JAMAICA - Reggaemusik, ganja och Bob Marley...

Jamaica är främst känt för tre saker; Reggae, Bob Marley och ganja (marijuana). Tyvärr är brottsligheten här skyhög och rån och överfall är vanliga i de större städerna. Kingston är världsberömt för sina överfall och rån på turister. Montego Bay skulle vara betydligt säkrare, så jag valde att åka dit istället.
På Jamaica talar alla engelska. Det finns ytterligare ett språk, patois. Detta språk är baserat på kreol-engelska, spanska, portugisiska och rastafarislang och uppfanns av slavar. De använde sig av språket för att kommunicera med varandra utan att slavägare och vakter skulle förstå vad de talade om. Låter riktigt kul att lyssna på, verkligen "laid back".

Det lilla propellerplanet som jag hoppade ombord på Kuba närmade sig det Jamaicanska fastlandet. Jamaica ligger knappt 15 mil söder om Kuba.
Planet skulle först gå ner för landning i Kingston där min vän som jag träffade på Kuba, Joannah, skulle kliva av. Vi hade bestämt att vi skulle mötas i Montego Bay några dagar senare, dit jag skulle fortsätta. Jag sa adjö till Joannah när planet landade på Norman Manley International Airport i Kingston. Planet lyfte snabbt igen och fortsatte mot Montego Bay. Flygtiden mellan Kingston och Montego Bay var bara 25 minuter.

Inflygningen till Montego Bay's flygplats Sir Donald Sangster International Airport var vacker med klarblått vatten och de gröna bergen i bakgrunden. Vädret var strålande och jag log då jag för första gången i mitt liv satte ner fötterna på Jamaica.

Palm på Jamaica.

Montego Bay ligger i nordöstra Jamaica och det är hit de flesta turister kommer. Här finns allt från billiga vandrarhem till svindyra hotellkomplex och all inclusive-anläggningar.
Den som vill gå på nattklubb, shoppa och bada är detta rätt ställe.
Jag besökte Jamaica i juni och då är det lågsäsong. Vädret är opålitligt och många restauranger och nattklubbar är stängda för säsongen.

Montego Bay omnämns i texten i sången ”Kokomo” av The Beach Boys;

”Aruba, Jamaica ooo I wanna take you
Bermuda, Bahama come on pretty mama
Key Largo, Montego, baby why don't we go
Jamaica”

När jag kom in i flygplatsbyggnaden såg jag hundratals turister, säkert 99 % av dem var amerikaner. Jamaica är amerikanernas motsvarighet till skandinaviska turisters Mallorca. Det går direktflyg till Montego Bay från både New York och Miami.

Jag passerade passkontrollen utan några som helst problem. Växlade in mina resecheckar till färska Jamaicanska dollarsedlar. Jag gick till turistinformationen på flygplatsen och bad dem hjälpa mig att hitta ett bra hotell. De frågade vilken prisklass jag kunde tänka mig. Jag ville inte betala mer än 500 kronor per natt. Kravet var att det låg nära vattnet och centralt och inte kostade hur mycket som helst. Kvinnan bakom disken ringde ett samtal och gav mig en lapp med namnet på hotellet och adressen. En taxi dit skulle kosta runt 500 Jamaican dollar, jag kom undan med 400 (ungefär 80 kronor).

Jag kom ut ur flygplatsbyggnaden och på en tusendels sekund kom det fram en taxichaufför. Han var hur cool som helst och sa hela tiden "Yah Mon!".
Det är vänstertrafik på Jamaica och det var inte det lättaste att komma ihåg alla gånger.
Mitt hotell hette Caribic House och var en rosa byggnad alldeles vid vägen Gloucester Avenue, huvudgatan genom hotellområdet. Mitt hotell låg nära stranden men en dryg kilometer från Montego Bay's centrum.

Mitt hotell Caribic House i Montego Bay, Jamaica.

