FRANKRIKE

FRANSKA RIVIERAN

I augusti 2002 åkte jag till den Franska Rivieran med min vän Christina.

Jag bokade flygbiljetter på flygbolaget Goodjets hemsida. Jag kollade flygpriserna en söndag, då kostade en enkel flygbiljett från Landvetter utanför Göteborg till Nice endast 1 (!) krona.
Då tillkom en säkerhetsavgift på 180 kronor per resväg. Hemresan från Nice till Göteborg skulle gå på 1500 kronor, plus den obligatoriska säkerhetsavgiften.
Jag hörde med min arbetsgivare på måndagen om jag kunde få ledigt i veckan. Då jag fick klartecken från honom bokade jag biljetterna smidigt på Goodjets hemsida. Tyvärr hade priset på flygbiljetterna ner till Nice höjts till 400 kronor per styck, men det var ju ändå fruktansvärt billigt. Jag betalade alltså 2260 kronor för en resa Göteborg - Nice tur och retur inklusive alla skatter och avgifter.

Christina och jag tog flygbussen till Landvetters flygplats.
Vi checkade in i god tid. Jag visade fram lappen som jag hade skrivit ut från datorn. Där stod att jag hade betalat flygbiljetterna med mitt VISA-kort och våra personuppgifter. Denna lapp var alltså vår biljett.
Incheckningen gick hur smidigt som helst och likaså säkerhetskontrollen.
Vi klev på en Airbus A320 som skulle ta oss ner till Nice. Flygresan skulle ta två och en halv timme.
Detta var första gången som Christina flög och jag gjorde allt för att skrämma upp henne. Jag sa att om vi störtade så skulle flygbolaget troligtvis bjuda på våra biljetter. Jag frågade henne också om hon sett filmen "Alive" och så vidare...
Flygresan gick bra och personalen var enormt trevliga och hjälpsamma. De förklarade och besvarade frågor som min flygrädde vän hade.
Vi blev serverade en liten ost- och skinksmörgås men allt utöver detta kostade extra. Jag hade hört negativa saker om lågprisflygbolag innan men jag fann inget att klaga på. Man betalar för det man får. Jag ville ner till Nice för en liten summa pengar, det var vad jag fick. Trots att det varken serveras mat eller visas film så är servicen ändå god. Personalen var trevlig och professionell. Ett tips är att ha med sig en vattenflaska på planet.

Några månader efter vår hemkomst gick bolaget Goodjet i konkurs men nya lågprisflygbolag dök upp som svampar ur jorden.

Inflygning till Nice var vacker. Vi flög över Rivieran och ut en bit över vattnet, sedan svängde planet och gick ner för landning. Landningsbanan ligger precis vid vattnet och det var en upplevelse att landa med vattnet så nära inpå. Flygplatsen i Nice heter Nice - Côte d'Azur International Airport.

Vi hämtade upp vårt bagage på bagagebandet och passerade passkontrollen utan att bli stoppade.

Vi fann det smartast att lämna in vårt bagage på flygplatsen och gå runt i Nice för att senare på kvällen ta bussen till lägenheten i Golfe Juan. Vi letade upp bagageförvaringen på flygplatsen. Kvinnan i bagageförvaringen talade bara franska.
Christina kunde lite franska så jag lät henne sköta snacket. Vi var tvungna att låta vårt bagage gå igenom en röntgenmaskin. Inga elektroniska prylar fick finnas i bagaget som man skulle förvara. De upptäckte min lilla elektroniska väckarklocka och den fick jag inte ha kvar i bagaget om de skulle förvara min ryggsäck minsann. De upptäckte givetvis hårtorken i Christinas resväska och den fick hon ta ur. Det kostade 3.05 euro (EUR) per dygn att förvara sitt bagage hos den fransktalande kvinnan. Jag fick ett kvitto på vårt bagage och vi gick ut ur flygplatsen, med en hårtork och en väckarklocka i en plastpåse.

Jag och Christina köpte varsin bussbiljett på bussbolagets försäljningsställe precis utanför ena ingången till flygplatsen. En enkelbiljett in till centrala Nice kostade 3,50 euro/person. Bussen var drygt tjugo minuter försenad.

Strandpromenaden och badstranden i Nice.

