SKOTTLAND

GLASGOW och EDINBURGH

Hösten närmade sig med stormsteg och mitt gigantiska kastanjeträd och jag utkämpade en ojämn kamp om att hålla gatan utanför mitt hus fri från gulnade och döda löv. En höstresa lockade ännu mer när man varit tvungen att skrapa bilrutorna redan i mitten av oktober! Två Europeiska storstäder som jag blivit rekommenderad var Glasgow och Edinburgh, båda i Skottland. Långt ifrån en sol och badsemester med andra ord men ändå ett skönt luftombyte.

Jag skulle besöka Skottlands största stad Glasgow och den mindre men betydligt vackrare huvudstaden Edinburgh. Skottland är inget land utan en självständig region (så kallad riksdel) i Storbritannien.
Skottlands historia är full av strider och slag. Romarna kallade landet Kaledonien vars folk bestod av de två keltiska folkslagen pikter och britoner. Romarna styrde över provinsen Britannia (dagens England och Wales) men intog aldrig Kaledonien. Kristendomen når de brittiska öarna på 800-talet och den gaeliske hövdingen Kenneth MacAlpin blir 839 kung över de båda folkslagen. På 1200-talet startar en blodig kamp för skotskt självstyre. Den engelske kungen Edvard installerar John de Balliol som vasallkung i Skottland 1292 för att hålla ordning. 1295 avsäger sig de Balliol all lojalitet med kung Edvard och sluter förbund med Frankrike. Som reaktion och hämnd på detta anfaller kung Edvard Skottland och genomför plundringar, krossar allt skotskt motstånd och tar den heliga Ödesstenen (Stone of Destiny) från Scone Palace där alla skotska kungar krönts. Ödesstenen är en skotsk nationalsymbol. Skottland var krossat men en man reste sig och startade ett uppror mot engelsmännen. Denna man var William Wallace och han och hans upprorsmän besegrade de engelska styrkorna vid Stirling Bridge. Den engelske kungen Edvard svarade med att tillfångata William Wallace. 1305 avrättades William Wallace genom den engelska avrättningsmetoden ”hanging, drawing and quartering” (= ungefär hängning, dragning och fyrdelning) vilket innebar att den dömde släpas till avrättningsplatsen på en träram (dragning). Sedan hängs man men plockas ner innan döden inträffar (hängning). Sedan skärs magen upp och inälvorna och könsdelarna bränns medan man ser på (kan också vara en möjlig betydelse av ordet dragning). Slutligen halshuggs man och sedan styckas kroppen i fyra delar (fyrdelning). Denna avrättningsmetod infördes som ett standardstraff för högförräderi i England. I fallet med William Wallace skickades de fyra kroppsdelarna från hans lik till Newcastle, Berwick, Stirling och Perth som ett varnande exempel.
Robert Bruce blev den som förde kampen för ett fritt Skottland vidare. Robert Bruce kröntes till kung 1306 men besegrades av engelsmännen och flydde till Irland. Han återvände året därpå och intog Edinburgh och Perth. Robert Bruce stred mot engelsmännen fram till 1328 då den engelske kungen Edvard III erkände Skottlands självständighet. Året därpå, 1329, avled Robert Bruce och han hyllas som Skottlands befriare.
Strider mellan engelsmän och skottar sker igen och denna gång är det engelsmännen som krossar de skotska styrkorna i slaget vid Flodden 1513 vilket är det största militära nederlaget i hela Skottlands historia. Maria Stuart blir drottning av Skottland blott sex dagar gammal då hennes far Kung Jakob IV dör. Maria Stuart flyr till Frankrike men återvänder till Skottland för att kräva tillbaka tronen 1561. 1566 föder hon sonen Jakob (James på engelska) som efter Maria Stuarts död blir kung Jakob VI av Skottland. Jakob VI förenar de två kungadömena och utses som kung Jakob I av England. Under 1600-talet utspelas häftiga religiösa och politiska strider i Skottland.
Skottland bildade union med England år 1707 och slogs ihop med det nya kungariket Storbritannien. Skottland representerades med platser i parlamentet i London, fick behålla sitt domstolsväsende och sina lagar och den presbyterianska kyrkan fick behålla sin ställning. Rörelsen jakobiterna försökte återinsätta kungafamiljen på tronen och 1745 leddes ett uppror av prins Karl Edvard Stuart (mer känd som Bonnie Prince Charlie). Upproret slogs brutalt ner och avgörandet skedde 1746 i slaget vid Culloden Moor. Den brittiska regeringen tog nu i med hårdhandskarna och konfiskerade alla vapen och inrättade garnisoner för att hålla invånarna i schack. Klanstrukturen hos de högländska upprorsmännen löstes upp, deras språk (gaeliskan) kuvades och kilten förbjöds. Samtidigt förlorade de klaner som stött upproret sin mark och många småbönder fick lämna sin mark och sina hus. Denna aktion är känd som ”the Highland Clearances”. Högländerna avfolkades och städerna i inlandet expanderade. Ungefär samtidigt utvecklar James Watts en förbättring av ångmaskinen vilket kom att bana vägen för den industriella revolutionen.
Den skotska nationalismen är skyhög och många skottar kämpar för ett självständigt Skottland. År 1997 röstar en förkrossande majoritet av skottarna för ett eget parlament. Det första skotska parlamentet öppnades 1999 och trots att det har begränsat inflytande ses det ändå som en stor seger och ytterligare en bit närmare eget självstyre för många skottar.

Så här går alla klädda i Skottland... Alltid...

