Jag klev upp klockan 04.30. Var på flygplatsen en dryg timme senare. Jag skulle möta en representant från resebyrån vid incheckningen klockan 06.00. Det var en kvart kvar och jag beslutade mig för att checka in. Efter att säkerhetskillarna kontrollerat min Berghaussäck och mitt handbagage så checkade jag in. Tydligen var min biljett bara återbekräftad från Guayaquil till Galapagos men inte från Quito till Guayaquil. Efter att jag stått på mig en liten stund så ordnades situationen upp.
Efter ett tag kom det fram en kvinna och frågade om jag var Mr. Werner. Jag förstod inte riktigt vad representanten skulle göra på flygplatsen. Hon skulle bara hjälpa mig med incheckningen men det klarade jag ju av själv.
"-Lilla gumman, jag har vart ute och flöget förr ".
Hon var på flygplatsen klockan 06.00 bara för att hjälpa mig med incheckningen. Det fanns ingen annan där utan detta var bara för min skull. Onödigt men tack ändå, Galasam!

Själva flygresan tog tre timmar (inklusive mellanlandning och väntetid i Guayaquil). Jag flög med flygbolaget TAME. Tidsskillnaden var minus en timme jämfört med tiden på Ecuadors fastland.

Vackert landskap på Galapagos.

När planet gick ner för landning så såg jag Galapagos övärld för första gången. Det slog mig hur kala de verkade vara. Jag hade föreställt mig gröna och lummiga öar men dessa verkade vara grå och trista.
Det var just Galapagosöarna och Inkaleden i Peru som hade lockat mig mest när jag planerade min Sydamerikaresa.

På flygplatsen betalade jag den obligatoriska avgiften/inträdet på 100 US dollar. Denna avgift kan endast betalas i kontanter.
Innan denna avgift skulle betalas passerade jag en man som kontrollerade att jag inte hade med mig några livsmedel såsom frukt, grönsaker eller bär. Inte heller blommor eller frön som kan spridas och rubba den känsliga naturen. Allt för att skydda öarnas unika växt och djurliv. Jag fick även gå på en impregnerad matta för att desinfektera mina kängor. Detta var för att förhindra att någon tog med sig mul- och klövsjuka till öarna.

Galapagosöarna ligger i Stilla havet, drygt 100 mil väster om Ecuadors fastland.
Öarna ligger precis på ekvatorn och är berömda för sitt fantastiska och speciella växt och djurliv. Det var här som den brittiske forskaren Charles Darwin år 1835 utvecklade sin teori om evolution genom naturligt urval.
Sedan 1968 är 96 % av landytan nationalpark samt ett drygt 80 000 kvadratkilometer stort marint reservat, det näst störst i världen (bara Stora Barriärrevet utanför Australien är större).
Galapagos består av tretton större öar, sex mindre öar och 42 holmar. Fem öar är bebodda och de mest kända samhällena är huvudstaden Puerto Baquerizo på ön San Cristobal (Chatham), det största och mer kända samhället Puerto Ayora på ön Santa Cruz och Puerto Villamil på ön Isabela (Albemarle). Galapagosöarna har omkring 14 000 fasta invånare.

Varje ö har sitt egna unika och speciella djurliv, landskap och karaktär. Varje ny dag och ö bjuder på ett nytt och annorlunda äventyr. Det är långt ifrån billigt att resa hit, tvärtom. Galapagos är inte för den "vanlige" solsökande turisten utan för dem som verkligen är intresserade av djurliv och ett annorlunda äventyr.
Bara att flyga hit går på flera tusen. Sedan är det ju själva guidningen och boendet på båten som inte heller är gratis. Bara för att få komma in i naturreservatet måste man betala en summa på 100 US dollar, kontant.

Islas Plazas (First Class Yacht).
Yachten blev mitt hem under min vistelse i Galapagos övärld.

Man kan ordna med båt och guide på egen hand i Galapagos. Detta förutsätter att man har gott om tid, tålamod och tur. Det blir givetvis billigare att hoppa på en båt med en ledig plats än att boka en tur i Quito. Jag hade ont om tid och ville inget hellre än att åka till Galapagos övärld så jag fixade allt i förväg.

