JORDANIEN - Det vänliga kungariket

Jag anlände till Jordanien den 8 januari 1997 med buss från Israel. Bussen rullade över Jordanfloden och stannade utanför gränsstationen på den Jordanska sidan gränsen.
Det finns tre gränsstationer mellan Israel och Jordanien, den mest kända är Allenby Bridge Crossing men den kan man bara korsa om man redan har ett visum till Jordanien i passet. Då jag inte hade något visum till Jordanien fick jag istället åka den norrut till Jordan River Crossing Point. Jag kom in i en stor byggnad där två jordanska gränsvakter gick igenom mitt bagage mycket noga. En av vakterna fick syn på min schweiziska fällkniv som jag hade i mitt bälte. Vakten sa att den var alldeles för stor för att ta in i landet. Jag lovade honom att packa ner kniven så långt ner i min ryggsäck som det bara gick och inte plocka fram den så länge jag befann mig i landet. Efter någon minuts övertalande gick han med på det. Han ville bara bevisa för mig och sig själv att här var det minsann han som bestämde. Gränsvakterna skrattade en stund åt mitt örhänge. Det visade sig att det bara var fruntimmer som hade örhängen i Jordanien. Stämningen var hela tiden kamratlig och jag betalade drygt 120 kronor för mitt visum. En stor skylt på ena väggen visade priserna på vad visumet kostade. Priset varierade beroende varifrån man kom, visumet var gratis för vissa nationaliteter medan andra fick betala upptill 300 kronor.

King Abdullahmoskén i Amman.

Jag klev ombord på bussen och färdades de ca nio milen till Jordaniens huvudstad Amman. Bussen stannade efter ett par timmar vid en stor järnvägsstation i centrala Amman. Så fort jag klev ut ur bussen blev jag omringad av taxichaufförer som frågade vart jag skulle. Jag var ovan vid denna trängsel och beslutade mig snabbt att ta mig in i stationsbyggnaden för att tänka ut vad jag skulle göra. Jag tittade på kartan över Amman i guideboken jag lånat från kibbutzen i Israel, men kunde inte lista ut var jag befann mig. Det enda jag visste var att jag skulle ta mig till vandrarhemmet "Cliff Hotel" som min vän Matt från kibbutzen i Israel hade tipsat om.
Jag tog ett djupt andetag och klev ut ur stationsbyggnaden och hamnade återigen bland taxichaufförerna. Jag valde en i mängden och sa att jag ville till Cliff Hotel. ”Det är inget bra hotell”, sa chauffören. "De har bedbugs (sänglöss) och smutsiga lakan.” Jag förstod att detta bara var något han sa för att istället köra mig till ett hotell som ger honom en slant för att han lyckats "ragga" gäster. Matt hade ju bott på samma hotell för bara några månader sedan och Cliff Hotel är ett av de mest populära vandrarhemmen i Amman.
Jag stod på mig och det bar iväg. Efter knappt tio minuter stannade taxin på en smal gata framför ett litet hotell som saknade skylt vid entrén. Chauffören envisades med att bära min ryggsäck och medan han var upptagen med den sprang jag upp för trappan till receptionen. Mannen i receptionen tittade förvånat på mig när jag kom in och innan han hunnit fråga om jag sökte ett rum frågade jag vad hotellet hette. Jag minns inte vad han svarade men det lät långt ifrån som "Cliff Hotel".
Jag vände på klacken, mötte chauffören halvvägs i trappan kånkandes på min ryggsäck. Jag spände blicken i honom och sa åt honom att köra till Cliff Hotel, nu eller med en gång. Han såg ut som ett frågetecken och sa att han måste ha hört fel.

Efter en stund var vi framme vid målet och jag betalade två dinarer (överpris men jag var som sagt ovan). Cliff Hotel är svaret man fick när man frågade någon backpacker var man skulle bo i Amman. Vandrarhemmet ligger på Prince Moed (Muhammed) Street, inklämt mellan King Faisal Street och Basman Street.
Jag checkade in och betalade 3,5 Jordanska dinarer för ett rum med fyra sängar. Jag valde en säng som var ledig och började packa upp. Jag tittade ut ur ett av de öppna fönstren och gillade verkligen vimlet utanför. Jag oroade mig dock lite för hur jag skulle kunna somna med allt oväsen. I Mellanöstern envisas alla bilister att tuta precis hela tiden.

