ISRAEL

Landet är äldre än Bibeln men staten Israel är yngre än 70 år. Denna lilla omdiskuterade stat har de allra flesta en åsikt eller fördom om. Sedan staten Israels utropande 1948 har landet varit föremål för både religiösa och politiska konflikter. Det var 20 år sedan jag senast besökte Israel. Då som nyfiken tjugoåring på väg på en halvårslång resa. Jag arbetade några månader som volontär på en kibbutz i norra Israel och blev förälskad i landet.
Nu var det dags för ett kärt återbesök och denna gång ville jag presentera Israel för min familj.

Hur kan man ta med sig sin fru och barn till denna oroliga och hemska plats kanske någon undrar. Många turister och resenärer undviker hela Mellanöstern eftersom delar i regionen är instabil och orolig. I regel är konflikterna i regionen begränsade till särskilda områden. Ett exempel är Gaza där Utrikesdepartementet tills vidare avråder från alla resor. Som västerlänning och turist i Israel är man inte per automatik en direkt måltavla för attacker.

I denna reseskildring kommer jag i största möjliga mån undvika att bli alltför politisk och istället fokusera på Israel som resmål. För som resmål är Israel oslagbart!
Jag vill att fler får upp ögonen för detta fantastiska resmål som trots sin oroliga och stundtals blodiga historia faktiskt bjuder på otroliga sevärdheter och äventyr. På en yta något större än Värmland finns badstränder, nationalparker, öken och historiska och religiösa skatter och platser som få (inga?) länder kan konkurrera med. De som inte vågar sig hit missar något otroligt!

Vacker natur runt Döda havet.

Efter att först besökt min personliga favorit Istanbul i Turkiet for vi vidare mot Tel Aviv i Israel. Från Atatürk Internation Airport tog vi Turkish Airlines flight 788 mot Tel Aviv. Flygresan tog knappt två timmar ner till Israel.

Historia:
Israels tidigaste historia är baserad på Bibelns berättelser och är långt ifrån problemfri. Israels land är det geografiska område som enligt Bibeln Gud utlovade till Israels folk, benämningen på det folk som har patriarken Jakob (kallad Israel) som stamfader. Folket delades upp i olika stammar ledda av Jakobs tolv söner. Jakobs fjärde son Juda (Yehuda) blev ledare för Juda stam som senare gav upphov till begreppet judar.
Efter ett par hundra år i Egypten flyttar dessa stammar, ledda av Moses, till nuvarande Israel/Palestina omkring år 1 500 f. Kr. Området kallades Kanaans land och beboddes av filistéer. Det är till minne av detta uttåg ur Egypten som judar idag firar Pesach, den judiska påsken.
Det judiska folket besegrar filistéerna i Kanaans land och styr sedan landet.
Omkring år 1 100 f.Kr väljs Saul till landets förste kung.
Efter 40 år efterträds Saul av David. David är en enkel herdepojke som enligt Bibeln besegrar filistéernas främste kämpe, jätten Goliat (Goljat). Segraren fick styra landet och David väljs till kung. Den judiska symbolen Magen David (hebreiska för ”Davids sköld”), Davidsstjärnan, kommer från formen på Davids sköld då han besegrade Goliat. Kung David regerade i Hebron i sju år och sedan i Jerusalem i 33 år. Kung David är en av de viktigaste personerna i Israels historia. Jesus anses tillhöra Davids ätt.
Davids son Salomon låter resa templet i Jerusalem omkring år 966 f. Kr. Än idag finns flera rester av Salomos tempel i Jerusalem, bland annat Västra muren (Klagomuren). Salomo blev det israeliska rikets tredje och sista kung.
Salomos son Rehabeam utses till regent. Då denne beslutar sig för att höja skatterna i landet gör de tio nordliga stammarna uppror. Landet delas upp i det nordliga Israels rike och Juda rike i söder.

År 64 f. Kr intar romarna Jerusalem och installerar den judiske lydkungen Herodes. Efter Herodes död blir landet en romersk provins som bland annat styrs av Pontius Pilatus.
Flera judiska uppror sker mot det romerska styret, däribland Judiska kriget år 70 e. Kr. då romarna river Salomons tempel som straff.
En judisk sekt, som erkände Jesus från Nasaret som Messias (Kristus), bröt med judendomen och började kalla sig för kristna.
Efter Bar Kokhba-revolten år 135 e. Kr., uppkallad efter Simon bar Kokhba som ledde upproret, förbjuds judar i Jerusalem och den judiska befolkningen fördrivs från landet. Ett romerskt Jupitertempel restes på Tempelberget och kejsar Hadrianus bytte namn på området Judaea  till Syria Palaestina, efter judarnas gamla ärkefiende filistéerna, som en ytterligare skymf. Det judiska folket levde därefter i diaspora (förskingring) och bosatte sig i de omkringliggande grannländerna. Den långa diasporan upphörde först vid bildandet av den nya staten Israel 1948.

År 390 splittras det romerska riket och Palestina blir en del av det kristna Östromerska riket (Bysantinska riket/Bysans). År 611 invaderar Sasanidiska styrkor (från dåvarande Persien) det Östromerska riket.
År 614 erövrar Sasaniderna Jerusalem. 
År 620 sker enligt islam de två sammanhängande resorna Isra och Miraj som profeten Muhammed gör under en natt. Den första resan sker till vad man anser vara Tempelberget i Jerusalem, den andra då Muhammed gör sin himmelsfärd från samma plats. 
År 636 erövras landet av arabiska styrkor i och med den islamiska expansionen. Judar får åter tillträde till Jerusalem dock har judarna begränsade rättigheter.
Mellan år 687 och 691 låter kalifen Abd al-Malik uppföra Klippdomen på Tempelberget i Jerusalem.
År 705 uppförs al-Aqsamoskén på Tempelberget, ett stenkast från Klippdomen.
Den 7 juni 1099 påbörjar kristna korsfarare belägringen av Jerusalem. Den 14 juli lyckas korsfararna ta sig in i staden. Därefter påbörjas en grym massaker av stadens icke kristna befolkning. Män, kvinnor och barn ur stadens muslimska och judiska befolkning slaktas urskiljningslöst. Hur många som dog i denna massaker är än idag okänt. Korsriddarna utropar kungariket Jerusalem.
År 1187 sker slaget vid Hattin (även ”slaget vid Tiberias”) där den muslimske krigsherren Saladins styrkor besegrar korsriddarna. I och med segern faller Jerusalem under muslimskt styre.
År 1250 bildas Mamluksultanatet i Egypten av mamluker, ursprungligen slavar från Kaukasus och Svarta havskusten, som beväpnats och tränats för att strida för muslimerna. Mamlukerna styr över Palestina från 1291 och driver de sista korsfararna på flykten.
År 1517 erövras Palestina av osmanska styrkor. Palestina tillhörde Osmanska riket från 1516 till 1918.