Denna resa gjorde jag tillsammans med min yngsta bror Emil. Flygbiljetter till Glasgow bokade jag och betalade på Ryanairs hemsida (www.ryanair.se). Ryanair är ett av de mest utskällda flygbolagen idag. Klagomålen gäller allt från gömda avgifter till att de tar betalt för precis allting och att de struntar i strandsatta resenärer.
Ryanair har flera gånger vägrat att rätta sig efter ARNs (Allmänna reklamationsnämnden) beslut och har varit ett av de flygbolagen med mest klagomål hos KO (Konsumentombudsmannen). Trots negativa tongångar i massmedia om exempelvis inställda avgångar, där bland annat flygpassagerarna fått ta sig hem på egen hand samtidigt som Ryanair vägrat betala någon som helst ersättning, ökar passagerarantalet årligen. År 2010 var Ryanair det tredje största flygbolaget (i antal passagerare räknat) i Europa, efter Lufthansa och Air France. Ryanair erbjuder billiga flygbiljetter och det lockar resenärer.
Man kan och får tycka vad man vill om Ryanair, men en sak är säker. Du betalar för att de ska ta dig från punkt A till B, that's it! Och man måste inte resa med Ryanair, det finns än så länge inga extra avgifter att betala för den som väljer ett annat flygbolag…
Själv har jag inte haft några problem de gånger jag flugit med Ryanair. För att minska risken att bli missnöjd med Ryanair gäller det att ha flera saker i åtanke;

Extra avgifter som kan tillkomma på biljettpriset är exempelvis*;

Internetincheckning: 5 Euro per biljett och passagerare (10 Euro för en tur- och returresa).
Administrationsavgift: 5 Euro per biljett och passagerare (10 Euro för en tur- och returresa).
Extra resväska: Reser man med en resväska kostar denna 15 Euro per enkel resa upptill 15 kg eller 25 Euro per enkel resa upptill 20 kg. (Under högsäsong eller vissa flygningar till exempelvis skidorter kan priserna höjas).
Packa lätt: Övervikt kostar 20 Euro per kilo övervikt. Tänk på att exempelvis en vanlig 70 centiliters vinflaska väger ungefär 1,3 kilo.
Endast ett handbagage ombord: Handbagaget får väga högst tio kg och måtten för ej överstiga 55/40/20 cm. Tänk på att en laptop och systemkamera med objektiv väger en hel del. Handlar du tax free-sprit, godis eller parfym på flygplatsen måste detta packas ner och få plats i ditt handbagage. Extra handbagage eller överviktigt handbagage kan antingen nekas att tas ombord eller tas ombord för en avgift på 35 Euro.
Skriv rätt namn på biljettbokningen: För att ändra en passagerares namn på en biljett tas en avgift ut på 100 Euro.
Barn under två år (gratis på de flesta andra bolag): 20 Euro per resa (40 Euro tur och retur). Däremot får man ta med en sittvagn kostnadsfritt.

* Priser och regler som var aktuella i oktober 2010. För exakta priser och regler rekommenderar jag att man läser de aktuella bestämmelser som återfinns på Ryanairs hemsida (www.ryanair.se).

Ryanair har luft under vingarna...

Glöm inte att checka in online (tidigast femton dagar innan avresan och senast fyra timmar innan avgång) och skriv ut din biljett (både för dit- och för hemresan) och ha med dig biljetterna till flygplatsen. Varje biljett ska vara utskrivet på varsitt A4-ark. Ryanair tar 40 Euro per enkelresa i extra avgift för att skriva ut dina biljetter! Det blir en extraavgift på hela 120 Euro (över 1150 kronor!) för två personer om de bokat en tur och returresa!
Ska man bara vara borta en helg eller några dagar räcker det med att endast resa med ett handbagage så länge det inte väger mer än tio kilo och håller de rätta måtten (maximalt 55/40/20 cm). Ett tips är då att packa ner så mycket som möjligt i fickorna och i jackan.

Fredagen den 15 oktober 2010 fick min bror Emil och jag skjuts ut till Göteborg City Airport (tidigare Säve Flygplats). Vi checkade in våra väskor och visade upp våra pass och utskrivna biljetter i incheckningsdisken. Vi passerade säkerhetskontrollen och fick vänta en stund innan vi fick kliva ombord. När man reser med Ryanair får man inga bestämda sittplatser utan det är som på en buss, man får sätta sig där det finns en ledig plats Ombordstigning sker både fram och baktill på flygplanet för att spara tid. Ryanairs flygflotta består endast av Boeing 737-800 flygplan vilket gör att priset kan pressas då man gör en jättebeställning. Samtidigt kan man spara in pengar då man bara behöver piloter och tekniker som är specialiserade på en specifik flygplanstyp.
Flygplanssätena går inte att fälla bak (kostar pengar att underhålla och reparera om de går sönder) och har inte heller några stolsfickor (det tar för lång tid att städa ur dessa).

En Boeing 737-800 på Göteborg City Airport.

Vi slog oss ner på varsitt säte i en ledig stolsrad. Flygplansstolarna är långt ifrån bekväma ombord men det är ju inte en långflygning till Bangkok det rör sig om så det var inget att gnälla om. Flygplanet lyfte några minuter efter utsatt tid men landade punktligt på Glasgow Prestwick Airport.

GLASGOW

Flygplatsen är belägen drygt 45 km sydväst om Glasgow. Emil och jag hämtade ut våra resväskor och handlade lite proviant i en butik på flygplatsen. Vi klev ombord på tåget mot Glasgow som rullade in på stationen precis när vi kom fram. Tågresan från flygplatsen till centrala Glasgow tog ungefär 45 minuter. Biljett köpte man ombord blev vi upplysta om men det dök aldrig upp någon konduktör så vi sparade in 3.20 £. Från Glasgow Central Station var det inte mer än en drygt tiominuters promenad till Millennium Hotel som skulle bli vårt hem de kommande tre nätterna.
Millennium Hotel är ett fyrstjärnigt hotell och ligger precis vid George Square, alldeles i hjärtat av Glasgow. Jag valde detta hotell då vi ville bo centralt och mer centralt än på George Square går inte att bo. Vi checkade in och fick rum 420 längst upp i hotellbyggnaden och med utsikt över George Square. Rummet var utrustat med ett stort skrivbord, två sängar, en fåtölj och ett kaffebord med vattenkokare och gratis te, kaffe och några kakor. Badrummet var utrustat med ett badkar och vi hade en alldeles egen nödutgång från badrummet.
Vi packade upp det mest väsentliga och omfördelade våra kontanter innan vi gick ut för att utforska Glasgow lite närmare.

