Utsikt över Petjerskaklostret (Kyievo-Pecherska lavra).
Kortet är taget från Moderstatyns utsiktsplats.

Petjerskaklostret grundades år 1015 och är uppsatt på UNESCO:s världskulturarvslista. Petjerskaklostret är den ukrainska ortodoxa kyrkans högkvarter. Jag passerade genom den vackert utsmyckade Treenighetens portkyrka och kom in på det övre klosterområdet. Det var mycket folk på klostergården och jag passerade det 96,5 meter höga klocktornet som uppfördes mellan 1731 och 1745.

Klostrets 96 meter höga klocktorn.

En lång kö slingrade sig in till Marie avsomnandes katedral (Uspensky sobor). Katedralens grundsten lades redan 1073. 1941 sprängdes katedralen i småbitar, den officiella versionen är att tyskarna sprängde den. Enligt andra källor sprängdes den av ryssarna för att krossa stadens andliga symbol samtidigt som de vände Kievbornas hat mot tyskarna som fick skulden för attentatet. Oavsett vem som sprängde katedralen återuppfördes den och stod klar så sent som 2000. Katedralen är en otroligt vacker byggnad i vitt dekorerad med guldfärgade detaljer och kupoler i guld.

Marie avsomnandes katedral (Uspensky sobor) i Petjerskaklostret.

Det finns ytterligare åtta kyrkor i området, bland annat Frälsarens kyrka i Berestove (Tserkva Spasa na Berestovi) och Refektoriekyrkan (Trapezna Palata). Jag kom fram till det lilla miniatyrmuseet (museet består av ett rum) med mikrominiatyrer av den ukrainske konstnären och författaren Nikolai Syadristy (Mykola Syadristy). Här kan man genom förstoringsglas bland annat se inskriptioner i hårstrån, en bok med tolv sidor som mäter häpnadsväckande 0,6 kvadratmillimeter (!), ett schackbräde i guld placerat på ett knappnålshuvud och i ögat på en synål har Nikolai Syadristy placerat miniatyrer föreställande fyra kameler, en pyramid och en palm! Jag betalade inträdet på tio hryvnja och beskådade mikrominiatyrerna genom mikroskåp som var monterade i de små montrarna. Det gick inte att se dessa miniatyrer utan att fascineras och fundera över hur Nikolai Syadristy gått till väga i sitt skapande. Det Petjerskaklostret är mest känt för är dess stora grottsystem. Grottsystemet består av två delar, de nära och de fjärran grottorna. Klostret med dess grottor anses vara en av Kievs absolut främsta sevärdheter. Det kostar inget att besöka grottorna, däremot bör man köpa ett litet vaxljus (sälj utanför) att ha med sig ner i grottorna. Det var dåligt skyltat men jag frågade mig fram till ingången till de nära grottorna (Blyzhni pechery). De nära grottorna har en sammanlagd längd på 383 meter och skapades redan år 1057. I grottan finns idag två kyrkor samt 79 gravar av avlidna munkar och flera av de mumifierade munkarna går att se då de ligger i kistor försedda med glaslock. Gummor i hucklen kysste ikoner på väggarna och gjorde korstecken var och varannan meter...

Munk i Petjerskaklostret.

Efter mitt besök i grottan hoppade jag på en buss som körde mot centrum. Bussbiljetten kostade endast 1,50 hryvnja (drygt en krona) och den köpte jag ombord av en konduktör som gick omkring i bussen och tog betalt. Biljetten stämplar man sedan manuellt i en simpel stämpelmaskin ombord. Jag bad chauffören säga till när bussen närmade sig en tunnelbanestation. Jag klev av utanför tunnelbanestationen Arsenalna. Detta är den djupast belägna tunnelbanestationen i världen, 105 meter under mark!
Jag spenderade en plastpollett och åkte från Arsenalna två stationer till Teatralna på den röda linjen M1. Tunnelbanestationen Teatralna fungerar som en transferstation mellan Röd linje och Grön linje och via en kort gångväg ansluter stationen till Zoloti Vorotastationen på Grön linje (M3). Från Zoloti Vorota åkte jag tre stationer till tunnelbanestationen Dorohozhychi.

Jag skulle besöka ravinen Babij Jar (stavas även Babi Yar och Babyn Yar) där närmare 100 000 människor massakrerades av nazisterna under andra världskriget. Ravinen var inte utsatt på min karta då jag endast hade en karta över Kievs centrala delar och nu befann mig i stadens nordvästra utkant. Jag frågade mig fram och visade även en text med namnet Babij Jar skrivet med kyrilliska bokstäver för flera personer. De bara skakade på huvudet och ingen tycktes veta vad jag frågade om. Efter att jag frågat närmare tio personer vände turen, några ungdomar stod en bit utanför tunnelbanestationen och när jag visade dem lappen pekade en av dem på ett grönområde på andra sidan gatan. Han sa ”Babij Jar” och log. Jag tackade och korsade gatan via en gångtunnel och promenerade in i parkområdet som nu utgjorde Babij Jar.

I september 1941 utfärdade tyskarna en order om att alla judar i Kiev skulle anmäla sig på morgonen den 29 september på Dorogozhitskayagatan klockan 08:00. De skulle ha med sig pengar, dokument, värdesaker och varma kläder. De som inte dök upp skulle straffas med döden. På morgonen den 29 september dök över 30 000 judar upp, mot de 6000 som tyskarna hade förväntat sig. De drygt 30 000 personerna fördes ut ur staden till ravinen Babij Jar som var inhägnad med taggtråd och vaktades av soldater ur Waffen-SS och ukrainsk polis. Judarna delades sedan in i mindre grupper där de tvingades att klä av sig nakna och lämna ifrån sig alla sina ägodelar. De tvingades sedan att fortsätta fram till kanten av ravinen. Där sköts de till döds av en tysk insatsgrupp (SS Einsatzkommando), kropparna hamnade sedan i ravinen. Mördandet fortsatte under två dygn...