Jag såg ett par röda stringtrosor hänga på tork vid ett av fönstren. Jag skulle tydligen dela rum med en tjej med sexiga underkläder, aldrig helt fel tänkte jag och log.
Efter någon timme kom en äldre australiensisk herre in. Presenterade sig och satte sig på sängen bredvid trosorna. Han kände om de var torra och packade sedan ner dem i sin resväska. Jag vågade inte fråga något om trosorna. Jag önskade att de hade tillhört en tjej istället. Man träffar mycket underligt folk när man är ute och reser...

Jag hade blivit hungrig och bestämde mig för att gå ut på stan. I Amman var trängseln stor och kommersen i full gång. Jag gick till en liten restaurang, Hashem, på andra sidan gatan, mittemot Cliff Hotel. Jag beställde fuul (favabönor med olivolja) som serverades tillsammans med pitabröd. Fuul är typisk snabbmat i Jordanien och serveras på de flesta restauranger. Var både billigt, gott och mättande. Efter maten gick jag och växlade in en resecheck till jordanska dinarer. Det var fullt med växlingskontor på samma gata som mitt vandrarhem.

Överallt i Amman blev jag väl bemött. Folk hejade på mig, frågade varifrån jag kom eller helt enkelt välkomnade mig till Jordanien. Hela tiden hörde jag "Hello, friend”! och " Welcome to the kingdom of Jordan, my friend". De personer som kom fram och tilltalade mig var inte ute efter att sälja saker utan var bara trevliga. Jag kände mig varmt välkommen i Amman. Jordanier visade sig vara trevliga människor förutom taxichauffören tidigare.

Dagen därpå gick jag upp tidigt och tog jag en buss till Jerash. Den stora bussterminalen ligger inte många hundra meter från Cliff Hotel. Jerash (stavas även Jarash) ligger knappt fem mil norr om Amman och är en av världens mest välbevarade romerska ruinstäder. Staden kallas ibland för Österns Pompeji just på grund av att den är i så bra skick.

Den romerska staden Jerash, norra Jordanien.

Framme i Jerash betalade jag inträdet och gick runt några timmar och fotograferade. Det var väldigt vackert och jag blev förvånad över att det var så stort. Det patrullerade poliser och vakter på området och så fort de kom utom synhåll kom det fram barn som ville sälja gamla romerska mynt de hittat på platsen. Det är givetvis förbjudet att köpa antika föremål men jag ångrar ändå att jag inte köpte några gamla mynt.

Vy över Forum.

Jerash grundades av Alexander den Store och hette då Gerasa. Jerash var en av staterna i antikens Deapolis. Deapolis var ett förbund mellan de viktigaste städerna i regionen. Jerash är en av världens bäst bevarade romerska städer men är trots detta relativt okänt.

Välbevarad amfiteater i Jerash.

Fontänen Nymphaeum.

Jag vandrade fram till Ural Plaza (Forum) vilket var en stor öppen plats omgiven av pelare. Från Forum gick huvudgatan, Cardo Maximus. Den norra teatern är den största teatern i Jerash och man kan bara fantisera om hur många personer som gick på föreställningarna. Jag såg även den vackert utsmyckade fontänen Nymphaeum. Ett besök i Jerash är ett måste för den som besöker Jordanien!

Huvudgatan, Cardo Maximus, i Jerash.

Jag åkte tillbaka till hotellet och träffade en ny gäst i rummet, Neil. Vi gick ut på kvällen till den närliggande puben. Där träffade vi tre trevliga jordanska gentlemän som bjöd oss på mat. De föreslog senare att vi skulle följa med dem på nattklubb och de sa att de skulle stå för alla kostnader. Jag visste redan innan att jordanierna är kända för att vara ett av världens trevligaste och gästvänliga folk men jag avböjde. Det kunde ha blivit en jättetrevlig kväll med gratis mat och dryck men det kunde lika gärna sluta riktigt illa. Jag vågade inte chansa och Neil tänkte det samma som jag. Man ska givetvis inte vara paranoid men känns en situation konstig eller olustig så chansar jag aldrig utan jag tar mig ur situationen så fort som möjligt. Att någon bjuder mig på en öl eller två är helt okej men jag börjar känna mig obekväm om jag blir bjuden på middag och inträden av främlingar. Jag och Neil gick tillbaka till Cliff Hotel.