Millennium Hotel Glasgow ****

Glasgow är den största staden i Skottland och är lite skitigare, busigare och tuffare än den mindre och städade huvudstaden Edinburgh. Glasgow grundades på 500-talet och växte upp kring katedralen som byggdes av S:t Mungo. Under industrialiseringen växte staden och med sina stora skeppsvarv startade flera rederier och Glasgow blev den viktigaste knutpunkten för handeln med Nordamerika. Staden växte allt mer under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal och 1931 hade Glasgow över en miljon invånare. När varven lades ner hade staden en kraftig nedgångsperiod men är idag en av Storbritanniens viktigaste finansiella centrum. Staden har fyra universitet och en stark kulturscen och då särskilt inom musiken. Band och artister som exempelvis Franz Ferdinand, Glasvegas, Jesus and Mary Chain, Primal Scream, Simple Minds och Travis kommer alla ifrån Glasgow. Glasgow är Storbritanniens tredje mest populära resmål efter London och Edinburgh.
Hit reser man knappast för fantastiska gourmeträtter utan i regel är det fettdrypande och enkel husmanskost vad som bjuds på. Vissa kvarter och bakgator i Glasgow är riktigt nedgångna och här ska man inte veckla ut turistkartan och visa att man inte hör hemma. Dialekten som pratas av Glaswegians (Glasgowborna) i staden är ibland lika obegriplig som underbar…

Första punkt på vår improviserade sightseeing blev George Square precis utanför hotelldörren. Torget anlades 1781 och är uppkallat efter kung George III (Georg III av Storbritannien, 1738-1820).

George Square, Glasgow.

George Square domineras av Glasgow City Chambers på den östra sidan och som inrymmer Glasgow City Council. Framför Glasgow City Chambers står en hög kenotaf flankerad av två vita lejon. Detta gravmonument är rest för att hedra de män från Glasgow som stupat i de två världskrigen.
Mitt på torget står en 24 meter hög pelare med en staty föreställande den skotske författaren Sir Walter Scott (1771 – 1832), mest känd för sin roman Ivanhoe. På torgets norra sida ligger Queen Street Station och Millennium Hotel (som förr hette the North British Railway Hotel) från 1840.

Glasgow City Chambers.

Del av minnesstenen över de män från Glasgow
som stupat i de två världskrigen.

Emil och jag promenerade runt i Glasgows centrala delar och det var trevligt att se de karakteristiska dubbeldäckade bussarna och svarta bulliga taxibilarna på ”fel sida” vägen och de knallröda telefonkioskerna.
Vi fortsatte längs med Argoyle Street och Glasgow Central Station. Ett av stadens mest kända landmärken är järnvägsbron med glasväggar som i folkmun kallas för the Heilanman's Umbrella. Namnet kommer från att många människor från Högländerna kom till Glasgow för att söka jobb på 1800-talet. De var utspridda över hela Glasgow men de höll möten och träffar under bron. Allt eftersom de blev mer integrerade i samhället upphörde mötena under bron men namnet lever kvar.

"The Heilanman's Umbrella", Glasgow.

Vi passerade förbi The Waterloo Bar på hörnet av Argoyle Street och Wellington. Är man i Skottland med alla sina pubar och barer i varje gathörn är det ett måste att ta minst en öl på en pub. Jag beställde varsin skotsk ale till mig och Emil och vi slog oss ner vid ett ledigt bord. Medan vi sakta drack vår öl var det trevligt att sitta i detta, för många skottar, andra vardagsrum. Jag upptäckte efter en stund att det bara var män inne på puben och att bakom bartendrarna hängde två små regnbågsflaggor. Jag och Emil hade tydligen hamnat på en gaybar, Skottlands äldsta gaybar dessutom fick jag senare veta.
Efter ölen och flera lystna blickar från männen i puben promenerade vi runt en bra stund i Glasgow och tittade på gamla hus, gamla statyer och gamla tanter. Emil och jag lade fort märke till att bilarna inte hade halvljuset påslaget under dagen. Detta gjorde det svårt att på håll avgöra om en bil var parkerad eller i rullning. På kvällen slogs givetvis halvljuset på men under dagtid var det många gånger en sport att gå över gatan. Att de sedan envisas med att köra på ”fel” sida om vägen gjorde ju inte saken lättare precis. Man är inlärd från tidig ålder att först se åt vänster innan man går över gatan men här kommer bilar och bussar från ”fel” håll.

Bussarna i Skottland kör på fel sida...

Vi hamnade på shoppinggatan Buchanan Street med sina fina och dyra designbutiker. Vi var rejält hungriga och började se oss omkring efter någonstans att äta. Vi valde Waxy O'Connors på West George Street främst för att på menyn på utsidan kunde jag läsa att de serverade haggis. Waxy O'Connors låg drygt 50 meter från vårt hotell. Varken jag eller Emil hade hört eller läst någonting om Waxy O'Connors men det blev en positiv överraskning. Den fantastiska interiören med alla små avdelningar, alkover, barer och fristående trappor gjorde att stället påminde om skolan Hogwarts i Harry Potter-filmerna. Det var lätt att gå vilse, särskilt efter några öl och någon whisky. Vi slog oss ner vid ett ledigt bord efter en stunds letande då det var få lediga bord denna fredagskväll. Jag var bara tvungen att pröva den mytomspunna skotska nationalrätten haggis. Haggis görs traditionellt på hjärta, lever och lunga från får som blandas med lök, havregryn och kryddor. Detta får sedan sjuda tillsammans i en urtvättad och saltad fårmage i upptill tre timmar. Nu för tiden används allt oftare fjälster (urtvättade djurtarmar, det samma som används till korvskinn) istället för fårmagar.
Jag beställde in maträtten Haggis, Neeps and Tatties (neeps= kålrot, tatties= potatismos) som serverades i en whiskysås och med två runda havrekex för 7.20 £ (knappt 80 kronor).
Emil, som inte äter kött (trots åratal av övertalningsförsök från min sida), valde en vegetarisk lasagne gjord på aubergine, zucchini och tomat serverad med vitlöksbröd för 8.50 £ (ca 93 kronor).
Beställde och betalade gjorde man i baren och sedan bars maten ut till bordet. Vi behövde inte vänta mer än fem minuter på vår mat.
Haggis var faktiskt betydligt godare än jag trott och liknar faktiskt till stor del det som vi i Sverige kallar pölsa. Till maten drack vi varsin skotsk lager.
Efter maten gick vi ut i den kalla Glasgowkvällen. Det mörknade fort och vi styrde stegen tillbaka till hotellet. Vi passerade mataffären Sainsbury's på Queen Street och handlade lite kex, chips, vatten och choklad att ha som mellanmål inför morgondagen. Vi gick tillbaka till hotellet och planerade morgondagens aktiviteter innan vi gick ut på stan senare på kvällen.
Promenaden varade inte så länge och vi hamnade återigen på Buchanan Street men alla affärer var stängda.