Under 1800-talet växer sionismen fram bland Europas judar. Rörelsen strävade efter att åstadkomma en judisk stat i Palestina. Namnet kommer från kullen Sion utanför Jerusalem som under diasporan fått symbolisera Israel. Sionismen är i huvudsak en politisk rörelse och uppstod som ett svar på 1800-talets växande antisemitism och förtryck av judar i Europa. Antisemitismen i Mellaneuropa byggde till stor del på  pseudovetenskapliga rasteorier där judarna tillskrevs de allra sämsta rasegenskaperna. Samtidigt fanns en djupt rotad antisemitism i östra Europa med förtryck och pogromer mot judar i främst Polen och Ryssland. Grunden för sionismen formulerade Theodor Herzl i sin bok Der Judenstaat (Judestaten) från 1896.
1897 hålls den första sionistiska världskongressen i Schweiz och The World Zionist Organization (WZO) upprättas.
I Palestina bodde före 1880 knappt 25 000 judar, de flesta i staden Jerusalem. Under slutet av 1800-talet skedde den första judiska invandrarvågen till Palestina.
Mellan 1904 och 1914 skedde den andra invandrarvågen och under denna tid byggs flera judiska samhällen upp vid sidan av de arabiska. De nystartade kollektiva jordbruken, kibbutzerna, blev symbolen för både sionismen och för de judiska pionjärernas socialism.
Första världskriget (1914 – 1918) innebar en vändpunkt i Palestinas historia. De osmanska turkarna stred på Tysklands och Österrike-Ungerns sida. De allierade brittiska och franska styrkorna sökte arabiskt stöd i kampen mot turkarna. 1917 ger Storbritannien i Balfourdeklarationen stöd åt idén på ett judiskt hemland i Palestina.
I det första världskrigets slutskede hamnar Palestina under brittisk kontroll. Under den brittiska mandatperioden i Palestina (1922 – 1948) skapas alltfler kibbutzer och nya städer växer fram, exempelvis Tel Aviv. Samtidigt fortsätter den judiska invandringen.
I samband med Hitler-Tysklands judeförföljelser på 1930-talet ökar invandringen till regionen. I Palestina ökar spänningarna mellan judar och araber. Mellan 1936 – 1939 resulterar det arabiska missnöjet med uppror vilket slås ner hårt av britterna. Oroligheter intensifieras mellan araber och judar med våld från båda sidor. Attacker riktas också mot det brittiska mandatstyret.

1939 bryter andra världskriget ut. Nazi-Tysklands förintelse mot judar sker i Europa.
1945 tar andra världskriget slut. I Palestina har det judiska samhället kontroll över både ekonomi, hälsovård, utbildning och en egen militär organisation, Haganah (hebreiska: Försvaret). Samtidigt i Europa växer de sionistiska organisationerna i Europa som propagerar för emigration till det blivande landet Israel. Britterna tröttnar på våldet i regionen och FN tar över kommandot istället.
1947 föreslås en delning av Palestina i en judisk och en arabisk stat. Ledningen för den judiska befolkningen accepterar förslaget medan den arabiska befolkningen, samt omgivande arabländer, inte gör det.
Klockan 16:00 den 14 maj 1948 utropas staten Israel av David Ben-Gurion i Tel Aviv. Klockan 00:00 natten till den 15 maj 1948 löpte det brittiska mandatet i Palestina ut. Några timmar senare angreps den nyfödda staten Israel av samtliga arabiska grannländer. Kriget varade till 1949 och krävde mellan 5 000 och 6 000 israeliska liv, uppskattningsvis en procent av landets befolkning. En procent låter inte mycket men skulle idag motsvara närmare 90 000 svenskar i ett motsvarande försvarskrig! Trots förlusterna var det israeliska motståndet välorganiserat och genom framgångsrika offensiver på alla fronter kunde Israel tilltvinga sig vapenstillestånd med Egypten, Libanon, Transjordanien (nuvarande Jordanien) och Syrien (dock ej med Irak). I och med detta utvidgade Israel sitt territorium med ungefär 40 procent. För staten Israels judar innebar denna seger slutet på ett frihetskrig. Men för de palestinska araberna var detta ”Den stora katastrofen”, al-Nakba. Jordanien fick kontroll över Västbanken samt östra Jerusalem och Egypten kontroll över Gaza. 700 000, två tredjedelar, av Palestinas araber blev flyktingar i sitt egna land eller i de angränsande arabländerna. Än idag lever de kvar, många i flyktingläger. Detta är en av de allra viktigaste frågorna i den ännu olösta Israel-Palestinakonflikten men samtidigt också den mest svårlösta.

1956 nationaliserar Egyptens nye militäre ledare Gamal Abdel Nasser Suezkanalbolaget. Som svar på detta ingår Storbritannien, Frankrike och Israel en hemlig allians och attackerar Egypten. Israels armé erövrar snabbt hela Gazaremsan och större delen av Sinaiöknen. De tre angripande staterna hade helt missbedömt omvärldens opinion och tvingas utrymma Egypten. De brittiska, franska och israeliska styrkorna ersätts av en FN-styrka, UNEF.
1964 bildas PLO (Palestine Liberation Organisation), den palestinska befrielseorganisationen.
1967 begär Egypten att FN-styrkan UNEF skall lämna egyptiskt territorium. Senare stänger Egyptens president Nasser Aqabaviken för all israelisk sjöfart. Nasser pratar även om revansch för det arabiska nederlaget i kriget mot Israel 1948–49. Egypten, Syrien, Jordanien och Irak ingår en militär allians. Israel var nu, liksom 1948, omringat av fiender. Israel, som tidigare förklarat stängningen av Aqabaviken som en krigshandling, angriper Egypten. Israel strider samtidigt mot de arabiska grannstaterna Egypten, Jordanien och Syrien.  Irak, Saudiarabien, Kuwait och Algeriet bidrog med trupper till den arabiska sidan.
På morgonen den 5 juni 1967 bombar Israeliska flygvapnet egyptiska flygfält. Under de tre första timmarna förstör israelerna 286 av det egyptiska flygvapnets 420 stridsflygplan. Från land anföll Israel med sina brittiska Centurion-stridsvagnar som efter modifieringar kunde skjuta på längre avstånd och bryta igenom tjockare pansar än Egyptens rysktillverkade pansarvagnar. Snart var en hel egyptisk pansardivision utplånad. Hela jordaniens flygvapen slås ut av israeliska bombplan innan de ens hunnit lyfta. Under de kommande sex dagarna erövrar den israeliska armén Västbanken från Jordanien, Golanhöjderna från Syrien samt Gazaremsan och hela Sinaihalvön från Egypten. I och med dessa landvinningar får Israel samtidigt en miljon araber under sitt styre. Araber som dessförinnan var fiender.
Detta tredje arab-israeliska krig utkämpades under sex dagar (5 - 10 juni) 1967 och fick namnet Sexdagarskriget (även Junikriget).

1969 skjuter Egypten artillerield över Suezkanalen mot de israeliska ställningarna. ”Utnötningskriget” hade inletts, med stora israeliska förluster som följd. Israels svar blev flygräder mot militära mål på egyptiskt territorium.
På morgonen den 6 oktober 1973, under den judiska helgdagen Jom Kippur (Yom Kippur/Yom hakippurim), anfaller Egypten och Syrien Israel. Då det är en judisk helgdag har de flesta israeliska militärer permission och de israeliska försvarsstyrkorna tas fullkomligt på sängen. De första israeliska motanfallen misslyckas och de israeliska styrkorna drabbades initialt av svåra förluster. Efter en israelisk totalmobilisering av all militär personal kunde de israeliska styrkorna gå till motoffensiv. Under ”Operation Gazelle” lyckades den 143:e iraeliska pansardivisionen, under ledning av Ariel Sharon, vända krigslyckan till Israels fördel. Efter kriget betraktades Sharon som nationalhjälte i Israel. De enorma materiella förlusterna kompenserades med luftbroar med vapen från Sovjetunionen till Egypten och Syrien medan Israel fick vapen och materiel från USA. Under tryck och förhandlingar från USA, Sovjetunionen och FN ingår de stridande parterna ett avtal om eldupphör. I och med Egypten och Syriens överraskningsanfall på Israel är kritiken hård mot den israeliska regeringen. Regeringen med premiärminister Golda Meir i spetsen tvingas därför avgå i maj 1974.