Det finns flera olika "klasser" beroende på standarden på båtarna. Ekonomiklassbåtarna kan se ut hur som helst, medan turist- och förstaklassbåtarna har högst standard, engelskspråkig guide med biologiutbildning, bättre mat och så vidare. Man får vad man betalar för helt enkelt. Men givetvis kan en first class-yacht drabbas av motorfel och guiden kan vara en vresig fan.

Från flygplatsen åkte jag buss i tio minuter till färjeläget där jag och tre andra passagerare blev hämtade i en liten båt, en så kallad "panga". En man i pangan körde oss ut till vår väntande båt.
Båten jag bodde på under fyra händelserika dagar hette Islas Plazas (First Class Yacht) med plats för 16 passagerare i åtta hytter. Jag hade tur, det var bara nio passagerare under min vistelse så jag fick en egen hytt, inte helt fel. Hytterna var små men förhållandevis rymliga. De var utrustade med WC och dusch med varmt vatten.
Båten hade ett huvuddäck med kök, matsal, bar och samlingsrum. På nedre däck låg min hytt och maskinrummet. På det övre däcket fanns ytterligare hytter och kommandobryggan. Längst upp fanns ett soldäck med solstolar. Härifrån kunde man ta fantastiska kort på fåglarna som cirklade runt båten, bland annat pelikaner och fregattfåglar.
Båten hade två mindre båtar (pangas) med 25 hk-motorer som vi tog oss iland med. På båten fanns cyklop och snorklar till varje passagerare.

Kocken Pancho var en trollkarl i köket.

På yachten fanns sex besättningsmän plus en guide. Det var en kapten, en maskinist, två matroser/ skippers (som skötte städningen av båten och hytterna), en servitör/bartender och en kock.

Så fort vi kommit ombord satte båten av med kurs mot en av öarna. Jag skyndade mig ner till min hytt för att bli hemmastad och hämtade kameran för att sedan utforska båten.
Jag hälsade på de passagerare som redan hade bott på båten fyra dagar och som skulle stanna sammanlagt åtta dagar jämfört med mina fyra. De hade mycket att berätta om vad de hunnit se hittills.

Det bjöds på en utsökt lunch av den glade kocken Pancho som, när han inte lagade mat, visslade titellåten från filmen "Den gode, den onde och den fule".
Efter maten så hoppade vi i en panga och styrde mot en liten kuststräcka för att snorkla. Det var som att simma runt i ett akvarium. Jag såg färgglada akvariefiskar i alla tänkbara färger, enorma röda sjöstjärnor, sjöborrar stora som knytnävar. Jag ångrar att jag inte hade inhandlat en engångskamera för undervattensfotografering.
Efter snorklingen styrde kapten vidare mot ön Santa Cruz och Sierra del Dragon (Dragon Hill). Vi hoppade i vår panga för att gå iland på ön. Detta var verkligen spännande.

Det första jag såg var ett tiotal illröda krabbor som smidigt sprang på de svarta lavastenarna, de var s.k. Sally lightfoot crabs. Dessa "lättfotade" krabater är inte svåra att upptäcka. De lever alldeles vid strandkanten och dess röda färg gör att man ser dem på långt håll.

Sally Lightfoot Crab.

Jag hade knappt kommit i land förrän jag fick syn på en havsleguan (marine iguana).
De ser ut som minidinosaurier med deras groteska utseende. Detta var ändå en bråkdel av de olika sorters djur jag såg på Galapagos som jag blev fascinerad av. De låg mest stilla och spottade salt (som samlas i deras näsborrar när saltvattnet avdunstar) men kunde snabbt springa över de sylvassa lavastenarna om det behövdes. De tittade lite nyfiket när man gick förbi och kom man för nära kilade de kvickt iväg. Det är inte bara på land de är smidiga, att se dem i vattnet är otroligt! De glider ljudlöst fram med hjälp av svansen. Till skillnad från landleguanerna blir havsleguanen inte längre än någon meter, de flesta runt en halvmeter långa.

Havsleguaner (Marine Iguanas) på ön Santa Cruz.

Trots att de ser ut som Godzillas bebisar så är de faktiskt vegetarianer (mesar!) och livnär sig främst på sjögräs och alger. Havsleguanen är endemisk (= den finns endast här på Galapagosöarna) och är den enda ödla i världen som lever i både land och vatten.

Havsleguan på sylvassa lavastenar.

