EGYPTEN - Faraonernas och pyramidernas land

På färjan från Aqaba i Jordanien till Nuweiba i Egypten fanns det inte så mycket att göra. Röda havet, som har världens bästa dykvatten, var vackert och jag såg Eilat i Israel och Saudiarabien på avstånd. Jag såg tyvärr inga delfiner men klart vatten överallt.

Alla passagerarna skulle lämna in sina pass på båten och vi skulle få tillbaka dem när vi kom iland. Jag fördrev tiden med att sova och använde min tjocka tröja som huvudkudde. När jag vilat en stund och satte mig upp tog en tjock arabisk man, som låg bredvid mig, min tröja och lade den under sitt huvud. Jag brydde mig inte om att argumentera men tänkte att om jag inte skulle få tillbaka min tröja inom en snar framtid så var det en fet arab som skulle få simma till Egypten. Jag fick tillbaka min tröja utan ett tack...

Efter tre och en halv timme så var båten framme i Nuweiba. Jag tog min ryggsäck och klev iland. Jag frågade en egyptisk polisman var jag kunde få tillbaka mitt pass och han sa åt mig att vänta. Jag satte mig ner mot väggen till en barack och väntade. Medan jag satt där och väntade försökte jag lista ut vilken av bussarna, som stod parkerade en bit bort, som gick till Kairo. En ung tjej kom fram till mig och frågade vilken buss som gick till Kairo. Hon presenterade sig som Sanya och kom från Australien. I handen bar hon en didgeridoo, ett australiensiskt musikinstrument som härstammar från aboriginerna.
Sanya och jag gick och frågade en av turistpoliserna i hamnen om bussarna och då slog det mig att jag inte fått tillbaka mitt pass ännu. Jag frågade Sanya om hennes pass och hon svarade att det fick man hämta innan man klev av båten. Till mig sa passkillarna att jag skulle få tillbaka det på land! Jag fick panik, jag hade ju visumet till Egypten i passet och även visum till bl.a. Australien och Kina... Jag frågade turistpolisen om passet och han sade åt mig att vänta. Vänta på vad? Jag skyndade mig tillbaka till båten men där blev jag stoppad och skickad tillbaka till turistpolisen. Jag och Sanya fick reda på att bussen till Kairo skulle gå först om några timmar (vilken otrolig tajming!) och vi satte oss ner för att vänta...

Efter en stund, som kändes som en evighet kom det fram en turistpolis till mig och frågade om jag var svensk. Han sade åt mig att följa med honom. Vi gick in i en militärbyggnad hundra meter bort. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad som stod på dörren men jag visades in i ett stort rum där det satt en man (han såg precis ut som Saddam Hussein, men det sa jag inte åt honom) med en hel massa streck och stjärnor på uniformen. Han frågade om jag var svensk och jag sa ja. Han frågade om jag saknade mitt pass och jag sa ja. Han tog fram ett blått pass ur skrivbordslådan, slog upp första sidan och läste... Mr. Daniel Werner? Jag sken upp som en sol, jag fick tillbaka passet och jag tackade genom att göra honnör. Vet inte om han blev gladare för det och jag kilade vidare efter ett improviserat "höger vänster om".

Jag och Sanya gick runt i hamnen i väntan på vår buss. Vi passerade några egyptiska militärer beväpnade med Kalashnikovkarbiner. Sanya frågade mig vad det var för slags vapen och jag undrade varför hon var så intresserad. Då berättade Sanya att hon jobbat i matsalen på en militärbas i Israel och överallt såg hon eldhandvapen men visste inte vad det var för några modeller. När hon fick reda på att jag gjort militärtjänst och fått utbildning och även skjutit med olika modeller av Kalashnikovkarbinen sken hon upp som en sol och ville veta allt! Vikt, kaliber, magasinkapacitet och så vidare. Sanya var en mycket speciell tjej...