Nice ligger på den franska Rivieran (la Côte d'Azur) precis vid Medelhavet.
Staden, den femte största i Frankrike, har drygt 500 000 invånare. Framtill slutet av 1800-talet tillhörde staden Italien.
Côte d'Azur, den azurblå kusten, består av ett tolv mil långt kustband i södra Frankrike. Rivieran sträcker sig från Toulon till Menton, bara någon kilometer från den italienska gränsen.
Vädret var strålande och det kändes skönt att befinna sig i Nice. Vi hoppade av bussen och gick runt i några trånga gränder i gamla stan i Nice (Vieux Nice). Husen och de smala gränderna var otroligt charmiga och jag tog en hel del kort.
På de trånga gatorna trängdes turister och försäljare. Hela området var fullt med små speceriaffärer, restauranger och försäljningsstånd. Här såldes kläder, kryddor, frukt och souvenirer i var och varannan butik.
Gatorna var på sina ställen otroligt smala och gav ett bra skydd mot den brännande solen.

Vi passerade en byggnad där jag läste på en metallskylt; "BUREAU DE RECRUTEMENT DE LA LEGION ETRANGERE". Detta var ett värvningskontor för den berömda Främlingslegionen. Christina tog ett kort på mig när jag stod framför ingången till värvningskontoret. I samma stund steg en officer ut ur byggnaden. Jag frågade om det var okej att fotografera och han nickade. Sedan sade han åt Christina på franska att åka hem och till mig att kliva in. Han tecknade med händerna att jag skulle skriva in mig. Jag avböjde vänligen men bestämt. Att tjänstgöra minst fem år i Främlingslegionen var inget som lockade. Jag hade ju semester.

Jag utanför främlingslegionens värvningskontor i Nice.

Vi fortsatte vår upptäcktsfärd i Nice och gick upp på Colline du Château. Parken på denna höga kalkstensklippa är alltid välbesökt av både turister och fransmän. Det var här som Nice grundades och de gamla ruinerna från 1100-talet är ett måste att besöka. Härifrån har man en fantastisk utsikt över både Nice och havet.

Utsikt över Nice.

Christina och jag passerade en gammal blå vattenpump på väg till toppen. Källvattnet från pumpen var kallt och friskt och vi fyllde på våra vattenflaskor.
Vi besökte bl.a. den stora kyrkogården på toppen. Gravstenarna var otroligt vackert utsmyckade. Jag tog några kort men på väg ut igen såg jag på grinden att fotografering var förbjuden (oops!).
Vi knatade ner för Colline du Château och fortsatte ner mot marinan Bassin Lympia precis framför kyrkan Eglise Notre Dame du Port. Här låg enorma lyxbåtar i hamn. Vilka fantastiska båtar! Man insåg snabbt att det här var båtar som inte tillhörde vanligt folk.

Christina och jag fortsatte vår egenhändigt iscensatta sightseeing och kom fram till havet. Det azurblå havet såg verkligen inbjudande ut och det var fullt av människor och båtar i dess vågor.

Vi påbörjade den långa promenaden tillbaka till flygplatsen. Vi gick hela vägen på den långa strandpromenaden Promenade des Angleis (engelska promenaden). Namnet kommer ifrån att det var en engelsman, Lewis Way, som på 1820-tal färdigställde, stenbelade och betalade för byggandet av strandpromenaden som på denna tid bara var en stig.
Hela Promenade des Anglais är sju kilometer lång och sträcker sig från Nice gamla hamnområde till flygplatsen. Vi gick hela den långa vackra promenaden.
Det var fullt med folk på stränderna. Själva strandpromenaden var full med fotgängare, cyklister, joggare och rollerbladesåkare. Det var vackert med de höga palmerna, de ståtliga husen på ena sidan och det klarblå havet på den andra.
Tyvärr är det inte sandstrand på de allmänna stränderna utan den består av småsten. Ta med badtofflor eller sandaler.

Här solade och badade blekfeta kärringar och gubbar bredvid tjejer som solade topless. Jag har nog aldrig sett så mycket bara bröst i hela mitt liv.

Vi passerade det magnifika hotellet Negresco. Det går inte att undgå denna majestätiska vita byggnad med sitt rosa tak. Hotel Negresco är det mest kända och exklusivaste hotellet i hela Nice. Hotellet byggdes 1912 av rumänen Henri Negresco alldeles vid Baie des Anges (änglarnas bukt).
Presidentsviten kostar drygt 1300 EUR/natt!

Lyxhotellet Negresco alldeles vid strandpromenaden i Nice.

