BOLIVIA

Onsdagen den 19 september 2001 korsade jag gränsen mellan Peru och Bolivia för att ta mig till Bolivias huvudstad La Paz. Bussresan hade gått bra men magsjukan som jag fick i Peru höll fortfarande i sig. Det delades ut immigrationsblanketter som skulle fyllas i på bussen. Vid gränskontrollen klev jag ur och ställde mig i kö utanför en liten byggnad. Jag visade upp passet och blanketterna för en man vid ett bord. Fick så mitt pass stämplat och kunde fortsätta tillbaka till bussen, som nu också hade tagit sig in i Bolivia. Bussresan fortsatte och jag njöt av utsikten av Titicacasjön som sakta kom allt närmare.

På bussen träffade jag tre brittiska killar. De skulle till La Paz för att cykla mountainbike. Själv skulle jag däremot göra allt för att komma med på en djungeltur och fiska pirayor.
Vi kom fram till staden Copacabana vid Titicacasjön. Här skulle jag byta buss. Jag hade en timme på mig innan bussen skulle gå så jag vandrade ner mot stranden. Titicacasjön är den största insjön i hela Sydamerika och en av de högst belägna sjöarna i hela världen. Vattnet blänkte otroligt vackert och jag önskade att jag hade tid att åka ut till de berömda flytande öarna av vass mitt i sjön, men det får bli en annan gång.

Titicacasjön - Sydamerikas största sjö.

Jag var rejält hungrig och satte mig till bords på en restaurang en bit från sjön. Servitrisen såg mig men inget hände på fem minuter. Då ett par gäster som kommit några minuter efter mig fick sin meny och jag inte fick någon bestämde jag mig för att gå till närmaste konkurrent.
På den andra restaurangen var servicen lika dålig eller obefintlig som på det första stället. Den stackars kyparen var ensam med ett tiotal gäster och glömde det ena och det andra. Jag började småprata med fyra israeler och en amerikan vid några bord längre bort. Jag beställde trout (forell) som var nyfångad och färsk från Titicacasjön. Det smakade utmärkt.
En australiensare dök upp och då jag satt ensam och de andra borden var fulla så frågade han om han fick slå sig ner vid mitt bord. Han beställde in en kopp kaffe och tände en cigarett. Han var närmare 60 år och tyckte att det var skit att han inte upptäckt tjusningen med att resa tidigare. Han reste, liksom jag, på egen hand och trivdes utmärkt med det, precis som jag.
Han skulle betala sitt kaffe med en 5-dollar sedel som var lite skrynklig och hade en halv centimeter lång reva i ena kanten. Kyparen vägrade att ta emot sedeln. I vissa länder måste sedlarna vara i mycket bra skick, jag har hört talas om folk som strukit (!) sedlarna med strykjärn... Jag hade en "färsk" 5-dollar sedel och växlade den med australiensaren. Han blev nöjd och tackade men jag undrade hur i helsike jag skulle bli av med den skrynkliga dollarsedeln.
Jag sade adjö och fortsatt trevlig resa till australiensaren och klev på min buss mot La Paz.

Efter en stund kom bussen fram till ett färjeläge. Vi var tvungna att köpa biljett för några kronor till en liten båt som skulle ta oss över sundet. Bussen med all packning rullade ombord på en träpråm och det var en syn att se denna stora turistbuss på en liten träpråm som såg ut att kunna sjunka när som helst. Männen på pråmen sköt ifrån med långa störar och jag tänkte att jag skulle väl få dyka efter min packning om jag ville se den igen. Både jag, min packning och bussen kom dock i land torra.

Bussfärja på Titicacasjön.

Vi hade knappt åkt en timma inne i Bolivia förrän vi blev stoppade av två militärjeepar. Vi beordrades att kliva ur och blev visiterade. De var soldater ur en speciell knarkbekämpningsstyrka. Jag frågade om jag fick fotografera dem men de gjorde tydligt klart för mig att jag gjorde bäst i att stoppa undan kameran. Utan att hitta några droger i vår packning fick vi fortsätta vidare mot La Paz.
Landskapet hann skifta från vackert platt landskap till höga snöklädda berg. Den vackra Titicacasjön lämnade vi bakom oss.

Nu började små hus kanta vägen. De var i bedrövligt skick och varje hus såg ut att vara en liten livsmedelsaffär eller en bilverkstad. Överallt syntes Coca-Cola reklam.

Affär i kåkstaden El Alto.

Barn och hundar sprang och lekte alldeles vid vägkanten där långtradare och bussar susade fram, efterlämnandes ett moln av avgaser och damm. Denna kåkstad heter El Alto och har uppskattningsvis över en halv miljon invånare, inträngda i gråa eller röda tegel och betonghus. Knappt 400 meter längre ner, i en jättelik "gryta", ligger La Paz, världens högst belägna huvudstad på 3700 meters höjd. Bussen började sakta men säkert leta sig neråt. Vi befann oss nu på över 4000 meters höjd. Nu såg jag La Paz och hus så långt ögat nådde. La Paz ligger vackert omgiven av snöklädda berg.