Jag gick upp för en trappa till receptionen. Jag lyckades att förhandla ner priset till knappt 400 kronor/natt då det var lågsäsong.
Jag fick ett dubbelrum med kylskåp, TV med över 70 (!) kanaler, luftkonditionering, takfläkt och varm-vatten i badrummet, till skillnad från många hotell på Kuba. Kylskåpet var perfekt för förvaring av vattenflaskor.
Jag hade ingen havsutsikt men stranden Doctor's Cave låg bara bakom husen mittemot. Jag sprang ner till snabbköpet Weekenders för att köpa vatten och ett telefonkort. Glömde av att det var vänstertrafik men blev påmind av en stor lastbil som dök upp några centimeter ifrån mig.
Utanför snabbköpet mötte jag en man med rastaflätor. Han presenterade sig som "Rasta George". Han erbjöd sig att guida mig runt i området i sin Van. Sedan kunde vi åka upp till bergen där han hade sin odling (marijuana givetvis). När jag avböjde så frågade han om jag ville köpa schysst röka.
Trots att man blir erbjuden marijuana flera gånger varje dag och ser jamaicaner som röker på är det olagligt på Jamaica, oavsett vad du har hört innan. Jag har bara ett råd att ge; Håll dig borta från skiten, punkt slut!

Skylten gäller även marijuana!

Jag gick tillbaka till mitt hotellrum och tog en varm dusch. Jag packade upp och bytte om. Jag förberedde mig att gå runt i området, då började det att spöregna och åska. Jag satte mig och tittade på de 71 olika kanalerna på TV:n men det visades bara skräp. Gick till receptionen och ringde till Joannahs kompis i Kingston så att denne kunde meddela Joannah vilket hotell jag bodde på samt telefonnumret så att jag kunde bli nådd.

Det hade börjat duggregna och jag gick ut på sightseeing längs med Gloucester Avenue. Hela gatan är kantad med hotell, restauranger och små affärer. Hela tiden blev jag stoppad av personer som ville sälja marijuana eller visa mig sin affär. Det var riktigt störande efter ett tag och regnet gjorde mig inte gladare precis.
Jag köpte lite smågrejer åt mig själv och en present åt min kompis som tog hand om min lägenhet hemma i Sverige under tiden jag roade mig på Kuba och Jamaica.
Det började regna än mer och jag sökte skydd under taket till en utomhusmarknad. Jag var den ende västerlänningen på hela marknaden och jag ställde mig i kön till ett gatukök. Jag beställde kyckling som serverades med potatis, ris med bönor och sallad för 150 jamaicanska dollar (omkring 30 kronor). Maten serverades i en frigolitlåda och jag satte mig på en bänk. Maten smakade riktigt bra. En ung kille satte sig bredvid mig och vi började prata. Jag sa att det var roligare att äta där jamaicanerna åt istället för de dyra restaurangerna för turister. Han höll med och sa: "Yah Mon", "Respect Mon!". Jag log och njöt av maten och mitt coola sällskap.
Killen vid mitt bord berättade om de fyra rastafärgerna. Grönt symboliserar landet, gult för solen, rött symboliserar blodet och svart är färgen för folket.
De tre färgerna på Jamaicas flagga är grönt (hopp och rik skörd), svart (symboliserar svårigheterna förr) och gult (solsken och mineraltillgångar).

Efter maten gick jag till en supermarket inte långt från mitt hotell och handlade lite mer vatten. 15 % av priset läggs på i skatt i affärer, men inte i souvenirbutiker.
Det fanns inte så mycket att se och göra i området runt mitt hotell och regnet gjorde att jag struntade i att gå ner till stranden. Jag låg på sängen och tittade på TV. Trist att befinna sig på Jamaica och glo på TV.
Det fanns en bar nedanför mitt hotell, "Blast Bar" som spelade hög musik och mitt rum var ganska lyhört. Trafiken utanför var störande men som tur var hade jag packat ner öronproppar.

Hotellet hade egen säkerhetspersonal som vaktade ingången och såg till att inga obehöriga tog sig in. Mina värdesaker hade jag lagt i min ryggsäck som jag hade låst min Pac-Safe runt. Själva ryggsäcken var säkrad vid skrivbordet så att ingen kunde gå iväg med den heller. Brottsligheten på Jamaica är hög och jag ville inte bli av med något.