Ravinen Babij Jar.

Enligt tyskarnas egna rapport sköts 33 771 judar ihjäl i Babij Jar den 29 och 30 september 1941. Massavrättningarna i Babij Jar anses vara den största enskilda massakern under hela andra världskriget. Större delen av de mördade var barn, kvinnor och äldre. Tyskarna fortsatte att avrätta människor på platsen och uppförde koncentrationslägret Syrets ett hundratal meter från Babij Jar. Denna gång drabbades kommunister, romer, ryska krigsfångar och partisaner samt andra som ej längre var önskvärda. Totalt beräknas uppemot 100 000 människor blivit mördade i Babij Jar.
Massakern utgör tema för Jevgenij Jevtusjenkos (Yevgeny Yevtushenko) fantastiska dikt "Babij Jar" (Babi Yar) från 1961.
Några rader lyder som följer;

“Vid Babij Jar finns ingen minnessten.
Tvär som en skrovlig gravskrift är ravinen.
Vildgräset susar över Babij Jar
och träden står likt stränga domare.
Allt skriar ljudlöst här.
Jag står med blottat huvud
och känner hur jag sakta grånar.
Jag själv är blott ett ljudlöst skri
över de tusenden som vilar här.
Jag är var pojke som blev skjuten här.

Må Internationalen ljuda
som en dånande fanfar
när jordens siste judehatare lagts i sin grav!
I mina ådror finns det inget judiskt blod.
Men de som hatar judar
hatar mig
krampaktigt i sitt hat
som vore jag en jude själv
och därför är jag
en äkta ryss!”

Efter mitt besök vid Babij Jar tog jag tunnelbanan till stationen Olimpiiska. Så fort jag kom ut från tunnelbanestationen såg jag Kievs olympiastadion (Olimpiyskiy National Sports Complex). Detta är Ukrainas nationalstadion med plats för 70 050 åskådare. Det var här som Sveriges EM-dröm tog slut efter förlust mot både Ukraina och England under fotbolls EM 2012. Det var också här som Spanien fullkomligt krossade Italien under EM-finalen 1 juli 2012, matchen slutade 4-0!

Kievs olympiastadion (Olimpiyskiy National Sports Complex).

Jag började bli hungrig och klev in i restaurangen Varenichnaya Pobeda på gatan Velika Vasylkivska (Chervonoarmiis'ka) mittemot Olympiastadion. Restaurangen tillhör en kedja som serverar ukrainska och ryska maträtter.

Varenichnaya Pobeda.

Inredningen var smakfullt inrett i rysk 1950-talsstil. Väggarna var dekorerade med gamla affischer och tavlor och i matsalen fanns bokhyllor med böcker och prydnadssaker. Jag tilldelades ett ledigt bord i den rökfria delen av restaurangen. I Ukraina röks det överallt, även på restauranger och kaféer. Däremot måste det enligt lag finnas rökfria sektioner.

Interiören på den trevliga restaurangen Varenichnaya Pobeda.

Jag blev frestad att pröva några ukrainska specialiteter och beställde in krutonger med salo (ister/grisfett), leverkaka och Chicken Kiev. Ukrainarna är stolta över sitt salo och det serveras överallt. Fettet är smaksatt med örter och vitlök och smakar faktiskt inte så illa som det låter. Jag är verkligen inte kräsen vad gäller mat och äter det mesta utan att rynka på näsan men leverkakan hör nog till det vidrigaste jag någonsin ätit. Den bestod av oändliga lager med tunn lever och mellan varje lager låg majonnäs... Jag beställde in den bara för att jag var nyfiken och att det lät så jädra vidrigt och den visade sig vara just det. Däremot smakade min Chicken Kiev (kotleta po-kyivsky) utmärkt. Chicken Kiev är friterat kycklingbröst med vitlök och örter. Chicken Kiev uppfanns, namnet till trots, av en fransk kock men fick sitt namn av en New York-restaurang som ville locka ryska immigranter. Till detta drack jag ett stort glas uzvar, saft gjord på torkad frukt, främst äpple, päron och plommon. Sedan tillsätts kanel, honung och citronsaft. Notan slutade på blygsamma 80 hryvnja (drygt 65 kronor).

Leverkakan med majonnäs föll mig inte i smaken...

Efter maten tog jag tunnelbanan till Självständighetstorget. Därifrån var det en kortare promenad uppför den branta Sofiivskagatan (Sofievskaya ulitsa) tills jag kom fram till det stora Sofiatorget (Sofiyska ploshcha) med Bohdan Khmelnytskyi-statyn. I direkt anslutning till torget ligger Sankta Sofiakatedralen (Sobor Sviatoyi Sofiyi). Detta är Kievs främsta sevärdhet och uppsatt på UNESCO:S världsarvslista. Jag passerade genom en öppning i det 76 meter höga klocktornet där jag också fick lösa inträdesbiljett. Biljett till katedralområdet kostade endast tre hryvnja. Däremot låg inträdet till själva katedralen på 50 hryvnja och för att klättra upp till klocktornets utsiktsplats kostade tio hryvnja.

Det 76 meter höga klocktornet och
Sankta Sofiakatedralen i bakgrunden.