La Paz, världens högst belägna huvudstad och
hem för drygt en miljon invånare.

Bussen letade sig ner mot stadens kärna och här var trafiken hektisk och det var människor överallt. Jag och de tre britterna tog en taxi till hotellet Alojamiento Universo som stod högst upp på listan över hotell i Lonely Planet. Vi betalade 15 Bolivianos per man för ett dormitory (sovsal) med fyra bäddar.
Hotellägaren bad oss om våra pass och fyllde i en tjock hotelliggare. Han kunde inte ett ord engelska så det tog ett tag när han skulle veta vad vi jobbade med (alla var givetvis studenter som alla andra som reser i Sydamerika, detta på grund av alla rabatter) och vart vi kom inresande ifrån, vår hemstad och hundratio andra frågor.

Vi fick tillsist nyckeln till vår sovsal och vi packade upp och bestämde oss sedan för att leta upp något bra matställe. Det blev McDonald's...
När vi stod i kön kom en tjej fram med en liten handdator och frågade vad jag önskade. Jag beställde och hon knappade in min beställning på datorn och skrev ut ett kvitto som jag sedan skulle visa upp i kassan. Personen i kassan tog "mitt" kvitto och plockade ihop vad jag beställt och tog betalt.
Jag beställde en McNifica, en hamburgare speciellt framtagen för den sydamerikanska marknaden. Precis som i Ecuador fanns det beväpnade säkerhetsvakter i lokalen.

Huvudgatan El Prado.

De brittiska killarna ville ta sig till resebyrån de visste fanns i närheten för att beställa sin mountainbiketur. Jag följde med till resebyrån för att boka en djungeltur. Vi letade upp "Gravity Assisted Mountain Biking" på huvudgatan 16 de Julio Avenue, mer känd som "El Prado". Här inne talade alla engelska (skönt!) och var mycket hjälpsamma. De hade tyvärr inga djungelturer med så kort varsel och för så kort period jag hade tänkt mig. De tre britterna bläddrade i broschyrer och pärmar och ju mer jag hörde om cyklingen desto mer sugen blev jag på att hänga på. De tre britterna bestämde sig och betalade anmälningsavgiften. De tjatade på mig att följa med. De skulle cykla ner för världens mest olycksdrabbade väg (WMDR; the World's Most Dangerous Road) mellan La Cumbre och Coroico.
Jag hade precis kommit ut på gatan när jag tänkte att det var lika bra att hänga med. Jag sprang tillbaka och anmälde mig. Jag betalade 49 US dollar och fyllde i lite information om mig själv och vilket försäkringsbolag jag hade. Jag tvivlar på att cykling nerför världens mest olycksdrabbade väg täcks av reseförsäkringen. Idag var en onsdag och cyklingen skulle ske på fredagen.

Vi gick runt ett bra tag i La Paz och jag märkte hur fort jag blev andfådd och trött. Den höga höjden tog verkligen ut sin rätt och de branta backarna var rena tortyren. Vi återvände till hotellet på kvällen och gick och lade oss utmattade efter våra långa promenader i staden.

Gatubild från Bolivias huvudstad La Paz.

Vi klev upp vid åttatiden på morgonen och bestämde oss för att byta hotell. Vi tog på oss våra ryggsäckar och knatade ner längs med "El Prado". Denna gång var det ännu värre att ta sig uppför de branta backarna. Vi blev stoppade på gatan av en storvuxen polisman. Han bad att få se våra pass, mitt som skilde sig från de andras var mycket intressant. Han skrev upp våra namn, passnummer samt nationaliteter i en liten svart anteckningsbok. Sedan önskade han oss en trevlig vistelse i La Paz.

Till slut kom vi fram till Hostal Republica. Det kostade mer än dubbelt så mycket som Alojamiento Universo men kändes betydligt fräschare och de pratade engelska i receptionen. Man kan givetvis inte kräva att alla i hela Bolivia ska kunna engelska men det underlättar. Jag önskade varje dag att jag hade lärt mig mer spanska innan jag reste hemifrån. Spanska är det andra största språket i världen, efter kinesiska (Mandarin). Engelskan kommer först på tredje plats.