Verkligen trist att det envisades med att spöregna hela tiden! Jag passade på att tvätta min smutstvätt i handfatet, gick bra när jag hade tillgång till varmt vatten.
Jag blev än mer uttråkad och bestämde mig för att gå ut en stund. Det var mulet och duggregnade så jag lämnade kameran på hotellrummet. I fickan hade jag bara lite småpengar.
Jag gick mot Montego Bay's centrum. Jag passerade flera hotell, restauranger och affärer som sålde hantverk, saronger, t-shirts med Bob Marley-tryck, souvenirer och annat "turistskräp". På gatan kom det hela tiden fram unga killar som ville sälja marijuanacigaretter. De frågade varifrån jag kom, jag svarade "Sweden". De sa: "Ah! Sweden, good fotball, Mon! Respect, Mon!". Nästa fråga blev om jag ville ha ganja...
De blev märkbart irriterade och ibland aggressiva när man sa nej och särskilt om man inte ville stanna kvar och prata med dem. Många gånger fick man höra att man var rasist...

Jag passerade den allmänna badstranden Walter Fletcher Beach. Jag hade inte kameran med mig, men tänkte att jag fick återkomma nästa dag för att ta lite kort.

Precis innan jag kom in centrum dök det upp två jamaicanska killar i min ålder. De frågade varifrån jag kom och om jag ville ha ganja. De ville guida mig runt men jag förklarade vänligt att jag hellre ville utforska staden på egen hand och att jag trivdes med att resa på egen hand. De blev arga och sa att jag inte gillade svarta och att jag var rasist! Inte fan åker man väl till Jamaica om man är rasist, kontrade jag.
De envisades med att visa mig runt och jag lät dem gå bredvid mig. Efter fem minuter sa de att de ville visa mig en bra bar. Jag hängde med in men tackade nej till att köpa en öl och även att prova deras marijuanacigaretter de tände så fort vi kom in. De sa att detta var ett bra ställe.
Jag sa att jag kanske skulle komma tillbaka senare på kvällen, men att jag väntade på ett telefonsamtal från några vänner. Joannah skulle ringa från Kingston och meddela när hon och hennes vänner skulle komma till Montego Bay.
Jag sa adjö men då sa de två jamaicanerna att de hade hjälpt mig och "guidat" mig och att jag skulle "hjälpa" dem. De ville givetvis ha pengar. Jag förklarade att jag inte hade några pengar på mig och att jag tidigare gjort klart för dem att jag inte önskat någon guidning. Då ville de ha pengar för de två marijuanacigaretter de tänt för min skull (!). Jag kunde inte låta bli att skratta, det lät ju så korkat. De sa att jag kränkt dem och inte visat dem respekt. Jag skulle betala, punkt slut.  De sa att de hade kniv och om jag inte hade pengar så skulle jag vara tvungen att lämna min klocka. Jag gjorde klart för dem att den klockan var min, bara min och så skulle det förbli. De bröstade upp sig och vi käftade en bra stund och situationen blev än mer hotfull. Jag hade verkligen ingen lust att behöva fightas med dem och jag försökte hitta andra alternativ än att slåss. Jag insåg att jag inte skulle komma långt om jag sprang, jag mindes att vi hade hejat på deras kamrater utanför baren. Skulle de se mig springa ut ur baren ensam skulle de givetvis sätta efter. Jag kan springa fort men inte i sandaler. De skulle utan problem hitta mig i turistområdet och jag ville inte sitta fyra dagar instängd på mitt hotellrum trots att jag hade 71 olika TV-kanaler på hotellrummet.
Efter en halv evighet gav jag dem de pengar jag hade i fickan, 150 Jamaicanska dollar, knappt 35 kronor. Det gjorde ju inte situationen bättre, tvärtom! De skrek att det var en skitsumma och att de minst ville ha det tiodubbla. Jag förklarade att jag inte hade mer pengar på mig, och det var ju faktiskt sant. Jag hade lämnat plånboken på hotellrummet. Då sa de att de skulle följa mig till hotellet för att där få mer pengar. Vi dividerade och tjafsade i ytterligare en evighet. Jag förklarade att jag bara var en korkad vit turist som inte hade en aning om hur saker fungerade på Jamaica och att jag var förkrossande ledsen att jag råkat ha kränkt dem. På något sätt lät de mig gå, men bara för den här gången. Skulle de se mig igen skulle de ha mer pengar...
Jag skyndade mig därifrån och tittade flera gånger över axeln på vägen tillbaka till mitt hotell. Jag hann aldrig bli rädd, bara riktigt förbannad. Hade de börjat vifta med kniv hade jag givetvis gett dem min klocka. Jag avråder bestämt andra att följa mitt exempel vid en rånsituation. Ge dem bara vad de vill ha utan en massa tjafs, punkt slut!