Det blev äntligen dags för avfärd och vi betalade 30 egyptiska pund (ca 60 svenska kronor) var för bussbiljetten. Sanya och jag var de enda västerlänningarna på bussen. Vi hade hoppats att få några timmars sömn men det tyckte inte vår egyptiske chaufför. Det dröjde inte länge förrän chauffören satte på egyptisk popmusik (och det finns en anledning till att sådan musik inte spelas på MTV!). Jag försökte att sova men det gick bara inte. Efter någon timmes tortyr stängdes musiken av och jag hoppades få sova lite. Men då sätts videon på. Jag älskar film och hur trött jag än var så skulle jag kunna hålla mig vaken till en bra film. Den film som visades försäkrar jag att jag inte har i min filmsamling.
Det var en arabisk film, en blandning av action, karate och musikal (låter väl skitbra?). Det började med att en tjock kvinna sitter inspärrad i en stor villa omgiven av pistolbeväpnade skurkar. Hon sjunger en stund och vår "hjälte", han också lagom tjock, går förbi och hör hennes sång. Han sparkar ner alla skurkarna med karatesparkar som når upp till knähöjd på motståndarna men de flyger i backen ändå. Explosioner, (varför det exploderar vet jag inte) som man ser är kraftiga smällare briserar i bakgrunden. Han sjunger en stund och fortsätter sedan upp till övervåningen där han till sist räddar den tjocka kvinnan. Sedan sjunger de en stund och filmen var slut! Jag skrattade så jag höll på att dö och Sanya likaså. Mannen i sätet framför vände sig om flera gånger under filmen och sa åt oss att vara tysta, det var ju intressant. Då skrattade vi ännu mer...

Resan tog nästan sju timmar och vi anlände till Kairo klockan halv sex på morgonen. Vi delade en taxi till Sun Hotel och checkade in. Jag sov till klockan halv elva i en av de stora sovsalarna. Jag sa adjö till Sanya, som skulle leta upp ett billigare hotell. Jag tyckte hotellet var bra (kostade 15 pund/natt). Sun Hotel ligger mycket centralt på shoppinggatan Talaat Harb Street och ett stenkast från Tahrir Square där Egyptian Museum ligger.

Pyramiderna i Giza.
I bakgrunden skymtar Kairo fram genom smogen...

Kairo är den största staden i Afrika och dess myller av gator och människor lockade. Jag gick ut på stan och hamnade genast i diskussion med försäljare och skojare. En påstod att pyramiderna var stängda denna dag och istället skulle jag följa med honom på en guidad tur och besöka hans affär. Så var det hela tiden, många lögner och tricks för att få mig att se deras affär. Jag stötte på en hel del Kairobor som ljög mig rakt upp i ansiktet. Sådant gör mig bara förbannad och jag förstår helt och hållet varför resenärer och turister talar illa om försäljarna i Kairo.

Jag tog bussen till grannstaden Giza som under årens lopp vuxit ihop med Kairo. Det är i Giza som Egyptens, om inte hela världens, främsta sevärdhet finns - pyramiderna. Bussresan var på knappt en mil och kostade mindre en krona. Det var en upplevelse att åka kollektivt i Kairo. Det var fullpackat, trång, varmt och svettigt... men billigt.

Pyramiderna var givetvis inte stängda. Jag visade upp min studentlegitimation som var blått och som skulle ge rabatt vid ingången till pyramiderna. Det gick inte, här gällde bara gröna studentkort talade mannen om i entrén. Jag betalade fullt pris och gick in.
Jag blev genast omsvärmad av försäljare likt flugor runt en färsk koblaja. De frågade om jag ville rida kamel eller häst. Jag förklarade att jag hade starka ben och att jag hellre gick. De sa att kamelen hade ännu starkare ben och att det var långt att gå. Jag ljög och sa att jag var rädd för kameler (det var dromedarer för de hade bara en puckel men jag vet inte om dess ägare visste detta) men de bara skrattade. Jag hoppas att dromedarägaren fått betala för två pucklar. Jag ökade på takten och ignorerade dem.

En av Gizas pyramider, Egyptens mest kända symbol.

Det första som slog mig var att pyramiderna var betydligt större än jag hade föreställt mig. Det var en mycket speciell känsla av att gå runt bland dessa otroliga byggnadsverk. Fantastiskt att tänka sig att pyramiderna redan hade stått här i över 2500 år när Jesus gick i blöja! Pyramiderna lät uppföras av de tre faraonerna Cheops, Chefren och Mykerinos. Detta är deras grekiska namn och dessa namn är de mest kända och förekommande. Pyramidernas egyptiska namn (överkurs) är Khufus, Khaefre och Meukaure. Dessa tre herrar var far, son och sonson. Omkring år 2550 f. Kr lät farao Cheops uppföra den största pyramiden. Det antas att det tog ca 20 år för uppemot 100 000 slavarbetare att färdigställa detta mäktiga och imponerande byggnadsverk. Cheopspyramiden i Giza är ett av antikens ”sju underverk" och det enda som finns kvar idag...

De berömda pyramiderna i Giza.
De mindre pyramiderna i förgrunden är gravar för drottningar.

