigt dålig. Jag fick Imodium och Loperamid (mediciner mot diarré) men de hjälpe ingenting. En kille i gruppen var sjuksköterska och sa att det kunde vara kolera. Tack, precis vad jag ville höra! Jag hade kraftig frossa och trots att jag hade både t-shirt, collegetröja och jacka, skakade jag som en trimmad massagestav.

Souvenirmarknaden i Aguas Calientes. Här såldes skräp, skräp och skräp...

Det var äntligen dags att ta tåget. Jag oroade mig för tågresan men det fanns en toalett i varje vagn så det skulle nog gå bra. Alla trodde att tåget skulle gå ända fram till Cusco men det gjorde det naturligtvis inte. Tåget stannade till vid en liten station någonstans i ödemarken. Härifrån skulle vi få åka buss.
Efter att letat runt och frågat oss fram kom det fram en kvinna från våran resebyrå som dirigerade in oss i en buss. Den skulle släppa av oss allihop i Cuzco, vid Plaza de Armas, så det var inte långt att gå till mitt hotell.

När vi kom fram till Cusco kände jag mig lite bättre och längtade efter en varm dusch. Jag kände mig orakad och rejält smutsig, vilket jag ju faktiskt var.
Innan vi skildes åt bestämdes att vi skulle ha en återträff följande dag. Vi skulle träffas klockan 18.00 mitt på torget. Jag sa adjö och mina vänner från vandringen sa åt mig att uppsöka en läkare. Det berodde på hur jag mådde nästa dag.

Jag kom fram till mitt hotell Royal Qosco och löste ut min ryggsäck. Jag betalade för ett enkelrum och somnade omgående utan att orka vare sig duscha eller raka mig.

Det hade nu blivit måndagen den 17:e september.
Jag hade en välförtjänt sovmorgon och tog min efterlängtade dusch. Det kändes underbart att stå under det varma vattnet men jag var fortfarande dålig i magen. Jag hade råkat ut för rejäl magsjuka i Indien 1998 och det gick ju över efter några veckor.
Vad jag inte visste då var att jag hade fått med mig en liten "souvenir" från Inkaleden, en parasit vid namn Giardia lamblia. En parasit som orsakar kraftiga diarréer, aptitlöshet med efterföljande trötthet och påtaglig viktminskning. Jag måste ha fått i mig den lilla rackaren då jag fyllde på min vattenflaska i en bäck under min vandring på Inkaleden. Trots att jag hade vattenrengöringstabletter med klor så tar dessa inte död på alla små odjur som kan finnas i vattnet. Väl tillbaka i Sverige igen lades jag in på sjukhus i två dygn med dropp (för att få tillbaka vätskebalansen). Jag gick sammanlagt ner åtta kilo.

Jag lämnade tillbaka ryggsäcken och sovsäcken jag hade hyrt av Bertha. Jag påpekade att en bärrem på ryggsäcken hade brustit men det var inga problem sade hon. Jag köpte en bussbiljett av Bertha till Bolivias huvudstad La Paz, via Puno och Titicacasjön.
Jag bokade även en ridtur kring ruinerna utanför staden till morgondagen. Kostade 10 US dollar och det tyckte jag var ett bra pris. Jag var dock tvungen att köpa en inträdesbiljett till ruinerna för 6 US dollar.

Jag lämnade in min smutstvätt hos en pojke som hade ett litet hål i väggen där det stod "Laundry". Han tog i sin tur mina kläder till ett tvätteri. Han vägde min påse och vågen visade 5 kg. Han tog betalt per kilo och jag kunde inte få vikten till max tre kilo men orkade inte tjafsa, det var ganska billigt ändå. Kläderna kunde jag komma och hämta vid 16-tiden.
Jag åt en sen frukost och vilade mest hela dagen. Gick tillbaka till tvättinlämningen vid 16-tiden men det fanns ingen där. Jag återkom efter en halvtimme men fortfarande hade pojken inte kommit.
Jag återkom klockan 17.30 och då jag visade upp mitt kvitto för pojken fick jag en plastpåse med nytvättade kläder. Det var bara det att påsen inte innehöll mina kläder.
Pojken skulle springa iväg till tvätteriet och bad mig vänta i tio minuter. Jag väntade i 30 utan att han dök upp. Klockan blev 18.00 och jag skulle möta mina vänner från vandringen på Plaza de Armaz.

Plaza de Armas i centrala Cuzco.