När jag kom tillbaka till mitt hotell pratade jag med säkerhetsvakten och berättade om mitt tidigare möte med ortsbefolkningen. Han sa att jag hade haft en otrolig tur för de grabbarna är farliga, riktigt farliga. Och jo; de bär alltid knivar, sa han. Alla bär kniv på Jamaica...
Detta var en otrevlig erfarenhet men en bra lektion. Jag vet nu att jag inte är osårbar och att turen inte alltid håller i sig. Givetvis finns det ärliga och skötsamma människor på Jamaica men i turistområdena hänger många påtända smågangsters och skumma figurer som ser turister och utlänningar som vandrande plånböcker.

Jag frågade i hotellreceptionen om någon hade sökt mig, men icke. Jag hann knappt innanför mitt rum förrän telefonen i mitt rum ringde. Det var Joannah! Hon och hennes två kompisar som bodde i Kingston skulle komma förbi och hämta upp mig nästföljande dag. Vi skulle till Ocho Rios. Det lät bra för jag hade fått nog av Montego Bay. Jag gick och lade mig och höll tummarna att vädret skulle vara bra när jag klev upp.

Det hade nu blivit måndagen den 10 juni 2002. Till min stora glädje sken solen och jag skyndade mig iväg till banken inte långt från mitt hotell. Jag växlade in mina sista resecheckar och gick tillbaka till hotellet där jag lämnade det mesta av pengarna.
Jag gick in mot Montego Bay centrum igen, denna gång mycket uppmärksam och misstänksam mot allt och alla.
Jag tog lite kort men vantrivdes riktigt ordentligt. Det kom fram några jamaicaner som ville sälja ganja men jag gjorde klart för dem att jag inte var intresserad. De tålde inte att man sa nej eller inte gjorde som de ville. Jag hade så höga förväntningar på Jamaica, nu kändes allt bara skit. För första gången på sex års resande på egen hand föredrog jag att hålla mig runt hotellområdet... skrämmande! Men jag skulle minsann inte låta två småganstrar förstöra min resa...
Jag såg inte så många andra turister på mitt hotell eller dess närhet. Inte heller i Montego Bay såg jag mer än ett fåtal turister då det var lågsäsong.
Jag gör alltid noggranna efterforskningar om ett land innan jag reser dit men detta var ingen planerad resa. Hade jag vetat hur situationen mot ensamma turister var här hade jag tänkt efter både en och två gånger innan jag reste hit.

Gata i centrala Montego Bay.

Senare på kvällen ringde min telefon. Det var receptionisten som sa att mina vänner sökte mig. Jag sprang ner till säkerhetsvakten och lät denne släppa in Joannah. Jag packade min ryggsäck medan jag berättade om mitt möte med ortsbefolkningen. Hon sa att det var tio gånger värre i Kingston, där hade de skjutit mig och sedan tagit vad de ville ha...
Vi gick ner till den väntande bilen och jag blev presenterad för Joannahs två killkompisar.
Den ene skulle jobba nästa dag i Ocho Rios och vi skulle bo i en lägenhet på ett hotell som hans jobb hade ordnat. Jag fick bo där gratis vilket var bra för jag betalade ändå för mitt rum i Montego Bay.

Innan avfärd mot Ocho Rios stannade vi till vid restaurangen "The Pelican", en av de bättre och finare restaurangerna i området. Det såg verkligen exklusivt ut men var riktigt prisvärt. Här var det fullt med finklädda jamaicaner och några få turister.
Jag beställde Jerk Pork, fläskkött i en speciell marinad. Själva köttet har tillagats tillsammans med peppar, vitlök och en massa andra kryddor. Smakade verkligen kanonbra. Det finns även kyckling och fisk som serveras med samma marinad. Ett måste att pröva på.
Jag drack en stor jordgubbsmilkshake till maten, sedan var jag proppmätt. Notan gick inte på mer än 500 jamaican dollar (knappt 105 kronor) inklusive dricks och detta var en riktigt fin restaurang.

