Statsskick: Republik.
Yta: 27 800 km² (exkl. Västbanken och Gaza).
Huvudstad: Jerusalem (Yerushalayim).
Invånarantal: Ca 5,9 miljoner (exkl. Västbanken och Gaza).
Språk: Hebreiska och arabiska.
Religion: Judar 81%, muslimer 14%, kristna 3 %, druser 2%.
Valuta: 1 new shekel = 100 agorot.
Visumtvång för svenska medborgare: Nej
Tidsskillnad (svensk vintertid): +1h

Kibbutz Rosh HaNikra, norra Galileen, Israel.
I förgrunden ligger ett av bananfälten.

En kibbutz är något som bara finns i Israel. Enkelt förklarat är det ett kollektivt jordbrukssamhälle (oftast beläget vid gränserna av strategiska och militära orsaker). Kibbutzen styrs enligt principen att alla bidrar efter egen förmåga till var och en på kibbutzen. Alla har lika lön oavsett om man arbetar i jordbruket eller i det gemensamma dagiset. Nuförtiden tillåts alltmer privat ägande och egen ekonomi.
Alla medlemmar i kibbutzen jobbar för samma mål; Alla skall dela allt lika och ha lika mycket att säga till om.

Den första kibbutzen grundades redan 1909 av tolv unga män och kvinnor i dåvarande Palestina.
Idag finns det över 270 kibbutzer i Israel. De svarar för över 30 procent av landets jordbruksproduktion, men utgör endast 2,5 % av den totala befolkningen. Kibbutzens medlemmar kallas för "kibbutznicks" i folkmun.
Kibbutz Rosh HaNikra grundades 1949 av forna medlemmar ur motståndsrörelsen Palmach och frivilligarbetare samt överlevare från Förintelsen. Medlemmarna/invånarna på Kibbutz Rosh HaNikra försörjer sig bland annat genom att sköta linbanan ner till de vita grottorna i området, restaurangen vid de vita klipporna och bananodling.
Kibbutzen ligger ungefär 200 meter från den libanesiska gränsen och knappt 300 meter från Medelhavet. Kibbutzen är självförsörjande på mejeriprodukter och tillverkar sin egen mjölk och mjukost. Kor och kalkoner föds upp här.

Inte alla men de flesta kibbutzer tar emot frivilligarbetare, volontärer. Det finns föreningar i Sverige som ordnar med en vistelse på kibbutz men de tar en hög avgift för försäkringar och flygresan. Det billigaste alternativet är att helt enkelt åka ner till Israel på egen hand och besöka ett så kallat kibbutzkontor i Tel Aviv där de delar ut lediga platser. Kom i god tid när de öppnar för oftast är det fler sökande än lediga platser.

Jag blev varmt välkomnad på kibbutzen och fick bo i en liten vit bungalow bestående av ett rum och ett litet badrum med dusch. Rummet delade jag med Alistair från Skottland och Noriaki från Japan. Vi var runt femton volontärer från skilda länder som Australien, Sydafrika, Sydkorea, Holland, Irland, Frankrike, Colombia och Kanada.

Volontärer från olika delar av världen.

Jag gjorde mig så hemmastadd som det bara gick i det spartanska och kala rummet. Jag sov gott min andra natt i Israel.

Främlingar som förvandlades till vänner för livet...

Följande morgon var en fredag och jag var ledig från arbetssysslor och fick istället bekanta mig mer med kibbutzen, dess invånare och omgivningar. Jag gick till klipporna och linbanan i Rosh HaNikra. Rosh HaNikra är beläget vid Israels nordvästra hörn, alldeles vid gränsen mot Libanon.

De berömda kalkstensklipporna i Rosh HaNikra.
Några meter bakom klipporna ligger gränsen till Libanon.

De vita kalkstensgrottorna vid Rosh HaNikra hör till en av de vackraste sevärdheterna i hela Israel. Det går en linbana ned till de vita grottorna. Linbana tar en och en halv minut och utsikten är otroligt vacker. Rosh HaNikra har länge varit en strategisk plats, Alexander den Store, korsfararna och brittiska armén har besökt platsen. I kalkstensgrottorna lever bland annat fladdermöss och vattnet runt klipporna är fulla av liv. Havssköldpaddor kommer hit för att lägga sina ägg.

Även här var den militära närvaron hög. En liten grupp israeliska soldater i min egen ålder satt och pratade, alla beväpnade med automatkarbiner och det var definitivt inte lösa skott i magasinen.
Alla judiska medborgare i staten Israel är skyldiga att göra militärtjänstgöring samt regelbundna repetitionsövningar. Israel är det enda landet i världen med obligatorisk kvinnlig värnplikt. Män gör värnplikt i tre år, kvinnor i två år. Beväpnade soldater (både killar och tjejer), poliser, säkerhetspersonal och vakter syns överallt. De större köpcentren och affärerna har egna vakter som kontrollerar alla påsar och handväskor efter bomber och vapen. Säkerhetstänkandet är som sagt högt men man går inte runt och tänker att snart smäller det. I själva verket kände jag mig väldigt trygg i Israel.

Jag med IDF-soldaten Meny.

Jag tog lite kort på de vita klipporna och i de underjordiska gångarna. Jag lyssnade på vågorna som slog in i grottan en bra stund innan jag tog linbanan upp igen. Rosh HaNikra ligger precis vid gränsen till Libanon. Jag besökte den stängda gränsposteringen där en stor skylt informerade att det var 205 kilometer till Jerusalem men bara 120 kilometer till Beirut. På vägen tillbaka till kibbutzen passerade jag stora fält med bananträd i långa rader.

Den kritvita klippan "The Elephant Foot" i Rosh HaNikra.

Senare på kvällen grillade vi volontärer innan vi gick till puben i området. Puben var inrymd i ett skyddsrum och det var mest volontärer där. Jag drack några öl av de inhemska märkena Goldstar och Maccabee. Jag lade mig 05.00 på morgonen då tjejen som jobbade på puben inte orkade hålla baren öppen längre...