Det var inte mer än tre personer på torget när jag dök upp. Efter några minuter dök så fyra personer till upp. Några i gruppen hade stannat kvar i Aguas Calientes, några andra hade rest vidare mot djungeln och resten låg sjuka på sina hotellrum...
Vi satte oss på en restaurang på Calle Procuradores, tack vare att "gästraggaren" på utsidan lovat oss två gratis Pisco Sour per person. Man kan med enkelhet komma upp i tjugo gratisdrinkar per kväll om man går runt bland de olika restaurangerna och barerna. Pisco Sour är Perus nationaldrink och består av rom, vispad äggvita, citron, sockerlag och en stänk kanel.
Innan vi beställde in mat var jag tvungen att springa tillbaka till tvättinlämningen som låg ett tiotal meter från restaurangen. Jag fick så äntligen tillbaka mina kläder.
Dina kläder märks med en kort färgad tråd för att urskilja dem från andras tvätt. Pilligt att ta bort de små trådarna men en kul detalj…
Jag gick tillbaka till restaurangen och beställde en kycklingsandwich. Det var ett trevligt gäng och alla var stolta över att ha vandrat Inkaleden. Då jag fortfarande var magsjuk hade jag ingen större lust att dra vidare till nattklubbarna och barerna. Jag tog några klunkar på min Pisco Sour och sade sedan god natt till resterna av "Rubens grupp".
Det är kul när man träffar trevliga personer när man reser. Man vet att man kanske aldrig kommer att ses igen men har trevligt så länge det varar. Några har min adress och har de vägarna förbi så är de välkomna att bo hos mig några dygn, liksom jag har deras adress.

Följande dag var det dags att följa med på en guidad ridtur runt de största ruinerna runt Cuzco. Bertha mötte mig utanför mitt hotell. En taxi plockade upp mig tillsammans med två brittiska tjejer. Vi åkte taxi i knappt tio minuter upp till en hästgård på en stor kulle i Cuzcos utkant. Vi tilldelades varsin häst, min häst var ett sto som hette Alison. Hon var envis och sur och vägrade att lyda mina kommandon.
Det gick bra att rida, det var andra gången i mitt liv som jag satt på hästryggen. Landskapet var vackert och detta var ett utmärkt sätt att utforska ruinerna på.

Jag med hästen Alison i Cuzcos utkanter.

Hästarna stretade sig långsamt uppför några branta kullar men så fort det blev planmark galopperade de iväg. Vi följde vår guide upp på en trafikerad väg tills vi kom fram till ruinen Q'enqo. Denna lilla ruin av kalksten har gångar som går i sicksack (Q'enqo betyder just sicksack). Det finns även ett altare i en av dess gångar.
Vi red vidare på en större väg till ruinen Puka Pukara där vi "parkerade" våra hästar. Vi gick ner till ruinen Tambomachay några hundra meter längre ner. Inne i denna lilla ruin finns små vattenrännor och kanaler. Ingen större sevärdhet, faktiskt. Utanför stod indiankvinnor och försökte sälja souvenirer.
Jag och de två brittiska tjejerna gick tillbaka till Puka Pukara och gick runt lite på området. Namnet betyder "det röda fortet" och namnet kommer från att det ser rödaktigt ut när solen lyser på det i skymningen och gryningen.
Hoppade upp på min envisa häst och red tillbaka till hästuthyrningen. Den låg alldeles i anslutning till den största och mest imponerande av ruinerna i området; Saqsaywaman. Namnet uttalas faktiskt "sexy woman", vilket medfört flera missförstånd.

Sexy woman?

Ruinerna Saqsaywaman ligger knappt en kilometer från Cuzcos centrum.
Detta är den största och mest imponerande av ruinerna i Cuzcos närhet.

Saqsaywaman, vilket betyder "tillfredställd falk", är en enorm lämning, men ändå återstår dock endast 20% av den ursprungliga konstruktionen. De övriga 80% användes av spanjorerna till att bygga hus i Cuzco. Lyckligtvis återstår de mest imponerande stenblocken, varav ett som väger närmare 300 ton.
När jag gick omkring bland ruinen såg jag ett par ur Ruben's group. Det var de två belgarna som jag trivdes bäst med. Vi småpratade en stund innan jag vandrade ner till Plaza de Armas.