Vi satte oss i bilen och körde mot Ocho Rios. Det spöregnade precis hela vägen.
Ocho Rios ligger 108 kilometer öster om Montego Bay, omgiven av höga gröna kullar. Dess välbesökta hamn är populär bland kryssningsfartyg. Över 400 000 kryssningspassagerare besöker Ocho Rios varje år.
Vi kom slutligen fram till Ocho Rios och hotellet "Fishermans Point" beläget vid Turtle Beach.
Detta hotellkomplex har 76 lägenheter med luftkonditionering, satellit-TV, kök och närhet till stranden, swimmingpool, restauranger och köpcentrum. Det var sent när vi kom fram och vi gick och lade oss omgående.

Vackra lyxkåkar i Ocho Rios.

Jag vaknade av att solen lyste in genom gardinerna. Joannah's båda kompisar hade redan åkt för att jobba. Joannah och jag åt frukost på hotellrestaurangen "The Dock's". Frukosten bestod av pannkakor med sirap och färskpressad apelsinjuice.
Vi hörde oss för vad det fanns att se och göra i Ocho Rios. Svaret blev hela tiden Dunn's River Falls, ett vackert vattenfall tre kilometer från stadskärnan.

Fishermans Point i Ocho Rios.

Joannah och jag snörade på oss våra vandringskängor och tog med oss vattenflaskor och badkläder. Vi förberedde oss på att vandra bland de vackra gröna kullarna.
En taxi tog oss de få kilometrarna till Dunn's River Falls för 300 Jamaican dollar. Vi kom fram till en stor asfalterad parkering med mängder av bilar, turistbussar och guidade grupper. Jag undrade vad det var frågan om. Inträdet var tio (!) U.S. dollar och det visade sig vara den värsta turistfälla jag någonsin hamnat i.
Själva huvudattraktionen är att i grupp klättra uppför floden och dess små vattenfall. Det säljs och hyrs ut skitfula gummiskor som ska underlättar själva klättrandet. Man klättar uppför floden knappt 200 meter.
Det var fullt med amerikanska barnfamiljer och nyförälskade par som försökte ta sig upp genom det forsande vattnet. Joannah och jag hade planerat att vandra i bergen och komma fram till ett vackert vattenfall. Vi var de enda i vandrarkängor men de var i alla fall mycket snyggare än de fula gummiskorna som alla andra hade på sig.

Dunn's River Falls.
Detta är den största turistattraktionen på hela Jamaica.

Joannah och jag tog lite kort på de kämpade turisterna, mestadels amerikaner men också någon enstaka japan. Vi struntade i att trängas i floden och gick ner till stranden istället.
Det var en lång vacker sandstrand men inget folk i vattnet. Alla stod i stället på led och väntade på att få ta sig genom det framforsande vattnet.
Vi hyrde ett värdeskåp vilket visade sig ganska onödigt då man hade bra koll på grejerna ändå. Men Jamaica är långt ifrån lika säkert som Kuba så man bör inte lämna sina grejer utan tillsyn mer än några sekunder, om ens det.

Turisterna, turisterna, är lustiga att se...

Vattnet från floden var riktigt kallt och kylde ner havsvattnet. Det räckte att gå några tiotal meter från utloppet och vattnet var riktigt varmt och behagligt. Joannah och jag stannade kvar i vattnet en bra stund och tittade på och förundrades över turisterna som dansade, drack öl och dansade limbo på stranden. Det spelades hög musik och en reseledare frågade hela tiden i mikrofon; "Have you a good time? Can't hear you, have you a good time?". Och alla på stranden skrek; "Yeah!"
Det visade sig att Dunn's River Falls är Jamaicas mest kända attraktion. Har man inte någon särskild längtan eller böjelse att trängas med andra turister iklädda rosa gummiskor så finns det annat att göra i Ocho Rios och dess direkta omgivning.

Joannah och jag simmade runt ett bra tag för att sedan äta varsin glass vid utgången. Glassen var svindyr men god. På väg ut var det stora skyltar som visade till utgången. De var strategiskt placerade och vägen gick rakt genom ett litet område med små skjul och försäljningsstånd. Här såldes allt möjligt och omöjligt skräp och försäljarna var påstridiga.
Lyckades till slut hitta ut genom denna labyrint och kom ut på den stora parkeringsplatsen.
Vi tog en taxi tillbaka till hotellet. Jag packade min ryggsäck och sa adjö till Joannah. Jag tog en taxi för 100 Jamaican dollar till det stora hotellet Jamaican Grande där bussen till Montego Bay skulle avgå ifrån.