1977 förklarar Egyptens president Sadat att han är beredd att föhandla om en fredsprocess med Israel.
Fredsavtalet mellan Israel och Egypten skrevs under den 26 mars 1979.
Egyptens president Sadat och Israels premiärminister Menachem Begin tilldelades Nobels fredspris 1978.
PLO kastas ut från Jordanien 1970 och upprättar sitt högkvarter i Libanons huvudstad Beirut. Under större delen av 1970-talet utsätts Israel av väpnade attacker av PLO från Libanon. Raketer skjuts över gränsen och beväpnade grupper tar sig över gränsen för attentat inne i Israel.
1978 sätts FN-styrkan UNIFIL in för att bevaka gränsområdet. Trots FN-styrkan fortsätter PLO:s gränskränkningar mot Israel.
Den 6 juni 1982 genomför Israel ett storskaligt anfall mot Libanon som blir upptakten till Libanonkriget. Den ursprungliga planen var att upprätta en gränszon omkring 45 kilometer in i Libanon. Då motståndet var betydligt svagare än befarat kunde de israeliska styrkorna fortsätta mot huvudstaden Beirut där de fick stöd av kristna falangister. Israelerna kräver att PLO lämnar Libanon men PLO:s ledare Yassir Arafat vägrar. Efter 75 dagars hård artilleribeskjutning går PLO till slut på att lämna Libanon.
PLO:s nya högkvarter upprättas i Tunisiens huvudstad Tunis.
De israeliska styrkorna drar sig tillbaka men upprättar en säkerhetszon i södra Libanon. Efter massakern i flyktinglägren Sabra och Shatila i Beirut utförda av falangisterna, då israeliska soldater inte lyfte ett finger för att förhindra massakern, tvingas den israeliske försvarsministern Ariel Sharon att avgå. Kriget var impopulärt bland israelerna och senare fick även premiärminister Begin avgå.

1987 bryter ett palestinskt uppror (intifada) ut mot den israeliska ockupationen. Detta folkliga och våldsamma uppror varar fram till 1993 då Osloavtalet skrivs under. PLO erkänner Israels rätt att existera samtidigt som Israel låter Palestinska myndigheten etableras i Gaza och på Västbanken.
1990 ockuperar Irak det oljerika grannlandet Kuwait. I och med det av USA ledda anfallet mot Irak svarar Irak med att skicka sovjettillverkade ballistiska Scud-robotar mot Israel. I januari 1991 slår sammanlagt 39 modifierade Scud-robotar ner i bland annat Tel Aviv och Haifa. Dock kräver dessa attacker endast ett israeliskt dödsoffer. Däremot var skräcken stor att robotarna skulle vara laddade med kemiska stridsmedel. Efter påtryckningar från bland annat USA håller sig Israel utanför konflikten och väljer att inte hämnas dessa attacker.
1992 väljs Yitzhak Rabin till premiärminister. 1993 skrivs Oslo-avtalet under av PLO:s Yassir Arafat och Israels Yitzhak Rabin.
1994 sluter Jordanien och Israel fred. Samma år tilldelas Yassir Arafat, Yitzhak Rabin och utrikesminister Shimon Peres Nobels fredspris ”För arbetet att möjliggöra en fredsprocess i Mellanöstern”. Detta fredpris blev mycket kritiserat.
1995 mördas Israels premiärminister Yithzak Rabin av en judisk högerextremist. Den pågående fredsprocessen stannar av.
1996 genomför den palestinska terroristgruppen Hamas flera självmordsattacker och bombningar främst riktade mot civila israeler. Benjamin Netanyahu väljs till premiärminister och tillåter uppförandet av fler judiska bosättningar på ockuperad mark.
1999 väljs Ehud Barak till premiärminister.
2000 lämnar alla israeliska styrkor södra Libanon. Samma år startar den andra palestinska intifadan (Al-Aqsa-intifadan). Den utlösande faktorn anses vara Ariel Sharons besök på Tempelplatsen i Jerusalem.
2001 efterträds Ehud Barak av Ariel Sharon i ett nyval.
2002 tar Ariel Sharon beslut att uppföra den så kallade ”Skyddsbarriären” (majoriteten är byggd på ockuperad mark), en hög mur för att förhindra palestinsk terrorism.

Den omdiskuterade "Skyddsbarriären" utanför Betlehem på Västbanken.

2003 utses Mahmoud Abbas till palestinsk premiärminister.
I november 2004 avlider Yasser Arafat.
2005 lämnar de israeliska trupperna Gazaremsan. Dock behöll Israel kontroll över Gazas luftrum, territorial-vatten, gränsövergångar, valuta och handel.
2006 drabbas Ariel Sharon av ett slaganfall och ny regeringschef blir Ehud Olmert. Hamas vinner det palestinska parlamentsvalet och får makten i Gaza. Omvärlden drar in bidraget till Gaza då Hamas vägrar erkänna staten Israel.
I juli 2006 bryter Libanonkriget ut efter att Hizbollah beskjutit norra Israel med raketer och dödar tre och tillfångatar två israeliska soldater. Den israeliska armén svarar med luftangrepp mot främst södra Libanon men även mot huvudstaden Beirut och med markoperationer i södra Libanon. Hizbollah beskjuter norra delen av Israel med raketer.
År 2007 tar högernationalistiska Hamas makten i Gazaremsan genom en blodig kupp mot det styrande partiet Fatah, vilka innehade presidentposten. Den palestinska regeringen faller samman och de två grupperna drabbas samman i våldsamma strider. I praktiken råder inbördeskrig på Gazaremsan. Hamas tar makten över Gazaremsan medan Fatah behåller makten på Västbanken. Under åren 2001 till 2008 skjuter Hamas över 3 000 egentillverkade Qassam-raketer från Gazaremsan mot Israel. Trots att Israel drar sig tillbaka från Gaza och tvångsförflyttar bosättningar 2005 ökar raketbeskjutningarna.
I december 2008 inleder Israel Operation Gjutet bly (Mivtza Oferet Yetzuka) som blir början på Gazakriget. Offensiven är riktad mot Hamas på Gazaremsan och inleds med luftangrepp. Den 3 januari 2009 går Israel in med marktrupper i Gaza. Efter 22 dagar avslutas offensiven sedan Israel deklarerat ensidig vapenvila och Hamas meddelat eld upphör. 2009 väljs Benjamin Netanyahu återigen till Israels premiärminister.
Under 2012 skjuts över 100 raketer från Gaza mot södra Israel. Israel genomför Operation Pillar of Defence där Hamas militäre ledare Ahmed Jabari dödas i en raketattack utförd av en israelisk drönare. Målet med operationen var att få slut på raketattackerna från Gaza.
Under 2014 eskalerar återigen vålet mellan israeler och palestinier. Efter att tre israeliska bosättarungdomar kidnappats och sedan mördats svarar Israel med en storskalig operation på Västbanken. Över 500 palestinier grips och minst tio palestinier dör i operationen. Hamas som har kontroll över Gaza ökar sin raketbeskjutning mot mål i Israel. Israel svarar med en luftoffensiv den 8 juli 2014 mot Gazaremsan för att få stopp på raketangreppen. Nio dagar senare inleder Israel en markinvasion med målet att förstöra Hamas underjordiska tunnlar som leder in till Israel. Efter att tunnlarna förstörts drar Israel tillbaka sin styrkor i början av augusti. Den 26 augusti 2014 enas de båda parterna om en permanent vapenvila.