Cheopspyramiden är störst, 137 meter hög (förr 147 meter) och 227,5 meter lång vid basen. Cheops pyramid var i över 4300 år världens högsta byggnad, ända fram till 1800-talet då man började bygga skyskrapor. Pyramiden består av närmare två miljoner stenblock, var och ett med en vikt på över två ton! Chefrens pyramid ser större ut än Cheopspyramiden, p.g.a. att den är byggd på en kulle. Framför de tre största pyramiderna står tre mindre drottningpyramider.

Sfinxen kommer lätt i skymundan mot dessa enorma underverk men är minst lika känd som pyramiderna. Dess kattkropp är 74 meter lång och är uthuggen i det kalkstensbrott som blev kvar efter byggandet av Cheopspyramiden.

Den imponerande Sfinxen med Chefrens pyramid i bakgrunden.

Jag betalade en liten summa för att gå in i Cheopspyramiden. Det var trångt och lågt i tak, men det som gjorde mig besviken var att jag inte hade med mig min MagLite-ficklampa. Det var kolsvart där inne och jag såg aldrig några hieroglyfer eller vandrande mumier.

Senare satte jag mig ner vid foten av Chefrenpyramiden och läste i min guidebok då en man kom fram till mig och tilltalade mig på bred skånska. Han måste ha sett den svenska flaggan på min patrullsäck (de ihopkopplade sidfickorna till min ryggsäck). Mannen var på semester med frun och barnen. Han förstod inte hur man kunde resa som jag gjorde, bo på sunkiga vandrarhem och med en ryggsäck att släpa på. Vi pratade någon minut innan han var tvungen att springa till turistbussarna som stod en bit bort där hans guide stod och viftade med en blå vimpel. Nu skulle de tydligen stressa vidare till nästa plats. Jag lutade mig bakåt, tog en klunk vatten och log. Det är skönt att slippa fösas runt som boskap av någon med en blå vimpel på sin semester tänkte jag...

Jag blev påflugen av några försäljare igen och en lyckades efter en lång stunds tjatande övertala mig att hyra en häst och guide under ett par timmar. Sagt och gjort, jag hoppade upp på en häst och red runt tillsammans med en guide i öknen. Jag har alltid tyckt att hästtokiga tjejer varit löjliga och inte förstått tjusningen med detta stora, illaluktande och ganska fula djur... tills nu. Det var ju hur kul som helst. Det var ju enklare att rida än att cykla!

Jag rider runt i öknen som omger pyramiderna.

Guiden red på en annan häst och han berättade en hel del om pyramiderna men mest om de olika affärerna han tyckte att vi skulle besöka. Han berättade om en papyrusaffär och om en parfymaffär. Vi red in i stan, en kul upplevelse, och stannade framför en affär. Vi satt av och medan guiden väntade utanför med hästarna klev jag in i affären (en saloon fanns inte så detta fick duga). Där inne sålde de parfym gjord på lotusblommor. Det stod hundratals små doftprover och glasflaskor på hyllorna. En man kom fram och erbjöd mig Coca-Cola eller te. Jag tackade vänligt nej (jag hade bestämt mig för att inte köpa en enda sak i affären) och förstod att om jag inte handlade något så skulle jag få betala för drickan. Han sa att jag kunde säga nej men inte vägra. Vad svarar man på det? Jag förklarade att jag druckit hela dagen och att en enda droppe skulle orsaka en ganska pinsam olycka på hans fina matta. Han förstod och började visa en massa parfymer. Han hällde ut lite parfym på en matta och försökte tända eld, bara för att visa att det inte var någon alkohol i parfymerna minsann. Han höll på att visa en hel massa parfymer och när jag sa att jag inte var intresserad blev han sur. Jag gick ut och in i nästa affär...
Där inne sålde de papyrustavlor och pergament. De var otroligt vackra men svårt att bära med sig. Detta var inget problem tyckte kvinnan i affären, hon skulle skicka de saker jag köpte hem till mig...

Jag gick ut efter att först ha lärt mig lite om framställningen av papyrus och tricket hur man skilde på äkta och falsk papyrus. Äkta kan man skrynkla till i handen, utan att det spricker, falsk spricker och går sönder med en gång.
Jag hoppade upp på min häst och fortsatte upp mot pyramiderna igen. När det var dags att betala för min häst och min guide så envisades de att jag skulle betala guidens häst också! Han får väl betala den själv tyckte jag, men det var det tydligen bara jag som tyckte. Det blev en stunds häftig diskussion och hästuthyrarens brottarkompisar dök upp från ingenstans. Det slutade med att jag betalade 120 egyptiska pund. Jag blev lurad men nu efteråt så var det ändå en kul upplevelse att ridit runt ett par timmar i öknen.