Efter någon timmes vandring på strandpromenaden och två glassar senare gick vi in på en restaurang, La Piccada. Jag beställde en pizza med musslor, bläckfisk och massor med vitlök. Den gick på 8,60 euro. En 25 centiliters läsk gick på 2,45 euro. Det är långt ifrån billigt att äta på restaurangerna som ligger längs med strandpromenaden.

Efter maten fortsatte vi hela vägen fram till flygplatsen, en lagom promenad. Vi kom fram till flygplatsen och hämtade ut vårt inlämnade bagage prick 21.00.
Med min ryggsäck på ryggen och Christinas resväska i en handen (jo, jag kan vara en gentleman ibland) gick vi och köpte bussbiljetter till Golfe Juan där vi skulle få bo i Christinas föräldrars lägenhet. Bussbiljetten kostade 8.30 euro per person och bussen avgick 21.30. Klockan var 22.15 när vi anlände till Golfe Juan. Vi klev in på hotellet Open Residence Hoteliere Golfe-Juan och hämtade ut nyckeln i receptionen.
Hotellet har 70 egna rum och i det inhängda hotellområdet finns även 120 lägenheter som man antingen kan hyra eller köpa. Mitt i hotellområdet låg en stor swimmingpool omgiven av höga palmer och en välbesökt restaurang. I närheten låg hotellets privata tennisbana och det var endast 300 meter ner till hotellets egna strand och strandrestaurang.

Vi gjorde oss hemmastadda i lägenheten och packade upp vårt bagage.
Lägenheten hade två rum, WC och badrum med badkar. Den var jättemysig och skulle bli vårt hem de närmaste dagarna. Bäst av allt var den lilla mysiga uteplatsen.
Vi gav oss snart ut igen, det fanns mycket att se i området fast det hade hunnit bli mörkt för längesedan.

Open Residence Hoteliere Golfe-Juan.

Golfe Juan är en förort till Vallauris och de smälter samman utan att man ens märker var själva gränsen går. Golfe Juan är mest känt som utgångspunkt för Napoleon Bonapartes resa till Grasse efter det att han satt fängslad på den italienska ön Elba. Den 1 mars 1815 marscherade Napoleon och 1200 män genom bergen till Grenoble via Grasse, Digne och Gap. Napoleon tillryggalade drygt 32 mil på sex dagar. Denna sträcka, från Golfe Juan till Grenoble heter nu Route Napoleon (Kejsarvägen).
Den 20 mars nådde han slutligen Paris och slottet Tuileries och återtog tronen från Louis XVIII.

Vi gick ner till hotellets egna strandstump och fortsatte sedan ner till marinan i Golfe Juan.
Här var det fullt med folk på restaurangerna och det vimlade av båtar i alla storlekar och prisklasser. Här låg mestadels pizzerior och skaldjursrestauranger. Vi blev rejält sugna på glass och satte oss på en av restaurangerna som fortfarande var öppna. Klockan hade passerat midnatt och de flesta restaurangerna stängde. Vi beställde in varsin bägare med fyra kulor glass, grädde och topping, de kostade 6.90 euro styck. Tur att man inte har fyra ungar som också vill ha glass, tänkte jag.
Christina och jag gick tillbaka till lägenheten.

Vackra och dyra båtar i Golfe Juan.

Det hade blivit torsdagen den 8 augusti och vi avnjöt vår frukost på en av uteserveringarna nere vid hamnen. Här satt fransmännen med en kopp kaffe och dagens tidning. Uteserveringarna var placerade alldeles vid hamnen medan själva restaurangerna låg på andra sidan gatan. Kul att se servitriserna springa fram och tillbaka över gatan med händerna fulla av kaffekoppar och assietter. Vi slog oss ner vid ett ledigt bord på L'Escales uteservering. Jag åt en skinkbaguette (3.10 euro) och drack färskpressad apelsinjuice (3 euro).