Under nyvalet i mars 2015 vinner återigen Benjamin Netanyahus parti Likud och Netanyahu fortsätter vara Israels premiärminister.
I september 2015 trappas våldspiralen i regionen upp då flera attacker riktas mot både israelisk militär och civila judiska israeler. Förövarna är mestadels unga palestinier beväpnade med kniv. Även flera incidenter med fordon som styrts in i folksamlingar samt skjutningar har skett. Den terroriststämplade organistaionen Hamas har hyllat dessa attacker som heroiska operationer. Då israelisk polis och militär svarat med att i nödvärn skjuta ihjäl merparten av dessa angripare har bland annat Sveriges utrikesminister Margot Wallström (S) ifrågasatt Israels metoder och om landet även gör sig skyldig till utomrättsliga avrättningar. Wallströms uttalande ledde till en politisk kris där Wallström får inreseförbud till Israel.
Flera palestinier dödas i sammandrabbningar med polis och militär under året.
Knivattackerna mot judar utförda av palestinier eskalerar under början av 2016.

Israelisk prickskytt i Jerusalem.

På kvällen den 12 mars landade vi på Ben Gurion-flygplatsen i Israel. Efter att ha passerat säkerhetskontrollen hamnade vi i passkontrollen. En trevlig kvinnlig israelisk passpolis frågade om anledningen till vårt besök och sedan fick vi varsitt utskrivet turistvisum. Detta turistvisum (B2 Stay Permit) ersätter den tidigare stämpeln i passet och gäller i tre månader. Spara denna lilla lapp! Visumet måste kunna uppvisas tillsammans med passet vid gränövergångar och militärposteringar vid förfrågan. Även vid utresa från Israel skall denna visumlapp läsas av elektroniskt.

För andra gången i mitt liv klev jag ut från Ben Gurion-flygplatsen. Flygplatsen är belägen i Lod, 22 kilometer öster om Tel Aviv och drygt 45 kilometer väster om Jerusalem. Det går inga bussar från flygplatsen in till centrala Tel Aviv. Däremot finns taxi och tåg. Tåget stannar på fyra olika stationer i Tel Aviv. Från stationerna kan man antingen promenera eller ta taxi till sin destination/hotell.
Vi landade under sabbaten (fredag kväll till lördag kväll) vilket innebär att det inte går några tåg, utan det enda som gäller är taxi.
Från ankomsthallen var det tydligt skyltat till taxistationen alldeles till vänster utanför byggnaden. I en maskin knappade man enkelt in sin destination (Tel Aviv) och sedan antalet passagerare och sedan antalet resväskor. Man får sedan ett utskrivet kvitto med ett fast beloppet som skall betalas till taxichauffören. Resan in till vårt hotell i centrala Tel Aviv kostade 185,50 israeliska shekel (425 kronor).
Den unge taxichauffören styrde Mercedesen mot Tel Aviv och höll 110 på 60-vägarna... Resan till vårt hotell tog ungefär 25 minuter.

TEL AVIV

Tel Aviv är Israels näst största stad (efter huvudstaden Jerusalem) och ligger vid Medelhavet. Tel Aviv betraktas av FN och världssamfundet som Israels huvudstad, därför har alla länder med diplomatiska förbindelser med Israel sina ambassader i just Tel Aviv.
Storstaden Tel Aviv har vuxit upp otroligt snabbt. För tvåhundra år sedan fanns här bara sand. Tel Aviv grundades så sent som 1909. Tyska judar, som flydde hit före andra världskriget, tog med sig sina kunskaper i arkitektur och skapade tidstypiska Bauhausbyggnader som nu finns över hela staden och skänker staden en kosmopolitisk aura.  Trots att Tel Aviv ligger i Mellanöstern har staden en europeisk prägel och kunde lika gärna kunna förväxlas med Barcelona. Denna unga stad är en kontrast till det 3000-åriga Jerusalem. Tel Aviv är fest, party och glamour. Staden hör också till en av de mest gayvänliga i världen och kallas ibland för Mellanösterns San Francisco.
Tel Aviv är en uppstickare i turistsammanhang och är en värdig utmanare till klassiska destinationer som exempelvis Barcelona, Dubai och Mallorca.
Närheten till havet gör sig hela tiden påmint och det är här som man som besökare förr eller senare hamnar.

Tel Aviv med sin tretton kilometer långa och gyllene sandstrand.

Vi checkade in på Liber Seashore Suites på Allenby Street. Hotellet ligger alldeles vid Tel Avivs strandpromenad och det inbjudande Medelhavet.
Jag betalade för våra två hotellnätter och fick sedan nyckeln till rum 5 på andra våning. Rummet var spartanskt men hade plats för oss fyra i tre olika sängar. Medan Jessica nattade Charlie gick jag och Caspian ut på en promenad i området. Caspian och jag delade en shawarma (Israels svar på kebabrulle) nere vid strandpromenaden.

Vi fortsatte sedan till Ben Yehuda Street och hamnade utanför Momo's Hostel. Det var här som jag sov första natten på min långresa med start i oktober 1996. Den unge killen i receptionen lät mig ta en snabb titt i de gemensamma utrymmena på vandrarhemmet.

Momo's Hostel på Ben Yehuda Street, Tel Aviv.

I en kvällsöppen matbutik handlade vi lite frukost och vatten till morgondagen. Israel är långtifrån ett budgetresemål. Priserna är i de allra flesta fall lika höga som i Sverige eller ibland högre, särskilt importerade varor. Det är dyrt att leva i Israel, mycket på grund av att den israeliska försvarsmakten kostar enorma summor för att upprätthålla säkerheten för befolkningen.

Vi vaknade upp tidigt till en ny dag i denna spännande storstad. Vi steg ut i solen för att upptäcka Tel Aviv. Stadens absolut största attraktion är den tretton kilometer långa sandstranden. Stranden består av finkornig gyllengul sand som täcker i princip hela Tel Avivs kuststräcka. Vi följde den breda strandpromenaden (Tayelet) söderut. Stranden kantas av höga palmer, gröna parker, kaféer, restauranger och höga kontors- och hotellkomplex. Caspian och Charlie sprang ut i den finkorniga sanden och lekte en bra stund.

Tel Avivs populära strandpromenad (Tayelet).

Vi passerade ruinerna efter nattklubben Dolphinarium alldeles vid havet. Detta diskotek utsattes den 1 juni 2001 av ett terrorattentat då en självmoprdsbombare sprängde sig själv vid entrén. 21 personer, de flesta ungdomar, dödades och 120 personer skadades i attentatet. Vid strandpromenaden står en minnessten med namnen på de 21 dödsoffren.

Ruinerna efter nattklubben Dolphinarium i Tel Aviv.

I direkt anslutning till Dolphinarium ligger den gröna parken Charles Clore Park. Varje juni avslutas Tel Aviv Pride Parade just här med en gigantisk fest med över 100 000 deltagare. I parken finns flera träningsredskap och utegym. Inte långt från Charles Clore-parken ligger fisk- och skaldjursrestaurangen Manta Ray. Denna restaurang anses vara en av de bästa fiskrestaurangerna i Tel Aviv och hamnar högt på topplistor och resereportage från staden. Vi visades till ett ledigt bord på uteserveringen med en fantastisk utsikt över Medelhavet och den vackra sandstranden nedanför.
Jag beställde in pannkakor till barnen, gravad lax med grönsaker till Jessica och Ägg Benedict till mig själv samt juice och kaffe. Notan slutade på 147 shekel (360 kronor).
Efter den stärkande frukosten fortsatte vi längs strandpromenaden. En sval bris blåste in från havet och termometern pekade på en bra bit över 20 plusgrader.
Vi passerade en grupp israeliska fallskärmsjägare framför militärmuseet Etzel.