Buchanan Street, Glasgow.

Vi åt nattamat i form av typisk brittisk snabbmat – Fish & chips dränkt i vinäger för 5.50 £. Emil må vara vegetarian men han har i alla fall förstånd att äta fisk. Vi satte oss på några stenbänkar på Buchanan Street och njöt av den flottiga maten samtidigt som vi tittade på folk. Vi gick sedan tillbaka till hotellet.

Nästa morgon steg vi upp tidigt för att ta tåget till Edinburgh (uttalas ”Edinbura”). Tågstationen Queen Street Station låg bokstavligen på spottavstånd från hotellet. En tur och returbiljett kostade 10.70 £ per person (ca 117 kronor). Biljetter köpte vi i en biljettlucka på stationen. Tåget for fram genom det vackra skotska landskapet med sina mörkgröna kullar vid horisonten. De små samhällena vi passerade dominerades av trista hus i brunrött tegel och grå betong. Solen tittade äntligen fram genom det gråa molntäcket, det skulle bli en vacker dag…

EDINBURGH

Edinburgh, Skottlands trevliga och vackra huvudstad.

Edinburgh (Dùn Èideann på skotsk gäliska) är huvudstad i Skottland och landets näst största stad efter Glasgow. Edinburgh ligger drygt sju mil från Glasgow. Edinburgh har varit huvudstad i Skottland sedan 1437. Staden är efter London Storbritanniens främsta turistdestination. Edinburgh har inga skyskrapor eller skrytbyggen utan allt smälter väl in i bebyggelsen. Staden är perfekt att utforska till fots och tröttnar man finns dubbeldäckade bussar.
Här föddes Sean Connery 1930. Andra berömda personer från staden är Alexander Graham Bell (1847-1922) som bland annat uppfann telefonen, författaren och läkaren Sir Arthur Conan Doyle (1859-1930) som ligger bakom böckerna om Sherlock Holmes. En annan känd person från Edinburgh är författaren Sir Walther Scott (1771 – 1832) som bland annat skrev äventyrsromanen om Ivanhoe. Här ”föddes” även Harry Potter av JK Rowling på några av stadens kaféer.

Vi ankom Edinburgh Waverley Railway Station efter ungefär 50 minuter. Glöm inte att spara din biljett, du kommer inte ut ur grindarna på stationen utan den.
När vi kom ut från tågstationen såg vi Edinburgh Castle på håll. Vi styrde stegen mot Gamla stan och hamnade på den 300 meter långa George IV Bridge från 1832.
Vi stannade till i en närlivsbutik och köpte varsin flaska av den skotska läskedrycken Irn-Bru. Namnet kommer från engelskan ”iron brew”, det vill säga järndryck. Receptet är topphemligt men sägs innehålla 32 olika smakingredienser. Den kraftigt orangefärgade läsken innehåller koffein och smaken påminner om Trocadero fast är betydligt sötsliskigare. Irn-Bru sägs ha en bra effekt mot baksmälla…
Denna dryck förekopmmer i en minnesvärd scen i filmen Änglarnas andel från 2012.

Irn-Bru, järndrycken från Skottland.

Vi kom fram till statyn över skyeterriern Greyfriars Bobby som blev känd efter att i fjorton års tid ha vaktat vid sin husses grav. Greyfriars Bobby dog den 14 januari 1872 och det har skrivits barnböcker och gjorts flera filmer om denna trofaste hund.

Skyeterriern Greyfriars Bobby.

Ett stenkast från statyn över Greyfriars Bobby ligger kyrkan Greyfriars Kirk från 1620 och kyrkogården Greyfriars Kirkyard. Greyfriars Kirkyard påstås vara en av de mest hemsökta platserna på jorden. Det sägs att spöket efter advokaten Sir George Mackenzie, känd som Bluidy (”Bloody”) Mackenzie som begravdes här 1691 hemsöker platsen. Då ingen har sett något spöke benämns fenomenet som en Poltergeist. Hundratals rapporter finns över människor som säger sig ha fått rivmärken och blåmärken eller känt starka olustkänslor som illamående och i vissa fall även fått minneluckor efter att ha besökt platsen. Till skillnad från många ”spökhistorier” som går hundratals år tillbaka i tiden började dessa rapporter så sent som 1998.
Emil och jag steg in genom den svarta järngrinden som ledde in till Greyfriars Kirkyard. Kyrkogården är vacker och lite kuslig på samma gång men varken jag eller min bror kände någon som rev eller slog oss.
Flera gravstenar låg placerade precis framför några husväggar. Tänk att bo vägg i vägg med världens mest hemsökta kyrkogård. Vi tog lite kort och promenerade runt på kyrkogården.

Greyfriars Kirkyard.

Klockan hade passerat frukostdags för länge sedan och vi knatade tillbaka längs George IV Bridge tills vi kom fram till nummer 21 som inhyser The Elephant House, ett trevligt kafé som hävdar att det bland annat var här författarinnan J. K. Rowling satt och skrev på den första Harry Potterboken. Jag beställde frukost bestående av äggröra, rostat bröd med lax och en liten kanna te för 5,70 £ (ca 62 kronor). Vi satte oss vid ett bord med utsikt över det mäktiga slottet Edinburgh Castle. Stället blev fort fullt men jag har ätit betydligt bättre frukost. Är man ett inbitet Harry Potter-fan kan jag rekommendera The Elephant House annars finns det betydligt bättre kaféer i Edinburgh.

Kaféet the Elephant House.

Efter frukosten gick vi vidare och hamnade på The Royal Mile, den gamla kröningsgatan som sträcker sig från Edinburgh Castle till Holyroodhouse. The Royal Mile består av flera gator och sträcker sig sammanlagt 1,8 kilometer och kantas av flera sevärdheter, butiker, pubar och restauranger.