Efter frukosten gick vi till den närbelägna busshållplatsen där vi skulle ta buss 200 till Cannes. Vi satte oss i skuggan i parken Gilbert Nabonnand (uppkallad efter en fransk botanist som korsat fram en rad kända sorters rosor).
Vädret var verkligen strålande. Solen stekte och det skulle bli skönt att få hoppa på den luftkonditionerade bussen. Turtätheten skulle vara en buss var tjugonde minut.
På motsatt sida mötte vi sammanlagt tre bussar, men ingen som åkte åt vårt håll. Vi väntade i över 45 minuter innan bussen till sist dök upp. De gånger vi åkte buss var det få gånger som bussen dök upp på utsatt tid.
Bussbiljetten till Cannes kostade 1,70 euro och resan tog knappt tjugo minuter.
Man köper biljett direkt hos föraren, spara biljetten. Biljettkontroller sker med jämna mellanrum och tilläggsavgifterna är höga.
Bussen stannade på slutdestinationen, det stora torget med busshållplatser i Cannes. Vädret kunde absolut inte bli mer perfekt. Christina och jag gick upp på kullen Chevalier som omger La Suquet (Cannes gamla stad). Härifrån har man en fantastisk utsikt över Cannes.

Trikoloren svajar stolt på toppen av Chevalier.

Vi tog lite kort och njöt av det vackra vädret. Vi promenerade ner mot strandpromenaden och handlade lite frukt. Strandpromenaden i Cannes heter La Croisette och hör till en av de mest berömda strandpromenaderna i hela världen. La Croisette är ca tre kilometer lång. Alldeles i början av strand-promenaden stannade Christina och jag till vid Palais des Festivals, där the Cannes International Film Festival hålls varje år i maj. Den första filmfestivalen i Cannes hölls redan 1946.

Jag ställde mig givetvis på den röda trappan där alla Hollywoodstjärnor blir fotograferade innan de stiger in i Palais des Festivals. Trappan med de 24 trappstegen är en av världens mest fotograferade trappor.

Det är ett måste att bli fotograferad på den berömda trappan till Palais des Festivals.

Chansen att se kändisar från sportens-, filmens- eller musikens värld är stor i Cannes. Då jag aldrig förstått intresset av att jaga autografer så brydde jag mig inte om att leta efter några kändisar.

Christina och jag promenerade längs med strandpromenaden La Croisette. Den börjar vid Palais des Festivals i väst och slutar i Port Pierre Canto i öst. Det var verkligen vackert med de höga palmerna och den finkorniga stranden. Vädret var strålande och det var 30 grader varmt i skuggan. Lätta brisar svepte svalkande över oss från det klarblåa havet, Rivieran är underbar på sommaren.

Sol och bad i Cannes.

Även här vimlade det av lyxbåtar ute på havet och vrålåk som Ferraribilar av senaste årsmodell. Parallellt med La Croisette går gatan rue d'Antibes med svindyra klädaffärer, hotell och boutiquer.

Jag framför en Ferrari F355 Spider.

-Vill ha!!!

Christina och jag promenerade hela strandpromenaden och fortsatte tillbaka mot Cannes centrum.
Klockan hade inte blivit så mycket och vi hade sett det vi ville se i Cannes. Christina föreslog att vi skulle ta oss till den gamla staden Antibes, inte långt från Golfe Juan.

Vy över Cannes.

Jag frågade en kypare på en restaurang varifrån bussen till Antibes avgick ifrån. På knagglig engelska förklarade han hur vi skulle hitta rätt busshållplats. Vi följde kyparens vägbeskrivning och kom slutligen fram till busshållplatsen. Vi läste på busstidtabellen när bussen skulle gå men bussen var försenad. Helt otroligt, inte en enda gång kom bussen på utsatt tid.
En gammal dam började prata med oss på franska. Jag förklarade på en blandning av franska och engelska att vi inte kunde så bra franska. Hon nickade, log och fortsatte prata franska.
Till slut kom så bussen som skulle ta oss till Antibes, biljetten kostade 2.10 euro enkel resa.

Antibes är den andra största staden, efter Nice, i regionen. Antibes består av tre stadsdelar; Själva stadskärnan Antibes, halvön Cap D'Antibes och den angränsande staden Juan-Les-Pins.
Trots att Antibes och Juan-Les-Pins i stort sett smält samman är dessa två helt skilda världar. I Antibes trängs man på smala gator i de gamla kvarteren och här ligger flera sevärda museer. Juan-Les-Pins är dess direkta motsats med badande turister, hålligång dygnet runt och blinkande neonskyltar.

Bussen stannade på torget Place General de Gaulle. På torget låg den stora turistinformationen där vi utrustade oss med gratiskartor över området. Vi följde den breda gågatan Rue de la Republique till Place des Martyrs de la Résistance. Längs med gatan såldes allt från olivoljetvålar, ost, vin och keramik till choklad i små mysiga och trånga affärer. På torget stod en färggrann karusell som var full med ungar.
Jag smet in i en affär på torget och handlade en liten korg med chokladtäckta nötter. De såg precis ut som gröna och svarta oliver och smakade gudomligt. Detta blev en perfekt present till min mor.