Israeliska fallskärmsjägare i Tel Aviv.

Som svensk kan det kännas ovant att se så många tungt beväpnade soldater och poliser på stan. De är där för att upprätthålla ordning och säkerhet. Som besökare i Israel kommer du även se ungdomar med automatkarbiner som bär dessa med sig in på kaféer, på bussar och i köpcentrum. Alla israeler som gör militärtjänst måste bära med sig sitt tilldelade vapen, även då de är lediga och civila. Dessa automatvapen har dock inte magasinen införda i vapnet utan bärs vid sidan om eller är fästa med ett starkt gummiband utanpå vapnet. Detta för att den lediga soldaten snabbt skall kunna ladda och avfyra sitt vapen om en sådan situation skulle uppstå.

Israeliska värnpliktiga måste bära med
sig sitt vapen överallt...

Israelisk polis bär marinblå uniform, gränspolisen grå uniform och soldater ur IDF (Israel Defense Forces) bär olivgrön uniform. Som turist väcker du knappast misstanke och vinkas i regel förbi de flesta säkerhetskontroller. Däremot är det vanligt att man får visa upp sin väska och/eller bli visiterad då man vill komma in på en restaurang, bar eller shoppingcenter. Polis, militär och säkerhetsvakter gör bara sitt jobb och gör dessa kontroller för din och andras säkerhet så det är ingen idé att bli irriterad.

Vi kom fram till Jaffa Railway Station som var den första järnvägsstationen i Mellanöstern. Stationsbyggnaden uppfördes 1891 och användes längs sträckan Jaffa – Jerusalem fram til 1948. Idag är stationsområdet, ”HaTachanah”, fullt med gallerier, butiker, kaféer och restauranger.

Jaffa Railway Station (HaTachanah).

Vi vilade benen en stund i en skön soffa på ett av kaféerna. Kaffe och färskpressad apelsinjuice smakade perfekt i skuggan...

Alldeles i anslutning till Jaffa järnvägsstation ligger Israeliska arméns historiska museum (Batei Ha'osef IDF).

Israeliska arméns historiska museum (Batei Ha'osef IDF).

För att släppas in som besökare till IDF (Israel Defense Forces) History Museum måste man kunna uppvisa legitimation (passet samt turistvisumet ”B2 Stay Permit” duger). En säkerhetsvakt kollade även i min väska och Jessicas ryggsäck som sedan fick låsas in i förvaringsskåp. Jag betalade inträdet på 40 shekel (92 kronor) per vuxen, barnen kom in gratis. Jag fick sedan en utförlig karta och informationsfolder över muséet.
IDF-museet visar den israeliska försvarsmaktens historia från dess början som en enkel underjordisk gerillaorganisation i Palestina till dagens toppmoderna militärmakt.
I flera mindre byggnader kan man beskåda uniformer, materiel och vapen. På området finns mängder av luftvärnskanoner, bandvagnar, stridsvagnar samt andra militärfordon. Här finns bland annat den enkla granatkastaren ”Davidka” (Lille David) som användes under det arab-israeliska kriget 1948, en uttjänt israelisk Merkava-stridsvagn samt handeldvapen i mängder.

Caspian och Charlie sprang omkring i området och lekte och klättrade på stridsfordonen. För min fyraåring Charlie var detta en av höjdpunkterna på hela resan.

Charlie på IDF-museet i Tel Aviv.

I en liten byggnad fanns glasmontrar med pistoler som använts av den israeliska armén. Här fanns förutom israeliska Jericho 941, Desert Eagle-pistoler och Uzi-pistoler även en svensk Husqvarna m/40 i kaliber 9mm.

Pistol m/40.

Desert Eagle i kaliber .50 Action Express är en av världens kraftfullaste pistoler.

Flera israeliska soldater som befann sig på museet var där i studiesyfte.

- "Den har jag... och den har jag..."

I en annan byggnad fanns glasmontrar med automatvapen som enkla kulsprutepistoler som Uzi men även automatkarbiner som israeliska Galil, amerikanska M16 och M4 samt sovjettillverkade Kalashnikovkarbiner.
I en monter fanns flera olika modeller av den toppmoderna och kompakta israeliska automatkarbinen TAR-21 (Tavor).

X95 ”Micro Tavor” (MTAR-21) är den israeliska arméns standardvapen.

Caspian och Charlie lekte en lång stund bland militärfordonen innan vi fortsatte vår egenkomponerade sightseeing. Vi gick tillbaka till strandpromenaden och fortsatte sedan till Jaffa. Denna lilla historiska hamnstad är med sina 4 000 år en av världens äldsta städer. Denna lilla fiskeby förekommer flera gånger i Bibeln.

Den historiska hamnstaden Jaffa.

Vi kom fram till Jaffas lilla hamnområde och passerade designbutiker, juveleraraffärer och restauranger. Vi promenerade runt en stund i Jaffas gränder. Efter en stund kom vi fram till den lilla men populära restaurangen Abu Hassan på Hadolfin Street. Det finns mängder av restauranger i Israel som serverar hummus (kikärtsröra) men den absolut bästa finner man tydligen här på Abu Hassan i Jaffa. Det var lunchdags så vi slank in i den lilla restaurangen som endast har ett fåtal bord.

Abu Hassan på Hadolfin Street i Jaffa.

Vi slog oss ner vid det enda lediga bordet och och jag betällde in två fat med hummus och nybakat bröd samt vatten och Coca-Cola. Hummusen serverades med hackad persilja, olivolja och chilipulver. Det visade sig att förutom att det smakade underbart även var mättande och billigt. Notan slutade på 60 shekel (drygt 140 kronor) för oss fyra. Efter maten gick vi runt en bra stund i Jaffa.

Vi kom fram till en stor lekplats där Caspian och Charlie lekte en lång stund. Ovanför lekplatsen var det stora segeldukar uppsatta som skydd för den stekande solen. I närheten låg en trevlig loppmarknad där det bland annat såldes antikviteter. Vi kom fram till det höga klocktornet Jaffa Clock Tower från 1900. Runt klocktornet finns mängder av butiker, kaféer och restauranger. Vädret krävde en glasspaus och vi hamnade återigen nere vid den fina sandstranden. Caspian och Charlie plaskade och lekte i vattnet i över två timmar!

Caspian och Charlie på Tel Aviv Beach.

På stranden höll några män på att spela matkot (strandtennis) som blivit något av Israels nationalsport. Det karakteristiska och höga ljudet när bollen träffar racket hörs på långt håll...

Israels nationalsport "matkot" (strandtennis).

Solen höll på att gå ner och vi fick tjata på barnen att komma upp ur vattnet.

Efter en knapp tiominuters promenad var vi framme på restaurangen Manta Ray där vi tidigare åt frukost.
Restaurangen var nästintill fullsatt men jag hade under vårt tidigare besök bokat bord till kvällen. Vi fick återigen ett bord på terrassen, bara ett stenkast från havet. Manta Ray har något höga priser men du kommer bli mer än nöjd. Glöm inte att boka bord!

Fisk- och skaldjursrestaurangen Manta Ray i Tel Aviv.

Jag beställde in skaldjur till mig och Jessica. Vi delade på en stor gryta med musslor, räkor och krabba tillsammans med sötpotatis och grillad ananas i kokosmjölk kryddad med citrongräs, ingefära och currypasta. Caspian och Charlie fick grillspett med bräserad kyckling marinerad i citronsaft med timjan serverad med potatis och barbequesås och päron i chimichurrisås. 

