SULAYMANIYAH Efter drygt tre timmars bilfärd inklusive en kortare vätske- och WC-paus var vi framme i storstaden Sulaymaniyah. Jag släpptes av längs vägen vid en enklare bussparkering. En annan taxi körde mig några kilometer till basarområdet där jag letade upp någonstans att bo.
Sulaymaniyah är en modern storstad och den näst största i irakiska Kurdistan. I denna stad är toleransen större och man ser betydligt färre slöjor än i Erbil. Och till skillnad från Erbil finns det ett större nöjesliv med mängder av kaféer, barer och restauranger.
Staden kallas kort och gott för Slemani och den livliga staden med drygt 800 000 invånare är även känt som ”Iraks Paris”. Förutom moskéer finns det många kyrkor och judiska synagogor i staden.
Jag checkade in på Hotel Berlin och betalade 50 dollar för två nätter. Jag fick rum 118 på tredje våningen.
Hotellet var alldeles nyöppnat, invigningen var bara för några få dagar sedan. Det saknades både lakan och handduk på rummet så det var jag tvungen att inhandla på egen hand...
Då jag befann mig i stort sätt mitt i basarområdet steg jag rakt ut i folkvimlet.
Kycklingar slaktades vid sidan om dignande fruktstånd och kryddor i stora högar. Jag handlade lite presenter till mina båda söner. En kamouflagefärgad pyjamas med den kurdiska flaggan till min treåring blev en given succé. En man som sålde kött började prata med mig och det visade sig att han bott flera år i Sverige. Det var kul att prata svenska i Kurdistan.
Att fotografera var inga som helst problem så länge jag fotograferade män och pojkar. Däremot fick jag alltid ett bestämt nej då jag riktade kameran åt kvinnor. Jag passerade en enkel kebabrestaurang och slog mig ner. Kebabkött, bröd och sallad samt vatten ställdes fram åt mig. Maten smakade fantastiskt och när det var dags att betala skrattade bara kocken och sa att det redan var betalat och pekade på en bastant herre. Det var bara att bocka och buga för kebablunchen. Jag passerade en butik som sålde platta grillspett i metall. Jag köpte med mig några grillspett så att jag kan grilla kebab hemma. Och tro mig, de blev välanvända.
Mittemot parken står en hög tegelbyggnad som inrymmer Hotel Sulaimani Palace.
Efter en lång promenad kom jag fram till det forna fängelset och tortyrcentrumet Amna Suraka, även kallat Red Security. Ett helt kvarter byggdes upp som den irakiska säkerhetstjänsten Mukhabarats fängelse under Saddam Husseins styre. Här skedde fruktansvärda brott som tortyr och systematiska våldtäkter.
Kurdiska peshmerge-styrkor intog fängelset och befriat fångarna 1991 efter hårda strider. Än idag syns kulhål i byggnadernas fasader. Det kostar inget att besöka Red Security och även min engelskspråkiga guide var gratis.
Jag visades runt i de många cellerna som användes från 1986 fram till 1991.
Min guide berättade om att många av fångarna var minderåriga. Då det var förbjudet att avrätta minderåriga torterades många för att ljuga att de var äldre så att de senare kunde avrättas.
I en del av fängelset hölls kvinnor inlåsta som systematiskt torterades och våldtogs. Flera barn till våldtäktsmännen föddes här inne.
De kvinnor som var gravida när de greps tvingades att föda inne i fängelset. Bebisarna användes sedan som ytterligare tortyrmedel genom att hålla dem åtskilda från sina mödrar...
Väggarna kan inte tala om vad som skett här inne men blodstänk och inristade berättelser skvallrar ändå om de ohyggliga fasor som skett här inne.
Verklighetstrogna dockor föreställandes både fångar och fångvaktare visade några av tortyrmetoderna som var vanliga, exempelvis elchocker och systematisk misshandel med tjocka pinnar.