Jag klev in genom den enorma ingången med min stora ryggsäck på ryggen. Jag gick fram till receptionen och frågade var man köpte bussbiljetter. En man i receptionen visade mig till ett kontor en bit längre bort. Där inne var de otroligt trevliga och tillmötesgående. Biljetten kostade 20 U.S. dollar enkel väg. Det var drygt en timme kvar till avgång så jag satte mig i en av de enorma fåtöljerna i foajén. Härifrån hade man en utmärkt utsikt över hamnen och jag såg ett enormt kryssningsfartyg där antagligen alla amerikanerna i Dunn's River Falls kom ifrån.

Kryssningsfartyg i Ocho Rios hamn.

Klockan närmade sig sakteliga 15.00 och jag ställde mig vid utgången. Fem minuter innan avgång kom en man fram till mig som jag kände igen ifrån kontoret där jag köpte bussbiljetten. Han sa att bussturen var inställd! "Jaha, och vad ska jag göra nu då?", undrade jag. Han sa att nästa tur till Montego Bay var klockan 20.00 eller så kunde han leta upp en chaufför. Jag ville tillbaka till Montego Bay nu, gjorde jag klart för honom. Han kom tillbaka med en chaufför och sa att han kunde köra mig. Innan jag klev på sa mannen från kontoret att för 20 till 30 dollar i dricks skulle chauffören bli glad. Jag svarade inte ens, jag hade ju redan betalat 20 dollar för bussresan. Så var det överallt, alla förväntade sig att man skulle ge dem pengar för allt och inget.
Bussresan gick bra och tog knappt två timmar. Väl framme ville chauffören ha dricks men jag låtsades inte höra. Jag betalar ofta dricks, då jag själv tycker att det är befogat.

Jag ville se mer av Jamaica innan det var dags att resa hem igen. Jag frågade på flera resebyråer i hotellområdet om de hade några utflykter till Kingston eller Blue Mountains. Det var lågsäsong nu och det var svårt att hitta någon researrangör som hade några utflykter. Då jag var den ende som var intresserad kunde de inte köra runt mig ensam, det skulle de förlora på. Men om jag ville betala för två personer var det inga problem. Det var samma sak på flera ställen. Det enda de kunde ordna resor till var till "Dunn's River Falls" i Ocho Rios...
Mitt sista hopp var på resebyrån Tropical Tours knappt 50 meter från mitt hotell. Det var en ensam kille där inne som sa att kvinnan som fixade med utflykterna hade slutat för dagen. Han sa att jag skulle återkomma nästa dag, alldeles vid öppningsdags. Han kunde nästan garantera att hon kunde ordna fram något. Det lätt ju hoppfullt men jag var skeptisk.
Fanns inte så mycket att göra än att lägga sig och sova. Skulle upp mitt i natten och se fotbollsmatchen mellan Sverige och Argentina.

Jag gick upp klockan 01.30. Matchen gick på flera av kanalerna. Satt i sängen och käkade chips och drack läsk. 1-1 mot Argentina får man vara nöjd med, jag menar Argentina är ju alltid Argentina.
Efter matchen återgick jag till min sköna sömn igen.

Nu var det onsdagen den 12 juni. Jag skyndade mig till Tropical Tours och hoppades att de kunde fixa en utflykt åt mig. Det satt en kvinna bakom ett skrivbord och jag berättade att jag hade varit förbi dagen innan och att jag nu önskade komma bort från Montego Bay och se något annat. Hon sa att det skulle gå en tur till Negril om drygt 30 minuter om jag var intresserad. Jag betalade 20 U.S. dollar och fick min biljett. Bussen skulle hämta upp mig utanför resebyrån. Jag sprang tillbaka till hotellrummet och packade ner badkläder och kameran. Bussen dök upp i tid och jag hoppade ombord.

Negril ligger cirka 85 kilometer väster om Montego Bay. Bussresan tog en timme och 40 minuter.
Negril har en elva kilometer lång sandstrand och ett fantastiskt undervattensliv. Här finns stora hotellanläggningar och shoppingcentrum. Längs med den långa stranden ligger restauranger och försäljningsstånd som säljer hantverk i trä.