Skaldjursmiddag på Manta Ray.

Vi njöt av maten, vågornas brus, den svala kvällsluften och att vara på semester...
Notan slutade på 254 shekel (585 kronor). Efter middagen gick vi tillbaka mot vårt hotell. Det var fullt med människor i alla åldrar på strandpromenaden.

Vi vaknade upp till en ny dag i Israel. Idag skulle vi åka vidare till den historiska och fantastiska staden Jerusalem. Efter en enkel frukost på hotellrummet checkade vi ut och promenerade med vår packning till busshållplatsen inte långt från hotellet. Vi tog buss nummer 16 till Tel Aviv Central Bus Station (New Central Bus Station). Bussresan kostade endast 17,70 shekel för hela familjen (knappt 40 kronor) då Charlie åkte gratis. New Central Bus Station är en av världens största bussterminaler och har en total golvyta på hela 230 000 m², mer än konstmuseet Louvren i Paris.
New Central Bus Station är ett gigantiskt grått och tråkigt betongkomplex i flera våningar. Bussterminalen ligger i ett av Tel Avivs fattigaste områden och påbörjades redan 1967. Uppförandet stannade upp på grund av finansiella problem och terminalen invigdes inte förrän 1993. I komplexet finns hundratals butiker, kiosker, kaféer och några restauranger. För att komma in i byggnaden måste man passera en säkerhetskontroll.

Expressbussarna till Jerusalem avgår var femtonde minut och biljetten köper man ombord av chauffören. En enkelbiljett från Tel Aviv till Jerusalem kostade 16 shekel (37 kronor). Även denna gång åkte fyraåringen Charlie gratis. Bussnätet är väl utbyggt i Israel och man kan i stort sätt ta sig överallt med buss i Israel. Förutom att bussarna är moderna och bekväma är de också riktigt prisvärda. Bussresan till Jerusalem längs med motorväg nummer 1 tog ungefär 50 minuter.

JERUSALEM

Denna 3000-åriga stad har sett mer krig och oroligheter än någon annan plats på jorden. Jerusalem är idag en helig stad för kristna, muslimer och judar. I Jerusalems gamla stad trängs kyrkor, moskéer och synagogor med museum och historiska platser. Längs de smala gatorna och gränderna finner man marknadsstånd med allt från religöst krimskrams till t-shirts. Från 1949 – 1967 var staden delad längs den Gröna linjen, då Jordanien kontrollerade den östra sidan samt Gamla staden. Efter hårda gatustrider under Sexdagarskriget 1967 hamnade staden under Israelisk kontroll.

Panorama över Jerusalems Gamla stad.

Bussen stannade precis utanför Jerusalem Central Bus Station. Bussterminalen uppfördes 2001 på platsen för den tidigare och mindre bussterminalen från 1960-talet.
Från bussterminalen var det en kort promenad till vårt hotell. Vi passerade under den 118 meter höga och 360 meter långa Jerusalem Chords Bridge (Gesher HaMeitarim). Denna kontroversiella bro syns över stora delar av västra Jerusalem.

Jerusalem Chords Bridge (Gesher HaMeitarim).

Vi kom fram till den stora byggnaden som utgör Jerusalem Gardens Hotel & Spa. Detta fyrstjärniga hotell skulle bli vårt hem de tre kommande nätterna. Vi passerade två beväpnade säkerhetsvakter innan vi kom in i den stora och inbjudande receptionen. Vi checkade in och den trevlige mannen i receptionen beskrev utförligt alla hotellets faciliteter. Jag fick nyckelkortet till rum 502 på femte våningen. Rummet var stort med tre sängar varav en dubbelsäng, en liten köksdel, balkong samt badrum med badkar. I rumspriset ingick wi-fi, gratis parkering och frukostbuffé. Jämfört med det spartanska och betydligt enklare rummet i Tel Aviv kändes vårt rum som rena lyxen och ungarna blev överförtjusta i badkaret och de stora sängarna.
Jerusalem Gardens Hotel & Spa har 180 gästrum fördelade på tolv våningar. Här finns även ett gym, en spaavdelning och tre pooler varav en uppvärmd inomhuspool samt två bubbelpooler inomhus. En ytterligare fördel med hotellet är att det är riktigt prisvärt och ligger endast några stenkast ifrån en spårvagnshållplats.

Jerusalem Gardens Hotel & Spa.

Efter att vi slängt in vår packning på rummet och Caspian och Charlie provhoppat i sängarna gick vi ut. Att promenera till Jerusalems Gamla stan tar 20 minuter för en fältjägare, drygt 30 minuter för vanliga dödliga... Då vi reste med barn valde vi istället spårvagnen.
Vi kom fram till spårvagnshållplatsen Kiryat Moshe. Jerusalems toppmoderna spårvagnar (Jerusalem Light Rail) invigdes så sent som 2011. Spårvagnslinjen sträcker sig i dagsläget fjorton kilometer men det finns långtgående planer på att bygga ut sträckan samt införa fler linjer. Tydliga informationstavlor i taket visar namnet på nästa hållplats på både engelska, hebreiska och arabiska. Hållplatsnamnen ropas även ut i högtalare. Jag köpte tre enkelbiljetter (Charlie åkte gratis då han var under fem år) i en biljettmaskin. Menyerna fanns även på engelska och maskinen ger även växel tillbaka. Tre enkelbiljetter kostade 17,70 shekel (ungefär 40 kronor).

Vi åkte sju hållplatser till Damascus Gate. Utanför Jerusalems gamla stadsmur åt vi lunch bestående av nyfriterad falafel och shawarma. Vi slog oss ner på en enkel uteservering under några stora parasoller. Vi köpte också några sagolikt goda apelsiner i en liten fruktaffär för några få shekel.

Efter lunchen styrde vi stegen mot Damaskusporten i Jerusalems stadsmur. Dagens port härstammar från 1537 och lät uppföras under den osmanske sultanen Süleyman I:s styre. Ett par breda och branta stentrappor leder ner till Damaskusporten. Sju portar leder in till Jerusalems Gamla stad och Damaskusporten är den mest imponerande av dem alla.

Damaskusporten från 1537.

Efter de senaste månadernas attacker mot judar (både civila och poliser samt militärer) utförda av främst unga palestinier var den polisiära och militära närvaron förhöjd. Tungt beväpnade israeliska poliser och miltärer syntes överallt.

Israelisk gränspolis.

Ovanför Damaskuporten var en prickskytt strategiskt placerad med fritt skottfält mot området nedanför.

Prickskytt ovanför Damaskusporten.

Vi passerade genom Damaskusporten vars ingång är L-formad för att försvåra för fientliga trupper att invadera staden. Så fort vi steg in i porten hamnade vi tusen år tillbaka i tiden... Jerusalems muromgärdade Gamla stan är inte större än en dryg kvadratkilometer. Ändå har det som utspelat sig här för tusentals år sedan spelat en avgörande roll för en stor del av vår värld. Och gör så än i dag.
Gamla stan är uppdelad i fyra kvarter: de armeniska, judiska, kristna och muslimska. Kvarteren nås genom ett vindlande gatunät som är som en labyrint. Att gå vilse här hör liksom till...

Här säljs världens bästa falafel liksom souvenirer och religiöst krimskrams i form av törnekronor, träkors och t-shirts med Jesustryck... Är du ute efter israeliska militärkepsar, palestinasjalar eller keramik är det hit du skall bege dig.

Det går att fynda i Jerusalem...

Knappt 20 år tidigare hade jag promenerat längs precis samma trånga gränder. Jag var ung och fri och gick vilse med flit. Nu gick jag här med min familj längs precis samma smala gränder. Jag var betydligt äldre och gick på nytt vilse med flit...