I sort sett alla celler var utrustade med dolda mikrofoner inmurade i väggarna så att fångvaktarna kunde avlyssna fångarna, dygnet runt. Som en kontrast till de fruktansvärda fängelsecellerna och tortyrkamrarna bestod nästa byggnad av en utställning med kurdiska kläder, smycken och konst. I ett rum fanns en liten utställning av de vapen som användes av de kurdiska styrkorna under anfallet mot fängelset. Bland annat egyptiska Port Said-kulsprutepistoler, tillverkade på licens och baserade på det svenska vapnet k-pist m/45B. På gårdsplanen står stridsvagnar, pansarfordon, artilleripjäser och annan militär materiel som lämnades kvar av den irakiska armén då kurdiska styrkor anföll och befriade fängelset. I en annan byggnad ligger Hall of Mirrors där väggarna är täckta av 182 000 spegelskärvor. Dessa symboliserar det officiella antalet kurder som dödades under Saddam Husseins Anfal-operationer mot den kurdiska befolkningen. I taket lyser 5 000 lampor som var och en får representera det antal kurdiska byar som bokstavligen jämnades med marken. I källaren finns en utställning med information och bilder från gasattacken i Halabja 1988 där över 5 000 människor dog. På vägen tillbaka till mitt hotell och basarområdet gjorde jag ett stopp på kaféet Moka & More. En hiss tog mig till tredje våningen. Kaféet var uppdelat i två sektioner, ett för rökare och ett för icke-rökare. Männen satt i rökdelen och blossade på vattenpipor (hookah) medan majoriteten av kvinnor och barn satt i den rökfria avdelningen.
Jag beställde in en underbar iskaffe för 6 000 dinarer (43 kronor). Jag njöt av mitt svalkande kaffe och den vackra utsikten från takterrassen. Jag besökte det stora köpcentret City Mall där jag inhandlade lakan och handduk då detta saknades på hotellrummet.
Jag köpte även mat så att jag hade till frukost och lunch inför morgondagens äventyr.
När jag kom tillbaka till hotellet gick jag upp på hotelltaket och fotograferade medan solen gick ner bakom bergen i fjärran... Kvällen avslutade jag med nygrillad kebab från en av stadens många utomhusrestauranger.
HALABJA Restiden från Sulaymaniyah till Halabja tog drygt en och en halv timme.
Naturen här på gränsen mot Iran är otroligt vacker och fridfull. Sveriges riksdag beslutade så sent som i december 2012 att erkänna operation Anfal mot kurderna som ett folkmord. Det var den 16 mars 1988 som den fasansfulla massakern skedde rum i Halabja.
Halabja Monument and Peace Museum invigdes 2003.
Här inne får man en kortfattad men fullt begriplig beskrivning av vad som skedde i Halabja för 27 år sedan. I det första rummet möttes jag av dockor föreställandes döda och döende bybor. I det andra rummet finns fotografier av den iranske journalisten Kaveh Golestan (1950 - 2003) som var den förste på plats efter massakern att dokumenterade händelsen och spred den till övriga världen.
Bakom bergen var det endast ett par kilometer till gränsen till Iran.
Efter maten och en promenad genom basaren styrde jag stegen till taxistationen. Jag var förste man vid en ledig taxi och fick snällt vänta medan den blev full. Medan jag stod och väntade dök det upp en trevlig kille från Filippinerna, Efren. Han berättade att han arbetade i Halabja med ett större vattenförsörjningsprojekt. Nu var han ledig ett par dagar och skulle besöka Sulaymaniyah.
Det är lustigt när man bara efter någon minut inser att den totala främlingen framför en sakta börjar förvandlas till en vän. Just så var det med Efren. Vi pratade en lång stund i taxin tills taxichauffören irriterat och på en blandning av kurdiska, engelska och teckenspråk bad oss att vara tysta! SULAYMANIYAH Jag och Efren växlade telefonnummer och bestämde att vi skulle höras av senare på kvällen.
Min mobiltelefon ringde och det var Efren. Vi bestämde träff i centrum. Vi åt en gemensam middag på Café Barbera.