The Royal Mile sträcker sig genom Edinburgh Old Town.

Vi fortsatte längs med The Royal Mile och kom fram till Edinburgh Castle. Vi gick över en stenbro som ledde över den torrlagda vallgraven och kom fram till biljettkassorna. Kön var riktigt lång och efter drygt tjugo minuter fick vi köpa våra entrébiljetter. En biljett för en vuxen kostade 13 £ (ca 140 kronor) utan en ljudguide (audio guide). Man kan även köpa biljett hemifrån via Internet och antingen skriva ut biljetten hemma eller få en kod och hämta ut en biljett i en biljettmaskin vid entrén. Det blir några pund billigare och man slipper att köa.

Edinburgh Castle.

Edinburgh Castle grundades på 1000-talet av kung Malcolm. Slottet är stadens hjärta, mest kända byggnad och populäraste turistattraktionen. Slottet ligger på den strategiska platsen Castle Rock som är en slocknad vulkan. Edinburgh Castle förekommer flera gånger i skotsk historia och under självständighetskampen hamnade slottet växelvis under engelskt och skotskt styre. 1314 tar Robert the Bruce över slottet och här föds Maria Stuarts son Jakob som senare blir kung Jakob I av England (James I).

Edinburgh Castle på Castle Rock.

Vi kom in på borggården och blickade ut över den vackra panoramautsikten över Edinburgh och Firth of Forth (floden Forths mynningsvik) nedanför. Ordet panorama myntades ursprungligen av den irländske konstnären Robert Barker för att beskriva sin landskapsmålning i 360° av just staden Edinburgh ( The View of Edinburgh ). Flera målningar av Baker visades i London 1792 i utställningen med namnet ”The Panorama”.

Vy över Edinburgh med Firth of Forth.

Från slottsmuren ser man en klar dag ända bort till West Lomond Hill (522 m.ö.h.) och East Lomond Hill (424 m.ö.h.), 33 kilometer längre bort.

Vi passerade ”The One O'Clock Gun” som fått sitt namn från att exakt klockan 13:00 avlossas ett skott. Detta är en flerhundraårig tradition för att ge fartygen i Forthviken en exakt tid för sina skeppskronometrar. Ursprungligen användes en gammal mynningsladdad kanon som krävde fyra man att ladda. 1913 byttes den ut mot en bakladdad kanon som underlättade själva laddandet av kanonen. 1952 ersattes kanonen med en haubits. Den nuvarande One O'Clock Gun är en brittisk 105 mm haubits från 1970-talet (L118 Light Gun) som placerades på Edinburgh Castle 2001. Kanonen avlossas varje dag utom på söndagar samt långfredagen och juldagen.
Ett skämt som ofta berättas om the One O'Clock Gun är att det självklara skulle vara att man avfyrade skott mitt på dagen, klockan 12:00, men att skottarna är för snåla för tolv skott per dag därför valde man det billigaste alternativet, ett skott klockan ett…

”The One O'Clock Gun”.

Emil och jag promenerade runt på slottsområdet och besökte bland annat the Crown Room där man får se Skottlands kronjuveler (The ancient Honours of Scotland). Kronjuvelerna består av kronan, spiran och statssvärdet. Spiran är från 1494, statssvärdet från 1508 och kronan tillverkades 1540.
Under andra världskriget gömdes kronjuvelerna på hemlig ort för att inte komma i händerna på tyskarna ifall de skulle invadera de Brittiska öarna.
I samma rum som kronjuvelerna finns även Stone of Scones (även ”Stone of Destiny”, på svenska även Sconestenen eller Ödesstenen). Detta sandstensblock är det heligaste föremålet i hela Skottland och landets främsta symbol. Sandstenen påstås varit huvudkudde (!) åt patriarken Jakob då denne fick en uppenbarelse från Gud. Stenen har sedan ansetts som helig och på 800-talet kom den till Skottland.
Stenen har i århundraden använts vid kungakröningar i Skottland. John de Balliol blir den siste skotske kungen som krönts med Ödesstenen då den 1296 erövrades och togs till London på uppdrag av den engelske kungen Edvard I. Ödesstenen hamnade i Westminister Abbey i London där den placerades i Kröningsstolen (S:t Edvards stol).
Stenen fanns i Westminister Abbey i London fram till 1950 då några skotska studenter och nationalister stal den för att föra den tillbaka till sin ursprungsplats i Skottland.
De råkade av misstag tappa stenen och den bröts i två bitar. De lyckades att föra över Ödesstenen till Skottland där den lagades och placerades i Arbroath Abbey i Angus. Det dröjde inte länge förrän Ödesstenen fördes tillbaka till London. Detta skadade relationen mellan England och Skottland ytterligare. Snart började rykten cirkulera att det var en kopia som engelsmännen fick med sig. Detta rykte existerar ännu och många tror att originalet finns gömt någonstans på skotsk mark.
1996 lämnades Ödesstenen över till Skottland placerades i the Crown Room i Edinburgh Castle tillsammans med kronjuvelerna. Dock ska stenen användas för framtida kröningsceremonier i Westminister Abbey. Senast den användes vid en kröning var 1953 då Elizabeth II kröntes till drottning av England.

Mätta på heliga stenar, guldkronor och kronjuveler lämnade vi Edinburgh Castle bakom oss och promenerade ner till the Royal Mile igen. Precis nedanför Edinburgh Castle och Castle Hill på the Royal Mile ligger The Scotch Whisky Experience. En turistfälla i mångas ögon men ett bra sätt för oss “vanligt folk” att få lite inblick i whiskyframställning och vad som gör att så enkla ingredienser som spannmål, vatten och jäst kan bli till "uisge beatha" (”livets vatten” på skotsk gaeliska).
Det fanns två olika turer att välja mellan; Den en timme och femton minuter långa Gold Tour för 19.95 £ och den 50 minuter långa Silver Tour för 11.50 £. Vi valde den kortare och billigare Silver Tour och betalade våra biljetter i kassan. Det var några minuter tills turen skulle börja. Först fick vi slå oss ner i långsamma gondoler formade som whiskytunnor. Turen påminde om Sagoslottet på Liseberg men med ett betydligt vuxnare tema. Man kunde få guidning på femton olika språk, däribland svenska.