Inte förrän på söndagen började jag arbetet. Jag fick arbete på de stora bananfälten som omgav kibbutzen. Andra arbetsuppgifter för volontärer var bland annat arbete i det stora tvätteriet eller i växthusen. Kibbutz Rosh HaNikra inrymmer en bioteknisk fabrik, Rahan Meristem, som framställer genmodifierade grödor och frukter. Jag fick provsmaka en ny banansort som de hade odlat fram, den smakade och luktade precis som äpple! Jag kan än idag inte förstå vitsen med bananer som smakar äpple…

Jag började arbetet prick klockan 06.00. Det var inte alla volontärer som passade för det hårda och tunga jobbet på bananfälten men vi som gjorde det samlades på den stora parkeringsplatsen i området. Sedan fick vi åka bak på släpet till en traktor för vidare transport ut till de stora bananfälten.
Jag föreställde mig att plocka bananer inte skulle vara så svårt. Det hade man ju gjort när man handlade på ICA hemma i Sverige. Men till skillnad från ICA-affären hemma vägde bananklasarna här mellan 30 och 35kg och det blev ett par hundra man bar de dagar det var "Picking time"!
Bananerna delades upp i "alef" (hebreiskans "A") och "bet" (hebreiskans "B") beroende på storlek. Alef-bananerna var de största och bet-bananerna fick ligga och mogna ett tag till.
Plockningen gick till så att man gick tre och tre, två bärare ("pickers") och en som högg ner bananklasarna med en machete. Bananklasarna lade man sedan i ett släp dragen av en liten traktor. Traktorerna kunde ha ett tiotal släp sammankopplade efter varandra. Saften från bananträden var genomskinlig men efter någon minut så blev det stora brunsvarta fläckar på händerna och kläderna. Dessa fläckar var mycket svåra att få bort.

Bananklase i kibbutzens bananfält.

Frukost serverades klockan 07.30 sedan arbete fram till lunch. Därefter arbete fram till 15.30 sex dagar i veckan… Men det var som tur var inte varje dag som vi plockade bananer. De flesta dagarna rensade vi bort döda eller vissnade träd och växter i bananfälten eller surrade fast bananträden i stora pelare och vajrar som var dragna i luften så träden inte skulle blåsa omkull.

Holländaren Ywen surrar fast bananträd.

Vädret var verkligen omväxlande de första veckorna. Det kunde vara närmare 30 grader på dagarna men bara någon plusgrad på mornarna. För att inte bananträden skulle skadas av frosten ”klädde” vi bananklasarna med stora plastpåsar. På bananfälten jobbade jag tillsammans med volontärer och några druser och beduiner från de närliggande byarna. Den ende israelen var vår boss som var stenhård.

Min vän och arbetskamrat Yasser.

Arbetet på bananfälten var ingen dans på rosor och var riktigt slitsamt emellanåt. Ibland såg vi spår av piggsvin i form av vassa piggar som de tappat i fälten. Ormar, stora spindlar och skorpioner var andra trevliga gäster man kunde stöta på bland bananträden.

The Banana Jungle.
Plastpåsarna skyddar mot frost.

Som volontär arbetade man sex dagar i veckan och var ledig på lördagar (sabbat). Kost och logi var gratis och man fick en liten summa fickpengar varje dag (ca 23 kronor 1996). Nu undrar säkert alla varför i helsike man jobbar sex dagar i veckan i bananfält med ormar och skorpioner, i stekande hetta, bärandes tunga bananklasar för en struntsumma. Svaret är äventyret så klart!

Man blir inte rik på att jobba som volontär på en kibbutz i Israel däremot träffar man mängder av underbara och fantastiska människor varav vissa förhoppningsvis blir ens vänner för livet.
Flera volontärer lämnade kibbutzen under mina månader men det dröjde inte många dagar förrän några andra tog deras platser.
Vi volontärer tog hand om en herrelös hund och en katt som fick namnen Carlsberg och Tuborg.

Volontärernas hund Carlsberg.

På kibbutzen fanns det alltid ett antal unga soldater, både killar och tjejer. De var stationerade på kibbutzen ett par månader, det ingick i deras värnplikt. Jag blev god vän med en av vaktsoldaterna, Meny.
Soldaterna på kibbutzen var alltid beväpnade och man såg dem sällan utan sin automatkarbin hängandes över bröstet.

Jag med vaktsoldatens Menys
Colt Model 653 (M16A1 Carbine).

Som bortskämd västerlänning som var van vid att bara ha fem dagars arbetsvecka var det en liten chock att bara ha en ledig dag. Man såg verkligen till att ta vara på sin lediga dag.
Efter arbetsdagens slut kunde man antingen gå till puben eller till "the kolbo", den lilla affären på kibbutzen. Där såldes allt man som volontär kunde behöva, exempelvis skitbilliga Noblessecigaretter och inhemsk vodka som var billigare än läsken. Man handlade med speciella papperslappar som fungerade som valuta. Lite krångligt i början men ganska kul. Synd att jag inte hade någon kopieringsapparat med mig!

Valutan som gällde på kibbutzens "kolbo".

Det gick en "Kibbutz-car", en minibuss, flera gånger per dag till grannstaden Nahariya (stavas även Nahariyya). Man fick skriva upp sig på ett körschema i god tid, annars var risken stor att man inte fick plats. I Nahariya kunde jag shoppa upp min enorma lön, besöka något trevligt café eller bara gå omkring och titta i affärer. Mitt i huvudgatan Ha'Gaaton Boulevard rinner Gaatonfloden, men på sommaren är den i stort sett helt uttorkad. Längs med Ha'Gaaton Boulevard ligger de flesta kaféerna, restaurangerna och butikerna i Nahariya. Fortsätter man längs gatan kommer man efter ett par hundra meter fram till sandstranden och Medelhavet.
Ett ställe som snabbt blev min favorit var Penguin Café på Ha'Gaaton Boulevard. Väl värt ett besök för deras goda milkshakes och vackra israeliska servitriser.
Det var skönt att komma ifrån det inrutade livet på kibbutzen ibland och göra något annat som inte hade med bananplockning att göra.