Negril, Jamaica.

Bussen stannade till vid restaurangen Kuyaba. Det fanns solstolar framställda åt oss på stranden. Jag låg och solade i några minuter då en man kom fram och frågade om jag ville hänga med ut i en glasbottnad båt. För 15 dollar skulle jag få se korallreven och snorkla. Det var ett stort gäng svarta amerikanska kvinnor i olika åldrar som också hängde med.
Jag hade med mig eget cyklop och hoppade i när båten stannat. Vad jag såg under ytan glömmer jag aldrig. Jag har aldrig sett ett så vackert undervattenslandskap i hela mitt liv.
Korall, sjöborrar, gigantiska sjöstjärnor och fiskar i klara färger. Jag hade glömt min undervattenskamera på hotellrummet, något som jag verkligen ångrar.
Jag låg och guppade i vattnet i drygt en timme. En amerikanska som flöt omkring i flytväst frågade om jag jobbade som livräddare. Jag undrade vad som fick henne att tro det. Därför att du inte behöver någon flytväst, sa hon. Hon har nog aldrig hört talas om simskola.
Jag frågade henne hur mycket hon betalade för båtturen, hon sa tio dollar. Fan, jag betalde femton!
När vi kommit i land igen hade en av besättningsmännen mage att fråga om dricks. Jag sa bara att då de andra betalade tio dollar och jag femton så skulle han ha jäkligt klart för sig att det var "tip included".

Jag hade blivit hungrig och satte mig vid ett ledigt bord i restaurang Kuyaba. Jag frågade servitrisen vad hon rekommenderade, svaret blev stekt fisk. Jag beställde en grillad snapper (en sorts havsabborre). Det smakade alldeles utmärkt. Notan gick på 500 Jamaican dollar. Detta var min sista dag på Jamaica och jag längtade faktiskt hem.

Den lummiga innergården på Restaurant Kuyaba.

Efter någon timme så var det dags att åka vidare. Bussen stannade till vid en souvenirbutik där vi skulle få verkligt fördelaktiga priser lovade guiden. Jag jämförde priserna med de andra affärerna, och där var det betydligt billigare.
Jag köpte en påse med jamaicanskt kaffe från Blue Mountains. Detta kaffe sägs vara det mest smakrika kaffet i världen.

Vi åkte vidare till turistfällan nummer två på Jamaica, Rick's Cafe. Detta är en av de mest kända barerna på hela Jamaica och besöks årligen av flera tiotusentals turister. Rick's Cafe har funnits sedan 1974 och är berömt för den vackra solnedgången och den höga klippan som våghalsar hoppar ifrån. På Rick's Cafe kan man inte använda Jamaicansk eller amerikansk valuta. Man får istället växla till sig polletter som fungerar som betalning, dessa återväxlas naturligtvis inte. Polletterna gäller givetvis bara på Rick's Cafe.
Bara en sådan sak gör att jag blir spyfärdig. Sedan var allt givetvis svindyrt.

Jag ställde mig vid den höga klippan och såg några killar som hoppade från ett par palmer, rakt ner i vattnet ett trettiotal meter nedanför. Det var riktigt häftigt att se. En annan kille gick runt och samlade in pengar. När han kom fram till mig ville han ha några dollar. Jag frågade varför. Därför att du har en kamera och tagit kort, sa han.
Jag blev så trött på att alla skulle ha pengar för precis allt. Jag kan ge mig fan på att om jag skulle ge hjärt- och lungräddning på en av killarna skulle han kräva pengar för att jag räddade hans liv.

Heltokig jamaican på Rick's Cafe.
Galningen är markerad.

Jag började bli hungrig men hade verkligen ingen lust att växla till mig värdelösa polletter.
Jag gick ut och fortsatte 150 meter till ett litet snabbköp. Jag köpte lite choklad, ett kexpaket och en vattenflaska. Jag gick tillbaka och satte mig på första parkett för att se solnedgången.
En jamaican kom fram och började småsnacka. Efter en minut frågade han om jag ville köpa en joint. Jag frågade hur många hundra turister han frågade per dag. Han visste inte. Jag frågade sedan hur många som verkligen köpte marijuana av honom. Han sa att det var en hel del faktiskt.
Jag såg honom gå omkring och fråga, inte en enda köpte. Hade jag ägt Rick's Cafe hade jag slängt ut honom omgående. Efter några minuter kom hans kompisar förbi och försökte sälja marijuana de också...
Slutligen gick solen ner och man fick åka därifrån.