Jag hade blivit ganska hungrig och hade fått ett tips på en specialitet här uppe i Anderna, cuy (marsvin).
Jag läste på matsedlarna utanför restaurangerna som omgav Plaza de Armas och klev in i en som verkade bra. Jag blev tilldelad ett litet bord med en fantastisk utsikt över torget. Jag beställde in helstekt marsvin med potatis, grönsaker och Coca-Cola. Jag vet inte vilket vin som passar bäst till marsvin, troligtvis ett medelfylligt rödvin.
Maten kom in och där låg ett helstekt marsvin, med ben, svansstump, huvud och tänder! Det var inte en liten krabat utan en stor bjässe.

Helstekt marsvin... En delikatess i Anderna.

Jag fotograferade min måltid innan kyparen bar in den i köket igen för att skära till lagom stora bitar. Man äter enklast med händerna och jag fick en skål med citronvatten för att skölja av händerna med.
Hur smakade det då? Precis som hamster. Nej, allvarligt talat så smakade det som kalkon, men det var ändå en viss eftersmak som är svår att beskriva. Det var absolut inte äckligt eller illasmakande men detta var nog ändå den första och sista gången jag åt marsvin. Notan gick på 39 sol (120 kronor).

Jag avnjuter mitt marsvin och utsikten över Plaza de Armas.

Jag gick tillbaka till mitt hotell mätt och belåten. Jag packade inför nattbussen som skulle ta mig till Puno och sedan till Titicacasjön. Därifrån skulle jag sedan korsa gränsen till Bolivia och fortsätta till La Paz.

Innan Bertha skulle hämta upp mig hann jag äta en nygräddad pizza på en restaurang snett mittemot mitt hotell. Tre peruanska musiker spelade för gästerna, det var mycket vackert. Efter att de spelat några låtar och samlat in lite pengar drog de vidare till nästa restaurang i området.
Jag gick tillbaka till mitt hotell, checkade ut och väntade på Bertha. Hon dök upp punktligt som vanligt och i en förbeställd och betald taxi. Jag slängde in min Berghaus i baksätet och vi körde mot busstationen. Jag fick min biljett och Bertha visade mig till min buss. Det var en stor luftkonditionerad turistbuss med WC och TV. På bussen träffade jag en kanadensisk tjej som var med i min grupp under Inkaleden. Chansen att träffa backpackers som man mött tidigare är stor då de flesta reser åt samma håll och med samma slags färdmedel.

Bussresan var förskräcklig. Bussen skakade, sättet var trångt med minimalt benutrymme men det var bara att bita ihop. Efter en natt med minimalt med sömn stannade vi i Puno. Denna lilla tråkiga stad tillbringade jag bara några timmar i tills nästa buss skulle köra mig vidare till Titicacasjön och La Paz. På resebyrån sa de att bussen var en direktbuss och att man inte behövde byta buss men de uppgifterna stämde inte.
Den andra bussen dök så äntligen upp. Bussresan fortsatte och efter några timmar såg man Titicacasjön i fjärran. Titicacasjön ligger på en höjd av 3812 meter över havet och är Sydamerikas största sjö. Små fiskebåtar och samhällen kantade sjön, omgiven av de höga bergen.
Nu var det inte långt kvar till gränsen till Bolivia...

Filmtips inför en resa till Peru:

• The Art Of Travel (2008): Huvudpersonen Connor Layne (Christopher Masterson) står vid altaret för att gifta sig då han bestämmer sig för att strunta i hans förbestämda framtidsplaner och ger sig iväg på sin smekmånad på egen hand. Det blir en resa med missöden, äventyr, romantik och nyfunna vänner längs den långa vägen. Machu Picchu samt Plaza de Armas i Cuzco förekommer i några av filmens scener.
• City Of Gardens/186 Dollars To Freedom (2012): Denna film är baserad på verkliga händelser. Amerikanen Wayne Montgomery (John Robinson) är en surfare i 1980-talets Peru. Då hans visum gått ut blir han arresterad av korrumperade poliser som planterar heroin i hans väska. Poliserna försöker sedan pressa Wayne på pengar för att han skall släppas fri men Wayne vägrar betala och hamnar i det ökända fängelset El Sexto i Lima.
  Filmen är inspelad på plats i Lima. Wayne jagas av de korrumperade poliserna längs Plaza San Martin. Även Plaza de Armas och presidentpalatseti Lima syns i en av filmens scener.
• Diarios de motocicleta/The Motorcycle Diaries (2004): Filmen är baserad på Ernesto ”Che” Guevaras upplevelser då han och Alberto Granado färdades 800 mil genom Sydamerika på motorcykel 1952. Flera scener är inspelade i Cuzco och Machu Picchu.
  
  
  

Med reservation för förändringar som skett efter september 2001.