Jag gick ut på sightseeing på egen hand. La Paz är en skitig stad men ändå fascinerande. Överallt såg jag indiankvinnor i sina färgglada dräkter och karakteristiska hattar. Här i La Paz såg jag även många tiggare.
Huvudgatan El Prado kantas av banker, restauranger, biografer, affärer, resebyråer och McDonald's.
Oavsett vilken tid på dygnet man passerade McDonald's så var det alltid fullt med västerlänningar där inne.
Jag passerade flygbolaget LAN Chiles huvudkontor och fick min flygbiljett återbekräftad. Jag vandrade sedan runt några timmar med min kamera. I La Paz fanns hur mycket som helst att fotografera.

Jag i centrala La Paz.

När jag gick längs El Prado kom det hela tiden fram småkillar som ville putsa mina kängor. Jag såg även att de försökte få en tjej i vita joggingskor att låta dem putsa hennes skor, med svart skokräm. En pojke i tioårsåldern putsade mina kängor för några bolivianos. Han hade, liksom de flesta andra skoputsarkillarna en halsduk som täckte näsan och munnen. Jag trodde att de bar halsduken som skydd mot luft-föroreningarna och avgaserna men fick förklarat för mig att anledningen var en helt annan. Halsduken var en maskering så att inte deras skolkamrater skulle känna igen dem och sedan reta dem i skolan för att de var tvungna att skaffa extrapengar åt sina fattiga familjer.

Med mina blänkande kängor fortsatte jag längs med El Prado. Efter en stund blev jag stoppad av två polismän i gröna uniformer. De kunde ingen engelska men gav mig en papperslapp och ville att jag skulle läsa vad som stod. Där stod på engelska att de var från turistpolisen och att jag skulle vara uppmärksam på vissa saker;
De polismän klädda i uniform kunde jag lite på. Skulle någon civilklädd person komma fram till mig och påstå att han var polis skulle jag be honom legitimera sig samt påkalla uniformerad polis. Jag skulle också vara mycket uppmärksam på ficktjuvar och aldrig kliva in i bilar utan taxiskyltar. Jag tackade för de goda råden och fortsatte min promenad. Jag aktade mig för ficktjuvar och skumma typer i bilar.

Små försäljningsstånd finns i nästan vartenda gathörn i La Paz.

Jag kom fram till Plaza San Francisco där det fullkomligt vimlade av folk, både bolivianer och turister. Enligt min guidebok och historier jag hört från andra resenärer finns det mängder av skojare och ficktjuvar i området. Den vackra kyrkan Iglesia De San Francisco från 1549 är en av de vackraste kyrkorna i La Paz. Jag gick omkring i området och fotograferade.
En man kom fram till mig och ville sälja fossiler. Jag köpte två uråldriga fossiler för en struntsumma. Genast dök det upp fler försäljare som ville sälja allt från dinosaurieägg till smycken och gamla mynt.

Iglesia De San Francisco från 1549.

Jag gick tillbaka till hotellet och pratade med mina tre rumskamrater en bra stund om morgondagens kommande cykling. Full av förväntan somnade jag till sist.

Det blev äntligen fredag. Vi klev upp klockan sex och packade våra ryggsäckar. Vi skulle möta vår guide och de andra cyklisterna utanför McDonald's på El Prado, var annars?
Vi kom fram i god tid och hälsade på de andra. Jag var den ende som inte var från Storbritannien. Även guiderna var britter.
En kille dök upp alldeles innan vi skulle åka. Han var fortfarande lätt berusad efter en hård natts festande. Guiderna sa åt honom att han antingen kunde få 25 % av de 50 US dollar han betalat för utflykten. För att sätta sig på en av deras cyklar berusad kunde han bara glömma. Han blev skitsur och hoppade in i bussen. Han fick åka med ändå och kanske skulle han få en cykel om han blev nyktrare och mådde bättre.
Hur i helsike kan man gå och supa sig redlös när man vet med sig att man skall cykla nerför världens mest olycksdrabbade väg, och dessutom betalat över 500 kronor för det?
Killen var grinig och sur på guiderna hela vägen. Guiderna handlade helt rätt, man kan inte ansvara för någon som inte är helt skärpt på en sådan här tur. Hade jag varit en av guiderna hade han aldrig fått satt sin fot på bussen i det tillstånd han befann sig i. Skulle han kräkas över min Berghausryggsäck skulle jag själv se till att dödsiffran på "Dödens väg" skulle adderas med ett innan dagen var slut.

Vägsträckan The Yungas Road fick namnet El Camino de la Muerte (Dödens väg) eller World's Most Dangerous Road efter att sammanlagt 26 motorfordon år 1995 körde över kanten. Det innebär att i genomsnitt ett fordon varannan vecka störtade över vägkanten!
The Yungas Road byggdes på 1930-talet av paraguyanska krigsfångar. En av de absolut värsta trafikolyckorna med dödlig utgång skedde just på denna väg då en buss körde av vägen 1983 och över 100 passagerare miste livet. Det som gör vägen så otroligt farlig är först och främst att den är så smal att mötande fordon har mycket små marginaler. Sedan gör dimma och regn att sikten blir dålig. De ihärdiga regnen orsakar även jordskred med stenar och lerig vägbana som följd. Det finns inte heller några skyddsräcken mellan vägbanan och stupen på hundratals meter nedanför kanten.