När jag inte arbetade vandrande jag ofta i området runt kibbutzen. Vid gränsen mot Libanon låg flera minfält och jag såg AH-64 Apachehelikoptrar som patrullerade i säkerhetszonen. Vid ett tillfälle såg jag två F-16 attackflygplan skjuta raketer in i Libanon som hämnd för två israeliska kommandosoldater som dödats i strider mot Hizbollahgerillan. Gerillan roade sig ibland med att skjuta gamla (men dödliga) rysktillverkade Katyuscharaketer in mot Israel. En raket slog ner minde än tre kilometer från kibbutzen en natt när jag låg och sov... I bananfälten och i området runt kibbutzen kunde man se kratrar och spår efter tidigare raketattacker. Katyuscharaketen är omkring 150 centimeter lång och skjuts iväg med hjälp av en ramp. Den fungerar så att vid nedslaget exploderar den bakre delen och sprider iväg tusentals stålkulor.
Katyusharaketerna har en effektiv räckvidd på drygt två mil och kan bära en stridsspets laddad med kemiska stridsmedel. I ett av bananfälten hade en raket fullkomligt rensat ut en bred väg, alla bananträden som stod i vägen för stålkulorna var som bortblåsta...

Foad, Yasser, Jag och Wafa i bananfältet.

Dagarna och veckorna rann iväg fort och en dag då jag slet i bananfälten insåg jag att det var första advent... Kul när solen stekte och man jobbade mitt ibland bananträd.
På julaftonen jobbade jag halva dagen i bananfälten sedan var det arbete i växthuset. Senare på eftermiddagen åkte alla volontärerna och två ”ledare” med oss till en kinesisk restaurang i Nahariya. De två judiska ledarna beställde in friterat fläskkött till sig själva och vi fick lova att inte berätta det för deras fruar. Griskött är som bekant inte godkänd föda för en troende jude. Detta var den första gången i mitt liv som jag åt kinamat på julafton. Kvällen avslutades med en stämningsfull gudstjänst i en kristen arabisk by inte långt från kibbutzen.
Jag fick ett brev från min mor där det stod att hon satt in respengar på mitt konto, en perfekt julklapp! Jag firade både jul och nyår på kibbutzen.

En fördel med judendomen är alla högtidsdagar då det ordnas festligheter. Jag var med om bl.a. Hanukka (Chanukah), då bjöds det på sufganiot (bakelser fyllda med sylt) och tändes ljus.

Tidigt på morgonen den 8 januari 1997 lämnade jag kibbutzen för att resa vidare, målet denna gång var grannlandet Jordanien.
Jag hade blivit god vän med australiensaren Matt (Matthew) från Brisbane. Han hade tipsat mig om Jordanien och han hade rest runt i Jordanien och Egypten ett par veckor innan jag anlände till kibbutzen. Matt gav mig många värdefulla tips och jag var spänd på att få komma iväg. Matt hade också bjudit hem mig att bo en vecka hos honom och hans föräldrar när jag skulle nå fram till Brisbane i mars.

Bussnätet i Israel är mycket bra och täcker i stort sett hela landet. Det största bussbolaget i Israel, Egged, har turer till nästan alla destinationer i det heliga landet, förutom i centrala Tel Aviv där kollektivtrafiken sköts av bussbolaget Dan.
Egged har ett avtal med det israelsika försvaret IDF om att transportera soldater till och från deras baser, därför är det ofta fullt med beväpnade soldater på bussarna och hållplatserna.
Bussarna slutar att köra under sabbaten, det vill säga från klockan 16.00 på fredagen till 18.00 på lördagen. Minibussar, sheruts går oavsett veckodag. Det går att flyga inrikes inom landet (flygplatser finns förutom i Tel Aviv även i Jerusalem och Haifa) men med tanke på de korta avstånden och det väl fungerande bussnätet så är det inget jag rekommenderar.

Jag åkte med kibbutzens minibuss till Nahariya. Jag fördrev tiden innan bussen till Haifa skulle avgå i souvenirbutiken i bussterminalbyggnaden. Där såldes knivar, tygmärken och militära emblem. Det verkade finnas hur många olika truppslag och förband som helst i Israel. Jag köpte lite reskost i den stora matbutiken mitt emot tågstationen.

Det blev dags att kliva ombord bussen till Haifa och jag hamnade mitt bland en grupp soldater på bussen.
I Haifa bytte jag återigen buss och fortsatte till Afula och slutligen till Beit Shean där gränsstationen (Jordan River Border Control) ligger.
Med bestämda steg gick jag mot gränsposteringen och nästa mål på min resa, Jordanien…
Jag frågade en kvinnlig soldat på den israeliska sidan hur jag enklast skulle kunna ta mig till Amman, huvudstaden i Jordanien. Hon sa att det med jämna mellanrum åkte bussar mellan Israel och Jordanien men hon visste inte vilka tider. Det dröjde inte många minuter förrän en buss kom åkandes mot gränsposteringen. Den kvinnliga soldaten gick fram och frågade busschauffören om det fanns plats för mig på bussen. Hon återkom till mig och sa att jag fick åka med för 30 shekel (drygt 70 kronor). Jag hoppade ombord och bussen rullade över gränsen till Jordanien…

Jag hamnade ett par dagar i Jordanien och därifrån tog jag mig med färja till Egypten. Jag hade planerat att stanna längre i Egypten men jag blev magsjuk och fick hemlängtan. Jag återvände till Israel igen...

ISRAEL - Tillbaka igen...

Från Egypten tog jag mig till Israel via gränsövergången Rafah Border Control i Gaza. Den kvinnliga gränsvakten vägrade en lång stund att förstå att fotografiet i mitt pass verkligen föreställde mig och ingen annan. Först efter att en annan gränsvakt med fler stjärnor på axelklaffarna tittat noga både på mig och på mitt fotografi i passet släpptes jag slutligen in i Israel. Det kändes nästan som att komma hem.
Jag åt en hamburgare på ett kafé precis innanför den israeliska gränsen. Det kändes otroligt skönt att kunna äta en hamburgare utan att riskera att bli magsjuk och att inte behöva pruta på precis allt. Jag hade inte varit borta från Israel mer än en dryg vecka men insåg plötsligt hur mycket jag saknat henne. Ani ohev otach (Jag älskar dig).

En buss hämtade upp mig och de övriga resenärerna från Egypten för fortsatt transport till Jerusalem. Det var sent på kvällen när jag klev ur bussen och befann mig utanför muren som omger Jerusalems gamla stad. Jag betalade för ett enkelrum på Faisal Youth Hostel på HaNevi'im Street, bara två stenkast från Damaskusporten. Faisal Youth Hostel var ett mycket enkelt hostel men rent. Jag duschade av mig resdammet i det gemensamma badrummet och gick till sängs.