Christina och jag vandrade längs de trånga små gränderna och passerade vackra portar, grönskande balkonger och pastellfärgade husfasader. Min kamera gick varm.
På de gator med affärer var det fullt med människor men så fort man tog sig till bostadsområdena var det nästintill folktomt.

Vackra och mysiga gränder i Antibes gamla kvarter.

Vi kom fram till en stor konstmarknad under ett ståltak. Här såldes målningar, skulpturer och konstverk. Mycket intressant att titta på men inget som jag ville ha hemma i lägenheten.

Vi gick ner mot den stora båthamnen Port Vauban som är Europas största marina. Det är inte vanligt folk som har sina båtar här.
Det fanns en marknad alldeles utanför den gamla ringmuren. Vi tittade på antika möbler, smycken och konstföremål. Det stora fortet Fort Carré ligger på andra sidan hamnen. 1500-tals fortet är mest känt för att Napoleon Bonaparte satt fängslad här en tid. Jag tog fler kort med min nu glödheta kamera.

Våra magar kurrade och Christina föreslog en fisk- och skaldjursrestaurang alldeles innanför ringmuren på gatan Boulevard D'Aguillon; "Brasserie La Daurade".
Christina och jag slog oss ner på uteserveringen som hade gott om lediga sittplatser. Är man i Antibes ska man äta fisk och skaldjur.
Vi beställde in varsin trerätters meny. Till förrätt serverades vi skaldjur och bläckfisk grillade i saffran. Detta hör till det godaste jag någonsin ätit. Jag blev nästan mätt på bara förrätten. Jag njöt av det vackra vädret, den goda maten och mitt trevliga sällskap.
Huvudrätten bestod av grillad havsabborre (seabass) som serverades med pommes frites och en kräfta som dekoration. Fisken smakade underbart och den var perfekt tillagad. En stor eloge till kocken.
Som tilltugg fanns en keramikskål med vitlöksmarinerade oliver och en annan skål som var fylld med kikärtor i olivolja och dijonsenap.
Trots att både Christina och jag var proppmätta kunde vi inte motstå efterrätten som bestod av gräddglass. Hela kalaset gick på 26,70 euro (245 kronor) per man, exklusive måltidsdryck.

Vacker fasadprydnad i Antibes.

Efter maten gick Christina och jag välgödda omkring i de trånga gränderna en bra stund.
Fastnade i en smal gränd där det hängde vinrankor som ett naturligt tak, mycket vackert!
Stannade till en stund vid den vackra fontänen Fontaine D'Aguillon och fortsatte sedan längs med fästningsvallarna söderut. Vi hade hela tiden det blå Medelhavet på vår vänster sida och Antibes gamla delar på vår högra. Trottoaren var på sina ställen mycket smal men vi mötte inte så många personer. Vi passerade Cathedrale D'Antibes och Chateau Grimaldi som nu inrymmer det berömda Picassomuseet. Varken Christina eller jag ville se några tavlor som en treåring kan måla bättre så vi fortsatte vår promenad. Fortsätter man längs med fästningsvallarna söderut kommer man slutligen fram till halvön Cap D'Antibes. Jag kan verkligen rekommendera ett besök i Antibes, detta är en pärla på Rivieran.

Nästa dag gick vi till den intilliggande mataffären för att handla frukost. Det hade regnat och åskat hela natten och tunga mörka moln kom sakta och hotfullt svävandes i vår riktning.
Jag tycker att det är jättekul att besöka mataffärer när jag är utomlands. De flesta kända märkesvarorna finns här hemma men det är ändå små saker som skiljer. Vi handlade pålägg, glass (kan man inte klara sig utan) och apelsinjuice. Köpte även lite frukt. Vi betalade våra varor som vi fick paketerade av en ung tjej. Vi ställde oss i den långa kön till bageriet i samma byggnad som mataffären. Alla som vi hade mött på vägen till affären hade en eller två baguetter under armen.
Vi ville inte vara sämre så vi beställde också baguetter. Färskare baguetter är nog svårt att få tag på, de kom precis från ugnen! Vi köpte även några croissanter. Tillbaka i lägenheten åt vi en underbart välsmakande och typiskt fransk frukost. Till vår stora glädje hade de mörka molnen dragit sig undan.
Vi packade våra ryggsäckar med kamera, film, frukt och vatten. Idag skulle vi promenera längs med stranden västerut till Juan-Les-Pins.