Bussen stannade på La Cumbre, på 4750 meters höjd. Härifrån såg man det 6088 meter höga berget Huayna Potosi. Omgiven av Andernas snöklädda topparna och ett hundratal betande lamadjur tilldelades vi varsin cykel. Jag fick en blå frontfjädrande, 24-växlad mountainbike av märket TREK, med skivbroms fram. Guiden John hjälpte mig att justera bromsarna och sadelhöjden. Jag fick själv bestämma på vilken sida jag ville ha fram- respektive bakbromsen.

Förberedelser på 4750 meters höjd.

Frambromsen har cirka 70 % av all stoppkraft och bör därför användas varsamt. Bakbromsen höll jag intryckt nästan hela tiden. De skarpa kurvorna övervann man genom att bromsa med bakbromsen, luta cykeln med pedalen uppåt (dumt om den skrapar i backen!) och bromsa lite grann med frambromsen för att sedan släppa frambromsen igen. Att cykla i 40 km/h och plötsligt panikbromsa med frambromsen skickar en bara över styret, och i värsta fall även över ett stup.

Att sitta hela vägen under cykelturen innebär att man kommer att vara så öm i baken att man inte kan sitta de närmaste dagarna. Sitta på den bakre delen av sadeln i kurvorna och stå på raksträckorna med lätt böjda knän är hemligheten. Då kan man enkelt "parera" och ta emot stötarna.
Titta inte heller alldeles framför framhjulet utan ett tiotal meter framför sig. Ögat och hjärnan hinner registrera alla smågropar och stenar på vägen och det är enklare att göra undanmanövreringar då, än att se en sten tre meter framför sig samtidigt som man far fram i 50 km/h.

Alla cyklar blev inställda och justerade för att passa varje enskild individ. Det var således extra viktigt att kontrollera vilken cykel som tillhörde vem. Inte så kul att susa fram i 50 km/h, behöva tvärbromsa och upptäcka att vänsterbromsen tydligen gick till framhjulet. Förutom cykel tilldelades vi också hjälm (otroligt viktigt!), handskar och en röd "Gravityväst". Har efter denna cykeltur faktiskt inköpt en cykelhjälm, en förhållandevis billig försäkring.
Vi hade en snabb genomgång av cykelns växlar, hur man enklast bromsar i kurvor och hur man gör för att stanna omedelbart (man lägger sig ner med cykeln). Det gör garanterat ont men hellre skrubbsår och stukad handled än att falla 600 meter nerför ett stup.

Den andre guiden, Marianne, tog täten och vi andra följde efter. Vi var noga med att hålla avståndet till varandra. John var sist ifall någon behövde hjälp med något. Skulle man behöva justera något eller om det blev något fel på cykeln så var det bara att cykla in mot vägkanten och invänta honom. I hans ryggsäck fanns både verktyg, reservdelar och första hjälpen. Efter honom kom vår "support vehicle", bussen med ytterligare reservdelar och extracyklar. Blev man kall, trött eller körde omkull kunde man bara slänga upp sin cykel (eller de återstående delarna av cykeln) och vila upp sig en stund i bussen.
Faror som kunde dyka upp på vår färd neråt var förutom tunga lastbilar och bilar även stenar och skräp på vägbanan. På vissa vägsträckor sprang hundar och skällde på oss när vi susade förbi. Vid ett tillfälle rusade en hund ut framför cyklisten framför mig, jag hann bromsa och undvek hunden med bara någon meter tillgodo.

Vägen var brant och jag kände riktigt hur kallt det blev ju högre farten blev. Jag var glad att jag hade mina solglasögon på mig, de skyddade ögonen mot den kalla fartvinden. Jag kom snabbt upp i 55km/h.
När jag såg de höga bergen på sidorna, den branta vägen framför mig och kände fartens tjusning fick jag en otrolig adrenalinkick. Det var en helt underbart känsla!
Det var ganska dimmigt så jag väntade med att göra några stopp för fotografering. Jag hade min kamera i min daypack (sidfickorna till min Berghaussäck) på ryggen tillsammans med min vattenflaska.
Efter några korta stopp då Marianne och John bytte plats kom vi fram till en tunnel. Här var sikten lika med noll och farten anpassades därefter. Inte många hundra meter efter tunneln kom vi fram till en militärpostering. Det såg mer ut som en liten by uppbyggd längs ena sidan av vägen men snart såg jag alla militärer. Detta var en drug checkpoint, en knarkkontroll där alla fordon och passagerare kontrollerades efter jakt på narkotika.
Vi ställde våra cyklar mot ett hus och serverades mat i en av de små skjulen. Man satt inne i de små skjulen och maten tillagades i dörröppningen, alldeles bredvid avgasspyende långtradare. Jag njöt av en kycklingsandwich och drack varmt kokate. Det kändes motsägelsefullt att sitta 30 meter från en drug checkpoint och dricka kokate. Men kokate är inte på något sätt olagligt i Bolivia utan dricks i stor skala på dessa höga höjder.