Jerusalem (Yerushalayim på hebreiska och al-Quds på arabiska) är Israels huvudstad enligt Israel och israelerna. Men det är faktiskt Tel Aviv som är den internationellt erkända huvudstaden. I Jerusalem bor presidenten och här hittar man parlamentet (knesset) och alla departement förutom försvarsdepartementet som finns i Tel Aviv. Utländska ambassader och konsulat är också förlagda i Tel Aviv.
Folk har slagits om staden Jerusalem i över 3000 år - egyptier, perser, romare, korsfarare, turkar, britter, jordanier och israeler…
Jerusalem är säte för de tre världsreligionerna judendomen, islam och kristendomen. Det var enligt bibeln här som Jesus korsfästet, dog, återuppstod och gjorde sin himlafärd. Judarna ber vid klagomuren som är det enda som återstår av Det Andra Templet och muslimer vallfärdar varje fredag för att be på tempelberget där profeten Muhammed for till himlen för att få Allahs instruktioner.
Jerusalems gamla stad, även kallad den "orientaliska" omges av en tolv meter hög mur. Muren är i genomsnitt två meter tjock och sträcker sig fyra kilometer runt Jerusalems gamla stad.

Vy över Jerusalems äldsta delar.
I mitten syns Klippdomen med sin förgyllda kupol.

Jag vaknade upp till en regnig dag. Det hade hunnit bli torsdagen den 16 januari 1997. Jag checkade ut och med min tunga ryggsäck på ryggen passerade jag genom den vackra Damaskusporten in i Jerusalems äldsta delar. Damaskusporten uppfördes år 1542 av den Ottomanske härskaren Suleiman den Store. Jag bytte vandrarhem till New Swedish Hostel på David Street (Souk el Bazar). New Swedish Hostel var fem shekel billigare än Faisals ställe (15 Shekel) men det var mest namnet som lockade. Vandrarhemmet låg verkligen perfekt längs David Street som var kantad med små butiker och beläget mellan de armeniska- och kristna kvarteren.

Det regnade nästan hela dagen men jag besökte ändå den 18 meter höga Klagomuren (Western Wall) och gick omkring i de olika kvarteren och insöp dofter, smaker och synintryck. Jerusalems äldsta delar (Old City) är uppdelad i fyra kvarter; de muslimska- (i vilka de billigaste vandrarhemmen ligger), de judiska-, de kristna- och de armeniska kvarteren. Beväpnade poliser (i blå uniformer) och soldater (i olivgröna uniformer) fanns utposterade överallt. Jag köpte lite shawerma (kebab) och försökte hitta landmärken så jag lättare skulle hitta tillbaka till mitt hostel. Jag kunde gå omkring i timmar (lätt att gå vilse) och bara titta i butiker och på människor.

Klagomuren (Western Wall).

Nästa dag gick jag upp tidigt och tog en buss till Yad Vashem, Förintelsemuseet i Jerusalem. Jag betalde inträdet och klev in i en park med minnesplattor, statyer och byggnader utspridda över ett stort område. Det var inte mycket folk där men det som slog mig var den otroliga tystnad som härskade. Yad Vashem ligger nära bostadsområden och trafikerade vägar men man hörde ingenting... Till och med fåglarna var tysta, som om de hedrade de döda med sin tystnad. Det enda som hördes var snyftningarna från oss besökare…

Tysk boskapsvagn i Yad Vashem.

Det fanns flera minnesmärken och statyer i området. En svensk buss ur de världsberömda "Vita bussarna" finns här som ett minne. De vita bussarna blev kända för att de körde överlevande från koncentrationslägren till tryggheten i Sverige. Även en minnesplatta över den svenske hjälten Raul Wallenberg fanns här, dock lite svår att hitta.

En av de så kallade "Vita bussarna" från andra världskriget.

Jag blev mycket starkt påverkad av vistelsen på Yad Vashem, men det som var mest gripande var "The Childrens Memorial". En liten byggnad som lystes upp av ett enda litet ljus, men speglades av hundratals speglar på väggarna och i taket så det såg ut som tusentals ljus. En monoton röst hördes från de dolda högtalarna. Rösten läste upp namnet och åldern på de barn och ungdomar som dödades under Förintelsen. Åldern varierade från bara några månader till tonåringar. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna...

Ortodoxa judar framför The Pillar of Heroism,
Yad Vashem, Jerusalem.

Efter mitt besök på Yad Vashem åkte jag tillbaka till gamla staden. Jag hamnade återigen i de muslimska kvarteren och befann mig i början av Via Dolorosa (Smärtans väg/korsets väg). Via Dolorosa är den väg man tror att Jesus gick med korset på väg till sin korsfästelse på Golgata. Vägen består av sammanlagt 14 stopp (stationer) där varje stopp har sin egen historia och berättelse om de händelser som skedde under Jesus sista timmar innan korsfästelsen. Första stoppet är där Jesus blir dömd till döden, det andra där han plockar upp träkorset och så vidare.
Via Dolorosas sista stopp är Den heliga gravens kyrka (The Church of the Holy Sepulchre).
Kyrkan kallas även för Uppståndelsekyrkan. Kyrkan byggdes år 1149 av korsfarare. Tidigare låg här en mindre kyrka som uppfördes år 325 av Konstantin den store på den plats där Jesus enligt bibeln lär ha korsfästs. Kyrkan är en av kristendomens absolut heligaste platser då många tror att Jesus grav ligger här. Den heliga gravens kyrka är i själva verket flera kyrkor under samma tak. Den grekisk-ortodoxa kyrkan och romersk-katolska kyrkan är de största samfunden men även syrianer, armenier, kopter och etiopier har sina egna altaren, präster och munkar här. Under årens lopp har de olika samfunden råkat i luven på varandra ett flertal gånger och ibland har stridigheterna slutat i regelrätta slagsmål och stenkastning. På grund av dessa tvister är nyckeln till kyrkan i ägo hos en muslimsk familj i staden.
Jag klev in i den stora kyrkan och hamnade i en lång kö. Denna kö ledde till Jesus grav. Efter en stund blev det min tur att stiga ner i den lilla gravkammaren. Man släpptes bara in några få personer åt gången och ropades snabbt ut igen. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se eller uppleva där nere men jag kände aldrig närvaron av någon högre makt…
Även om man inte tror på Jesus som Guds son är det faktiskt en mäktig upplevelse att vandra hela Via Dolorosa.