Solen lyste och vädret kunde inte bli bättre. Man kunde aldrig ana att det hade spöregnat hela natten. På den smala trottoaren längs med stranden stod bilar parkerade och det var verkligen trångt att kryssa mellan dem. Stränderna var fullproppade med folk och havet såg verkligen inbjudande ut. Vi vandrade på och såg husen i Juan-Les-Pins komma närmre och närmre.
Vi kom fram till Juan-Les-Pins strandpromenad och fortsatte mot affärsgatorna. Längs med strandpromenaden såldes smycken, solglasögon, glass och godis. Här fanns även en go-cartbana.
Vi gick in på turistinformationen alldeles vid stranden och frågade om några bra sevärdheter.
Tjejen bakom disken föreslog att vi skulle ta en tur i en glasbottnad båt, "Visiobulle". Båten avgick från bryggan mittemot turistinformationen.
Christina och jag gick till biljettluckan och bad om två biljetter. Tjejen i biljettluckan förklarade på perfekt engelska att nästa tur var fullbokat, det var den sista turen på dagen.
Hon sa att vi kunde återkomma fem minuter innan avfärd då folk som bokat biljett via telefon ibland inte dök upp.

Fiskebåt utanför Juan-Les-Pins.

Under tiden gick Christina och jag och tittade i de dyra affärerna i området. Solen stekte och vi sökte skydd i den lummiga parken. Alldeles i närheten av parken stod en enorm vit byggnad. Den var i bedrövligt skick och såg ut att kunna rasa när som helst. Det var förmodligen ett gammalt hotell. Hade jag haft några miljoner över hade jag köpt och restaurerat byggnaden.
Vi fortsatte en bit på Boulevard Edouard Baudoin fram till lyxhotellet Belles Rives. Vi vände tillbaka till centrum igen och hamnade på affärsgatorna. Vi gick till glassbaren Pam Pam där vi beställde in varsin enorm glassbägare, min kostade 7,60 euro.

Vi gick tillbaka till den gula "Visiobulle" fem minuter innan avgång. Vi hade tur, det fanns två biljetter kvar. Biljetterna kostade elva euro styck. Christina och jag hoppade ombord och satte oss längs bak i båten. Den knallgula båten var full med folk och snart gled den ut på Medelhavets klarblåa vatten.
Vi åkte längs med Cap D'Antibes på vänster sida. Guiden pratade bara franska så jag har ingen aning om vad det var för kul och intressanta platser vi besökte.
Båten svängde in i en liten bukt, Baie des Milliardaires (Miljonärsbukten). Här låg miljonärsvillor alldeles vid vattnet. Mitt i bukten fick vi kliva ner en våning i båten och titta genom fönstren som befann sig under vattenytan. Såg några fula fiskar och lite koraller men det var inte så speciellt som broschyren jag fått på turistinformationen beskrev.
Gick tillbaka upp på däcket igen och tittade på en fet miljonär som badade. Tyckte synd om den fete miljonären som lagt ut dyra pengar på en lyxvilla och så går det guidade båtturer flera gånger per dag när han vill bada i lugn och ro.

Baie des Milliardaires.

Väl i land gick Christina och jag tillbaka mot Golfe Juan. Något som jag lade märke till var att det låg hundskit överallt på trottoarerna och i parkerna. Ingen verkade bry sig om att plocka upp efter sin hund.
Det var skönt att komma tillbaka till lägenheten. Vi var trötta och lade oss tidigt.

Det hade nu hunnit bli lördagen den 10 augusti. Jag hade lovat att fixa frukost så jag gick till mataffären (supermarché) och lyckades handla både baguetter och croissanter på den lilla franska jag behärskar. Christina och jag avnjöt frukosten på uteplatsen och bestämde oss för att åka till grannlandet Monaco.
Efter den utsökta frukosten gick vi till tågstationen i Golfe-Juan Vallauris. Vi köpte varsin enkelbiljett till Monaco för 6,50 Euro.
Vi satte oss och väntade på vårt tåg som skulle ta oss till Monaco.  Efter knappt en halvtimme dök så vårt tåg upp. Det var ett blått pendeltåg som sett bättre dagar, det var riktigt slitet. Vi satte oss där det var ledigt och väntade på konduktören som aldrig dök upp. Tågresan till Monaco tog exakt en timme...