Efter rasten fortsatte färden brant neråt men började sedan brant uppåt. Detta var den enda delen av hela cykelturen vi behövde cykla uppför. På grund av den höga höjden var det väldigt påfrestande. Efter några hundra meter och tre uppförsbackar kom vi så fram till den farliga sträckan. Det började regna och vägen förvandlades till en gråbrun sörja.
Vägen har inga skyddsräcken och på ena sidan finns stup på upptill 1000 meter. På denna sträcka är det vänstertrafik (i övriga Bolivia är det högertrafik), detta för att de som ska köra nerför då lättare kan se hur nära de är kanten.
Man kan undra varför man envisas med att använda denna farliga väg, det är mycket väl dokumenterat att flera människor dör just på denna sträcka varje månad. Det finns bara denna väg och den är faktiskt huvudvägen från La Paz ner till området runt Coroico. Det finns faktiskt en annan, säkrare väg men den är inte färdigbyggd. Projektet är tyvärr lagt på is då pengarna tagit slut. De inhemska och utländska företag och regeringar som bidragit med ytterligare finansiering har dragit sig ut då alla pengar antingen försvunnit, förskingrats eller lagts i egen ficka. Under tiden skördar "Dödens väg" ytterligare dödsoffer för varje månad som går. Välkommen till Bolivia, här är det pengar som styr, inte några dödsoffer.

Här börjar "the World's Most Dangerous Road"...

Trots regnet och att jag hade lera över hela mig var jag laddad. Så fort vi hade gått igenom vad som gällde på "Dödens väg" så satte John iväg. Jag var tätt bakom honom. Det var en fysisk omöjlighet att hålla samma hastighet som John, jag bromsade hela tiden medan han bara fortsatte neråt i full fart. Det var ingen tävling men jag försökte hålla mig bakom John då han visste varje krök och jag bara behövde följa honom och se vad han gjorde.
De få lastbilar som befann sig på vägen cyklade man smidigt om. Jag kände mig betydligt säkrare på en cykel som jag själv styrde än om jag suttit ombord på en buss.
Utsikten var slående. Vattenfall på den högra bergssidan och hundrametersraviner på den vänstra. Man kunde inte hålla sig på höger sida av vägen, det kändes naturligtvis säkrare men bakom krönet kunde en 30-tons lastbil dyka upp. Landskapet var helt fantastiskt..
Vid ett krön såg jag en minnessten över en 23-årig israelisk tjej som dödsstörtade 400 meter nerför ravinen. Hon hade rest med ett annat bolag och det sades att hon var en erfaren cyklist. Jag försökte sakta ner.

Jag passerade en man som stod vid kanten av ravinen, alldeles vid en skarp sväng. Jag fick senare förklarat att han var "ett levande trafikljus". Han såg runt hörnet om det var fritt att passera eller inte och tecknade till förarna.
Trots att regnet hade gjort vägbanan slirig så ville jag bara öka farten. Den branta lutningen neråt gjorde att man accelererade hela tiden. Jag hade mycket ont i fingrarna efter några timmar efter allt bromsande.
Jag var tvungen att stanna flera gånger för att justera bromsarna, vissa gånger tog de knappt. Det var lite skrämmande men jag visste att det enda sättet att panikbromsa var att helt enkelt "lägga sig ner". Vid ett tillfälle när John hjälpte mig att spänna bromswiren pekade han ner på resterna av en minibuss som låg nere i ravinen. Han berättade att den åkte av vägen åtta månader tidigare, ingen överlevde...

Jag hade lera i håret, i öronen, i munnen... Lera precis överallt!

Efter några timmars fantastisk cykling och med adrenalin upp till halsen var äventyret över. Vi åt mellanmål nere i byn Yolosa, belägen 1100 meter över havet. Då hade jag cyklat från 4750 meters höjd, en höjdskillnad på över 3600 meter!
Jag var förvånad att inte en enda av oss hade fallit omkull och att ingen ens hade en skråma.
Efter återhämtandet lastades cyklarna på bussens tak. Vi fortsatte dyblöta i bussen i 25 minuter upp till Coroico.