Grunden till Sofiakatedralen lades redan år 1011 och katedralen uppkallades efter Hagia Sofia i dåvarande Konstantinopel (dagens Istanbul). Katedralen mäter 55 meter på längden och är 37 meter bred och har hela 13 kupoler. Ursprungligen var katedralen byggd i tegel men sitt nuvarande utseende i barockstil fick den efter en ombyggnation som var klar 1707. Insidan har flera mosaiker och fresker som härstammar från 1000-talet. Den mest kända och heligaste symbolen i Sofiakatedralen och även i hela Ukraina är den sex meter höga mosaiken föreställandes jungfru Maria i bön. Mosaiken härstammar från 1200-talet och är starkt influerad av bysantinsk konst. 1990 uppsattes Sofiakatedralen på UNESCO:S världsarvslista tillsammans med Petjerskaklostret.

Sankta Sofiakatedralen (Sobor Sviatoyi Sofiyi) i Kiev.

Det rådde fotoförbud inne i Sofiakatedralen och en vresig kvinnlig vakt lämnade feta fingeravtryck på min kameralins då jag trotsade förbudet. Hur kan min kamera påverka katedralen och dess utsmyckningar annat än att de inte får sålt vykort vid entrén till katedralen. Och vem skickar vykort år 2012!?
Jag styrde stegen till det höga klocktornet medan jag torkade rent min kameralins. Det var en mödosam väg uppför branta och smala trappor till den översta utsiktsplatsen. Någon hiss fanns inte! Belöningen kom då jag blickade ut över katedralområdet och Kievs centrala delar. Det var väl värt tio hryvnja för att få njuta av den vackra utsikten. Jag blickade ut över Sofiatorget (Sofiyska ploshcha) och St. Mikaelsklostret längre bort. Jag fotograferade en lång stund med mina två kameror innan jag tog mig ner till marknivå igen.

Inne i Sankta Sofiakatedralen råder fotoförbud...

En kortare promenad senare och jag kom fram till den gamla stadsporten som fått namnet Gyllene porten (Zoloti vorota). Porten härstammar från 1037 och var en av tre portar som lät byggas av Jaroslav I av Kiev, även kallad Jaroslav den vise. Porten har restaurerats och fick sitt nuvarande utseende 1983. Nu inrymmer byggnaden ett litet museum och jag kom fram en kvart efter att biljettkassan stängdes.

Gyllene porten (Zoloti vorota).

Jag avnjöt en cappuccino i den lilla parken bredvid Gyllene porten och tittade på folk. Vädret var grått och mulet men inte en enda regndroppe hade fallit på hela dagen. Solen höll på att gå ner och jag gick vidare. Jag stannade till och tog några kort på bronsstatyn föreställande katten Pantyusha. Katten Pantyusha var restaurangen Osteria Pantagruels lilla maskot men dog i en eldsvåda som drabbade restaurangen 1997. Året därpå restes statyn till minne av katten Pantyusha. Idag är den lilla bronsstatyn en populär mötesplats och ett måste att fotografera.

Pantyusha.

Inte långt därifrån, på gatan Prorizna, ligger den ukrainska restaurangen Mitla (betyder ”kvast” på ukrainska) som jag blivit rekommenderad. Restaurangen är specialiserad på ukrainska maträtter och restaurangdelen en trappa ner är inredd i gammaldags ukrainsk stil med trägolv, bastanta trämöbler och tjocka takbjälkar. Servitriserna var klädda i ukrainska folkdräkter och med blommor i håret. Jag tyckte att det började likna en turistfälla men jag hade redan slagit mig ner och fått menyn så jag satt snällt kvar. Jag kände mig våghalsig och tänkte beställa in mat som jag aldrig ätit tidigare. Det blev kalvtunga med svamp och ost samt en tallrik med rökta grisöron. Till detta fick det bli en ukrainsk öl. Kalvtunga smakade bra men de rökta grisöronen påminde om sega baconbitar och var rejält svårtuggade så de lämnades kvar på tallriken. Traditionell ukrainsk mat visade sig inte vara något som jag kommer att tillaga hemma i fortsättningen...
Notan slutade på knappt 70 svenska kronor.

Restaurang Mitla.

Nu skulle jag ta mig vidare till tågstationen för mitt nattåg söderut till kuststaden Odessa. Jag åkte tunnelbana från stationen Zoloti vorota till Vokzalna som är tunnelbanestation till Kievs centralstation Kyiv-Pasazhyrskyi.
Jag klev in i den gigantiska stationsbyggnaden och gick fram till en biljettkassa där det stod skyltar på engelska. Jag visade fram min biljettreservation som jag skrivit ut från datorn hemifrån och fick min tågbiljett. På biljetten stod det bara kyrilliska bokstäver så det gällde att verkligen ha koll på tågnummer, vilken perrong tåget avgår ifrån, avgångstid och så vidare. Då jag var ute i god till innan avgång satte jag mig ner och väntade i en väntsal. Efter en stund dök det upp ett tiotal poliser som bryskt körde iväg oss. De som inte var snabba nog blev knuffade av poliserna. Tydligen skulle hela järnvägsstationen utrymmas då det dök upp ännu fler poliser som spärrade av området. Jag frågade några personer som liksom jag stod bakom några avspärrningsband vad det var frågan om men ingen visste, få av dem pratade engelska så det var också en orsak till att jag inte fick svar på min fråga. Jag tittade in genom ett fönster och såg att biljettkassorna nu också var stängda, jäkla tur att jag var ute i god tid och hann hämta ut min biljett tänkte jag...