The Scotch Whisky Experience.

Kortfattat går tillverkningen av skotsk maltwhisky till som så här;

Maltwhisky är whisky gjord på mältat korn, det vill säga korn som blötläggs i ett par dagar tills de börjat gro.
Detta görs för att stärkelsen i kornen ska omvandlas till socker. Efter detta torkar man det som nu blivit till malt. Vid torkningen använder man antingen varmluft eller eldar med torv för att få en rökigare smak på den färdiga whiskyn. Rökighet i whisky kommer från fenoler (en sorts kolföreningar) som återfinns i röken från den brända torven och som sedan finns kvar under hela tillverkningsprocessen fram till den färdiga whiskyn.
När torkningen av malten är klar krossas kornen i kvarnar till mjöl. Mjölet blötläggs sedan som mäsk. Mäskningen är till för att omvandla stärkelsen till jäsbart socker och separera proteinet. Ofta blötlägger man mjölet flera gånger i allt högre temperaturer, den sista gången nära kokpunkten. Man silar sedan bort mjölresterna för att komma åt vätskan med de jäsbara sockerarterna som kallas för vört. Så här långt är tillverkningen av whisky och öl i princip identisk. Man tillsätter jäst i vörten och låter blandningen jäsa i några dygn tills jästen dör. Under jäsningsprocessen omvandlas stärkelsesockret i vörten till etanol och kolsyra. Blandningen destilleras sedan i speciella kopparpannor för att separera alkoholen från vörten. Varje destilleri har egna kopparpannor i olika storlekar och former då detta påverkar smaken på slutprodukten. Det vanliga är att man destillerar vätskan två gånger medan man i exempelvis Irland gör en tredje destillering.
Spriten som nu är kvar efter destilleringen har en alkoholhalt på ungefär 60 procent men är ännu inte whisky. Först ska spriten lagras på ekfat i minst tre år innan den får kallas för whisky. Lagringen i just ekfat bidrar till att ge spriten smakämnen och färg från träet. Man använder vanligtvis ekfat som tidigare använts till att lagra exempelvis bourbon eller sherry. Då ekfaten andas, det vill säga inte är helt lufttäta, avdunstar varje år två till tre procent av whiskyn i fatet. Man säger att whiskyn som försvunnit är ”the angels share”, det vill säga änglarnas andel. När man sedan tappar den färdiga whiskyn på flaska blandar man ofta från olika fat för att få en konsekvent smak och färg på drycken. Åldern som sedan står på flaskan, exempelvis 12 eller 18 år, innebär att det är åldern på det yngsta fatet man tappat från.

En fråga angående whisky som kan dyka upp är stavningen, whisky eller whiskey?
Stavningen beror på var whiskyn är tillverkad. I exempelvis Skottland och Kanada heter det whisky medan man i USA och på Irland skriver whiskey.

The Scotch Whisky Experience, Edinburgh.

Whiskydistrikten i Skottland:

Lågländerna (Lowlands): Gränsen mellan högländerna och lågländerna går från staden Dundee i öster till Greenock i väster och gränsen mot England i söder. Whisky från lågländerna är i regel mildare i smak då den sällan är rökig och används främst i blended whisky. En mild, ren, söt och frisk smak och ibland även med inslag av citron brukar känneteckna whisky från lågländerna.

Högländerna (Highlands): Detta är den största whiskyregionen och det är svårt att säga vad som är en typisk ”higlandwhisky”. Generellt kännetecknas höglandswhiskyn som en whisky med stor smakrikedom, ofta med jordiga, blommiga och kryddiga toner. Hit räknas whisky från högländerna samt öarna utanför Skottlands västkust utom ön Islay som räknas som en egen region. Whisky från Högländerna kan delas in i fyra mindre regioner för att lättare beskriva de olika smaktyperna inom höglandsregionen;

• Norra högländerna (North Highlands): Dessa whiskysorter tenderar att ha ljus färg med kryddig smak och i vissa fall även en viss sälta.
• Östra högländerna (Eastern Highlands): Många whiskysorter från denna region är lätt att missta för Speysidewhisky. I närheten av Speyside tillverkas whisky som är len, ibland lätt rökiga men söta. Här tillverkas också fruktig maltwhisky inte sällan med inslag av vanilj och blommor.
• Västra högländerna (Western Highlands): Whisky härifrån tenderar att ha en viss sälta med inslag av ljung och lätt rökighet
• Mellersta högländerna (Central Highlands): Här återfinns flera olika sorters whisky med sin egen karaktär men i regel brukar whiskyn härifrån vara söt men inte så söt som Speysidewhisky.

Speyside: Whisky från Speyside kännetecknas av söta och fruktiga whiskysorter med svag eller ingen rökighet. Två av de mest sålda whiskysorterna i världen, Glenlivet och Glenfiddich, härstammar från Speyside. Här finns flest destillerier i hela Skottland. Speysides pulsåder är floden Spey med sitt klara vatten som inte bara passar utmärkt vid whiskytillverkning utan även är perfekt fiskevatten för exempelvis lax.

Campbeltown: Förr fanns här 28 destillerier och staden kallades för ”the whisky capital of the world”. Nu finns det endast två destillerier kvar i landets minsta whiskyregion. Whiskyn härifrån kännetecknas av svag rökighet och sälta i både smak och arom.

Islay: Från ön Islay (uttalas ai-laij) kommer den mest rökiga whiskyn. Här finns de åtta destillerierna Ardbeg, Bowmore, Bruichladdich, Bunnahabhain, Caol Ila, Kilchoman, Lagavulin och Laphroaig. De tre rökigaste whiskysorterna från Islay kommer från destillerierna Ardbeg, Lagavulin och Laphroaig medan whisky producerad av Bruichladdich och Bunnahabhain är betydligt mildare än de övriga Islaywhiskysorterna. Islaywhisky har en karaktär av skarp rökighet med inslag av sälta och tung tjära.

De tre vanligaste huvudtyperna av Skotsk whisky är;

Single Malt Whisky: Detta är en whisky som endast består av mältat korn, vatten och jäst och som destillerats på ett destilleri och som sedan lagrats på ekfat i minst tre år. Merparten av produktionen (knappt 95 %) går till framställningen av Blended Whisky. Kända sorter single malt whisky är exempelvis Lagavulin, Aberlour, Strathisla och Glenlivet.