Vi följde vår guide Diego på den markerade stigen in mot ön. Det är viktigt att man håller sig på de markerade stigarna för att inte störa djurlivet. De djur som korsar stigarna får dock skylla sig själva.
Diego berättade om öns djurliv och att det vimlade av stora landleguaner. Vi såg mest gigantiska Opuntiakaktusar och en flamingo på håll. Sådana har vi i Slottsskogsparken i Göteborg så jag fortsatte spana efter leguaner.
Vi hörde höga knakanden och brak i buskaget bredvid oss och en gigantisk landleguan tittade fram.
Den var drygt en och en halv meter lång med svansen inräknad. Trots dess storlek fann jag de mindre skräckinjagande än havsleguanerna. Alla leguaner är vegetarianer (sa guiden i alla fall) och land-leguanerna livnär sig främst på frukter som faller från Opuntiakaktusen.
Efter några minuters vandrande såg vi flera leguaner som låg stilla och obekymrade över våran närvaro. Jag kröp närmare en stor hane och tog några fotografier. Helt fantastiskt att komma så nära detta djur och kunna ta kort utan teleobjektiv.

Landleguan.

Solen stekte och jag var glad att jag hade smörjt in mig med solkräm. Det kändes fantastiskt och overkligt på samma gång att vandra omkring i detta fantastiska landskap. Det kändes ju inte sämre när jag tänkte att detta bara var första dagen, jag hade tre dagar kvar på Galapagos...
Jag såg bland annat en enorm färgglad gräshoppa och jättekaktusar i roliga och annorlunda former.
Landskapet skiftade från snårigt busklandskap till öppna fält med vulkantoppar i horisonten.

Jättekaktus på ön Santa Cruz.

Vi hoppade in i vår lilla panga och styrde tillbaka till yachten där middagen väntade.
På kvällen höll guiden Diego en kort genomgång om morgondagens aktiviteter. Vad man behövde i klädväg, om det var en "dry-" eller "wetlanding", d.v.s. om vi landsteg på en brygga eller var tvungna att hoppa i vattnet och vada in mot land. Då man skall göra en våt landstigning kan det vara bra att bära sandaler (som torkar fort) och ha kameran i en vattentät plastpåse. Det händer att folk snubblar eller att det skvätter vatten.

Det bjöds på välkomstdrink och stämningen var på topp. Det var ett bra gäng jag hade hamnat i...
Jag somnade som en sten efter första dagens händelser.
Jag vaknade efter någon timme då motorerna startade. Tryckte in ett par öronproppar halvvägs till hjärnan och somnade om.

Och det blev afton, och det blev morgon, den andra dagen.

Jag mådde piss. Hela båten gungade och vågorna slog mot mitt fönster. Det var inte helt enkelt att röra sig då allt rörde sig fram och tillbaka. Vad var det egentligen i den där drinken?
På frukosten satt jag mest och pillade i maten (ouppfostrat, jag vet) och jag var inte så värst pratglad men det var min ecuadorianske bordsgranne. Jag svarade mest "Mmmm" och "Mmmhuuu". Jag var inte så värst pigg på att snacka när det kändes som man skulle kräkas över hela matsalen...

Efter mitt pillande i frukosten var det dags att snorkla. Jag mådde genast bättre när havet hade lugnat ner sig en aning och jag befann mig i pangan. Snorkel, cyklop och simfötter fanns i aktern av yachten så det behövde man inte ha med sig hemifrån. Denna gång såg jag bl.a. sjögurkor (den som läst om min vistelse i Beijing 1997 vet vad jag tycker om dessa "smakfulla" djur).
Hade snorklat en stund då en haj glider förbi mig, tre meter nedanför. Jag ropade till Diego att det fanns haj i vattnet men han skrattade och sa att det var vitfenade revhajar och att de var helt ofarliga. Kunde ju inte jag veta! Och de såg mycket större ut när man hade cyklop på sig, så det så.

Efter vår snorkling och det obligatoriska mellanmålet skulle vi landstiga på ön Isabela som vi hade nått under natten. Vi hoppade i pangan och styrde mot ön. Isabela är den största av Galapagosöarna och här finns även flera samhällen.
Jag slogs av det karga landskapet och de kolsvarta och sylvassa lavastenarna. Hade precis klivit i land då jag fick syn på ett dussin havsleguaner. Sekunderna senare började "lavastenarna" runtomkring mig röra sig och förvandlas till havsleguaner i alla tänkbara storlekar. Helt fantastiskt! De är långt ifrån vackra men charmiga.
Fortsatte att vandra längs ännu en markerad stig. Jag kände på den stelnade lavan och insåg hur vass den var. Föll man på dessa skulle man få otäcka sår. Havsleguanerna sprang obekymrat och smidigt över de knivskarpa stenarna.