Vi promenerade planlöst omkring på de smala kullerstensbelagda gränderna och befann oss nu i de muslimska kvarteren.

Kvinnor i Jerusalems muslimska kvarter.

Vi hamnade längs Via Dolorosa (Smärtans väg) som lär vara den väg Jesus gick på då han bar korset på väg mot Golgata. Via Dolorosa sträcker sig ungefär 600 meter från Lejonporten (där tidigare fästningen Antoniafortet stod) till kullen Golgota där Jesus korsfästes. Vi bestämde oss för att följa hela Via Dolorosa med sina fjorton stationer.

Via Dolorosa - Smärtans väg.

Vi började vår vandring vid Lejonporten (Lion gate) i murens östra del. Porten uppfördes av Süleyman den store 1538 – 1539. Porten har fått sitt namn efter de fyra stenrelieferna ovanför porten (som i själva verket föreställer leoparder). Under Sexdagarskriget (5 juni 1967 – 10 juni 1967) stormade israeliska fallskärmsjägare genom denna port och kunde efter hårda gatustrider vecklade ut den israeliska flaggan över Tempelberget. Detta var första gången på 1 897 år som det judiska folket åter styrde Jerusalem.
Från Lejonporten blickade vi ut över Olivberget (Oljeberget). Berget har fått sitt namn tack vare det rikliga utbudet av olivträd som förr stod här. Olivträden är dock sedan länge borta. Från berget har man en fantastiskt utsikt över Jerusalem.

Olivberget (Oljeberget).

En taxichaufför stod utanför Lejonporten och erbjöd sig att köra oss till bergets topp för en hutlös massa shekel. Vi avböjde vänligt men bestämt. Vi passerade genom Lejonporten och alldeles till höger ligger S:t Annas kyrka. Denna kyrka restes av korsfarare på platsen där man tror att Jungfru Maria föddes och hennes föräldrar hus skall ha legat på denna plats.
S:t Annas kyrka stod klar 1138 men år 1198 omvandlades kyrkan till en koranskola av Saladin. 
Hundra meter längre fram ligger Al-Omariyya Boys School där man finner Via Dolorosas första station. På platsen dömdes Jesus till döden av Pontius Pilatus.
Mittemot ligger Gisslandets kyrka (Monastery of the Flagellation) där enligt traditionen Jesus piskades och försågs med törnekronan och träkorset (andra stationen).

Affärsinnehavarna längs gatan gjorde sitt bästa att försöka locka in oss i deras butiker. Här kan man köpa t-shirts med mer eller mindre lustiga tryck och souvenirer i form av enkla träkors och muggar med ”I Love Jesus”-tryck...
Vi köpte glass istället.

De följande stationerna (tre till nio) betade vi snabbt av då vi passerade dem. Stationerna är utmärkta med romerska siffror på metallplakat uppsatta längs vägen.

Station VIII, Via Dolorosa.

De resterande fem stationerna (tio till fjorton) är alla belägna innanför Den heliga gravens kyrka. Flera av händelserna som återberättas längs Via Dolorosas fjorton stationer har ingen grund i Bibeln utan är istället kyrkliga traditioner och tolkningar fastslagna av den katolska kyrkan.

Vi kom fram till kristendomens allra heligaste plats, Heliga gravens kyrka (Uppståndelsekyrkan/Holy Sepulchre).
Kyrkan uppfördes år 326 på kullen (Golgata) där man tror att Jesus blev korsfäst, dog, begravdes och sedan återuppstod från de döda...
Heliga gravens kyrka uppfördes på order av kejsare Konstantin. På platsen låg tidigare ett romerskt tempel tillägnat Venus. När perserna intog Jerusalem år 614 förstördes kyrkan liksom år 1009 av muslimska styrkor. Kyrkan återuppbyggdes under 1000- och 1100-talet av korsriddare. De äldsta delarna av dagens kyrka härstammar från 1000-talet. Under det första korståget och korsriddarnas erövring av Jerusalem var det i just gravkyrkan som Gottfrid av Bouillon utsågs till ledare i det nyutropade kungariket Jerusalem.
Kyrkan har överlevt både en våldsam brand 1808 samt en kraftig jordbävning 1927.

Den heliga gravens kyrka är i själva verket flera kyrkor under samma tak och är idag säte för de sex kristna samfunden Grekisk-ortodoxa kyrkan, Romersk-katolska kyrkan, Armenisk-apostoliska, Koptisk-ortodoxa kyrkan, Etiopisk-ortodoxa kyrkan, och Syrisk-ortodoxa kyrkan. Dessa sex samfund har under århundranden stridit om makten över kyrkan vilket resulterat i att kyrkan inte restaurerats bättre och oftare.

Vi kom fram till en mindre innergård och framför uppenbarade sig Heliga gravens kyrka. Trots dess betydelse inom kristendomen ser kyrkan förvånansvärt oansenlig ut på utsidan.

Den heliga gravens kyrka (Uppståndelsekyrkan).

På en avsats ovanför huvudingången står en kvarglömd stege från 1850-talet. Denna stege, med namnet ”Status-quo-stegen” (även ”Den oflyttbara stegen”) står kvar efter att man tagit ett beslut om att ingenting får ändras om inte alla sex samfund är överens. De sex kyrkliga samfunden som ska samsas om utrymmet i kyrkan har flera gånger hamnat i konflikt med varann, konflikter som vid flera tillfällen utmynnat i handgemäng mellan munkar och präster.
Efter att de kristna grenarna inte kunnat hålla sams så sköts öppnandet av kyrkan sedan 1600-talet i samråd med två muslimska familjer. Den ena familjen förvarar kyrknyckeln medan en representant från den andra familjen öppnar kyrkporten.

Munk i Den heliga gravens kyrka.

Vi klev in genom den stora kyrkporten och hamnade med en gång framför Smörjelsestenen (Stone of Anointing). Det sägs att det var på denna sten som Jesus kropp smörjdes med olja innan den begravdes. Runt Smörjelsestenen låg flera kyrkobesökare på knä och smorde stenen med olja och gjorde korstecken.

Smörjelsestenen (Stone of Anointing).

Inte många meter därifrån ligger en liten helgedom under en av kyrkans kupoler. Det är i denna helgedom som Jesus förmodade grav ligger. Helgedomen är uppförd ovanför denna lilla grotta där Jesus enligt Bibeln begravdes och återuppstod. Efter att ha fått köa en stund var det våran tur att besöka gravkammaren. Bli inte förvånad men graven är tom...

Ingången till Jesus grav.

Den heliga gravens kyrka i Jerusalem.

Även om man inte tror på Jesus som Guds son är det faktiskt en mäktig upplevelse att vandra hela Via Dolorosa och göra ett besök i Den heliga gravens kyrka. Heliga gravens kyrka är den heligaste kyrkan i världen och kristendomens absolut viktigaste pilgrimsmål.
Efter vårt besök på denna heliga plats fortsatte vi vår promenad i Gamla staden. Vi passerade det lilla vandrarhemmet New Swedish Hostel på David Street som jag bodde på i januari 1997. Det mesta var sig likt i den enkla lobbyn som är belägen på andra våningen uppför en brant och smal trappa.

The New Swedish Hostel, Jerusalem.

Längs David Street försökte vi så gott det gick att undvika de mest påstridiga försäljarna och kom fram till Davidstornet (Tower of David). Herodes lät uppföra befästningen som skydd åt dennes palats. Detta citadell har stått här i över 20 århundranden och har genom åren både förstörts och återuppbyggts åtskilliga gånger. Den nuvarande byggnaden härstammar från 1500-talet.