Kievs centralstation Kyiv-Pasazhyrskyi.

Att köpa tågbiljett för tågresor inom Ukraina gör enklast på Internet, exempelvis www.booking.uz.gov.ua/en eller www.avia.tickets.ua/en.
Det går även att beställa tågbiljetter från olika resebyråer och researrangörer i Ukraina men räkna med minst det dubbla priset. Biljetter till nattågen finns i tre olika prisklasser; 1:a klass, 2:a klass och ekonomiklass. 1:a klass innebär en sovkupé med två bäddar, 2:a klass innebär en sovkupé med fyra bäddar och ekonomi består av sex bäddar i varje sektion men inga dörrar emellan.
Då biljettpriserna i Ukraina är så låga rekommenderar jag att man köper en 1:a- eller 2:a klassbiljett. Är det personer i kupén med olika kön hör det till god sed att man lämnar kupén en stund så att de kan få byta om i lugn och ro. Packa ner matsäck, toalettpapper (inte alltid det finns eller har fyllts på), tofflor (det blir fort väldigt blött på toalettgolvet) och öronproppar (din kupégranne kanske snarkar). Min tågbiljett från Kiev till Odessa med nattåget 105K kostade endast 182 hryvnja (cirka 165 kronor). En biljett i 1:a klass kostade däremot 565 kronor, det vill säga 400 kronor dyrare. Då avstånden är långa mellan städerna i Europas näst största land är tåget ett av de allra billigaste och bästa sätten att resa inom landet.

Det blev dags att kliva ombord på tåget. Jag gjorde mig hemmastadd i min 2:a klasskupé som jag delade med tre ukrainare. Med engelska och min mobilapp med ukrainska glosor i mobilen gjorde jag mig förstådd. Bädden var i smalaste laget (eller så är det jag som är för bred) och mycket oljud från tågvagnen. Jag sov inget vidare den natten. Tågvärden väckte oss genom en ljudlig knackning en timma innan vårt stopp. De andra i kupén flög upp och började göra sig i ordning och åt frukost och köpte te ombord. Jag var nyvaken och väntade med frukost. 

ODESSA

Tåget rullade sakta in på Odessas Centralstation punktligt klockan 06:55. Den vackra stationsbyggnaden från 1865 totalförstördes under andra världskriget men byggdes upp igen 1952. Jag klev ut från stationsbyggnaden för att upptäcka staden Odessa som liksom jag var nyvaken.

Odessa (Odesa) grundades 1794 och är Ukrainas tredje största stad efter Kiev och Charkiv (Charkov) och här ligger också landets största hamn. Jag passerade förbi den lilla parken Pryvokzalna där några hemlösa gjorde sin morgontoalett. Jag kom fram till den ståtliga St. Panteleimonkatedralen (Pantelyemonivsky) som uppfördes för att fira stadens 100-årsjubileum.

St. Panteleimonkatedralen, Odessa.

Jag följde den breda gatan Pushkinskaya som var belagd med kullersten och kantad av träd. I nästan varje gathörn fanns tydliga gatuskyltar som talade om namnet på gatan, dock var texten skriven med kyrilliska bokstäver. Med en bra karta och med hjälp av gatuskyltarna är det enkelt att orientera sig i staden som visade sig vara en utmärkt promenadstad. Efter drygt två kilometer kom jag fram till mitt hotell Tsentralnaya Hotel (Central Hotel) på den breda gatan Preobrazhenskaya. Då klockan ännu var tidig morgon och incheckningen inte var förrän klockan 12.00 promenerade jag vidare längs Preobrazhenskaya.

Sjöman i Odessa.

Jag köpte en cappuccino från en liten kiosk och traskade vidare njutandes av både kaffet och det strålande vädret. Solen sken starkt från en klarblå himmel samtidigt som jag närmade mig hamnområdet. Jag promenerade över den smala Tyoschinbron (även kallad svärmorsbron) från 1969. På brons räcken satt mängder av kärlekslås. På andra sidan bron står Vorontsovpalatset som byggdes mellan 1824 och 1827 som residens för den ryske prinsen Mikhail Semyonovich Vorontsov när denne blev Odessas guvernör. Från den vackra Belvederekolonnaden mittemot Vorontsovpalatset tog jag flera kort över hamnen och Svarta havet.

Tyoschinbron i Odessa.

Detta var andra gången i mitt liv som jag blickade ut över Svarta havet, första gången var i Bulgarien 1994. Jag fortsatte längs gågatan Primorskiy Boulevard och hamnade på toppen av den berömda Potemkintrappan (Potomkinski Skhody). Trappan formar en entré till staden från havssidan och är Odessas främsta landmärke. Trappan, som tidigare hetat bland annat Boulevardtrappan och Primorskijtrappan, är byggd som en optisk illusion. Då det översta trappsteget är smalare än det nedersta ger trappan en illusion av att vara längre än vad den egentligen är när man ser den nedifrån. På samma sätt ser den kortare ut då man ser nedför trappan då man endast ser avsatserna och inte själva trappstegen. Den 142 meter långa trappan består av 192 trappsteg och tio breda avsatser.

Den berömda Potemkintrappan (Potomkinski Skhody).