Nedanför några klippor fann vi sex hajar. De simmade in i de grunda vikarna för att letade föda.
De var inte mer än två meter långa men såg ändå skräckinjagande ut.

Vitfenade revhajar i en grund vik.

Vi nådde en vacker sandstrand där vi såg ett tiotal sjölejon. Dessa varelser ser otroligt lata och osmidiga ut men i vattnet är de graciösa som en cirkusprinsessa! De tittade knappt upp när jag närmade mig dem där de låg och vilade. Kommer man för nära vrålar de och visar tänderna och då är det bara att dra sig undan.
De är otroligt söta när de ligger utsträckta på stranden eller rör sig vid vattenkanten.

Efter några rullars fotograferande gick vi tillbaka till vår panga för transport till yachten. Jag trivdes på yachten men allra bäst på öarna. Vistelsen på båten var avkopplande. Man åt otroligt god mat och småpratade med de andra passagerarna. Jag var yngst ombord och underhöll de andra med fräcka vitsar och sjuka skämt.
Efter lunch åkte vi in mot stranden utanför Porto Villamil. Vi badade och dök i de höga vågorna. Sandstranden var perfekt; finkornig och lagom långgrunt i vattnet. Jag slappade i en hängmatta jag hittade och bara njöt av livet.

Robinson-Daniel...

Gata i Isabela City.

Jag och australiensaren Rick vandrade in mot Isabela City. Tog lite kort och vandrade på vägarna av sand.
Höga palmer överallt och perfekt klimat. Jag log, jag skulle inte hem ännu på några dagar.

Vi åkte tillbaka till båten för en snabb dusch och klädombyte. Sedan åkte vi till andra sidan ön och gick i land i en liten småbåtshamn.
Vi gick till utkanten av staden och fortsatte på en spång av trä ut i ett träsk. Snart kom vi fram till en liten skog med träd som bar gula färgglada frukter. Guiden Pedro förklarade att frukterna var väldigt giftiga och om man hade vidrört en frukt och haft ett litet sår eller om man slickade på fingrarna efteråt kunde man bli riktigt sjuk.
Jag struntade i att pröva sanningshalten i hans berättelse.

Efter en stund var vi framme vid forskningsstationen Arnaldo Tupiza. Stationen är uppkallad efter en medarbetare på Charles Darwin Research Station som dog i en trafikolycka 1995. På stationen föder man upp de världsberömda jättelandsköldpaddorna, som även gett öarna dess namn.

Jag visste att sköldpaddorna skulle vara stora, men att de var så enorma kunde jag aldrig förställa mig! De var som elefanter, nåja, nästan i alla fall.
Dessa gråa jättar kan bli upptill 120 centimeter långa och nå en ålder på drygt 150 år! De tittade nyfiket på mig när jag närmade mig inhägnaden. De har inga tänder, men knipsar med lätthet av ett finger.

E.T. phone home...

De var verkligen imponerande, dessa uråldriga jättar.
Jättesköldpaddorna kan klara sig i upptill ett år utan föda och detta gjordes att de fångades i tiotusentals som proviant. Sjömän fångade dem, lade dem på rygg på skeppen och hade således proviant i upp till ett år. Detta gjorde att de var nära att utrotas.

Dessa bjässar kan bli upptill 120 cm långa!

Ett ytterligare hot mot sköldpaddorna är katter, hundar, getter, råttor och andra djur som människan tagit hit till öarna. Husdjuren och boskapen konkurrerar om födan och hundar och katter jagar de inhemska djurarterna. Man gör allt för att rädda så många av det ursprungliga beståndet men det är tyvärr inte så lätt.
Jättesköldpaddan har blivit både en symbol för öarna och har gett dem sitt namn. Det sadelformade skalet på jättesköldpaddan påminde om spanjorernas hästsadlar som kallades för just ”galapago”.

Jättesköldpaddorna är de mest kända djuren på Galapagosöarna.

Efter att gått runt på forskningsstationen och sett sköldpaddor i olika storlekar så gick gruppen tillbaka till byns centrum. På grund av den svåra sjögången natten innan så var jag i stort behov av sjösjukepiller (Mareol) som jag inhandlade tillsammans med lite kex och choklad. De sistnämnda sakerna har väl ingen dokumenterad effekt mot sjösjuka men är fruktansvärt gott...