Vi kom fram till Coroico där vi blev upphämtade i en mindre Jeep som var en transfer för Hotel Esmeralda där vi skulle äta lunch. Coroico ligger på 1850 meters höjd omgiven av höga bergsmassiv. Hotellet låg belägen ovanför själva byn och därifrån hade man en strålande utsikt.
Jag kunde ta bussen tillbaka till La Paz på kvällen men jag ville gärna stanna en natt i denna sköna oas. Det var några fler från cykelturen som också stannade kvar här.

Hotel Esmeralda i Coroico.

På hotellet fanns swimmingpool, TV-rum, bar och restaurang. Jag lyckades få ett eget rum med egen dusch och WC för 12 US dollar (priset var annars 18 US dollar). Jag fick ett dubbelrum till mitt förfogande. Det fanns enkelrum med dusch och toalett i korridoren men jag var dyblöt och ville ha ett eget rum. Rummet var mycket rymligt, likaså badrummet. Jag hängde upp mina blöta kläder på balkongräcket. Kängorna var dyblöta och leriga, till och med mina boxershorts var blöta och leriga. Jag trodde aldrig att mina kläder skulle torka igen.
Har sällan längtat så efter en varm dusch. Vattnet värmdes upp med hjälp av solceller så det gällde att duscha när det var fint väder. Jag bytte om och kände mig som en ny människa, några kilo lättare när all lera hade spolats av.
Jag gick ner till matsalen och åt buffé. Det smakade utmärkt och det var skönt att bli av med lersmaken i munnen. Utsikten härifrån var storslagen. Jag såg två rovfåglar ryttla utanför och de mäktiga snöklädda bergen.
Efter maten drog jag mig tillbaka till mitt rum. Gick igenom utrustningen och läste i mina anteckningar. Jag hade tagit en broschyr nere i lobbyn med information om hotellet och dess omgivning. Det fanns flera vandringsleder i närheten och jag beslutade mig för att börja morgondagen med att vandra upp till berget Uchumachi.

Följande dag klev jag upp runt 09.00. Mina kläder på balkongen var fortfarande blöta men solen sken så de skulle säkert hinna torka.
Jag checkade ut klockan 11.00. Jag betalade mitt rum och gårdagens lunch innan jag började min vandring. De andra i gruppen som hade stannat kvar i Coroico föredrog att stanna i poolen men jag var lockad av att vandra och fotografera.
Jag gick mot den lilla kyrkan Calvario ovanför hotellet. Här fanns en liten kraftstation och några höga radiomaster. Jag följde den smala stigen som var kraftigt urgröpt av regnvatten. Jag hade inte vandrat mer än några hundra meter då jag fick se sex rovfåglar som majestätiskt gled förbi. Tyvärr var avståndet för långt för att få en bra bild men minnet av denna syn har jag kvar. De gröna bergen och kullarna avlöste varandra i oändlighet.

Storslagen utsikt från min vandring i Coroico.

Jag kom till en liten skog där det enligt broschyren från hotellet skulle finnas voodoodockor som lokalbefolkningen använder sig av när de gör sina häxkonster, "brujerias". Jag såg varken några voodoodockor eller häxor, däremot flera hyddor och kojor. En t-shirt var uppsatt med hjälp av två långa grenar som satt i kors. T-shirten fladdrade i vinden och hela platsen kändes mycket olustig. I träden hängde tygstycken och lakan som rörde sig vid minsta vindpust. Det var helt öde men jag kände mig långt ifrån ensam. Jag började tänka på filmen "the Blair Witch Project" och tog mig snabbt vidare.

Stigen korsades flera gången av myrstigar. Det var fascinerande att se hur myrorna jobbade. Arbetarmyror sprang bärandes på kvistar och löv medan de tre gånger så stora soldatmyrorna med sina kraftiga käkar vaktade arbetarna.
Jag fortsatte uppåt och märkte att mitt vatten började ta slut. Vandringen var jobbigare än jag hade trott och missbedömt mängden vatten jag skulle behöva. Det var bara att bita ihop. Jag var dock tvungen att hinna tillbaka till hotellet för transporten tillbaka till La Paz.

Jag mötte tre bolivianer med långa macheteknivar på den smala stigen. Det är väl inte precis vad man vill möta på en enslig stig i Bolivia, men de visade sig vara lika farliga som tandlösa kobror. Det var två äldre herrar och en ännu äldre kvinna. De log och hejade. Jag frågade på "spangelska" hur långt det var kvar till toppen och de visade på min klocka att det skulle vara drygt 40 minuters vandring kvar. De försvann i en rasande takt neråt och jag knatade uppåt. Längst upp fanns en vulkankrater enligt broschyren men jag hann inte hela vägen upp utan var tvungen att vända om.