Senare på eftermiddagen försökte jag ta mig till tempelberget med Klippdomen och al-Aqsamoskén men stoppades av israeliska polismän. Det var fredag och fullt med muslimska män på väg till moskén. Jag fick snällt återkomma en annan dag.
Klippdomen (Dome of the Rock) byggdes mellan åren 688 och 691 e Kr. Det är den tredje mest heliga platsen för muslimer, efter Mekka och Medina.
Den gyllene kupolen är täckt av förgyllda aluminiumplattor. Ursprungligen var kupolen täckt av rent guld. Här finns en silverkista som sägs innehålla hårstrån från profeten Muhammeds skägg. Judarna däremot ser platsen som jordens mittpunkt och utgångspunkten för jordens skapelse.

Klippdomen (Dome of the Rock) är Jerusalems mest kända symbol.

På väg tillbaka till de trånga gränderna passerade jag några metalldetektorer med poliser runt omkring och fast det pep ljudligt när jag gick igenom dem så vinkades jag glatt förbi.
Jag bytte vandrarhem ytterligare en gång, denna gång till Petra Hostel. Det ligger endast 100 meter från Jaffa Gate och alldeles vid början av the Arab Street Market. Petra Hostel var några shekel dyrare men kändes betydligt fräschare än New Swedish Hostel.
Från taket på Petra Hostel har man bland den bästa (enligt flera guideböcker och egen erfarenhet) utsikten över Jerusalem, bl.a. den otroligt vackra vyn över Klippdomen och Oljeberget. Ta med kameran hit upp! Petra Hostel är det äldsta hotellet i hela Jerusalem. Huset byggdes för drygt 170 år sedan för att inrymma ryska soldater och pilgrimer. Hotellets gäster under årens lopp inkluderar bland annat General Allenby, Mark Twain, Herman Melville och nu även en viss Mr. Daniel Werner...
Det sägs att Melville skrev sitt kända verk "Moby Dick" på just detta hotell.

Den storslagna utsikten över Klippdomen och Oljeberget.
Kortet tog jag från terrassen på Petra Hostel.

På vandrarhemmet gjordes reklam för en organiserad dagsutflykt till Döda havet och Masada. "The Masada Sunrise-Tour" kostade 50 shekel (120 svenska kronor i januari 1997). Tyvärr fick jag vänta en dag då det var för få anmälda resenärer.
Jag vandrade runt några timmar i de arabiska kvarteren och avböjde alla försäljarnas säljarknep, som är likadana överallt i världen. Det är en helt underbar värld som finns att upptäcka här! Små smala gränder med fantastiska hus, människor med underbara leenden och kryddor, kläder, smycken och souvenirer till försäljning. Jag kände verkligen historiens vingslag för varje steg jag tog på de stenbelagda och dammiga gatorna. Jag blev vänligt bemött vart jag än gick i Jerusalem. Men jag blev flera gånger varnad för att ge mig ut ensam i Jerusalems trånga gränder efter solnedgången. Även på dagtid är det lätt att gå vilse i Jerusalem men efter mörkrets inbrott är det nästan omöjligt att hitta rätt. Tyvärr har det skett rån, överfall och mord och då särskilt i de arabiska kvarteren. Jag gick inte många hundra meter från mitt vandrarhem på kvällarna, varför chansa?

Det är inte alla kvarter i Jerusalem som är trevliga...

Jag skulle inhandla lite proviant inför utflykten nästa dag. Det blev givetvis några flaskor vatten förutom bröd, ost och halva.
Överallt i Jerusalem finns billiga restauranger och försäljningsstånd med falafel och shawerma (kebab). En stor shawerma med grillat fårkött, sallad och hommus kostade runt 15 kronor. Sådana levde jag på i Jerusalem.

Maten är en upplevelse i Israel. Här är några saker du måste pröva på;

Shawarma: Kebab av marinerat lammkött. Serveras i pitabröd med sallad och sås.
Falafel: Vegetariska bollar som friterats. Innehåller bl.a. bönor och/eller kikärtor. Serveras liksom shawarma i pitabröd med sallad och sås.
Sufganiot: Söta bullar med sylt. Äts framförallt under högtiden Hanukka (Chanukah).
Halva (halvah): Detta är en traditionell efterrätt/sötsak i länderna kring Medelhavet. Består av bl.a. sesampasta, sesamfrön och sirap. Konsistensen är som packad sand (!) men smakar mycket sött och gott. De vanligaste smakerna är vanilj, choklad och ibland innehåller de nötter såsom pistasch och mandel.
Hummos (stavas även hommus och houmous): Dipp bestående av kikärtspasta och sesamfröpasta som äts med pitabröd. Innehåller även olivolja, vitlök, kryddor och citronjuice. Finns i flera olika varianter.

Det finns givetvis Hard Rock Café och McDonald's här också. McDonald's i Israel serverar både koscher och icke-koscher. Kosher är kött som slaktas enligt gamla, stränga judiska regler. Man äter exempelvis inte griskött, skaldjur och man blandar heller inte mjölk och köttprodukter tillsammans. En cheeseburgare ska inte vara några problem att beställa (trots att man då blandar kött med mjölkprodukter). Det finns ett fåtal McDonald's-restauranger i Israel som är riktiga koscherrestauranger, de serverar endast koscher och är dessutom stängda på lördagar (sabbat).
Just det här med sabbat kräver en förklaring. Sabbaten (lördagen), är den stora vilodagen i Israel och infaller vid solnedgången på fredag kväll och slutar när solen går ner på lördagskvällen. De troende judarna äter då en speciell måltid för att fira sabbaten. Sedan varar sabbaten hela lördagen då man är ledig och de flesta affärer och banker är stängda men många restauranger, nattklubbar, biografer och shoppingcentrum är öppna som vanligt under. Det är sällan bussar och tåg går under sabbaten men det finns ofta gott om taxibilar istället. De djupt troende anser att man inte ska jobba eller göra något ansträngande under hela dagen. Det har hänt att ortodoxa judar har kastat sten på bilar för man skall inte heller resa på sabbaten anser de. Söndag är dock en vanlig arbetsdag i Israel.