Denna italienska kafékedja serverar förutom kaffe även fantastiskt bra mat. Det var Efron som tipsade om detta ställe vilket visade sig vara en kulinarisk fullträff.
Vi beställde in middag bestående av ryggbiff (sirloin steak) på 250 gram med stekt potatis och svampsås. Maten smakade otroligt bra och det var gott att variera sig från kebab, även om irakisk kebab är magisk.
Detta är inget billigt ställe men väl värt de tusentals dinarer som maten gick på... Efter maten besökte vi Sulaymaniyahs största parkområde, Azadi Park. Detta är Sulaymaniyahs motsvarighet till New Yorks Central Park. I detta stora grönområde finns vackra planteringar, restauranger, kaféer, glasskiosker, lekplatser och ett litet nöjesfält. Fredagskvällar är den absolut bästa tiden att besöka Azadi Park då parken är fullpackad med barnfamiljer och andra besökare som har picknick på gräsmattorna.
Solen gick ner och besökarna började avta. På avstånd såg vi det vackert upplysta lyxhotellet Grand Millennium Hotel som är Suleymaniyahs svar på Dubais Burj Al-Arab. Denna trevliga kväll avslutade vi med kaffe på Star Café högst upp på köpcentret högst upp på köpcentret City Star. ERBIL Från bussparkeringen tog jag sedan en taxi till Erbils basarområde. Jag checkade in på hotellet Kotri Salam på promenadavstånd från basaren. Jag betalade 40 000 dinarer för ett singelrum. Killen i receptionen pratade svenska och hade en syster i Sverige.
Jag fick rum 402 på hotellets femte våning.
Middag unnade jag mig på den stora och lyxiga restaurangen Abu Shahab City Restaurant. Jag var tydligen tidig då det endast var ett tiotal andra personer i den stora matsalen. Jag beställde in Quzi sham vilket är en irakisk maträtt bestående av lamm, ris, rostade nötter och russin. Jag serverades även en skål med soppa, nybakat bröd, ett fat med grönsaker samt vita bönor i tomatsås och plommonkompott. Notan för hela denna festmåltid slutade på 21 00 dinarer, knappt 150 kronor, vilket var överraskande billigt. Några praktiska tips: Eluttag: I Irak och irakiska Kurdistan har man samma sorts vägguttag och spänning som i Sverige. Adapter behövs alltså inte.
I irakiska Kurdistan pratas främst två dialekter av kurdiska; kurmanji talas i Dohuk och sorani talas i Erbil och Suleymaniyah. Filmtips inför en resa till Irak och irakiska Kurdistan: För den som önskar ett både spännande och annorlunda resmål kan jag varmt rekommendera irakiska Kurdistan. Trots att regionen hör till ett av de mest oroliga i världen så kände jag aldrig obehag eller att jag var utsatt för någon fara.
Med reservation för förändringar som skett efter mars 2015.
Kurdisk taxi. 
Storstaden Sulaymaniyah (Slemani) ligger vackert. 
Coolast på förskolan... 
Far och son. 
Kebablunch i irakiska Kurdistan. 
Med kurdiska kompisar i Sulaymaniyah.
Jag promenad längs Mawlawi Street och fortsatte västerut längs Salim Street. Jag passerade ett litet parkområde där det fanns ett utomhus gym. 
Bränner fett i värmen... 
Fängelset Amna Suraka (Red Security).
Barn och ungdomar torterades här för att pressa föräldrarna på information. Grymheterna som skett här är obeskrivbara... 
En av cellerna i Amna Suraka. 
Egyptisk Port Said 9mm. 
Hall of Mirrors med 182 000 spegelskärvor. 
Några av offren efter Saddam Husseins folkmord på kurder. 
Solen går ner över Sulaymaniyah.
Jag vaknade tidigt och åt en enklare frukost på hotellrummet.
Efter frukosten tog jag en taxi till taxi- och busstationen ”Halabja Garage”. Taxichauffören ville ha 4 000 dinarer (knappt 30 kronor). Trots att det var tidigt på morgonen var det fullt av liv och rörelse på stationen.