Ett kul nöje men kan bli dyrt om man inte gör upp om priset i förväg...

Kortet tog jag från hästryggen i staden Giza.
Tänk att bo granne med ett av de sju underverken!

Jag tog mig tillbaks till Kairo och gick runt i staden. Överallt kom det fram försäljare.
Trafiksituationen i Kairo är hopplös. Alla kör som galningar och tutar i ett. Jag kan slå vad om att en egyptisk bilförare, om han så skulle köra bil mitt i natten i öknen helt ensam, skulle han tuta likt förbaskat! Att gå över gatan innebär livsfara. En del gator är sexfiliga och när de egyptiska bilförarna ser en turist som försöker springa över verkade några tänka "En turist, nu ska han dö!" samtidigt som de tryckte gasen i botten. Det var faktiskt riktigt nära att jag träffades av en bil vid ett tillfälle, mycket otrevligt.

Nästa morgon mådde jag något bättre och gick till The Egyptian Museum inte långt från Sun Hotel. Morgonrusningen i Kairo är bland det värsta jag varit med om. Bara att gå över gatan till torget där museet är beläget var ett äventyr i sig. The Egyptian Museum inryms i en enorm rosafärgad byggnad från 1900. Här finns över 100 000 föremål utställda. Av dessa är Tutankhamuns mask den mest sevärda. Inne på museet kunde man köpa dyra böcker som förklarade vad som fanns att se eller så kunde man hyra ännu dyrare guider. Jag bläddrade i min guidebok och där fanns det ett utförligt kapitel om sevärdheterna i just museet.

Museet är enormt och det tar flera timmar om man ska hinna med att se de mest kända föremålen. Jag gick runt och tittade på sarkofager, hieroglyfer, statyer och mumier. Men det mest fascinerande var ändå Tutankhamuns tio kilo tunga begravningsmask i rent guld på andra våningen.
Tutankhamun dog blott 18 år gammal och har således inte satt några större fotavtryck i historien. Det han är känd för är helt enkelt de dyrbara begravningsskatterna, den guldklädda kistan och begravningsmasken. Graven hittades helt intakt 1922 och hör till en av de få gravar som klarat sig undan gravplundrare. Man kan bara fantisera hur de övriga konungagravarna måste ha sett ut.
Inne på museet fick jag syn jag skåningen och hans familj från gårdagen, stressandes bakom guiden med vimpeln i högsta höjd. Alla bar fula blå kepsar. De hade en guide från museet som berättade om skatterna. Jag tjuvlyssnade en stund men informationen i min guidebok var desto utförligare.

Jag gick och åt lunch på Kentucky Fried Chicken, en utmärkt snabbmatskedja som är hur stor som helst men som tyvärr inte finns i Sverige. Där åt jag mig mätt på drygt 14 kronor. Jag framkallade även en rulle film med bilder från Jordanien och den filmrullen jag tog vid pyramiderna. Skulle filmen visa sig vara förstörd så hade jag en chans att ta om dem. Skulle vara retligt att komma hem och upptäcka det först då. Bilderna blev bra och framkallningen gick inte på många tior.

Något som jag lade märkte till i Kairo var alla säkerhetsvakter beväpnade med allt från automathagelgevär till små kulsprutepistoler och alla metalldetektorer som fanns vid alla större hotell och banker. Det pep till när jag passerade ibland, men de brydde sig inte om mig som turist.

Chefrens pyramid med dess intakta topp.
Ytbeläggningen på resten av pyramiden har förstörts genom åren...

Jag blev akut magsjuk senare på kvällen. Det var som om någon tog tag i mina tarmar och kramade om. Jag kunde knappt röra mig på grund av magsmärtan och fick panik. Aldrig att jag lägger in mig på ett egyptiskt sjukhus tänkte jag. Attacken gick över på några minuter. Jag skyndade mig tillbaka till hotellet för att vila. Där träffade jag en flummig schweizare som sa att hans bästa knep att klara sig från magsjuka var att dricka en halv flaska whiskey om dagen; "It kills all the bad bacteria's, and of course, it kills all the good ones to..." Jag struntade i de goda råden och knaprade magsjukepiller istället.

Jag hade planerat att åka tåg till Luxor och se Konungarnas dal samt åka flodbåt på Nilen. Men på grund av min magsjuka och att jag var så trött på alla påfrestande försäljare i Kairo, beslutade jag mig för att åka "hem" till Israel igen. Jag bokade en bussbiljett till Jerusalem i Israel via hotellet och beställde väckning klockan 04.00.