Trappan byggdes mellan åren 1837 till 1841 för att underlätta att ta sig ner till hamnen från den högt belägna staden. Trappan är byggd i sandsten från den italienska staden Trieste (som på tiden för dess uppförande tillhörde Österrike). Mest känd är trappan från Sergej Eisensteins mästerverk, stumfilmen Pansarkryssaren Potemkin från 1925. I en av filmens absolut mest kända scener flyr människor nedför Potemkintrappan för att undkomma soldater som öppnar eld mot dem. 1955 bytte trappan namn från Primorskijtrappan till Potemkintrappan för att hedra 50-årsdagen av Pansarkryssaren Potemkin-upproret 1905. Efter Ukrainas självständighet fick trappan sitt ursprungliga namn men de flesta säger fortfarande Potemkintrappan...

Jag stod en stund på Potemkintrappans början och tittade ut över hamnområdet innan jag tog mig nerför de 192 trappstegen. Idag finns en linbana för den som inte vill eller orkar använda trappan. Jag fortsatte ut på den stora piren som domineras av det 19 våningar höga Hotel Odessa. Hotellet består av 158 rum, alla med havsutsikt.

Hotel Odessa.

På piren, framför terminalbyggnaden, står en stor staty föreställande en knubbig baby. Detta är ”the Golden Child Sculpture” och det ska tydligen ge tur att vidröra babyns fot och stortå. Statyn var en gåva av konstnären Ernst Neizvestny inför stadens 200-årsjubileum.

Golden Child Sculpture, Odessa.

Jag satt en stund på en bänk alldeles intill vattnet och tittade på de stora fraktfartygen som låg förtöjda en bit därifrån. Längs ut på piren ligger den lilla St. Nikolajkyrkan och några stenkast därifrån står bronsstatyn Sjömanshustrun (To Sailor's Wife) av skulptören Alexander Tokarev. Den vackra bronsstatyn avtäcktes 2002.

Skulpturen "To Sailor's Wife" i hamnen.

Efter att ha promenerat omkring på piren ett tag fortsatte jag tillbaka mot centrum. Jag traskade uppför Potemkintrappans 192 steg (jo, jag räknade dem) och passerade statyn över Armand du Plessis, hertig av Richelieu. Statyn restes på toppen av Potemkintrappan 1828. Jag fortsatte längs Katerynynskagatan (Katerynynska vulytsya) ett hundratal meter tills jag kom fram till Granat Café med en mycket trevlig och inbjudande uteservering.

Granat Café, Odessa.

Jag slog mig ner i en av de sköna fåtöljerna vid ett ledigt bord. Jag beställde in Ägg Benedict och en stor latte till frukost. Frukosten kostade inte mer än en 50-lapp.

Frukost i Odessa.

Laddad med koffein och kalorier fortsatte jag att utforska den otroligt charmiga och vackra staden Odessa, Svarta havets pärla. Jag svängde in på den bilfria och charmiga Deribasovskayagatan (stavas även Derybasivska). Denna shopping- och gågata är belagd med kullersten och är Odessa främsta shoppingstråk. Jag passerade fullsatta uteserveringar, ett litet tivoli och den gröna och lugna parken City Gardens. Jag kom ut på Preobrazhenskayagatan och fortsatte de drygt 100 metrarna till mitt hotell.

Jag checkade in på Tsentralnaya Hotel. Hotellet var trestjärnigt enligt dem själva men interiören var ganska sliten och det var länge sedan hotellet sett sina glansdagar. Dock var det centrala läget helt oslagbart. Jag betalade knappt 215 kronor för en natt vilken även inkluderade en enklare frukost. Jag visade upp min bokning och fick nycklarna till rum 305. Rummet var ett enkelrum med en smal säng. I rummet fanns ett handfat, badrummet låg en bra bit därifrån i korridoren. Det visade sig bara finnas en WC och dusch på hela våningsplanet.

Tsentralnaya Hotel på Preobrazhenskayagatan.

Jag besökte den stora Sposo-Preobrazhenskiykatedralen (Spasso Preo praschenski Sobor) mittemot hotellet. Katedralen påbörjades redan 1795 men stod inte klar förrän 1809. År 1936 totalförstördes den på order av Stalin men återuppfördes 1999.

Odessas Sposo-Preobrazhenskiykatedral (Spasso Preo praschenski Sobor).

I parken som omgav katedralen fanns en liten utomhusmarknad där det såldes hantverk, souvenirer och medaljer från Sovjettiden, handgjorda smycken och kläder. I en annan del av parken fanns flera konstnärer som sålde tavlor med egna motiv. Alldeles på början av Deribasovskayagatan ligger den vackra inomhusgallerian Odessa Passage. Gallerian byggdes 1899 och består av tre våningar. Odessa Passage är utsmyckad med vackra statyer och taket består av glas. Flera souvenirbutiker ligger i gallerian och en restaurang.

Odessa Passage.

Jag fortsatte längs med Deribasovskayagatan som nu var full av helglediga människor. Jag passerade det vackra hotellet Bolshaya Moskovskaya (Stora Moskva) från 1904. Under årens lopp förföll hotellet till en grå ruin. 2010 påbörjades renoveringen av hotellet och när det står klart kommer det att klassificeras som femstjärnigt och ha sammanlagt 59 hotellrum.

Lyxhotellet Bolshaya Moskovskaya (Stora Moskva).

Några få stenkast från Bolshaya Moskovskaya och på samma sida på Deribasovskayagatan ligger shoppingkomplexet Europa med sin futuristiska entré i stål och glas. Köpcentret består av sju våningar med främst juveleraraffärer, parfym- och kosmetikabutiker och exklusiva klädbutiker.

Uteserveringar på Deribasovskayagatan, Odessa.