Det var bara att fråga sig fram till vilken minibuss som hade Halabja som destination. En enkelbiljett till Halabja kostade 4 000 dinarer.
När minibussen slutligen var full styrde chauffören mot Halabja, drygt 70 kilometer sydöst om Sulaymaniyah.
Det dröjde inte länge förrän vi passerade gröna fält och snöklädda berg. 
Snöklädda berg omger Halabja.
Det var svårt att ta till sig att för 27 år sedan var området skådeplats för ett fruktansvärt folkmord utfört på order av Saddam Hussein.
På kvällen den 16 mars 1988, under slutskedet av Iran-Irakkriget, attackerades staden Halabja av stridsflygplan. Detta var en del av Saddam Husseins Anfal-kampanj vars syfte var att utplåna alla former av liv i de kurdiska områdena. Anfallet leddes av Saddam Husseins kusin och försvarsminister Ali Hassan al-Majid, mer känd som ”Kemiske Ali”.
Våg efter våg av stridsflygplan passerade över staden och släppte napalm- och högexplosiva bomber. Efter en stund började planen även släppa bomber med kemiska stridsmedel. Molnen av giftgas, bestående av senaps- och nervgas, svepte in och dödade allt i sin väg. Först småfåglarna i träden sedan husdjuren i staden. Därefter män, kvinnor och barn...
Uppemot 5 000 människor i Halabja dog av stridsgasen, de allra flesta civila. Tusentals av stadens invånare dog senare av sjukdomar och flera barn föddes med skador flera år efter attacken.
Giftgasattacken mot Halabja är den enskilt största attacken med kemiska stridsmedel mot civila i världshistorien.
Min frisör Shwan var bara 14 år då han och hans familj lyckades undkomma giftgasen som svepte in över Halabja. Många av deras vänner och grannar hade inte samma tur...
Minibussen släppte av mig utanför entrén till Halabja Monument and Peace Museum. Byggnaden går inte att missa från stora vägen. Monumentet består av tre armar (som symboliserar den tredje månaden) som sträcker sig upp i skyn och de sexton fingrarna (som var och en symbolisera antal dagar i månaden) omsluter varann. 
Halabja Monument and Peace Museum.
Tidningsurklipp från svenska tidningar finns här också med information om gasattacken mot civila kurder i Halabja. Ett tiotal krigsskadade personer från Halabja fick vård i Sverige, bland annat på Karolinska sjukhuset, för sina brännskador.
På museet finns även en bit av det rep som 2010 användes till att hänga den tidigare irakiske försvarsministern Ali Hassan al-Majid (”Kemiske Ali”) som beordrade anfallet mot Halabja. Mer eller mindre intressanta utställningsföremål är bland annat Kaveh Golestans kamera, Saddam Husseins båda söner Qusays och Udays dödsattester i original och ett par av Saddam Husseins tofflor.
Slutligen kom jag fram till det sista rummet där väggarna var täckta av porträtt och namnen på några av alla tusentals offer från massakern.
Jag tog inte ett enda kort där inne. Minnena finns kvar ändå och de fruktansvärda bilderna på offren för gasattacken finns att beskåda på museets väggar...
Utanför monumentet vajade den kurdiska flaggan stolt framför de snöklädda bergen. 
Jag gick tillbaka till den stora vägen och försökte vinka in en taxi. Två män stod vid vägkanten och förklarade att de skulle bli upphämtade av en vän och att de kunde skjuts mig till basarområdet, supas! (tack!).
När jag släpptes av mitt i basarområdet i centrala Halabja var varenda butik stängd. Det var bönestund och hela staden låg öde. Efter en knapp timme såg jag män komma ut från den stora moskén och efter fem minuter var det åter liv och rörelse i staden.
Mittemot moskén åt jag lunch på en i stort sätt fullsatt restaurang. Det blev nygrillad kebab med bröd och grönsaker och iransk doogh (yoghurtdryck) för 6 000 dinarer (drygt 40 kronor).
Halabja.