Jag blev väckt i tid och gjorde mig i ordning. Hotellet låg på nionde våningen och jag hade åkt med hissen en gång tidigare men den verkade långt ifrån säker så jag tog trapporna efter det. När jag hade sprungit ner för några våningar hör jag någon ropa på hjälp på engelska. Jag försökte lokalisera varifrån ropen kom men det var inte så lätt för ekot var starkt i trapphuset. Efter ett tag kom jag fram till hisschaktet och mellan två våningsplan satt hissen fast. Därinne stod en skärrad kille. Vi försökte en bra stund att öppna dörrarna och efter ett tag så åkte hissen ner till min våning. Killen i hissen, som var dansk, var jättelättad och stressad. Han berättade att han skulle åka buss till Jerusalem 05.30 och var rädd att han inte skulle hinna. Jag skrattade och berättade att jag skulle med just den bussen och att vi kunde dela taxi till hotellet där bussen skulle avgå ifrån. Han var otroligt tacksam och berättade att han skulle med ett plan i Israel och absolut inte kunde åka senare än idag.

Bussresan mot den israeliska gränsen gick bra och vi hade poliseskort en bit men sedan åkte en militärjeep bakom oss hela vägen till gränsövergången. När vi kom fram till gränsen steg två poliser ombord och pratade med chauffören en stund. Vi andra tog vår packning och gick igenom säkerhetskontrollen. När vi steg på bussen igen var busschaufför borta. Runt omkring bussen stod fem eller sex militärer med automatkarbiner. När jag klev ur för att fråga var chauffören var blev jag tillsagd att stiga in i bussen igen. Jag frågade igen och fick till svars att chauffören hade blivit arresterad! Han hade tydligen några högar med dollarsedlar som han inte riktigt kunde förklara var de kom från. Jag frågade om det skulle komma någon annan chaufför och köra oss till Israel. Svaret blev självklart nej. Jag såg israeliska flaggor några hundra meter bort och frågade om jag kunde gå till gränsen. Svaret blev självklart nej. Det hade gått några timmar och folk på bussen blev mer och mer irriterade. Dansken, som hade ett plan att hinna med, såg än mer stressad ut och jag började känna av vätskebristen. Jag klev av bussen och frågade om jag kunde få köpa vatten. Svaret blev självklart nej. Jag övertalade den soldaten med mest stjärnor på axelklaffarna att om jag lämnade mitt pass (mycket riskfyllt i Egypten med tanke på båtresan från Jordanien) i pant så skulle jag bara rusa in i terminalbyggnaden och köpa vatten. Han sa att det var okej, men jag fick bara vara borta fem minuter. Jag rusade in i byggnaden där säkerhetskontrollen var belägen och köpte vatten och kex i en kiosk.

När jag kom tillbaka fick jag tillbaka mitt pass men då hade en brittisk kvinna tappat tålamodet och gick fram till en av soldaterna och gapade och skrek. Han sa åt henne att kliva ombord på bussen och sätta sig igen men hon skrek; " I'm British, so listen to me you fucker "! Han brydde sig nog inte om att hon var brittisk, om han ens förstod det, men det där sista förstod han. Man skall aldrig säga "fucker" till en arabisk soldat, särskilt inte om han bär en skarpladdad AK-47:a (Kalashnikov).
Vi satt i sammanlagt åtta och en halv timme (!) på bussen. Det var varmt men värst var osäkerheten och danskens stress som smittade av sig på oss andra. Vi hade fått besked om att bussbolaget skulle skicka en chaufför från den israeliska sidan och köra bussen den sista biten. Efter en lång väntan så fick vi åka med en annan buss, med ett annat bussbolag de sista hundra metrarna till den israeliska säkerhetskontrollen. Vilken fungerande organisation!
När jag kom fram till den israeliska säkerhetskontrollen fungerande allt utmärkt.
Dansken fick transport till flygplatsen i Tel Aviv och jag hoppas verkligen att han kom med sitt plan.

Flera personer som jag har träffat säger att Egypten är det värsta land de någonsin besökt. Jag förstår dem till stor del, det är långt ifrån enkelt att resa på egen hand och särskilt påfrestande är det runt pyramiderna och i Kairo. Trots den skarpa tonen om försäljare och lurendrejare i Kairo så hyser jag inte agg mot övriga egyptier. Egypten och Kairo är givetvis ett fantastiskt resmål men var beredd på att det kan vara riktigt jobbigt med alla försäljare.

En dag kanske jag återvänder till Egypten men då med en större portion tålamod i bagaget.

 

Filmtips inför en resa till Egypten:

 

Med reservation för förändringar som skett efter januari 1997.