Nästa dag inföll ramadan (den muslimska fastemånaden). Den troende muslimen får under ramadan varken äta, dricka, idka sexuellt umgänge eller röka så länge solen är uppe. Under ramadan skall den troende muslimen läsa Koranen (Quran) och lära sig självkontroll för att komma närmare Allah. Barn, sjuka och muslimer på resa är undantagna fastan.

Jag gick upp mycket tidigt och checkade ut. Från Amman åkte jag Serif (delad minibusstaxi) söderut mot den glömda staden Petra. Bussen for fram längs Kings Highway som gick genom vackra ökenlandskap och vägen kantades av bilvrak och slitna skjul. Under resan spelades arabisk musik med ungar som sjöng "ramadan, ramadan, ramadan". Det blev otroligt tjatigt efter några timmar...

Bussen släppte av mig i staden Wadi Musa som ligger några kilometer utanför Petra.

Vy över Wasi Musa. Staden Petra ligger gömd bakom bergen i bakgrunden.

Jag checkade in på Hotel Acropolis (20 dinarer för två dygn) i Wadi Musa. Jag bjöds på te i hotellobbyn och pratade en stund med mannen bakom disken.
Staden Wadi Musa ligger drygt två kilometer från Petra. Hotellet var inte helt färdigbyggt men det var helt okej. Jag fick en hel våning alldeles för mig själv. En kul detalj var att taket var så lågt i det gemensamma badrummet på min våning. Man fick borsta tänderna och duscha på huk! Jag packade upp min ryggsäck, laddade kameran med en ny rulle film och begav mig mot Petra. Vid ingången betalade jag 25 dinarer (ca 250 svenska kronor 1997) för en tvådagarsbiljett, vilket är minimum om man skall hinna besöka de mest kända och mest sevärda platserna i Petra.

Petra är en av Mellanösterns främsta sevärdheter. Staden höggs ut ur det röda berget för över 2000 år sedan av Nabatéerna. Deras storhetstid sträckte sig från år 300 f.Kr till år 100 e.Kr och man uppskattar att ca 35 000 personer levde i Petra under denna period. Nabatéerna tog vara på regnvatten genom sinnrika kanalsystem och underjordiska cisterner.
Nabatéerna var inte först med att bosätta sig i området, man har funnit en 8500 år gammal stenåldersbosättning inte långt från Petra. Platsen övergavs efter en rad jordbävningar på 1200-talet. Petra återupptäcktes först år 1812 av den Schweiziske upptäcktsresanden J. L. Burckhardt.

Den "hemliga" ingången till Petra, al-Siq,
med upptill 180 meter höga klippväggar på båda sidor.

Jag började vandringen mot Petra och det dröjde inte länge förrän bergen sträckte sig över 100 meter upp på båda sidor om mig. Petra ligger i en dal omgiven av höga sandstensklippor. Man måste passera den nära en och en halv kilometer långa och bitvis trånga ravinen al-Siq.

Helt plötsligt, utan förvarning, såg jag något uppenbara sig framför mig...

Vad skymtar bakom nästa krök?

Al-Khazneh i Petra, Jordanien.

Det var Al-Khazneh (arabiska för skatten), den mest kända byggnaden i Petra. Al-Khazneh är ett tempel som är uthugget direkt ur berget, 40 meter högt och 28 meter brett. Templet har blivit känt från slutscenerna i filmen "Indiana Jones och det sista korståget" från 1989.
Al-Khazneh förekommer också avbildad i Tintin-seriealbumet ”Koks i lasten” från 1958 av Hergé.

Al-Khazneh är höjdpunkten i Petra.

Man tror att Al-Khazhne karvades ur uppifrån och ner vilket måste krävt en fantastiskt noggrann planering. De sex pelarna vid ingången är silkeslena! Pelarna behövs egentligen inte, den övre plattfomen står stadigt ändå då den är en del av det omgivande berget.

Anledningen till min resa till Jordanien!

I området bor beduiner i grottor och de säljer smycken och glasflaskor med flera lager av sand i olika färger och mönster. Klipporna är rosaröda och när solen lyser på dem skimrar de som guld.
Detta är en av de mest storslagna platser jag någonsin besökt.