Jag gick tillbaka mot vår panga när jag fick syn på en blond tjej som tittade på mig en bit längre bort. Det vimlar ju inte av blonda tjejer på Galapagos så jag tittade tillbaka. Hon fortsatte att titta och jag kände mig lite dum. Hon ropade plötsligt: "Ursäkta, du är svensk va?" på klingande svenska. Inte så svårt att gissa när jag gick omkring i min blåa t-shirt med tre kronor på.
Det visade sig att hon var svensk och hade tillbringat den senaste månaden på Galapagos. Jag blev erbjuden middag med henne och hennes vackra engelska väninna men jag var tyvärr tvungen att skynda mig tillbaka till yachten. Jag önskade dem en fortsatt trevlig vistelse på ön och hann ikapp de övriga i min grupp.
De andra i gruppen var nyfikna på vad jag pratade med de två tjejerna om. När jag sa att jag blev inbjuden på middag och tackade nej så skakade de bara på huvudet och sa att ett sådant erbjudande tackar man inte nej till. En kille i gruppen ville vända tillbaka och ta "min" plats vid middagen.

Det var skönt att sitta i samlingsrummet på huvuddäcket och småprata med de övriga passagerarna eller bläddra i någon bok. Hittade faktiskt en "Roland Hassel"-deckare men den var på norska...

Ännu ett skäl att åka hit...

Och det blev afton, och det blev morgon, den tredje dagen...

Det hade hunnit bli fredag och vi väcktes halv sex på morgonen. Efter en snabb dusch var det dags för frukost. Till skillnad från föregående dag kunde jag faktiskt få i mig lite. Sjön hade inte varit lika hård som den förra natten och jag hade slängt i mig sjösjuketabletter.
Vi skulle göra en s.k. "wet landing" (våt landstigning, då man vadar in till land) på ön Rabida. Denna ö är känd för sin koloni av sjölejon, pälssälar (fur seals) och häckande pelikaner.
Ön har också en känd strand bestående av röd sand.

Vi hoppade i den ena pangan och styrde mot ön. Vi fortsatte långsamt längs klippkanterna och fick snart syn på pälssälar. De är, till skillnad från sjölejon, mycket bra klättrare. De tittade nyfiket på den lilla båten som gled förbi. Motorljudet eller ljudet från våra kameror skrämde dem inte. En liten sälunge hoppade uppför de branta klipporna till sin väntande mor, fantastiskt att det över huvud taget fungerade med dess klumpiga kropp.
Några pelikaner satt i sina bon som de byggt i trädkronorna. En blue footed boobie satt bara en halvmeter ifrån en havsleguan, ingen av dem brydde sig om den andre. En fascinerande syn.

Vi styrde mot den röda stranden på Rabida. Ön är bara 2 km bred och dess högsta topp når knappt 400 meter över havsytan. Vi vadade i land men vi var långt ifrån ensamma. Det var fullt med andra turister och jag var rädd att de skrämt iväg alla sjölejon, men inte då! Ett trettiotal meter från mig låg ett dussin och solade på den röda stranden. Den övriga turisthorden hade dragit förbi och min grupp blev ensamma med sjölejonen. Det var otroligt hur nära man kunde komma dem, som närmast bara en meter. Några såg helt döda ut men gjorde några grimaser eller röt till om man kom för nära. En liten sjölejonunge diade från sin mamma som låg på rygg och vilade. De ignorerade oss totalt.

Jag med sjölejon på ön Rabida.

Dia-bild...

Jag hittade en eremitkräfta på stranden. Ett kul litet djur, som byter skal när den växer ur det gamla. De klämmer sig fast vid skalet med hjälp av bakbenen. Innan de "flyttar" in i ett nytt skal kikar de försiktigt in för att se så att det inte är upptaget. Är det ledigt så backar de in i sitt nya hem. Den eremitkräfta jag hittade var inte större än en femkrona men de kan bli betydligt större.

Sjölejonhona (som ömsar skinn) med unge.