Blended Malt Whisky (förr även Vatted Malt): En whisky som är en blandning av single malt whisky från flera olika destillerier, detta för att få en bra balans och smak. Inte så vanligt förekommande men en känd blended malt whisky är exempelvis Black Ribbon.

Blended Whisky: Detta är en blandad whisky men till skillnad från blended malt whisky innehåller denna även grainwhisky (sädeswhisky). Grainwhisky är ett destillat gjort på 80 % majs som blandas med 20 % korn eller vete, dessa sädesslag mältas inte. Grainwhisky har inte så mycket smak utan blandas därför ut med mer smakrik maltwhisky. Även grainwhisky måste lagras minst tre år på ekfat för att få kallas för whisky. Kända sorter blended whisky är exempelvis Johnny Walker, The Famous Grouse, Grant's, Chivas Regal och Jameson.

Efter den lilla åkturen fick vi sätta oss i ett rum för provsmakning och för att ytterligare brädda våra kunskaper om skotsk whisky. Vi tilldelades varsitt Glencairn whiskyglas. Man fick välja en whiskysort från fyra olika whiskydistrikt och sedan följa fem olika steg vid provsmakningen;

Färg (Colour): Håll upp ditt glas mot ljuset. Är din whisky lätt guldfärgad, klar kopparfärg eller en ton av mörk bärnsten?
Fyllighet (Body/Texture): Är whiskyn lätt eller fyllig. Ju oljigare desto högre fyllighet vilket gör whiskyn silkeslen.
Doft (Aroma/Nose): Sniffa varsamt i glaset, annars känner man bara ett stickande från alkoholångorna. Vilka dofter kommer fram och går att identifiera? Doften kallas ofta för ”bouquet” och innebär whiskyn lukt.
Smak (Palate): Svälj whiskyn och känn smakerna. Ändras smakerna? Vilka smaker kommer fram? Vilken karaktär har whiskyn? Mjukt söt, rik och fruktig, peppar och kryddig eller starkt rökig. Det finns inga rätt eller fel då varje människas smakupplevelse är unik.
Eftersmak (Finish): Ta in luft genom munnen och andas ut genom näsan. Stannar smaken kvar länge eller försvinner den snabbt. Kommer det fram nya aromer och smaker och vilka stannar kvar?

Provglaset fick man behålla och nästa stopp på den guidade rundturen var Diageo Claive Vidiz whiskysamling med nästan 3500 olika whiskyflaskor. Detta är världens största privata whiskysamling.

Världens största privata whiskysamling.

Vi skulle få rabatt i whiskyshoppen efter rundturen men det var fullt med folk och priserna var högre än i de flesta affärer utanför (med rabatten avdragen) så vi hoppade över whiskyshoppingen. Vi utbringade ett Slainte Mhath (gäliska/gaeliska för ”god hälsa”) och drack upp det sista av vår whisky innan vi klev ut på the Royal Mile igen.

Vädret utanför vad strålande och vi gick i lugn takt nerför den breda gatan. Vi kom fram till S:t Giles-katedralen (även High Kirk of Edinburgh) som är belägen på mittpunkten av the Royal Mile. Kyrkan har stått här i över 900 år och har genom åren drabbats av både bränder och krig. S.t Giles-katedralen är den skotska Presbyterianismens högborg. Kyrkan används än idag för gudstjänster.

High Kirk of Edinburgh.

Vi promenerade runt i staden någon dryg timme och hamnade på den breda shoppinggatan Princes Street i New Town. På den södra sidan finns ingen bebyggelse vilket för att man har en vacker utsikt över Old Town och Edinburgh Castle. Princes Street kantas av butiker och är Edinburghs främsta shoppinggata. Det är denna gata som syns i inledningsscenen av filmen Trainspotting från 1996 då Renton (Ewan McGregor) och Spud (Ewen Bremner) jagas av väktare.

Vi köpte varsitt dagkort till lokalbussarna (Lothian Buses) för 3 £ (ca 33 kronor). Vi skulle åka buss till den lilla byn Roslin för att se det gamla kapellet Rosslyn Chapel. Dagkortet behöver man inte stämpla utan man visar bara upp det för föraren när man kliver ombord. Det var drygt tjugo minuter till bussen skulle avgå mot Roslin så vi köpte varsin panino på kaféet Pret A Manger på Hanover Street, en tvärgata till Princes Street. Vi slog oss ner på en parkbänk på East Princes Street Gardens och åt vår enkla lunch. Emil hade även köpt en påse med popcorn med chokladsås (!). När jag skulle slänga vårt skräp såg jag en plånbok liggandes på papperskorgen. Jag kikade i den för att se om det fanns några ID-handlingar eller telefonnummer till ägaren men det enda som låg i den var en 5-pundssedel och några papperslappar med reklam för något som hette ”Foundafiver.com”. Det visade sig vara en reklamkupp av Kodak. Under en helg placerade de ut 3 000 plånböcker med 5 £ i varje plånbok i London, Manchester, Birmingham och Edinburgh (sammanlagt 15 000 £). Jag var en av 3 000 personer som hittade en plånbok. Många filmades i smyg och filmerna lades ut på Youtube men jag har ännu inte hittat mig själv på film när jag hittar plånboken...