Jag satt en bra stund och njöt av utsikten, livet och att bara finnas till. Det är "gött" att vara jag ibland, tänkte jag och fortsatte njuta. Jag tog lite kort av omgivningen och skrev lite i mitt anteckningsblock.
Vandringen ner gick som en dans, men det gällde att ta det försiktigt i de leriga spåren. Jag hade kommit en bra bit ner då jag mötte Jesus. Han såg i alla fall ut som Jesus (jag har sett filmen). Mannen log och tilltalade mig på spanska. Han undrade hur långt det var kvar till toppen. Jag visade på min klocka. Han log och frågade om jag ville ha Pepsi. Den var pissljummen men smakade utmärkt. Vi skakade hand och fortsatte åt varsitt håll. Jag föredrog mitt håll för jag började bli riktigt hungrig.

Trött och törstig satte jag mig till bords. Maten smakade utmärkt. Guiden Marianne hade cyklat med en grupp tidigare på dagen och kom fram lagom till lunchen. Denna gång hade det inte regnat och jag ville gärna göra om cyklingen en solig dag. En tjej hade fallit av cykeln och skrapat upp benet men det var ingen större fara för hon haltade förbi mitt bord när jag åt.
Jag och guiden John gick tillsammans ner de 400 metrarna till torget i Coroico där bussen stod. Det kändes bra att kliva på bussen. Jag satte mig längst bak med min Berghaus och försökte sova. Då insåg jag att vi skulle åka buss uppför samma väg som jag cyklat dagen innan! Jag sov inte en blund...
Bussen kämpade sig sakta uppför "the World's Most Dangerous Road" och det började skymma. Det blev becksvart på ett ögonblick och det kändes olustigt att nu hängde mitt liv i händerna på en boliviansk busschaufför. Jag kände mig betydligt säkrare bakom styret än längst bak i en buss.

Efter en mödosam klättring släppte bussen av oss längst ner på El Prado runt klockan halv tio på kvällen. Det var som vanligt fullt med folk och jag sicksackade mellan dem med min stora ryggsäck. Jag letade efter ett bra och prisvärt hotell men visste att här på El Prado fanns det mest bara lyxhotell och dessa tycker inte min budget om.
Jag fann ett bra hotell bara 50 meter in på en sidogata (på samma gata som bussen från Gravity Assisted stod parkerad dagen före). Hotellet hette Hotel Bueno och jag lyckades pruta ner priset för ett dubbelrum till 10 US dollar (67 bolivianos) per natt.
Jag krävde att få se rummet innan jag bestämde mig och det var helt okej med egen toalett och dusch och det viktigaste av allt, en TV! Det fanns flera filmkanaler och de visade både Trainspotting och Braveheart. Jag tittade mest på CNN och BBC. Det handlade bara om Amerikas krig mot terrorismen och upptrappningen runt Afghanistan.

Jag gick runt lite på El Prado men tröttnade snabbt. Gick tillbaka till mitt hotell och planerade morgondagen. Jag somnade gott den natten.

Marknad i La Paz.

Följande dag klev jag upp ganska sent. Jag frågade mig för i receptionen hur jag snabbast, enklast och billigast tog mig till Valle de la Luna, Måndalen, utanför staden. Jag lämnade även in min smutstvätt. Den skulle vara klar tills eftermiddagen.
Längst ner på El Prado ställde jag mig för att vänta på minibuss nummer 231. Minibussarna har numret på en skylt både på taket och i vindrutan. I vindrutan sitter även ett plakat med slutstationen.
För att göra det ännu enklare har de en "destinationsutropare" som hänger ut genom sidodörrens fönster och ropar ut destinationen. Denne utropare kan vara allt ifrån en elvaårig pojke till en gammal gumma.

Min buss kom efter några minuter och jag klev på som ende västerlänning. Betalningen sköts av utroparen och det kan ta allt mellan tre sekunder till en kvart tills denne begär pengar, se till att ha småmynt. Jag talade om att jag skulle till Valle de la Luna och det kostade tre och en halv bolivianos (drygt sex kronor).

Valle de la Luna är ett månliknande landskap som bildats av flera tusen års erosion. Vatten och vind har skurit ut och format detta fantastiska landskap. Det ligger bara en halvtimmes bilfärd från La Paz centrum och är verkligen värt ett besök.
Solen brände och jag vandrade runt i detta fascinerande landskap och tog kort. Blev förföljd av en hund som tiggde mat och vägrade försvinna när jag försökte schasa bort den.

Jag i Valle de la Luna.

Valle de la Luna var verkligen värt besöket och ett extra plus var att det inte kostade något. Annars så brukar man få betala inträde till alla sevärdheter runt om i världen.

Det fantastiska månlandskapet i Valle de la Luna.