Under tystnad passerade taxin nedanför de snöklädda bergen, naturen är så otroligt vacker i detta område. Efter en stund körde vi förbi flera flyktingläger med vita tält med den blå UNHCR-loggan på.
Inbördeskriget i Syrien gjorde sig påmint även i detta vackra och lugna område...
Flyktingläger utanför Halabja.
Jag gjorde ett ytterligare besök i basaren och promenerade runt. Stannade en stund vid en husdjursmarknad där man kunde handla kaniner, småfåglar, höns och till och med ekorrar.
Just livliga basarer och marknader är något jag personligen uppskattar när jag reser. God mat överallt, fantastiska dofter och otroliga fotograferingstillfällen.
Fårskallar. 
Ekorre till försäljning på basaren. 
Efren och Werner på Café Barbera i Sulaymaniyah, Kurdistan. 
Grand Millennium Hotel i Suleymaniyah.
Jag vaknade till en ny dag i irakiska Kurdistan. Efter att jag checkat ut och druckit mitt morgonkaffe på ett kafé i basarområdet tog jag en taxi till Bagdad Garage.
En delad taxi från Suleymaniyah tillbaka till Erbil kostade 20 000 dinarer (140 kronor). Se till att sitta fram, det är endast där det brukar finnas säkerhetsbälte.
Resan till Erbil tog knappt tre timmar inklusive en kissepaus.
Jag tog sedan en flera timmar lång promenad i Erbil och fotograferade. Överallt trevliga människor som bjöd på te eller en pratstund.
Kul kille i Kurdistan. 
Abu Shahab City Restaurant, Erbil.
Mittemot restaurangen ligger Abu Shahab Café där jag avslutade kvällen med en kaffe latte medan solen gick ner utanför de stora panoramafönstren.
Nästa morgon klev jag upp 02:00 och checkade ut från hotellet. Jag vinkade in en taxi och fick betala 25 dollar till flygplatsen. Det kändes lönlöst att försöka pruta ner priset mitt i natten och det vimlade inte direkt av taxibilar vid denna tidpunkt. En kilometer från flygplatsen genomgick både jag, taxichauffören och taxibilen en säkerhetskontroll vid en checkpoint. Taxin släppte sedan av mig utanför en separat byggnad där ytterligare en säkerhetskontroll var belägen där mitt bagage röntgades och passerade en metallbåge. Efter denna säkerhetskontroll fick jag åka buss till själva terminalbyggnaden där incheckningen skedde.
Efter att ha checkat in på Turkish Airlines flight 805 till Istanbul hamnade jag i den tredje och sista säkerhetskontrollen där mitt bagage röntgades och jag genomgick en helkroppsröntgen...
Säkerheten i denna regionen är skyhög.
Turkish Airlines Airbus 321-200 tog mig till Atatürk-flygplatsen i Istanbul där jag sedan bytte plan för min hemfärd mot Göteborg och Landvetter...
Offentliga toaletter: På många offentliga toaletter i Irak och i Kurdistan finns inte alltid toalettstolar utan det som finns att tillgå är så kallade huktoaletter (squat toilet). Toalettpapper används sällan utan man får skölja rent med vatten. Önskar man toalettpapper får man ha med sig det själv.
Fräschast toaletter finner man i varuhus och på restauranger.
Vatten: Kranvattnet bör undvikas att dricka men duger till att borsta tänderna i. Dricksvatten köps enklast och billigast i större mataffärer. På de flesta restauranger ställer serveringspersonalen fram en halvliters vattenflaska, räkna med att den kostar ungefär 1 000 dinarer. Samma flaska kostar 250 dinarer (knappt två kronor) i mataffären.
Valuta: 1 Irakisk dinar (IQD).
Sedlar finns i valörerna 250, 500, 1000, 5000, 10 000 och 25 000 IQD.
Kontanter: I Irak är det enklast att handla med kontanter då många restauranger och museer tar inte kontokort. Enklast är att ta ut kontanter i bankomater. Till skillnad från de flesta andra länder och städer så går det generellt bra att växla pengar från valutaväxlarna på gatan. Se bara till att växelkursen är bra så är det inga problem att växla exempelvis en 100-dollarsedel.