Fem pund rikare hoppade jag på buss 15 mot Penicuik. Efter ungefär 40 minuter rullade bussen in i den lilla byn Roslin. Vi hoppade av och följde skyltarna till Rosslyn Chapel. Rosslyn Chapel (the Collegiate Chapel of Saint Matthew). Rosslyn Chapel byggdes 1456 (många källor hävdar 1446 men det var då pengarna som finansierade bygget anlände från Rom) och dess arkitektur är utmärkande och skiljer sig markant från vad som var typiskt för denna tid.
Kyrkan är utsmyckad med både kristna och hedniska figurer som ”gröna män”. Gröna män är en skulptur eller målnings som föreställer ett ansikte omgivet av blad och/eller kvistar. Det finns mängder med olika sorters gröna män på byggnader främst i Europa och de anses vara symboler för fertilitet och pånyttfödelse och föreställer skogsandar. Gröna män är hedniska figurer och i de fall de förekommer på kyrkobyggnader är de en kompromiss för att låta den kristna tron få större inflytande.
Många symboler i kyrkan härstammar från Tempelherreorden, vilket anses märkligt då Rosslyn Chapel byggdes nästan 150 år efter upplösningen av Tempelherreorden. Några av kyrkans utsmyckningar föreställer växter som bedöms härstamma från Amerika (exempelvis majs), också märkligt då kyrkan byggdes 36 år innan Christofer Columbus nådde Amerika år 1492. Rosslyn Chapel är omgiven av mystik och många frågetecken. Ytterligare en företeelse som satt fart på spekulationerna och som gjort Rosslyn Chapel världsberömt är att upplösningen i Dan Browns bok ”Da Vinci-koden” från 2003 sker här.

Rosslyn Chapel är sevärt även om man inte läst boken eller sett filmen "Da Vinci-koden".

Boken är till största delen ren fiktion men Rosslyn Chapel lockar årligen flera tusentals besökare. Vi betalade varsin inträdesbiljett för 7.50 £ (drygt 80 kronor). Först kom vi in i ett enklare besökscenter med fakta, broschyrer, fotografier och souvenirer. Det visades en kort introduktionsfilm i ett litet rum men då jag hade läst på en del om Rosslyn Chapel innan hoppade vi över filmvisningen och fortsatte till kyrkan. Rosslyn Chapel är vacker men det är dess mystik och dess roll i Da Vinci-koden som lockar mest.

Kyrkan genomgick en stor restaurering och fula byggnadsställningar täckte delar av den vackra fasaden. Vi gick in i kyrkan och betraktade de vackra valven, pelarna och fönstren. Vi gjorde också ett kort besök i kryptan under kyrkan.

Rosslyn Chapel från 1456.

Vi gick tillbaka till busshållplatsen. Vi samtalade med två trevliga gummor och en äldre herre medan vi väntade på bussen. Det var lätt att hamna i samtal med folk i Skottland upptäckte vi, och alla vi pratade med var trevliga, hjälpsamma och hade en underbar humor. Att de sedan har en av världens skönaste dialekter gör inte saken sämre.
Vi tog buss nummer 15 tillbaka, kolla så att du tar bussen åt rätt håll annars hamnar man i Penicuik istället för i Edinburgh.
Tillbaka i Edinburgh igen promenerade vi runt en stund längs med Princes Street och tittade i affärer. Souveniraffärerna i Edinburgh säljer haggis på konservburkar och skotskrutiga kiltar och filtar. Är man ute efter en kilt, nationaldräkten för en äkta skotte gäller det att veta vad man är ute efter. Turistskräp går att få från ett par hundringar men en riktig kilt går på minst 800 kronor.
Och den eviga frågan som alla undrar men få vågar fråga så kommer svaret här; Traditionellt bärs en kilt utan underkläder.

Vi vek av från Princes Street och utforskade bakgatorna. Vi hamnade på George Street efter en stund och kom fram till en stor byggnad med pelare. Byggnaden är från 1776 och har bland annat inrymt Commercial Bank of Scotland men nu finns här en av Scottlands mest berömda lyxrestauranger, the Dome. The Dome slog upp sina portar 1996 och dess matsal The Grill Room med sin enorma valvkupol är berömt. Vi passerade en välklädd dörrvakt och blev tilldelade ett ledigt bord i den fantastiska matsalen. Vanligtvis bör man boka bord här men vi hade tur. Jag beställde in en filé av speciellt utvalt skotskt nötkött med potatisgratäng med vitlök serverad med persilja, tomat och rostad vitlök för £ 28,50 £ (drygt 300 kronor). Emil beställde fyllda champinjoner med tomat, basilika, couscous och fetaost för 13 £ (drygt 140 kronor) . Till maten drack vi varsitt glas franskt rödvin (Les Bastilles, Côtes du Rhône) för 4,50 £ glaset. Maten var prisvärd med tanke på hur vällagad och god den var. Att sedan äta i en sådan vacker lokal gjorde upplevelsen ännu bättre.

Matsalen "The Grill Room" i The Dome, Edinburgh.

Vi promenerade ytterligare någon timme i Edinburghs New Town. När jag såg en skylt med ”Deep Fried Mars Bars” utanför en pizzeria kunde vi inte låta bli att stiga in. Vi beställde en friterad Snickers och en friterad Mars för 2 £ styck. Hur onyttigt och vidrigt det än låter med friterad chokladkaka så smakade det faktiskt inte så illa. Vi pratade en stund med den trevlige mannen bakom disken och han tipsade oss om några ställen de spelade in filmen ”Trainspotting”. Vi styrde våra steg tillbaka mot Old Town igen.

Deep Fried Mars Bar! För två pund blir den din...

Efter en stund hamnade vi på gatan Calton Road där slutet på inledningsscenen från filmen ”Trainspotting” filmades. Det är på denna gata som Renton (Ewan McGregor) nästan springer in i en bil för att sedan gripas av väktare. Den vackra The Regents Bridge, nära den östra ingången till Waverley Railway Station, syns i denna scen.

De som sett filmen "Trainspotting"
lär känna igen denna trappa...

Calton Road med The Regents Bridge i bakgrunden.

Vi promenerade runt i Old Town och hamnade återigen på the Royal Mile. Tidigare hade vi helt missat ett hjärta i kullerstenen bredvid S:t Giles-katedralen. Hjärtat är känt som the Heart of Midlothian och på platsen för hjärtat fanns ett tullhus från någon gång på 1500-talet till 1817. I tullhuset utfördes avrättningar och när huset revs markerades platsen med detta hjärta i sten. Det är en gammal sed att man ska spotta på hjärtat och orsaken om detta är inte klarlagd men det sägs att det var vanligt att man spottade på tullhuset och när byggnaden revs spottar man på hjärtat istället. Oavsett orsak så är the Heart of Midlothian ofta täckt med saliv. Vi fotograferade hjärtat, spottade på det för att sedan gå tillbaka till tågstationen för att ta tåget tillbaka till Glasgow.

Heart of Midlothian.

 

 

Fortsättning på min reseskildring