Alldeles vid Jaffaporten ligger en turistinformation som säljer biljetter till Jerusalems försvarsmurar (Jerusalem Ramparts Walk). För sexton shekel för vuxna och åtta shekel för barn kan man få promenera längs med de höga och tjocka försvarsmurarna som omger Jerusalems Gamla stad. Det finns två olika sträckor, en som går norrut och en som går söderut. Vi började med att gå söderut och sparade den norra turen till morgondagen (det går att spara biljetten men man kan endast gå en av turerna en gång).
Efter att visat upp våra biljetter för en sur vakt hade vi försvarsmurarna för oss själva. Det var inte svårt att föreställa sig hur staden försvarades härifrån.

Ett annorlunda sätt att se Jerusalem.

Dagens murar uppfördes av Süleyman den store och härstammar från 1500-talet. Mellan 1948 till 1967 användes murarna av jordanska prickskyttar för att beskjuta israeler som rörde sig utanför murarna. Från murarna har man en utmärkt utsikt över Västra Jerusalem, den moderna stadsdelen som även kallas ”Nya Jerusalem”.

Utsikt från försvarsmuren.

Caspian och Charlie sprang längs murarna och lekte riddare. Vi åt medtagen picknick på muren och njöt av både utsikten och vädret. Se till att ha bekväma skor och var beredd på att vissa trappsteg är både höga och branta. Det finns varken toaletter eller några kiosker uppe på försvarsmurarna.
Jerusalem Ramparts Walk är öppet söndag till torsdag 09:00 – 16:00 och på fredagar 09:00 – 14:00.

Söderut ligger berget Sion (Mount Zion) där Davids stad en gång låg (det ursprungliga Jerusalem). Det var på denna plats som Davids son Salomo lät uppföra Det heliga templet omkring år 957 f.Kr.  Berget Sion fick under den judiska diasporan symbolisera judarnas längtan tillbaka till landet Israel. Berget har även gett namn åt den nationalistiska rörelsen sionism (zionism) som strävade efter att åstadkomma en judisk stat i dåvarande Palestina.

Vi passerade den vackra kyrkan Avsomnandets kloster (Dormition Abbey) som restes på platsen där jungfru Maria dog (eller ”föll i evig sömn”). Kyrkan uppfördes så sent som 1906.

Avsomnandets kloster (Dormition Abbey).

På håll såg vi Olivberget (Oljeberget) som ligger 826 meter över havet. Nedanför berget låg olivträdgården Getsemane där Jesus Kristus enligt Nya Testamentet togs till fånga innan han dömdes till döden. På berget finns en 3 000-årig judisk begravningsplats med uppskattningsvis 150 000 gravar. Enligt judisk tro kommer de första som återuppstår när Messias kommer tillbaka att vara de som ligger begravda på Olivberget.
Vår promenad uppe på murarna fortsatte vidare österut tills vi kom fram till Dyngporten (Dung Gate). Detta är den minsta porten i muren och den har fått sitt namn då det på platsen förr låg en soptipp.

Vi klättrade ner för muren och fortsatte till de judiska kvarteren och in till Västra muren. Västra muren, tidigare mer känd som ”Klagomuren”, är den återstående delen av den mur som en gång omgav hela tempelområdet. Namnet Klagomuren kommer från att det var här folket samlades för att sörja det förstörda templet.
Enligt Bibeln lät kung Salomo uppföra ett tempel på Tempelberget år 957 f.Kr. Detta tempel förstördes år 587 f.Kr. av babylonierna. År 516 f.Kr. uppförs det andra templet. Herodes låter omkring år 19 f.Kr. utvidga Tempelberget genom att bygga en enorm plattform runt bergets fot. Västra muren är en rest från denna plattform.
Västra muren är idag en helig plats både inom judendomen och islam. Bland muslimer är muren känd som al-Buraq, efter berättelsen om profeten Muhammed som band fast sitt bevingade väsen Buraq på denna plats under Den nattliga resan.
Inom judendomen är muren den allra heligaste platsen då den enligt judisk tradition är det enda som återstår av Jerusalems tempel.
Nedanför den nitton meter höga muren stod både judiska män och kvinnor och bad. Män och kvinnor ber var för sig och är åtskilda med ett högt staket.

Västra muren (Klagomuren) i Jerusalem.

Bakom Västra muren ligger Tempelberget som är ett av världens mest omtvistade område. Både judar och muslimer hävdar med bestämdhet sin rätt till detta område. På Tempelberget ligger den vackra Klippdomen (Dome of the Rock) som är islams äldsta och mest kända byggnad. Detta är ingen moské som många felaktigt tror utan en helgedom. Klippdomen räknas som islams tredje heligaste plats efter Kaba i Mekka och profeten Muhammeds moské i Medina.
Den gyllene kupolen, som syns över stora delar av Jerusalem, består av över 100 000 nedsmälta guldmynt!

Klippdomen (Dome of the Rock) på Tempelberget.

Bara ett halvt stenkast från Klippdomen ligger Al-Aqsamoskén som stod klar år 705. Detta är den tre heligaste moskén i världen.

Al-Aqsamoskén på Tempelberget.

Längs Jerusalems smala gränder fortsatte vi mot Jaffaporten. Vi passerade den vackra byggnaden på David Street som inrymmer New Petra Hostel. Jag bodde på detta enkla men trevliga vandrarhem ett par nätter i januari 1997 och det var kul att återigen få besöka byggnaden. Byggnaden uppfördes på 1830-talet och Petra Hostel är idag Jerusalems äldsta hotell/vandrarhem. Under årens lopp har kända personer som exempelvis General Allenby, Mark Twain och Herman Melville bott här. Det sägs att Melville skrev sitt kända verk "Moby Dick" på just detta hotell. Från takterrassen har man en perfekt utsikt över Jerusalems gamla stadsdelar. Från Jaffaporten fortsatte vi längs shoppingarkaden Mamilla Mall (Alrov Mamilla Avenue). Detta öppna köpcenter sträcker sig 610 meter och kantas av sammanlagt 140 butiker, restauranger och kaféer. Mamilla Mall invigdes 2007. Shoppinggatan kantades av statyer och konstföremål varav de flesta var till salu. Vi handlade med oss middag innan åkte spårvagn tillbaka till vårt hotell. Efter middag på hotellrummet gjorde vi ett besök i hotellets spa- och relaxavdelning. Vi badade en lång stund innan det blev läggdags. Charlie vaknade först och inte många sekunder senare var resten av familjen vakna...

Vi åt frukost i hotellets stora matsal. Frukostbuffén var gigantisk med främst judiska maträtter.
Efter frukosten tog vi spårvagnen till Damaskusporten. Vi handlade matsäck bestående av frukt och vatten i en butik. Alldeles i anslutning till spårvangshållplatsen Damascus Gate ligger en bussterminal med bussar och minibussar till de palestinska områdena.
Dagens plan var att besöka staden Betlehem. Det går två olika bussar mot Betlehem men den ena stannar endast vid Bethlehem Checkpoint och fortsätter inte in i själva staden. Fråga busschauffören så att du hamnar på rätt buss. Då Betlehem ligger i Västbanken får inte israeliska bussar, taxibilar eller hyrbilar tillträde till de palestinska områdena.
Glöm inte passet och turistvisumet (B2 Stay Permit)!

Tre enkelbiljetter till Betlehem kostade 20.40 shekel (6.80 shekel styck). Bussresan till Betlehem tog ungefär 40 minuter.

 

 

Fortsättning på min reseskildring