Taxi: Taxichaufförerna använder inte taxameter så du måste göra upp om priset innan du kliver in.
Ha mindre sedlar då det inte är alla taxichaufförer som säger att de har växel...
Rökning: Om du är rökare, grattis! I Irak är det helt okej att röka i stort sätt överallt – i hissen, i affären, på restauranger och så vidare. Ett cigarettpaket kostar mindre än tio kronor och cigaretter säljs precis överallt.
Öronproppar: Då det finns flera moskéer i Kurdistan där böneutroparna kallar till bön tidigt på morgonen kan det vara en god idé att packa ner öronproppar...
Språk:
Hur står det till? = Choni bashi?
Jag mår bra. = Mun bashm
tack = spas/supas
god morgon = bayaney bash
god kväll =
amkartaw bash
ja = bale
nej = na
ursäkta = bibura
Chris Kyle (Brad Cooper) är en prickskytt i det amerikanska elitförbandet Navy SEAL. Under Irakkriget (Operation Iraqi Freedom) blir han genom sin otroliga träffsäkerhet snart USA:S mest kände och dödligaste prickskytt. Chris får snart smeknamnet ”Legenden” av sina kamrater medan fienden ger honom öknamnet ” Djävulen av Ramadi”.
Med sina 160 bekräftade fällda fiender är han den dödligaste prickskytten i USA:s historia.
Filmen utspelar sig till största delen i Irak men är inspelad i USA och Marocko.
American Sniper var nominerad till hela sex Oscarstatyetter vid 2015 års Oscargala men vann endast en, för bästa ljudredigering.
Under de sista dagarna innan USA:s uttåg ur Irak får fyra amerikanska soldater i uppdrag att återta tryckplåtar som används av anhängare till Saddam Hussein för att trycka upp 100-dollarsedlar. De fyra soldaterna John "Hannibal" Smith (Liam Neeson), Templeton "Face" Peck (Bradley Cooper), Bosco "B.A." Baracus (Quinton Jackson) och H.M. "Howling Mad" Murdock (Sharlto Copley) blir dock lurade och ställs inför krigsrätt...
En stor del av filmen utspelar sig i Irak under Irakkriget men är inspelad i Kanada och Norge.
Bekas finns även som en kortfilm från 2010 vilken var regissören Karzan Kaders examensfilm från Dramatiska Institutet. Filmen är inspelad i och runt städerna Koya, Erbil och Sulaymaniyah i irakiska Kurdistan.
I rollen som Andy McNab ser vi Sean Bean. Filmen utspelar sig till största delen under Gulfkriget i Irak men är inspelad i Sydafrika.
Den amerikanske översten Nate Serling (Denzel Washington) får i uppdrag att utreda om helikopterpiloten Karen Walden (Meg Ryan) förtjänar att postumt tilldelas tapperhetsmedaljen Medal of Honor. Det visar sig att versionerna om vad som verkligen hände då Karen Walden dog i Irak går vitt isär...
Även om en stor del av handlingen utspelar sig i Irak är filmen helt och hållet inspelad i USA.
Filmen är inspelad i Jordanien och på Malta.
Generation Kill är inspelad i Moçambique, Namibia och Sydafrika.
Green Zone var namnet för den 10 kvadratkilometer stora internationella zonen i centrala Bagdad under USA:s invasion. Filmen utspelar sig i Irak men är inspelad i Marocko och Spanien.
Filmen utspelar sig i Irak men är inspelad i Jordaniens huvudstad Amman.
Filmen nominerades till nio Oscar-statyetter varav den vann hela sex stycken, bland annat för bästa film.
Jarhead utspelar sig till största delen i Saudiarabien under Gulfkriget men är inspelad i USA och Mexiko.
I irakiska Kurdistan möttes jag enbart med leenden, vänliga människor och en otrolig gästfrihet.
Säkerhetsläget ändras dock hela tiden så var uppdaterad och använd sunt förnuft.
Trevlig resa!