När jag stirrat mig mätt på Al-Khazneh svängde jag av runt hörnet och då uppenbarade sig en stor öppen plats med de höga bergen som en skyddande mur runt om. Det vimlade av grottor, gravar och tempel. Jag gick in i Urn Tomb och Sexus (jo, han hette tydligen så) Florentinus Tomb. Det finns även en stor romersk amfiteater i området.

Gravkammare i klipporna som omger staden Petra.

Den romerska teatern i Petra omgiven av grottor.

Det mörknade fort och det var tur att jag hade med mig min MagLite-ficklampa. Jag hade inte ätit på nästan 20 timmar, det var ju ramadan och affärerna var stängda när jag skulle köpa mat. Nu när solen gått ner öppnade restaurangerna. Jag åt en stor pizza och somnade sedan omgående.

Nästa dag gick jag upp tidigt och fortsatte att utforska ökenstaden Petra. Jag gick upp i bergen för att få en överblick av staden, utsikten var obeskrivbar!

Jag vandrar i bergen som omger Petra.

Jag fortsatte upp på toppen av ett berg och kom fram till Ad-Deir (the Monastary). Denna byggnad är faktiskt större än Al-Khazneh (40 meter hög och 47 meter bred) men långt ifrån lika känd. I den stora ingången skulle med lätthet en tvåvåningsbuss kunna få plats. Tyvärr kan man inte se på fotografiet hur enorm byggnaden är.
Jag tog mig runt Ad-Deir och klättrade upp på toppen. Det var ganska riskfyllt men kul. Jag satt där uppe en stund och dinglade med benen. Det tog ett bra tag innan jag fick mod att klättra ner igen.

Ad-Deir. Jag satt på den cirkelformade avsatsen 40 meter upp!

Ad-Deir var en upplevelse och det var väl värt besväret att vandra upp för berget för att se denna byggnad. Jag fortsatte att vandra runt i området. Jag gick in i en av grottorna och där inne satt en familj som ville bjuda mig på te. Det bor fortfarande människor i grottorna som lyses upp av fotogenlampor. Jag stannade i området tills det mörknade.

Ett bostadshus som byggts in i berget.
Ovanför lekte barnen i beduinfamiljen.

Jag gick till sängs tidigt för att orka upp i tid till bussresan morgonen därpå som skulle ta mig till hamnstaden Aqaba, vid Röda havet.
Jag klev upp halv sex och hoppade på bussen till Aqaba. Aqaba (stavas även Akaba) ligger längst in i Röda havets norra vik och är Jordanien enda hamnstad.
Framme i Aqaba gick jag ner till hamnen och vid färjeläget köpte jag en biljett till hamnstaden Nuweiba i Egypten. Från färjeläget såg man Egypten, Israel och Saudiarabien, kul när man själv stod på Jordansk mark.

Biljetten kostade runt 20 dinarer och båtturen över Röda Havet skulle ta drygt tre timmar.
Då var det dags att ta färjan till Afrika! Kul upplevelse att åka båt till en annan kontinent...

Filmtips inför en resa till Jordanien:

• Battle for Haditha (2007): En film baserad på Haditha-massakern som ägde rum i den irakiska staden Haditha den 19 november 2005. 24 irakier (varav omkring femton var civila) sköts ihjäl av soldater ur USA:s marinkår, strax efter att en amerikansk soldat dött i en explosion. Filmen är inspelad i den jordanska staden Jerash.
• Body of Lies (2008): Amerikansk actionthriller regisserad av Ridley Scott. CIA-agenten Roger Ferris (Leonardo DiCaprio) får upp ett spår till en terroristledare som misstänks sköta alla sina operationer från Jordaniens huvudstad Amman. Ferris tänker ut en slug plan för att kunna infiltrera terroristnätverket men hamnar mellan sin chef Ed Hoffmans (Russell Crowe) och den jordanska säkerhetstjänstens intressen.
  Större delen av filmen utspelar sig i Jordanien men är inspelad i Marocko istället.
• Captain Abu Raed (2007): En mycket sevärd film om en äldre städare som misstas för att vara pilot av några barn i hans fattiga bostadsområde. Mannen berättelser sätter barnens fantasi i rörelse.
  Filmen är inspelad i Amman.
• Devil's Double (2011): Baserad på berättelsen om Latif Yahia som får bli dubbelgångare åt Saddam Husseins sadistiske son Uday i Irak. Inspelad i Amman (King Abdullah-moskén i Amman syns i inledningen) samt på Malta.
• Fair Game (2010): Baserad på den sanna berättelsen om CIA-agenten Valerie Plame vars identitet offentliggörs som straff för att hennes man skrivit artiklar som kritiserat Bushadministrationen.
  Är till stora delar inspelad i Amman.
• Hamilton – I nationens intresse (2012): Den svenske underrättelseofficeren Carl Hamilton (Mikael Persbrandt) får i uppdrag att vara observatör då en svensk vapentekniker (Gustaf Hammarsten) ska fritas från ett fängelse i Somalia.
  Filmen är inspelad i Sverige och städerna Amman och Jerash i Jordanien. Jordanien får i filmen föreställa Uzbekistan, Etiopien, Somalia, Pakistan och Libanon.
• The Hurt Locker (2008): Filmen är regisserad av Kathryn Bigelow och kretsar kring en bombdesarmeringsgrupp i Bagdad med sergeant James (Jeremy Renner) i spetsen.
  Filmen utspelar sig i Irak men är inspelad i Jordaniens huvudstad Amman. Filmen nominerades till nio Oscarstatyetter varav den vann hela sex stycken, bland annat för bästa film.
• Incendies/Nawals hemlighet (2010): Filmen bygger på Wajdi Mouawads hyllade pjäs. Deras mor Nawals sista önskan efter sin död får tvillingar Jeanne (Mélissa Désormeaux-Poulin) och Simon (Maxim Gaudette) att resa till Libanon på jakt efter sina rötter. En gripande, spännande och sorglig film om krig, hat och kärlek.
  Filmen utspelar sig i Libanon men är inspelad i Amman, Jordanien. Nawals hemlighet var en av 2010 års bästa filmer.
• Indiana Jones and the Last Crusade/Indiana Jones och det sista korståget (1989): Den berömda scenen när de är på jakt efter den heliga graalen är filmad i ökenstaden Petra, Jordanien.
• Kajaki (2014): Filmen är baserad på verkliga händelser. Kajaki kretsar kring den brittiske soldaten Mark Wright (David Elliot) som är stationerad i Afghanistan. När en soldat i Marks grupp råkar trampa på en landmina inser enheten att de befinner sig mitt i ett minfält. Ett stort räddningsuppdrag startar samtidigt som Talibaner rör sig i området...
  Namnet Kajaki syftar på Kajakidammen i Helmandprovinsen i Afghanistan där dessa händelser utspelade sig i september 2006.
• Lawrence of Arabia/Lawrence av Arabien (1962): Denna klassiska mastodontfilm (filmen är en bra bit över tre timmar och 40 minuter lång!) är baserad på den unge brittiske officeren T.E. Lawrence (utomordentligt bra spelad av Peter O'Toole) och dennes äventyr under första världskriget.
  En stor del av filmen är inspelad i Spanien och Marocko men några scener är även inspelade i Jordanien, bland annat i Wadi Rum.
  Attacken mot Akaba (Aqaba) i Jordanien är dock filmad i Spanien. I filmen förekommer kända skådespelare som exempelvis Alec Guinness, Anthony Quinn och Omar Sharif. Vid Oscarsgalan 1963 belönades filmen med hela sju Oscarstatyetter, bland annat för bästa film.
• Morgan Pålsson – Världsreporter (2008): Utspelar sig i det påhittade Nordafrikanska landet Mabóto men är inspelad i Amman och Wadi Rum i Jordanien.
  Filmen i sig är ungefär lika usel som Göta Kanal 3.
• Transformers 2 – Revenge of the Fallen (2009): I den andra Transformersfilmen är några scener inspelade i Jordanien. Bland annat får Al-Deir i ökenstaden Petra föreställa Primes grav.
• Zero Dark Thirty (2012): Denna amerikanska actionfilm handlar om USA:s jakt på Usama bin Ladin. Filmen är inspelad i Indien och Jordanien.
  Huvudstaden Amman får i filmen föreställa Islamabad i Pakistan. I en betydande biroll ser vi Fares Fares...
  
  

Med reservation för förändringar som skett efter januari 1997.