När vi kom fram till Montego Bay hade jag blivit riktigt hungrig. Jag gick till "The Pelican" och beställde hummer (Lobster Theridor) för 895 Jamaican dollar (180 kronor). En chokladmilkshake gick på 110 dollar (22 kronor). Maten smakade verkligen utmärkt.
Efter maten gick jag tillbaka till hotellet för att packa. Passerade tre jamaicanska killar som stod vid trottoaren. De började tjata och sa åt mig att stanna. Jag fortsatte och sa att jag inte hade tid. Då blev den ene aggressiv och sa att hans kompis ville prata med mig och då skulle jag stanna. Jag sa att jag hade bråttom och fortsatte. De skrek något efter mig men struntade i att följa efter mig.

Väl tillbaka på hotellet pratade jag med säkerhetsvakten Maurice. Han sa att han haft problem med gängen. En gång drog de kniv när han inte lät dem komma in på hotellområdet. Själv bar han varken batong eller pistol. Taskiga odds alltså. Vi pratade en lång stund och han sa att gängen inte drog sig för att råna folk eller att ta till våld.
Jag packade min ryggsäck och gick och lade mig.

Det blev äntligen torsdag och jag skulle åka hem. Skulle bara tillbringa nästan ett helt dygn på tre olika flygplan. Jag tog en taxi till flygplatsen för 250 Jamaican dollar och checkade in i god tid.
Flygresan gick bra och jag landade i Havanna där jag skulle byta flyg till Amsterdam, Holland för vidare transport hem till Göteborg.

Jag hade så höga förväntningar på Jamaica innan jag kom dit. Jag ville se rastafarisnubbar, lyssna på reggae och ta det lugnt. Att resa på egen hand på Jamaica är inget jag rekommenderar, särskilt inte om du är västerlänning. 
Jag vet flera personer som rest runt på Jamaica på egen hand utan att ha råkat ut för tråkigheter men jag vet också många som tyvärr blivit rånade, bestulna och fått sin resa förstörd. Trots min skarpa ton är Jamaica ett fantastiskt resmål så bli inte alltför avskräckt att åka dit.
Var försiktig, lita inte på vem som helst och gå inte omkring ensam med dina värdesaker på dig...

Textrad från 10cc:s “Dreadlock Holiday”;

"And I say
Don't like Jamaica oh no
I love her
Don't like Jamaica oh no
I love her oh yeah"

 

Filmtips inför en resa till Jamaica:

• Cocktail (1988): T Tom Cruise och Bryan Brown blandar drinkar på Jamaica. Några scener är inspelade i Ocho Rios och Dunn's River Falls på Jamaica.
• Cool Runnings (1993): Ett gäng jamaicaner tävlar i bob (bobsleigh) i 1988 års vinter-OS i Calgary, Kanada. Filmen är löst baserad på verkliga händelser.
• Dr. No/Agent 007 med rätt att döda (1962): Dunn's River Falls, Montego Bay och Ocho Rios är några av inspelningsplatserna i denna den allra första James Bond-filmen med Sean Connery som agent 007 med rätt att döda.
• Legend Of The Fall/Höstlegender (1994): Ocho Rios får föreställa Nya Guinea där Tristan Ludlow (Brad Pitt) hamnar på sin långa resa. Lite kuriosa, filmens titel har ingenting med ”höst” att göra utan syftar på ordet ”fall”.
• Live And Let Die/Leva och låta dö (1973): Några scener i denna åttonde James Bondfilm är inspelade i och omkring Montego Bay och Ocho Rios på Jamaica. Detta är den första James Bondfilmen med Roger Moore som James Bond.
• Papillon (1973): Steve McQueen och Dustin Hoffman hamnar på fängelseön Devil's Island i Franska Guyana. Filmen är inspelad i Spanien och på Jamaica.
• Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl/Pirates of the Caribbean - Svarta Pärlans förbannelse (2003): Utspelar sig bland annat i Port Royal på Jamaica men är inspelad i Saint Vincent och Grenadinerna i Karibien.

 

 

Med reservation för förändringar som skett efter juni 2002.