Jag fortsatte längs med hela Deribasovskayagatan fram till Odessas operahus. Denna fantastiskt vackra byggnad invigdes 1887 och är uppförd i italiensk barockstil och ersatte det tidigare operahuset från 1810 som brann ner 1873. Akustiken skall vara helt fenomenal och minska viskning på scenen hörs över hela salen med 1636 stolar. Storheter som Tjajkovskij och Rachmaninov har dirigerat konserter här och prima ballerinan Anna Pavlova har dansat balett på scenen.

Framsidan på Odessas operahus.

1925 förstördes stora delar av scenen av en eldsvåda. Den senaste renoveringen av operahuset slutfördes 2007. Odessas operahus är en av stadens absolut vackraste byggnader och hör till stadens främsta sevärdheter.

Odessas operahus hör till stadens vackraste byggnader.

De flesta sevärdheterna i staden visade sig vara centrerade längs min promenadväg. Jag kom fram till Odessas stadshus vid början av Primorskiy Boulevard. Det kritvita stadshuset är uppfört 1834 i nyklassicistisk stil. På det lilla torget Dumska framför stadshuset står en staty över den ryske nationalskalden Aleksandr Pusjkin som tillbringade drygt ett år i staden. Några ungdomar gjorde tricks med sina skateboards på torget när jag passerade.

Odessas stadshus.

Jag fortsatte längs med den breda och lummiga allén Primorskiy Boulevard. Det var fullt med folk som njöt av det soliga vädret, några rastade sina hundar och andra satt på parkbänkarna och tittade på folk som passerade. Jag kom återigen fram till övre delen av Potemkintrappan som nu var full av liv och rörelse. Försäljare trängdes med unga men som lät sig fotograferas med tama duvor, örnar och till och med en liten apa för några hryvnja.

Primorskiy Boulevard, Odessa.

Jag promenerade runt någon timme i den trevliga staden tills jag kom fram till den ukrainska restaurangen Kumanets på Havannagatan. Denna restaurang serverar traditionell ukrainsk mat och jag slog mig ner vid ett ledigt bord på uteserveringen. Serveringspersonalen var klädda i traditionella kläder, männen i vitt och stråhattar på huvudet medan kvinnorna bar färgglada kjolar, vita blusar och blomkransar i håret.

Restaurang Kumanets uteservering.

Uteserveringen var dekorerad för att påminna om en lantgård, snudd på en turistfälla men maten visade sig vara utsökt. Detta är en av de absolut populäraste restaurangerna i Odessa, både bland turister och lokalinvånare. Jag beställde in revbensspjäll med pommes frites och till detta ett glas chilenskt rödvin. Innan maten serverades ställde en av servitriserna fram en korg med nybakat bröd och givetvis salo istället för smör. Maten smakade utsökt, särskilt körsbärsgelén till revbensspjällen var en fullträff! Notan slutade på 135 hryvnja (115 kronor). Mätt och rejält belåten promenerade jag vidare i Odessa som hamnar högt på min lista med personliga favoritstäder. Jag gick tillbaka mot mitt hotell längs Deribasovskayagatan med en kort avstickare genom parken City Gardens. Parken grundades 1803 och idag finns här fontäner och skulpturer liksom en liten scen. Solen höll på att gå ner när jag kom fram till det stora Grektorget (Grecheskaya ploshad) och det stora köpcentret Afina (Atena). Jag gjorde ett kortare besök i köpcentret innan jag fortsatte tillbaka till mitt hotell.

Köpcentret Afina i Odessa.

Det hade varit en lång och intensiv dag och jag somnade fort.
Följande morgon steg jag upp och packade min ryggsäck. Jag gick ner till den lilla hotellrestaurangen där det serverades en mycket sparsam frukost bestående av pulverkaffe, te, bröd och lite pålägg. Efter frukosten checkade jag ut och gick ut på Preobrazhenskayagatan utanför.
Efter en stund vinkade jag in en taxi. Det gick inget vidare att pruta utan det slutliga priset blev 100 hryvnja. Taxichauffören höll en bra bit över 70 km/h i stadstrafiken, utan säkerhetsbälte. Rallyturen tog uppskattningsvis inte mer än en kvart till Odessa International Airport (IATA-kod: ODS). Terminalbyggnaden var en liten och sliten byggnad från 1961.

Odessa International Airport.

Jag checkade ombord på Turkish Airlines flight TK 466 till Istanbul. Efter säkerhetskontrollen skjutsades jag och mina medpassagerare med buss de knappt 60 metrarna till flygplanet, en Boeing 737-800. än en timme och tio minuter. På Atatürk International Airport bytte jag sedan till flight TK 1799 till Landvetter flygplats. Under hemfärden i Turkish Airlines Airbus 320-200 började planerna på nästa resa sakta ta form...

En god idé är att plugga in de kyrilliska bokstäverna innan en resa till Ukraina.

Skyddar inte vid en krock men det irriterande pipet är borta...

I don't wanna sound like a queer or nothin', but I think unicorns are kick ass!

Docka i Tjernobyl.