Vi vandrade förbi en lagun som alltid annars skulle innehålla flamingos, men de var som bortflugna. Istället vandrade vi uppför en hög kulle med en underbar utsikt över ön. På ön växte buskar som luktade mycket gott (scrubby bushes). De ecuadorianska kvinnorna från yachten bröt av ett par kvistar (förbjudet!) och då kända man verkligen den starka lukten. Guiden stannade upp och berättade om ön och dess djur- och växtliv. Han undrade vart de två kvinnorna tog vägen. Jag sa åt honom att lyssna. Alla hörde nu hur fler och fler grenar bröts av. Han sa att det var väl inte hela världen om de bröt av en eller två grenar för att lukta lite men vad i helsike skulle de med tjugo kvistar till? Han suckade, skakade på huvudet och gick vidare.
Jag såg sedan hur det stack ut grenar ur den ena kvinnans medhavda väska, hon berättade för mig att de skulle ha kvistarna hemma, för de luktade så gott. Jag kom att tänka på en mening jag läst i en broschyr om Galapagos; "Take only photos, leave only footprints...".

Efter besöket på Rabida bjöds det på lunch. Som alltid smakade maten alldeles utmärkt. Kocken Pancho var en mästare att tillreda maten, godast var den nyfångade fisken.
Medan vi åt lunch så satte kaptenen kurs mot ön Bartolomé. Jag gick ner till min hytt för att skriva anteckningar i mitt anteckningsblock och rengjorde kameran och objektiven. Teleobjektivet envisades jag att släpa runt på men det var inte många gånger som det kom till användning. Vad jag däremot skulle ha användning av var en undervattenskamera, vilka bilder jag skulle ha tagit.

Vi kom så fram till ön Bartolomé. På ön skulle det finnas sjölejon och de sällsynta Galapagospingvinerna. Dessa pingviner är de mest nordliga pingviner i världen, tänk dig, pingviner vid ekvatorn!

Som så många gånger förut hoppade vi i pangan och styrde in mot en bukt. Här fanns en mycket vacker sandstrand och en hög klippa (the Pinnacle Rock) som sträckte sig mot skyn.

Den bördiga sidan av Bartolomé. Till höger syns den höga Pinnacle Rock.

Vi såg plötsligt några små pingviner på en klippa. De stod alldeles stilla, fast vi var inte längre än tre meter ifrån dem. Vi närmade oss ytterligare en meter men de tittade bara en kort stund på oss för att sedan vända bort huvudet igen. De var otroligt söta och jag var glad som fick chansen att se dessa ovanliga djur. Tyvärr hade jag inte kameran med mig (!). Jag trodde bara att vi skulle bada och snorkla lite och lät kameran ligga kvar i hytten. Gissa om jag ångrade mig.
Vi hoppade i vattnet och vadade den sista biten in mot land. På stranden bor spökkrabbor (ghost crabs). De lever i små hålor och de har fått dess namn för att de försvinner ner i hålen så fort man närmar sig dem. Deras ögon liknar tentakler och de kan se åt alla håll. De har otroligt bra syn och dyker snabbt i skydd om man kommer närmare än 25 - 30 meter. Dessa små krabater kan springa i upptill 16km/h.

Vi badade och snorklade i drygt en timme. Undervattenlandskapet här var helt otroligt.
Små undervattensbergskedjor, koraller och akvariefiskar överallt. Stim av småfisk dök upp alldeles framför ögonen på en. Helt plötsligt ser jag ett sjölejon glida förbi mig, bara några meter längre bort. Jag försökte att simma ikapp den men det var lönlöst. De var så otroligt snabba och graciösa i vattnet, till skillnad från mig.

Vi åkte tillbaka till yachten för att duscha av oss saltvattnet och äta en liten måltid.
Sedan var det dags att åka tillbaka till ön igen. Denna gång var jag noga med att ta med kameran. Jag frågade Pedro om han kunde styra förbi pingvinerna igen så jag kunde få ta några kort. De var så otroligt gulliga där de stod och poserade för oss.

Galapagospingvinen är den nordligast
levande pingvinarten i världen.

Vi kom fram till en annan del av ön och vi hoppade i land. Nu skulle vi vandra upptill toppen på denna vulkanö. Man följde en 60 meter lång och brant trätrappa upp till toppen.
Härifrån har man den bästa utsikten över öarna. Runt toppen syns små vulkankratrar och fåror som formats av lavaströmmar. Denna del av ön är ödslig och ofruktsam, de enda växterna jag såg var kaktusar.

Vulkankrater på ön Bartolomé.