Jag återvände till mitt hotellrum som jag delade med tre andra resenärer, bland annat en polisman från Sydafrika. Jag skrev några brev till mina nära och kära. Jag hade tidigare bokat "The Masada Sunrise-Tour" och jag lade mig tidigt för att orka upp i tid. En minibuss skulle hämta upp mig och de andra resenärerna på vandrarhemmet. Klockan 03.00 skulle vi åka (detta för att vi skulle hinna se soluppgången på toppen av Masada) och en kille som jobbade på vandrarhemmet skulle väcka oss. Jag hade tyvärr inget fungerande alarm på min klocka på denna resa, men en osedvanlig tur.
Jag gick upp på natten för ett toalettbesök. När jag skulle lägga mig igen såg jag att klockan var 02.40! Jag smög ut till receptionen där jag fann killen som skulle ha väckt mig och de andra, sovandes på en soffa. Jag väckte honom försiktigt och han bad säkert om ursäkt ett tjugotal gånger innan han insåg att han borde väcka de andra.

Vi hann precis med minibussen och trötta men förväntansfulla började vi turen. Första stoppet var Masada, en ruinstad på toppen av en 441 meter hög klipplatå.
Det fanns bara en väg upp, en brant, stenig och slingrig stig som kallas för "the Snake Path". Nu finns det en linbana upp till toppen, men det är fusk!
Bergsgetter sprang graciöst över stenblocken längs med stigen.

Bergsgetter nedanför Masadaklippan.

Jag lyckades komma upp till toppen på en imponerande kort tid (det var ingen tävling men jag var rädd att jag skulle missa soluppgången). När alla hade lyckats komma upp satte vi oss vid klippkanten, tog fram vår medhavda proviant och blickade mot horisonten i öster...

Ruinerna på toppen av Masada i Juda Öken, Israel.

När de första solstrålarna spelade över öknen såg jag ett av de vackraste och mäktigaste skådespel jag någonsin skådat. Så otroligt vackert! Måste bara upplevas på plats. Nu lystes klipplatån upp och man kunde se de gamla ruinerna. Masada är mest känt som platsen där 960 judiska rebeller höll stånd mot den romerska armén år 73 e Kr. De lyckades hålla ställning mot två romerska legioner i drygt två år, tills romarna lyckats bygga en ramp upp till toppen. Masada ansågs ointagligt men romarna motbevisade tyvärr denna teori. När de judiska motståndarna (män, kvinnor och barn) insåg att de var förlorade röstade de (knappast enhälligt förmodar jag) för att begå kollektivt självmord. När så romarna slutligen intog Masada möttes de av synen av över 960 kroppar. De fann också proviant och vatten som skulle ha räckt i flera veckor till. Romarna insåg till sitt förtret att judarna hellre tog livet av sig än blev slavar eller dödade av de romerska soldaterna. De döda på Masada hyllas fortfarande som hjältar i Israel och varje år svär en stor styrka ur IDF (Israel Defense Forces) en ed vid foten av berget; "Masada skall aldrig falla igen..."

Det blev fort stekhett på den höga klippan ute i öknen. Jag hade druckit en hel del vatten och till min glädje såg jag en blå skylt med texten "WC". De hade alltså fungerande toaletter med rinnande vatten 441 meter upp på en klippa i öknen. Dom är allt påhittiga israelerna…

Nästa stopp var Döda havet. På grund av den höga salthalten finns det inget liv i havet, därav namnet Döda havet. Det går varken att dyka eller simma i vattnet utan man kan bara flyta omkring, guppandes som en badanka. Det enklaste sättet att ta sig i vattnet är att gå tills vattnet täcker midjan, därefter luta sig bakåt och falla. Vattnet kan enklast beskrivas som "oljigt" och det finns duschar (endast kallvatten med det svalkar skönt) på de större stränderna som man kan skölja bort saltvattnet med. Döda havet är den lägsta punkten i världen, 394 meter under havsytan.

Döda havet, 394 meter under havsnivå.

Det finns mineralrik svart lera lite överallt runt Döda havet som sägs vara nyttigt att smörja in sig med, ett mycket bra fototillfälle.

Några tips:

1. Ha på dig skor eller sandaler när du skall ner till vattnet. Det är ingen finkornig sandstrand utan stranden består av grus och småsten.
2. Raka dig inte dagen/dagarna innan du skall besöka Döda havet. Varje litet sår på din kropp kommer att bränna som eld och tusen nålar när du kommer i kontakt med vattnet.
3. Bär en hatt eller keps och smörj in dig rikligt med solskyddskräm. Solen lyser mycket starkt. Drick mycket vatten!

Med på utflykten var en holländare i min ålder. Jag låg och guppade i vattnet när han plötsligt skriker till. Jag undrar vad det är frågan om och han svarar att han fisit under vattnet. Det sved tydligen ordentligt. Sånt tycker jag är jätteskoj!

Vy över Döda havet. Bilden är tagen från Ein Gedi.
I bakgrunden syns Jordanien.

Efter jag duschat av mig saltvattnet och ätit en snabb lunch var det dags att åka den korta sträckan till naturreservatet Ein Gedi. Reservatet är en oas vid Döda havet med ett mycket imponerande växt och djurliv. Ein Gedi har också en stor biblisk betydelse. Några djur som lever i Ein Gedi är hyraxar (klippgrävlingar), bergsgetter och leoparder.

Hyraxar (klippgrävlingar) i Ein Gedi.

Det finns två större vandringsleder man kan ta, den enklaste är Nahal David Canyon, vilken avslutas med ett vackert vattenfall. Den andra är Nahal Arugot Canyon, som är betydligt tuffare och lämpar sig främst för vana vandrare.

Vattenfallet i Ein Gedi.

Glöm inte att ta med rikligt med vatten, Ein Gedi är en oas men solen ligger på hela tiden. Efter att ha vandrat några timmar i Ein Gedi fortsatte minibussen till Qumran. Platsen är mest känt för det var i en grotta i området som en ung herdepojke fann de så kallade "Döda havsrullarna", ovetandes om dess rika historiska och religiösa värde. Qumran i sig var inte särskilt speciellt, mest öken och klippor, men det var ändå en kul upplevelse att se grottan.