Några praktiska tips:

Eluttag: I Ukraina har man samma sorts vägguttag och spänning som i Sverige. Adapter behövs alltså inte!
Offentliga toaletter: På många offentliga toaletter i Ukraina finns inte alltid toalettstolar utan det som finns att tillgå är ett otäckt hål i marken. Fräschast toaletter finner man i varuhus och på restauranger. Det är inte alltid det finns toalettpapper så se till att ha med dig.
Dricks: Börjar bli alltmer vanligt i Ukraina. Räkna med ungefär tio procent av notan, men som utlänning förväntas du oftast att betala mer. Ibland är en serviceavgift inbakad i priset, läs på notan (om du kan tyda de kyrilliska bokstäverna!) eller fråga.
Vatten: Kranvattnet bör undvikas att dricka men duger till att borsta tänderna i. Mineralvatten köps enklast och billigast i större mataffärer.
Valuta: 1 Hryvnja/Hryvnia (hr eller UAH) = 100 kopijkas/Kopiyka. Valutan hryvnia uttalas ”gryvna”.
Mynt finns i valörerna 1, 2, 5, 10, 25 och 50 kopijkas och 1 Hryvnja.
Sedlar finns i valörerna 1, 2, 5, 10, 20, 50, 100, 200 och 500 hryvnia.
Taxi: Taxichaufförerna i Kiev använder sällan eller aldrig taxameter, gör upp om priset i förväg! Det blir nästan alltid billigast att be hotellet eller restaurangen att ringa efter en taxi än att vinka in en taxibil på gatan.
Språk: Det officiella språket i Ukraina är ukrainska men omkring 30 % av landets invånare är ryssar och pratar ryska. Ukrainska och ryska är relativt lika varandra (ungefär som svenska och norska). Få personer i Ukraina pratar engelska men regeln är att yngre personer behärskar engelska bättre än äldre. Ett tips är att lära sig det kyrilliska alfabetet innan man besöker landet så att man kan läsa gatskyltar och namn på hotell, restauranger och liknande.
Rökning: I Ukraina röker alla verkar det som. Det råder rökförbud i tunnelbanan och på bussar liksom i butiker. På restauranger finns det bord för både rökare och ickerökare.

Mat och dryck:

Borsjtj: Denna välkända rödbetssoppa har sitt ursprung i just Ukraina.
Chicken Kiev (kotleta po-kyivsky): Friterat kycklingbröst med vitlök och örter. Uppfanns, namnet till trots, i New York.
Salo: Består av ister (grisflott) och serveras i skurna skivor. Låter äckligare än vad det är.
Varenyky: Degknyten som serveras fyllda med allt från kött, grönsaker eller svamp till sylt, ost eller russin.
Bröd: Ukrainarna är stolta över sin brödtradition och det finns otaliga brödsorter i Ukraina.
Kvass: Kvass är en dryck som görs på mörkt bröd som sedan fått jäsa. Smaken påminner om vörtbröd och svagdricka.
Alkohol: Vodkan är i regel starkare än man är van vid från Sverige.

Tank med kvass...

Viktiga telefonnummer:

Polis: 102
Ambulans: 103
Brandkår: 101


Några kända personer från Ukraina:

Golda Meir: Denna israeliska politiker föddes 1898 i Kiev (dåvarande Tsarryssland).
Mila Kunis: Milena "Mila" Markovna Kunis föddes 1983 i Tjernivtsi (Chernivtsi) i västra Ukraina.
Milla Jovovich: Fotomodellen och skådespelerskan föddes som Milica Nataša Jovovic 1975 i Kiev.
Olga Kurylenko: Fotomodell och skådespelerska som föddes i Berdjansk, Ukraina 1979.

Resident Evil: Retribution med Milla Jovovich som är född i Kiev.

Några nyttiga ord och fraser på ukrainska;

Ja = Tahk
Nej = Ni
Hej! = vitayu
Hej då! = Do podacennja
God morgon = Dobrogo ranku
Tack! = dyakuyu!
Ursäkta = pereproshuyu eller vybachte
Öl = pyvo
Skål! = Na zdorov'ya! eller bud’mo!
Var är toaletten? = De tualyet?
Karta = karta/mapa
Tåg = poyizd
Tågstation = vokzal
Lämna mig ifred! = Zalyste mene u spokoji!
Hjälp! = dopomozit
Stop! = Stij!
Ring polisen! = Vyklycte miliciju!

Räkneord:

Ett = odihn
Två = dva
Tre = trih
Fyra = chotirih
Fem = pyat
Sex = sheest
Sju = sim
Åtta = visim
Nio = devyat
Tio = desyat
Tjugo =dvadsyat
Trettio = trihdtsyat
Fyrtio = sorok
Femtio = pyatdesyat

Filmtips inför en resa till Ukraina:

• 9 rota/The Ninth Legion (2005): Rysslands svar på ”Full Metal Jacket”. Handlar om Sovjetunionens ockupation av Afghanistan. En av de bästa krigsfilmer som gjorts.
  Filmen är inspelad på Krimhalvön (Ukraina), Kazakstan, Uzbekistan och Moskva.
• A Good Day To Die Hard (2013): I den femte (!) Die Hard-filmen ser vi John McClane (Bruce Willis) åka till Moskva då han får reda på att hans son Jack (Jai Courtney) sitter häktad för mord. Många explosioner och eldskurar senare åker John och Jack till den övergivna staden Pripjat (Pripyat) i Ukraina där den långa slutstriden sker.
• Bronenosets Potyomkin/Pansarkryssaren Potemkin (1925): Denna sovjetiska stumfilm av regissören Sergej Eisenstein anses vara ett av filmhistoriens mest inflytelserika verk. Filmen handlar om då pansarkryssaren Potemkins besättning gör myteri och går från att ha tjänat inom Svartahavsflottan till att stå på den ryska revolutionens sida 1905. Några av filmens mest kända scener utspelar sig på just Potemkintrappan i Odessa men dessa händelser har inte skett i verkligheten. Scenen med barnvagnen som rullar nedför trappan har plagierats och återgivits åtskilliga gånger genom filmhistorien, den mest kända hyllningsreferensen återfinns i Brian de Palmas The Untouchables/De omutbara från 1987. Filmen ansågs både farlig, våldsam och kontroversiell och visades därför inte förrän på 1950-talet i Sverige.
• Chernobyl Diaries (2012): Skräckfilm som handlar om sex ungdomar som turistar i Ukraina. De åker på en dagstur till Pripjat men upptäcker att de inte är ensamma i staden... Filmen utspelar sig i Kiev och Pripjat i Ukraina men är istället inspelad i Serbien och Ungern.
• Everything Is Illuminated/Allt är upplyst (2005): Filmen bygger på romanen med samma namn av den amerikanske författaren Jonathan Safran Foer, i filmen gestaltad av Elijah Wood. Filmen kretsar kring Jonathans resa till Ukraina för att hitta den kvinna som räddade hans farfar undan nazisterna under andra världskriget. Filmen är inspelad i Prag i Tjeckien och i Odessa i Ukraina. I filmen syns hamnen i Odessa, Hotel Odessa, Sposo-Preobrazhenskiykatedralen och Potemkintrappan i några scener.
• Evilenko (2004): Denna film är löst baserad på jakten på den sovjetiske seriemördaren Andrei Chikatilo. Malcolm McDowell (mest känd som ”Alex” i kultfilmen Clockwork Orange från 1971) spelar läraren Andrej Romanovic Evilenko som mellan åren 1984 och 1992 sammanlagt mördat 55 människor, främst unga kvinnor och barn. Filmen följder dels Evilenkos liv men även de som är fast beslutna att fånga honom. Filmen är inspelad i Kiev och i några scener förekommer The National Museum of the History of the Great Patriotic War (of 1941-1945) samt den 62 meter höga Moderlandstatyn (Rodina Mat).
• L'affaire Farewell/Farewell (2009): Denna franska film kretsar kring den sovjetiske översten Sergei Gregoriev (Emir Kusturica) som 1985 bestämmer sig för att läcka hemlig information till Väst. Han utser den franske ingenjören Pierre Froment (Guillaume Cane) till sin kurir. Vi får följa med bakom kulisserna och se vad som verkligen ledde fram till Sovjetunionens kollaps och Berlinmurens fall. Filmen är bland annat inspelad i Kiev och i några scener förekommer The National Museum of the History of the Great Patriotic War (of 1941-1945) samt de blommiga stridsvagnarna framför entrén.
• La leggenda del pianista sull'oceano/Pianisten (1998): I filmens inledning ser vi en man sittandes på Potemkintrappan i Odessa...
• La Terre outragée/Land of Oblivion (2011): Piotr (Nikita Emshanov) och Anyas (Olga Kurylenko) bröllopsfest i staden Pripjat avbryts abrupt då Piotr, som är brandman, blir tvångsinkallad för att delta i ett släckningsarbete. Det visar sig att det är reaktor 4 i kärnkraftverket Tjernobyl som står i lågor...
  Filmen är bland annat inspelad på plats i Pripjat i den förbjudna zonen runt kärnkraftverket Tjernobyl i Ukraina. I filmen förekommer förutom spökstaden Pripjats välkända sevärdheter som nöjesfältet med pariserhjulet även reaktor 4 och kylvattenkanalerna runt kärnkraftverket Tjernobyl.
  Potemkintrappan i Odessa förekommer i en scen.
• The Saratov Approach (2013): Denna dramathriller bygger på verkliga händelser då två amerikanska mormonmissionärer kidnappades i Ryssland 1998. De båda mormonerna Andrew Lee Propst (Maclain Nelson) och Travis Robert Tuttle (Corbin Allred) är i storstaden Saratov i Ryssland som missionärer. De luras till en lägenhet där de hålls som gisslan av två kidnappare.
  Filmen utspelar sig i Saratov, Ryssland men är inspelad i Kiev, Ukraina. Bland annat förekommer den vackra Sankta Sofiakatedralen i filmen och i en scen promenerar äldste Propst och äldste Tuttle över Sofiatorget i Kiev.
• Soldiers Of Fortune (2012): Craig McKenzie (Christian Slater) är en före detta elitsoldat som får i uppdrag att skydda en grupp multimiljonärer som har betalat för att få uppleva riktiga strider i krigszoner. När de går iland på en ö i Svarta havet går uppdraget fruktansvärt fel och männen får uppleva betydligt mer action än vad de betalat för... Filmen är inspelad i Jalta, Sevastopol och Balaklava på Krimhalvön i Ukraina. Ukraina får i filmen föreställa Helmandprovinsen i Afghanistan, Montana i USA, ön Ostriv Zmiinyi (Snake Island) i Svarta havet samt hamnstaden Sulina i Rumänien. Trots kända skådespelare som Christian Slater, Sean Bean, Ving Rhames och Dominic Monaghan är detta en riktigt dålig B-film. Jag kan enbart rekommendera denna film för dess fina vyer och landskapsscener från Krimhalvön i Ukraina.
• Transformers – Dark Side of the Moon (2011): Den öde staden Pripjat i Ukraina förekommer i en scen komplett med pariserhjul och allt men är helt filmat i studio.
• Transporter 3 (2008): Frank Martin (Jason Statham) återser vi i den tredje (och förhoppningsvis den sista) Transporterfilmen. I denna film får Frank i uppdrag att transportera ukrainskan Valentina (uruselt spelad av Natalya Rudakova) från Marseilles i Frankrike till Odessa i Ukraina. I några av filmen scener förekommer Odessas hamn, Sposo-Preobrazhenskiykatedralen och Hotel Odessa.

Med reservation för förändringar som skett efter september 2012.