Efter den obligatoriska fotograferingen var det dags att vandra nerför igen.
Pangan styrdes mot vår yacht när en Galapagoshök majestätiskt gled förbi oss.

Kocken Pancho hade lagat en underbar fiskrätt och jag matade fregattfåglar och pelikaner med resterna. De var mästare på att fånga maten jag slängde till dem. Efter en underbar måltid bjöds det på Pisco Sour, sång och underhållning av besättningen. De spelade och sjöng inhemska sånger. Det var en perfekt avslutning på en händelserik dag.

Jag gick till sängs och såg fram emot följande dag, min sista på Galapagos.
Och det blev afton, och det blev morgon, den fjärde dagen...

Väckningen var klockan 06.00 och jag som hade semester. Innan yachten skulle ta oss tillbaka till ön Baltra och flygplatsen skulle vi hinna med att besöka mangroveskogen och förhoppningsvis få se havssköldpaddor.

Pangan gled enkelt mot en skog av mangrove, som såg ut att flyta på vattnet. Guiden Diego stängde av utombordsmotorn och paddlade den sista biten. Det var det förbjudet att använda utombordsmotorn här och det skrämde också iväg de djur vi ville se.
Plötsligt gled en guldfärgad rocka förbi båten, och en till, och en till. Jag räknade till ett tjugotal. De simmade förbi bara några centimeter under vattenytan. Ibland stack deras fenor upp ur vattnet. Det var verkligen en upplevelse. Tigerrockor såg vi också glida förbi men ingen havssköldpadda.

Space Invaders?

Vi styrde tillbaka mot yachten då vi fick se något sticka upp ur vattenytan, ett femtiotal meter från båten. En havssköldpadda! Dessa bjässar lägger sina ägg på vissa av öarna och det lär vara en fantastisk syn att se de små nykläckta krabaterna ta sig ner mot vattnet. Tyvärr väntar rovdjur på dem och inte alla klarar sig.

Mangroveskog.

Tillbaka på yachten Islas Plazas packade jag min ryggsäck och förberedde mig på tillbakaresan. Yachten styrde mot Baltra och jag sade adjö till besättningen.

Väl i land så sade jag adjö till guiden Diego och tog sedan bussen till flygplatsen med de övriga passagerarna. Innan flyget skulle lyfta hann jag med att handla lite souvenirer och vykort. Måste ju ha någon souvenir från denna fantastiska övärld.
Det blev dags att kliva ombord. Jag sade adjö till de från yachten som skulle kliva av i Guayaquil. Min plats var nästan längst bak och jag slog mig ner. Bredvid mig satt det australiensiska paret, vilka skulle av i Guayaquil.
Ett par rader bakom oss låg en man på en bår. Runt honom stod en grupp människor i vita rockar. Helt plötsligt börjar de ge mannen på båren konstgjord andning. En röst i högtalarna frågade först på spanska, sedan på engelska om det fanns en läkare ombord. Det kändes overkligt, trodde sånt bara skedde på film.
Lisa, en brittisk tjej från yachten var sjuksköterska och gick fram till en av flygvärdinnorna. Lisa talade om att hon inte var läkare men sjuksköterska. "Det får duga" sa flygvärdinnan och drog fram Lisa till mannen på båren. Jag hörde hur Lisa frågade en man i vit rock om han var läkare, han svarade nej.
Lisa och den vitklädde mannen höll på en bra stund att ge konstgjord andning, men det var försent. Mannen på båren avled på planet, bara några meter ifrån mig. Det var inget gott tecken inför flygresan till Quito. Mannen på båren bars ut ur planet...

En halvtimme försenat lyfte planet. Planet mellanlandade i Guayaquil och jag sade adjö till det australiensiska paret. Sedan fortsatte resan mot Quito. Landningen i Quito var bland de värsta jag upplevt, piloten var tvungen att göra om inflygning två gånger innan han lyckades landa.
Det spöregnade när vi landade och vi tilldelades paraplyer för att ha de femtio metrarna in till terminal-byggnaden.

Mitt korta men intensiva besök på Galapagosöarna kommer jag alltid att minnas, det var helt fantastiskt och värt varenda dollar. Det finns ingen motsvarighet till Galapagosöarnas fantastiska växt- och djurliv någonstans på jorden.

Tillbaka i Quito igen letade jag och Lisa upp ett hotell i de centrala delarna av staden.

Havsleguaner i mängder på Galapagos.