Jag såg en fotbollsmatch i närheten och kom att tänka på den höga höjden. Det finns inte många som klarar av att spela en 90-minuters match på 3600 meters höjd. Jag blev andfådd bara genom att se dem spela. Björn Borg har förlorat tennismatcher i La Paz, mot motståndare som han på normalhöjd hade spöat skiten ur. Den höga höjden ställer till problem för den som inte är van eller har hunnit acklimatisera sig.

Jag tog en annan minibuss tillbaka, på hemvägen går i stort sätt alla minibussar in mot centrala La Paz.
Jag skulle ta mig till fängelset San Pedro i centrum. Jag hade tidigare hört talas om detta fängelse som hade uppåt 1500 interner, vissa har även sina fruar och barn i cellerna då de inte kan försörja dem. Vissa dagar kunde man gå en guidad tur i fängelset och det var detta jag planerade att göra.
I fängelset säljer vissa interner handgjorda föremål och tavlor för att sälja till besökare. Enligt guideboken skulle det vara en intressant upplevelse att besöka fångarna innanför murarna. Guiderna var själva fångar som ville tjäna några dollar extra. Säkerheten kan inte garanteras av fångvaktarna men då internerna är beroende av besökare med pengar så är man förskonad från våld och hot.
Jag närmade mig fängelseporten där jag såg flera vakter och en stor metalldetektor. Jag hade knappt kommit över gatan då vakterna skakade på huvudet och avvisade mig. Jag frågade på engelska om det var okej att göra ett kort besök. De fortsatte att skaka på huvudet och svarade "tomorrow". Och jag som skulle flyga till Chile nästa morgon. Besviken gick jag tillbaka mot El Prado.

El Prado var avstängd för biltrafik och istället kantades gatan av försäljningsstånd. En del av gatan hade även ett mindre nöjesfält byggts upp. Jag vandrade längs gatan och shoppade lite småsaker.

Huvudgatan El Prado avstängd för fordonstrafik.

Gick tillbaka till hotellet. Min tvätt var inte klar men jag kunde återkomma efter två timmar. Jag vilade, tittade på CNN och BBC. Gick ner till receptionen efter två timmar och frågade efter mina kläder.
Svaret blev att de skulle bli klara i morgon. Jag sa att jag skulle åka till flygplatsen imorgon och jag skulle vilja ha mina kläder ikväll. De försäkrade att jag skulle få mina kläder i god tid på morgonen.
Jag gick tillbaka upp på mitt rum och packade min ryggsäck. Ytterligare en dag på mitt äventyr gick mot till sitt slut.

Det hade nu blivit måndagen den 24 september 2001.
Jag gick ner till receptionen och fick äntligen mina kläder. Betalade 10 bolivianos för tvätten och 134 bolivianos för rummet (två nätter kostade 210 kronor).
Jag tog minibuss 212 till flygplatsen för 4 bolivianos. Ryggsäcken slängdes upp på taket och jag hoppades att den skulle ligga kvar när jag kom fram till flygplatsen.
Jag var framme i mycket god tid vid LAN Chiles incheckningsdisk och checkade in. Kvinnan vid incheckningen talade om att jag skulle betala flygplansskatt i en lucka på andra sidan incheckningsdiskarna. Det kostade 20 US dollar och skulle betalas kontant. Nu visste jag äntligen hur jag skulle bli av med 5-dollarsedeln som jag hade bytt till mig av australiensaren i Copacabana.

Jag åt en kombinerad frukost och lunch på Burger King på andra våningen i flygplansbyggnaden. Skönt att man kan få riktig mat överallt i världen.
Det blev dags att gå på planet som skulle ta mig till Chiles huvudstad Santiago...

Filmtips inför en resa till Bolivia:

• The Art Of Travel (2008): Huvudpersonen Connor Layne (Christopher Masterson) står vid altaret för att gifta sig då han bestämmer sig för att strunta i hans förbestämda framtidsplaner och ger sig iväg på sin smekmånad på egen hand. Det blir en resa med missöden, äventyr, romantik och nyfunna vänner längs den långa vägen.
  Några av filmens scener är inspelade i huvudstaden La Paz.
• Blackthorn (2011): I denna western får vi följa den legendariska banditen Butch Cassidy 20 år efter hans försvinnande 1908. Butch Cassidy (Sam Shepard) har tagit sig namnet James Blackthorn och lever ett stillsamt liv i en liten by i Bolivia. I återblickar får vi följa den yngre Butch Cassidy (Nikolaj Coster-Waldau) och hans medbrottsling the Sundance Kid (Padraic Delaney). Den åldrande Butch beslutar sig för att återvända hem till USA men snart är hans förflutna ikapp honom...
  Denna film är inspelad i La Paz, Uyuni och Potosí i Bolivia.
  

Musikvideon till Naughty Boys ”La La La” är till största delen inspelad i La Paz...

 

Med reservation för förändringar som skett efter september 2001.