Grottan i Qumran där man fann Döda havsrullarna.

Efter det korta stoppet i Qumran åkte vi in i staden Jeriko (Jericho) på Västbanken. Jeriko var den första staden som fick palestinskt självstyre.

Innan vi kom in i de palestinska områdena passerade vi en gränspostering med beväpnade israeliska soldater. Tydligen gjorde chauffören och vår guide denna utflykt flera dagar i veckan för ingen i bussen behövde visa upp vare sig pass eller identitetshandlingar.

Staden Jeriko är känd från bibeln då det berättas om präster som blåste i sina horn och fick stadens murar att rasa. Israels folk kunde på så sätt inta staden och fullkomligt jämna den med marken. I utkanten av staden ligger resterna av den gamla stadsmuren men det har bevisats att de stenblocken inte härstammar från den tid som Bibelns berättelse hänvisar till.
I Jeriko gjorde vi ett kort stopp. Jag besökte en liten marknad och tittade på folkvimlet. Palestinska polismän med Saddam Hussein-mustascher patrullerade gatorna.

På vägen tillbaka till Jerusalem stannade minibussen till i öknen vid en djup ravin. Djupt där nere, på ena klippväggen, ligger klostret S:t George. Längst ner i ravinen rinner en smal bäck. Klostret byggdes på den plats som enligt Bibeln är Frestelsens berg. Klostret uppfördes omkring år 480 men förstördes av perserna år 614 och övergavs. Den nuvarande klosterbyggnaden uppfördes mellan åren 1878 och 1901. Detta är en mycket vacker plats med öknen och bergen runt omkring. Platsen ligger ca 20 kilometer från Jerusalem.

Klostret S:t George.

Innan turen var slut stannade vi till en stund på Oljeberget (Mount of Olives, Olivberget) och blickade ut över Jerusalem. Det var en mycket bra dagstur, den var intensiv men man hann se så mycket som man skulle ha missat om man hade försökt ta sig till alla dessa platser på egen hand. Jag hade med lätthet betalt det mångdubbla för vad jag fick se och uppleva på denna dagstur.

Senare på kvällen åkte jag tillbaka till kibbutz Rosh HaNikra där jag skulle få bo de dagar det var kvar tills planet till Sydafrika avgick. Jag var inbjuden som gäst av vänner på kibbutzen och behövde således inte arbeta. Jag kom fram till kibbutzen på kvällen och det var kul att träffa de andra volontärerna och de tuffa grabbarna från bananfälten igen. Alla ville se på mina fotografier och höra om mina strapatser i Jordanien och Egypten.

Dagarna på kibbutzen gick fort och tidigt på morgonen torsdagen den 23 januari 1997 lämnade jag kibbutzen för andra gången. Jag lovade mig själv att en gång återvända hit…

Jag åkte buss från Nahariya till Haifa där jag bytte buss till Tel Aviv. I Tel Aviv letade jag upp flygbussen som gick till Ben Gurionflygplatsen. Efter bara några minuters färd klev det på två säkerhetskillar. När de genomsökte den bakre delen av bussen fann de en plastpåse på hatthyllan. De frågade på både hebreiska och engelska vem påsen tillhörde men de fick inget svar. De frågade igen men ingen ville kännas vid den. På en gång öppnades dörrarna och vi beordrades att kliva av. Bussen fortsatte snabbt iväg för kontroll med bombhundar. Vi passagerare behövde inte vänta många minuter förrän en ersättningsbuss dök upp. Jag hann aldrig bli rädd utan blev bara häpen över effektiviteten. Det var antagligen inte någon bomb i plastpåsen men i Israel chansar man aldrig. Bussen kom slutligen fram till flygplatsen och jag checkade in. Säkerhetsgenomgången var mycket grundlig och de frågade ut mig om allt och lite till angående min vistelse i Israel och min fortsatta resa. Efter drygt en timmes utfrågning fick jag till sist kliva på planet som skulle ta mig till nästa stopp på min långa resa - Sydafrika, en sträcka på drygt 6450 km fågelvägen...

Israel är ett land som jag gärna vill återvända till. Stort som Småland men med miljoner saker att se, upptäcka och göra. Israel var det första stoppet på min allra första långresa. Det var också där som jag för första gången befann mig utomlands helt på egen hand. Israel kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta...

På grund av fientligheten och spänningarna mellan många muslimska länder och staten Israel kommer man inte in i följande länder om man har en israelisk stämpel eller visum i passet:
Iran, Kuwait, Libanon, Libyen, Saudiarabien, Sudan, Syrien och Yemen. För att undvika att man får sätta sig på första bästa plan hem igen gäller att man i god tid ansöker om ett nytt pass.

I bakgrunden skymtar Döda havet.

Nödutgång i naturreservatet Ein Gedi.

“Land of milk and honey
To you it's just rocks and stones
But I used to call this home...”
Från låten "Milk and Honey" av D-A-D

Några nyttiga ord och fraser på hebreiska;

ja = ken
nej = lo
hej = shalom
hej då = lehitraot
tack (så mycket)= toda (raba)
ursäkta = slicha
god morgon = boker tov
god kväll = erev tov
god natt = layla tov
okej = be seder
skål! = lechaim!
öl = bira
strand = chof hayam
höger = yamin
vänster = small
rakt fram = yashar
toalett = sheirootim

Filmtips inför en resa till Israel:

• The Assignment/Dödlig fälla (1997): En amerikansk marinofficer (Aidan Quinn) rekryteras mot sin vilja av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Han övertalas att delta i en operation för att eliminera dennes dubbelgångare, den ökände terroristen Carlos "Schakalen".
• The Attack (2012):Denna film bygger på Yasmina Khadras bok med samma namn.
  Kirurgen Amin Jaafari (Ali Suliman) arbetar på ett sjukhus i Tel Aviv. När en självmordsbombare slår till i staden drabbas Amin personligen då hans älskade hustru Siham (Reymond Amsalem) finns bland dödsoffren. Det visar sig att personen som sprängde bomben var Siham...
  The Attack är bland annat inspelad i Israel.
• Beaufort (2007): Om israeliska soldater stationerade i en utpost i Libanon innan Israels tillbakadragande år 2000.
• Ben-Hur (1959): Den judiske prinsen Judah Ben-Hur (Charlton Heston) blir falskt anklagad för mordförsök och döms till slaveri av sin romerske vän. Utspelar sig i Israel kring första århundradet men är inspelad i Italien och i studio i Hollywood. Filmen är ett mästerverk än idag.
• Bikur Ha-Tizmoret/Polisorkestern som kom bort (2007): Om en egyptisk polisorkester som kommer till fel stad i Israel. Ett lågmält drama med fantastiska personporträtt.
• The Beast of War/Odjuret (1988): Utspelar sig under Sovjetunionens ockupation av Afghanistan 1981. En sovjetisk stridsvagn kör vilse och hamnar i strid med en liten grupp mujahedinkrigare.
  Filmen är inspelad i Israel.
• The Body (2001): En korsfäst kropp från det första århundradet hittas i Jerusalem och snart uppstår problem då ryktet sprider sig att det är Jesus kropp som man funnit.
  Filmen utspelar sig i och är inspelad i Jerusalem.
• Etz Limon/Lemon Tree/Citronlunden (2008): Historien om en palestinsk änka som livnär sig på sin lilla citronodling. När den nyutnämnde israeliske försvarsministern flyttar in bredvid henne hotas hennes citronodling att förstöras.
• Ha-hov/The Debt (2007): Om tre unga israeliska Mossadagenter som kidnappar "Kirurgen från Birkenau”, en nazist som aldrig dömdes för sina brott. Den officiella rapporten är att han tog livet av sig under fångenskapen men 35 år senare visar det sig att kirurgen fortfarande är i livet...
  2010 kom en amerikansk remake av filmen som bjuder på lite mer action än originalet.
• Miral (2010): Filmen kretsar kring Miral (Freida Pinto från Slumdog Millionaire ) som växer upp på ett barnhem. Miral förälskar sig i en militant palestinier och hamnar mitt i den första Intifadan.
  Filmen är inspelad i Tel Aviv och Jerusalem.
• Mivtsa Yonatan/Operation Thunderbolt (1977): En israelisk film om "Operation Entebbe", som genomfördes av israeliska specialförband på Entebbes flygplats i Uganda den 4 juli 1976.
  Filmen är inspelad i Israel och staden Eilat får föreställa Uganda.
• O Jerusalem (2006): En film baserad på boken med samma namn skriven av Dominique Lapierre och Larry Collins. Handlar om striderna om staden Jerusalem och skapandet av staten Israel.
  Filmen är mestadels inspelad på Rhodos i Grekland.
• Omar/Muren (2013):Den unge palestinske bagaren Omar (Adam Bakri) bor i Israel. Han riskerar ofta livet genom att klättra över Israels åtta meter höga separationsmur för att träffa sin kärlek Nadia (Leem Lubany) som bor i Västbanken. Omar genomför en attack mot en israelisk militärpostering tillsammans med Nadias storebror Tarek och deras gemensamma vän Amjad. Efter att ha gripits av polis efter mordet på en israelisk soldat blir Omar angivare åt israelerna...
  Filmen är inspelad i staden Nasaret i norra Israel och i Nablus på Västbanken.
• Paradise Now (2005): Denna film skildrar de två barndomsvännerna Said (Kais Nashif) och Khaled (Ali Suliman) i Nablus på Västbanken. De rekryteras till en självmordsattack de ska utföra tillsammans i Tel Aviv. De båda huvudrollsinnehavarna förekommer även i filmen Body of Lies från 2008 med bland annat Leonardo DiCaprio och Russell Crowe. Filmen är inspelad i Nablus och Tel Aviv.
• The Passion of the Christ (2004): Filmen är inspelad i Italien men utspelar sig i och omkring Jerusalem för drygt 2000 år sedan.
• Rambo III (1988): Utspelar sig främst i Afghanistan men är till största delen inspelad i Israel.
• Vals Im Bashir/Waltz With Bashir (2008): Denna animerade dokumentärfilm handlar om Ari Folman som efter ett samtal med en gammal vän inser att han inte har några som helst minnen kvar av sin delaktighet i invasionen av Libanon 1982. Han beslutar sig för att leta upp och intervjua sina gamla stridskamrater som liksom Ari deltog i invasionen.
  Sakta kommer hans smärtsamma och skuldfyllda minnesbilder tillbaka...
• Walk On Water (2004): Mossadagenten Eyal (Lior Ashkenazi) får efter att hans fru begått självmord i uppdrag att leta upp en gammal nazistförbrytare. Eyal utger sig för att vara resguide åt nazistens barnbarn Axel (Knut Berger) under ett besök i Israel då Axel ska hälsa på sin syster Pia (Caroline Peters) som bor på en kibbutz. Den hårde agenten Eyal kommer under resans gång både Axel och Pia närmare än han först räknade med vilket leder honom till självinsikt och förlåtelse...
  I filmen förekommer bland annat Tel Aviv, Gennesaretsjön (Yam Kinneret), klagomuren i Jerusalem och Döda havet.
• You Don't Mess with the Zohan/Jiddra inte med Zohan (2008): Komedi med Adam Sandler med scener från bland annat Tel Aviv
• Zaytoun (2012): Denna israeliska film utspelar sig i Libanon 1982. Inbördeskriget rasar mellan olika politiska och religiösa falanger. Grannlandet Israel, som på grund av PLO:s raketattacker mot landet, planerar en invasion.
  Den palestinske flyktingpojken Fahed (Abdallah El Akal) livnär sig på att sälja tuggummi och cigaretter på Beiruts gator. Yoni (Stephen Dorff) är en israelisk stridspilot. Under ett uppdrag skjuts Yonis F-16 ner över Beirut och Yoni tas tillfånga...
  Fahed hjälper Yoni att fly och tillsammans ska de båda försöka ta sig över gränsen till Israel.
  Filmen är helt och hållet inspelad i Israel. I en scen förekommer Rosh Hanikra i norra Israel med sina kritvita kalkstensklippor.

Med reservation för förändringar som skett efter januari 1997.

Detta är inte någon politisk sida! Jag undanber vänligen men bestämt
e-mail med synpunkter eller åsikter om Israels rätt att existera.
Detta är en sida för den som vill resa runt i detta fantastiska land,
inte för att vädra mina eller andras politiska åsikter om situationen i Israel...
Tack på förhand!

/ Daniel Werner